Nytt för gott

Bloggen har flyttat för gott. Låter dock denna ligga kvar pga googlekontot.
Nya bloggen hittar du här!

Wordpress vann till slut. Även om jag saknar blogger i all dess enkelhet.
Nåja. Vi syns på wordpress!

Gnäll - bara bara gnäll

Fyraåringen älskar att spela datorspel. Hans favvosida är Spelo.se. Ganska ofta vill han att mamman (dvs. jag) sitter bredvid och "hjälper". "Hjälpen" går ut på att titta när han spelar. Och att säga att han kanske ska spela det eller det spelet istället. Det eller det spelet är sådana där spel som mamman tycker ser roliga ut. Typ sminkspel, pimp my ride-spel och dylikt. Varje gång tänker jag att jag ska smyga åt mig datorn senare och spela något.

Men när jag sätter mig vid datorn skäms jag. Så då blir det Facebook, Twitter eller blogg, sånt som vanliga vuxna pysslar med. Så också idag.

Livet är ganska hektiskt just nu. Om jag inte jobbar så är jag hemma och lagar mat eller nattar barn. Helgerna är fullbokade numera. Och med fullbokade menar jag att jag har en sak inplanerad varje helg. Det känns mer än tillräckligt nu. Det är roliga saker, så jag klagar inte. Däremot är jag inte så lättflörtad vad gäller att peta in fler aktiviteter än vad som redan är.

Det är ju som det är. Känner man så ska man naturligtvis inte göra sig till för andras skull och klappa ihop på köpet. Men det känns så fruktansvärt trist! Mitt liv går bara ut på rutiner och vardagsstök. Jag har skitkul på jobbet. Men där slutar det roliga. Ungefär. Det är ju självklart roligt hemma också, men så himla många måsten tar udden av det roliga. Samma sak, dag ut och dag in. Ändå tusen saker som aldrig blir gjorda. Projekt som aldrig tycks bli av. Bara hålla allt i någotsånär normalskick.

Gaaaah! Jag dör tråkdöden, för att prata fjortiska. Eller om det är twitterspråket? Hursom - jag behöver något roligt att se fram emot. Men sånt som kändes roligt att se fram emot förr, det funkar inte längre.  Eller jo, nu ljuger jag en smula. Det funkar, men högst tillfälligt. Det kan vara så att jag behöver en "hobby". Så är det säkert. Och tiden till detta - var finns den? Fotograferingen, t.ex. - när ska den hinnas med? Skrivandet har jag helt slutat med. Den tid jag får över går till att glo på tv. Och då menar jag verkligen glo på tv. Ibland twittrar jag samtidigt, om orken finns. Oftast finns den inte.

Vad är det för jäkla fel på mig? 

Jag har dock en plan. Jag ska börja äta Mivitotal. Och Omega3. Tanken är att de ska få mig att orka ta tag i träningen igen, och träningen i sin tur ska ge mig energin jag behöver för att orka ha ett liv vid sidan om jobbet.

På måndag. Då börjar jag. Räknar med att se resultat på tisdag. Annars blir jag sur. Och lägger av.

Livet som småbarnsförälder

Vi kör på magsjuka denna helg. Jag har haft en liten förhoppning i min kropp att vår familj är lite av en plåtmagsfamilj, eftersom vi klarade oss hela förra svängen med konstanta magsjukor till höger och vänster. Jag vet nu att det inte är så.

Minstingen har varit dålig sedan middagstid igår (naturligtvis började det vid matbordet, precis när jag skulle bänka mig för att äta) och genom större delen av natten. Nu är hon dock vrålhungrig och pratar om ätbara saker hela tiden. Så det känns ju lovande för hennes del.

Jag försökte få i mellansonen vitpepparkorn igår. Han är fyra år. Eller fyra och ett halvt om man ska vara petig. Det tycker ju jag om att vara. I alla fall. "Kan du svälja den här lilla kulan?", frågade jag. "Ja...", svarade sonen lite tveksamt. Jag förklarade att det var magmedicin (direkt från doktorn liksom) och fick med honom på planerna. In med den lilla kulan. "Nu sväljer du den - UTAN att tugga". "Mmm...". Jag iakttog honom noga för att kunna stoppa eventuella tugginitiativ. Som om. "Skulle jag tugga?", frågade han efter en stund. "Nej, nej, nej! INTE tugga!". [nom nom nom]

Och så gick det till när jag fick tuggat vitpepparkorn spottat rakt i ansiktet.

Erbjuder ett tecken på liv

Håll i er - jag tänker blogga nu! Om vad vet jag inte. Det som ligger närmast till hands är att deppskriva om att min anställning är på väg att löpa ut och därefter blir jag ju - inte helt förvånande - arbetslös. Det vore inte fullt så deprimerande (fast väldigt väldigt nära så deprimerande) om det inte vore för att jag verkligen stortrivs på jobbet. Det känns, på riktigt, som att jag har "hittat hem". Både arbetsuppgifter och arbetskamrater passar mig som handen i handsken. Jag älskar! Och ja, man kan faktiskt känna så trots att man inte har något flashigt jobb. Mitt jobb är jäkligt flashigt för mig - just för att det är så kul.

Men nu är det snart slut på det roliga och jag får återgå till magontsarbetslöshet. Som glasyren på tårtan kommer vi båda att gå arbetslösa i början på nästa år. Oh joy. Sambon får ju gå tillbaka till sitt jobb efter några månader iofs, men just den där perioden då vi kommer gå hemma är det inte mindre än fyra familjemedlemmar som fyller år. Exempelvis. Nu kan vi ju bortse från en, eftersom det är jag. Men ändock.

Ja, ni ser - synd om mig. Ack ack ack. Jag är verkligen unik avseende detta - jag har snart inget jobb. Så råkar någon av er snubbla över ett jobb - skrik till. Jag har hört att man får många jobb genom att söka via sin blogg. Jag ska hälsa Arbetsförmedligen det sen, att jag söker väldigt aktivt via bloggen.

Nej, det ska jag inte. Ifall någon trodde att jag var seriös. Man kan inte så noga veta hur man tolkas.

Nu vet ni i alla fall att jag lever och frodas, om än i lite deppigt tillstånd.

Fler tankar kring SD

När jag ska sova formulerar jag långa - i mitt tycke - kloka inlägg i mitt huvud om mina tankar kring SD. Det må kännas hur uttjatat som helst, men min hjärna vill inte vila förrän den har fått sätta sina tankar på pränt. Men! Varje gång jag sätter mig här och tänker skriva ner alla de där tankarna är de puts väck! Jag är för trött. För stressad. Men jag ska ge det ett försök.

Det jag i grund och botten vill säga är att ingen någonstans kan få mig att respektera åsikter som säger att min son är fel. Att enbart hans utseende gör honom till måltavla för idioter som inte kan se skillnad på sak och person. Eller annorlunda uttryckt - som inte kan förstå att det inte är invandrarnas fel att invandringen inte funkar. Det spelar ingen roll ifrån vilket land en person kommer - det är hur de tas emot i det här landet som skapar problemen. Och detta IDIOTISKA att bunta ihop personer som delar hemland/religion/vissa drag utseendemässigt - gah! Inser man då att man omvänt blir jämförd med alla vita människor i hela världen? Tycker man att det stämmer att alla vita människor i hela världen har exakt samma egenskaper? Rimligt? Nä, jag tänkte väl det. Så naturligtvis stämmer det inte för någon annan hudfärg heller. Eller ens nationalitet eller religion. Det är så korkat resonemang så jag totalt tappar tron på människans intellektuella utveckling. Människor är individer. Punkt slut.

Och nej, min son är inte invandrare. Han är född och uppvuxen i Sverige, fast med ett "icke-svenskt" utseende. Men försök få mig att tro att han inte kommer att få mera problem under sin uppväxt om SD ska ha något att säga till om i detta land. Att han inte kommer att bli diskriminerad på grund av sitt utseende. Jag tar det personligt när folk påstår att vi ska respektera SD-röstarnas åsikter. Deras åsikter är som ett slag i ansiktet på mig och jag blir ombedd att respektera det? Helvete heller att jag tänker respektera åsikter som grundar sig på att min son inte är lika mycket värd, inte en önskad medborgare. Eller åtminstone att han är en andra klassens medborgare. Det finns inte en chans i världen att jag tänker stå tyst och bara acceptera att det finns folk i detta land tycker på det här viset. Att utvecklingen går bakåt istället för framåt. Det är inget annat än en skam för Sverige.

Naturligtvis tycker jag inte att det är rätt att jaga SD-aktiva eller SD-röstare. Våld och trakasserier är inget någon människa ska utsättas för - oavsett hudfärg/religion/åsikter. Att vissa ändå gör detta är också en skam för Sverige. Så klart. Det får ingen annan effekt än att fokus tas bort från SD:s politik och istället får dem att framstå som offer. Vilket naturligtvis personerna i de enskilda fallen är - dock inte partiet SverigeDemokraterna som sådant. Deras politik däremot måste få lyftas fram, se ljuset och bli granskad. Det finns inget annat sätt att visa att inte många av deras argument och påståenden håller. Så om man slutar spåna in på häxjakter på enskilda personer och istället tar debatter, granskar och informerar har vi i alla fall en chans att få folk att vakna. Jag fortsätter envist hävda att jag tror att majoriteten av SD-röstarna inte har någon större insikt i vad partiet egentligen vill och vad det står för.

Det var ungefär vad jag hade (energi och tid) att komma med nu.

Nytt!

En zebrablogg är väl coolt? Inte det? Skitsamma. Nu blev det en sån och mitt gamla namn är tillbaka. Jag hattar. Sorry. Vi låtsas att jag vill keepa you on your toes liksom. Man vet aldrig vad som händer i min blogg. Det är SÅ spännande. Ni måste ju bara kolla in hela tiden för att se vad den här galenpannan har hittat på nu. Nästa gång kanske bakgrunden är en kaffekopp! Helcrazy!

OK, jag fjantar mig. Jag har egentid, är lite (?) rastlös och har druckit för mycket kaffe. Jag blir sån här då.

En stund av egentid

Jag fick ett oväntat tillfälle av egentid idag. Tillfället pågår as we speak. Vid insikten att detta tillfälle skulle ges började min gärna genast vaska mellan aktiviteter. Vad göra? Vad göra? Vad fan ska jag göra?! Man vill ju passa på. Liksom. Allt det där man aldrig har tid med annars. Det kan ju vara i stort sett vad som helst. Man kan städa ur garderoben. Man kan putsa fönstren. Man kan ta tag i någon inredningsidé som legat och skräpat i huvudet. Man kan med andra ord göra något nyttigt. Något man får beröm för efteråt. Något som sambon kommer hem, ser och blir glad över.

Eller! Man kan passa på att twittra, fejsbooka, läsa bloggar, blogga själv och lyssna på musik. Och dricka mängder av kaffe. För sånt hinner jag tamigfasen aldrig med. I alla fall inte när det är dagtid och man är hyfsat pigg. Det är ju verkligen synd och skam! Min nätnärvaro har varit under all kritik på sistone. Jag känner ett stort behov av att åtgärda detta nu när tillfälle ges.

Gårdagen var min nyttighetsdag. Då dammade jag av, bytte gardiner i köket och bytte ut lite tråkiga inredningsdetaljer i köket. Sambon såg och... ja, sa väl inte så mycket alls egentligen. Så vad jag ska göra mig till för?

Morgonstund

En morgon som denna var det länge sen jag upplevde. Glada, lekande barn. En lång frukost med Twitter-/Facebooksällskap. Diskussion på radion i öronen. Regn som slår mot fönstret och inga måsten alls. Kan möjligtvis vara himmelriket på jorden för mig.

- Bääääbis!, ropar Fyraåringen.
- Ja kommej!, svarar Tvååringen och fortsätter: ja ätej juttin!

Underbar familj har jag. Sannerligen. Man får vara glad för det stora i det.

Och för er som fortfarande undrar över "juttin". Russin. Hon äter russin. Självklart för småbarnsföräldrar förmodligen. Inte så mycket självklart för övriga kanske.

Ett snabbt ord om...

Det här med SD. Det ligger tusen inlägg i min hjärna, men tiden att skriva finns inte. Det ryser i mig när folk hävdar att demokratin måste få råda och "folket har sagt sitt". Yttrandefrihet och gudvetallt. Är det verkligen så? Är det verkligen så att det helt plötsligt är ok med hets mot folkgrupp för nu har "folket sagt sitt"? Att ett parti med främlingsfientliga åsikter blivit invalt i riksdagen är inget annat än skrämmande och en skam för Sverige. Om du inte kan se det då ifrågasätter jag - helt utan skam - din medmänsklighet. Någon annan har skrivit om exakt det jag ville skriva. Så bristen på tid gör att jag helt enkelt länkar och uppmanar er att läsa!

Ett annat inlägg som mycket möjligt är ett av de bästa jag läst i debatten är detta inlägg av Magnus Betnér. Läs och fråga dig själv hur insatt du egentligen är när du sitter och påstår att ingen har vågat lyfta frågan. Att det är därför SD måste få in en fot och få säga sitt.

Folk uttrycker att de är trötta på denna hets mot SD. Jag kallar det inte hets någonstans. Upplysning, snarare. Förstå vad ni har röstat på. Inse vad det innebär. Jag är fullt övertygad om att det finns en stor skara människor därute som har röstat helt åt skogen. Folk som faktiskt inte har förstått vad SD inträde i riksdagen innebär. Det är ju lite så när man är oinsatt och man ska rösta. Man har hört att det är viktigt att rösta och man hittar ett påstående någonstans som låter bra. Som t.ex. "vi måste ta bättre hand om de invandrare vi redan har". Det låter ju mänskligt och fint, eller hur? OK, då röstar vi på dem! Alla är inte jätteintresserade av politik och har svårt att hitta orken att sätta sig in i vartenda partiprogram. Då blir det så. Man väljer ut ett påstående man hört som lät vettigt. En fråga som låter rimlig. Helt utan att se helheten.

Jag må vara naiv, men jag vägrar tro att så stor del av Sveriges befolkning står bakom SD:s invandringspolitik helt och fullt. Att dessutom sådan stor del (11,6 %) av min hemstad gör det - är det verkligen sant? Om alla ni som röstat synar SD i sömmarna - håller ni verkligen med dem fortfarande? Har ni verkligen förstått vad ni röstat på?

Jag hoppas verkligen att ni läser länkarna - de säger så mycket mer än det jag knåpat ihop här under tidspress.

Bloggidoler

Jag ska gå och lägga mig. Snart. Och jag ska sluta skriva när jag alldeles nyss suttit och skrivit att jag inte vill skriva. Det känns ju lite fel då att slänga ut hela tre blogginlägg på en väldigt kort stund. Men jag läste just lite i min absoluta favoritblogg och blev lite så där glad och skrivklådig. Så nu skriver jag med min glada röst. Till skillnad motför det där neggiga, nedstämda inlägget jag skrev alldeles nyss.

Jag vill bara tipsa alla (fem) läsare om min favoritblogg! Det är så bra att den finns därute i sajberspejsen och piggar upp en kvällsdeppig, krisande 35-åring som jag. Lisa for president! Hon är min idol.

(För övrigt har jag en till bloggidol - Nu när du finns. OK, Lisa och Linda får dela på presidentposten.)

Kluven

Jag har helt tappat lusten att blogga. Jag orkar inte vara klämkäck och jag orkar inte vara seriös. Orkar inte bli ifrågasatt, orkar inte diskutera, orkar ingenting. All energi rann av mig. Verkligheten kom ikapp. Saker gör mig trött ända in i själen. Rör upp gamla känslor som legat och slumrat i alla dessa föräldralediga år. Nu är jag full av blandade känslor och både vill och vill inte.

Jag är kryptisk. Jag vet. Men jag är normalt alldeles för öppen för mitt eget bästa. Ser oftast ingen mening med att censurera mig. Mest för att jag tänker mig att de som läser är antingen mina vänner eller folk jag inte alls känner (och således inte bryr mig ett dyft om). Men jag antar att alla hamnar här förr eller senare, lätt förvånade över att bli läst av någon man inte alls räknat med. Fast man borde fatta. Det borde man ju verkligen. Internettet är liksom öppet för alla. Och Storebror ser dig. Det får man ju aldrig glömma. Han ser dig var du än försöker gömma dig och det är enfaldigt att tro att du ska kunna undgå vissa blickar. Such is life. Nowadays. Att byta bloggadress hjälper föga.

Så nu sitter jag här med ett litet kli i fingrarna. Vill skriva. Vill inte skriva. Om jag ska skriva - vad sjutton ska jag skriva om då? Så nu skrev jag om det här. Att jag inte vill skriva. Fast jag vill skriva, litegrann. Ååååålrajti den.

Huvudbry

Nä. Om man skulle skriva nåt kanske? Min hjärna är för närvarande fullt upptagen av valtankar. Val imorgon och jag har inte full koll faktiskt. Jag vet vad inte tänker rösta på. Vad jag däremot tänker rösta på har jag lite mera lösa funderingar kring. Kanske det partiet? Eller det? Känner bara en stor frustration över att inget känns klockrent. Så har det kanske alltid varit? Men har det alltid känts så "pest eller kolera"-aktigt? Kan inte minnas det.

Jag blir uppretad av jag-tänk bland folk. Att tänka utifrån sin egen lilla bubbla. För mig blir det här bäst. Jag tjänar mest på det här. Vad sägs om att tänka på landet i stort? På att alla ska kunna leva ett bra liv? Jag är visserligen långt ifrån övertygad om att det resultatet är möjligt oavsett vilket block som vinner valet. Men ändock. Skattefrågor - ärligt? Är det intressant i dagens läge? Sänkt skatt löser inte ett skit. Sänkt skatt är fjäsk som bara lockar folk som tänker ungefär lika långt som näsan räcker.
Så jag vet vad jag inte tänker rösta på. Inte helt övertygad om att något parti överhuvudtaget förtjänar min röst. Men något av dem ska få den. Det är i alla fall ett som är säkert.

Tveksam

Lägga ner eller inte? Det är svårt att hitta nån glädje att skriva överhuvudtaget när man känner att man inte skriver för dem man vill skriva för. Jag bytte till en mer anonym blogg för att jag skulle kunna känna att jag skrev för dem jag själv valt att skriva för. Om det sen slinker in en och annan läsare som jag inte räknat med - okej. Det får man ju räkna med när man har en öppen blogg. När det sen visar sig att man skriver för precis samma som innan man bytte blogg... Nja. Då tappar jag lusten och känner ingen som helst glädje i att skriva här längre.

Det är inte så att jag är dum och tror att jag kan gömma mig på nätet. Existera utan att någon vet om det. Jag ville bara få vara lite mera anonym. För att känna att jag kan skriva något överhuvudtaget. Man övercensurerar lätt om man känner att alla som läser kanske inte nödvändigtvis är önskade läsare, så till slut finns det ingenting kvar att skriva om. Inte ens en sketen lista känns bekvämt att dela med sig av. Så nu vete fan. Jag vet inte om jag vill fortsätta längre överhuvudtaget. Det kan vara överdriven irritation som talar, men det visar sig.

Dubbel-fan!

Nähäpp! Ingen paintball. Inte på grund av min annalkande förkylning. Nix. På grund av bristande intresse. Va? Va?! Hur man kan brista i intresse för att leka pang-pang?! Jag förstår inte. Den här världen är på väg utför.

Ja, jag säger då det...

Men vad i helvete!

Jag tänker visst bli sjuk. Huvudet känns som en ballong full av bomull och halsen börjar värka oroväckande. Det här gillas ju fan inte! Jag ska äntligen - ÄNTLIGEN! - få gå på galej till helgen. Förstår ni hur olämpligt det är att bli sjuk just NU. Det är helt enkelt inte möjligt. Någon har uppenbarligen missförstått något alldeles totalt nu. Vem ska jag ta upp det här med?!

Jag ska leka krig till helgen. Paintball. Jag är lite nervös och lite (?) taggad. Och numera även lite sjuk. Det här känns så in i bombens fel! Vet ni att jag inte har roat mig på hela sommaren? Inte nånting, inte alls! Vet ni vad jag har gjort hela sommaren? Jag har jobbat! Varenda dag! Med undantag för helger då, men det tycker jag inte att vi behöver gå in så mycket på nu. Faktum är att helgerna inte varit annat än skittråkiga hela sommaren. Vet sjukdomsbeslutsfattarna om det här? Det undrar jag. För de borde verkligen veta att jag förtjänar en enda liten fjuttig kväll av galej. Eller hur? Eller huuuur?!

Ni förstår säkert att det också ska förtäras god mat och drickas lite vin. Inte bara låtsaskrigas. Så till denna förkylning har jag en sak att säga och det är följande: GÅ HÄN!

Snor en lista

10 FAVORITER

Färg: Just nu vit. Inredningsmässigt. Klädmässigt verkar svart vara ny favorit. Fantasifullt.

Mat: Grillat. Jag har inte grillat mig less denna sommar.

Band: Cookies n Beans (de enda jag kommer på!)

Film: Åh, jag ser ju aldrig filmer. Bara sådana som tv serverar och det är sällan man känner att de är skitbra.

Bok: "I en familj finns inga fiender" av ???. Vet inte ens om boken verkligen heter så, men nåt i den stilen. Jag är usel på att lägga titlar och författarnamn på minnet.

Sport: Friidrott. Alla grenar.

Årstid: Jag är originell och säger sommar.

Veckodag: Lördagar.

Glassmak: Melon

Tid på dygnet: Klockan 20. När barnen har somnat.



9 FÖR TILLFÄLLET

Humör: Rätt trist idag.

Smak: Havregrynsgröt med mosad banan.

Kläder: Jeans, svart/vitrandig tröja och väst.

Bakgrund: Fysisk bakgrund: kylskåp och frys. Ljudbakgrund: Morgonpasset på P3

Nagellack: Korall på tånaglar, naturella fingernaglar.

Tid: 07:10

Omgivning: Köket.

Irritationsobjekt: Att klockan är så pass mycket och jag satte igång med det här. Måste ju avsluta. Gah!



6 HAR DU NÅGONSIN

Dejtat någon av dina nära vänner: Ja, det har jag.

Brutit mot lagen: Ja.

Blivit arresterad: Nej.

Badat naken: Jo.

Varit med på tv: Nä.

Kysst någon du inte känner: Ja.



3 PERSONER

Du kan berätta allt för: E, S... och öh... bloggen?

Du tycker om: Elvaåring, Fyraåring och Tvååring. Eller ja, tycker om lät ju lite lamt. Men vi nöjer oss så nu.

Du inte gillar: Klart det finns vissa, men inga jag tänker lista här. X, X och X.



2 VAL

Kaffe eller te: Kaffe, helt klart.

Vår eller höst: Vår. Fast jag undrar lite var våren har tagit vägen de senaste åren. Det är vinter sen är det sommar. Poff! Bara så liksom.



1 ÖNSKAN

Att det ska bli en bra dag idag.

Jag har helt fräckt snott listan av Onekligen. För övrigt en av mina absoluta favoritbloggar. Läs den om du inte redan gör det!

Miss Handywoman

Oj! Idag har visst blivit biten av pysselkusen. Jag vill göra om hela hemmet! Fixa och dona, måla och greja. Det tråkiga är att jag har fixat och donat skitmycket idag. Det är bara det att det syns inte så noga. Jag är bra på detaljer nämligen. Eller bra och bra, men jag gillar detaljer. Sambon däremot, han är mer en helhetsintryckskille. Så mina ansträngningar går förlorade totalt.

Nä, nu ljuger jag. Hallspegeln har fått en ny look och den kommer han garanterat att se. Kanske inte så mycket för att den totalt bytt färg (om jag bara hade hängt upp den utan att säga nåt vete sjutton om han skulle reagera), utan för att han måste granska mitt jobb. Han säger nämligen att jag aldrig hjäper till med handymansaker i hemmet, men faktum är att jag säger att jag ska göra tuuuuusen saker. Vet ni vad jag får för reaktion? Tystnad följt av ett frånvarande "mmmm". Vet ni vad det betyder? Att han inte VILL att jag ska göra just den där handymangrejen! Eller den där. Eller den där. Eller den där. Ni fattar va? Han vill ha kontroll och således får jag inte göra NÅGONTING. Såvida jag inte skiter i honom och gör det ändå. Som jag gjorde idag.

Vi vet ju iofs allihopa hur det gick sist jag bara gjorde nånting. Jag målade ett helt jäkla räcke med fel sorts färg. Inte så lyckat. Det kan jag medge. Fast hur det nu blev så fixade det sig ändå. Så nu vill jag ha hjälp att hålla tummarna att det inte blir knas med färgen jag målat med nu. Det är egentligen en rostskyddsfärg. Till metall (så klart, trä rostar sällan). Men man måste få experimentera! Sambon hade dessutom okejat färgen innan. Han sa att det nog skulle gå. Vi resonerade lite som så att en spegelram liksom inte slits. Så om färgen sitter lite illa så spelar det ingen roll. Eller snarare - JAG resonerade så och sambon sa "... mmm...".

Sexton timmar ska den torka, sen är det dags för strykning nummer två. Jag betvivlar starkt att pysselkusen biter mig imorgon, men målar gör vi i källarn. Vet ni vad det betyder? Egentid!

Raderad

Gamla bloggen är ett minne blott. Eller nä, inte sanning. Jag har importerat den, så förutom några få raderade inlägg är allt kvar.

Jag satsar på en mera anonym approach. Vi får se hur det funkar. Vem fasen ska läsa min blogg om jag är helt anno liksom? Vem ska boosta mitt ego och få mig att känna mig lite sedd och läst? Okej, jag har aldrig haft många läsare. Jag bara inbillar mig att folk kastar sig över min blogg varje morgon för att se om jag bidragit med något nytt.

Det kommer nog, med andra ord, att bli precis som vanligt.

Nytt

En gammal blogg flyttas och den flyttas hit. Voilá!

It's alright, mama

Svart bakgrund med vit text ger ett oseriöst intryck. Det har jag läst nu och känner mig väldigt kluven. Jag är så nöjd med min bloggs utseende nu, men blev lite brydd när jag läste detta. Jag läste det på en ytterst pålitlig sajt, nämligen Twitter.
Nu är ju inte min blogg seriös, så jag försöker luta mig mot det. Min oseriösa svarta blogg med vit text (eller nåja, gråvit). Och det svarta är ju transparent, så lite halvt oseriös skulle man kunna kalla mig. Och det känns rätt okej. Det är ju ganska passande med tanke på min personlighet. Så vi kör på det här ett tag till.
 
Men nu vet ni att jag vet. Och nu vet jag att ni vet. Att det är helt okej att vara lite halvt oseriös.

Bryta ihop och komma igen

Det kommer ikapp en, känner jag. Den här korvstoppningen som blir när man börjar ett nytt jobb och den här stressen man känner över att man kanske svarar fel, att folk ska bli förbannade. Ansträngningen när man måste vara trevlig och neutral i alla lägen, när en del använder just myndigheter för att avreagera sig.

Dessutom är jag inte van. Det hade nog kommit ikapp på samma sätt egentligen om jag gått tillbaka till mitt vanliga jobb. Just det här att kliva upp tidigt, få iväg barn, jobba hela dagen, skynda hem, laga mat, natta barn... Jag har inte gjort det riktigt på fyra år. Och aldrig tidigare med tre barn.

Den här veckan har jag varit stingsligare än stingsligast. Och så trött att jag nästan känner tårarna komma ibland. Det har varit sån ansträngning att vara trevlig mot påfrestande kunder på telefonen så att jag har velat gå ut och skrika efteråt. Jag glömmer saker. Jag har en lapp på mitt skrivbord som jag inte har en susning om vad den betyder. Även det är extremt stressande - så jag har inte orkat luska i det.

MEN. Nästa vecka är det skärpning. Jag tänker att jag vet nu att det bara är lite "nytt jobb"-koma, så om jag tar lite djupa andetag, tänker lite "jorden går inte under"-tankar och slappnar aaaaaaav - då kommer allt att kännas lite lugnare och lättare. Så vi kör på det! Nästa vecka ska jag klä mig i långa svepande klänningar, låta håret växa ut i vilda, stripiga lockar och meditera i skräddarställning efter varje telefonsamtal. Aaaaoooommmm.

Twitter is...

...over capacity.

Jahapp! Jag som precis skulle skriva att jag är hungrig igen. Jag har varit vaken för länge och nu protesterar min kropp genom att anse att det är matdags. Sådana här ointressanta saker kan bli intressanta på Twitter. Det är liksom till för blaj. Eller ja, bland annat.

Bloggen däremot kräver lite mera innehållsrikt blaj. Gärna någon lite knorr och röd tråd och så. Ibland kräver det en hjärnansträngning som jag inte riktigt kan jobba upp. Då passar 140-teckensblaj ypperligt.

Ikväll har jag i alla fall klippt håret. (Ni ser - röd tråd, var är du?)
Och så tänker jag avsluta inlägget bara så här. Helt utan knorr.

Hjälp sökes

Jag behöver en röstcoach. Jag behöver lära mig att prata från magen. För jag fungerar så här: pratar jag med en man, då sänker jag tonläget till en väldig ansträngande nivå. Jag vill slå mig med något hårt när jag gör det - för varför?! Just det här antar jag är ett försök att låta vuxnare, mer seriös. Jag har alltid den rösten när jag diskuterar med min pappa. Exempelvis.

När jag däremot pratar med en kvinna, då lägger jag tonläget på en ljusare, precis lika ansträngande, nivå. Här kan man ju verkligen fråga sig varför. Finns ju ingen som helst anledning att låta mindre seriös för att jag pratar med en kvinna! Hobbypsykologen i mig säger att det är en bondningsgrej. Hej, du är tjej, jag är tjej, vi är tjejer och kompisar. Vi är på samma nivå. Typ så.

Halsen känns alldeles svullen och mörbultad efter en dag med telefonsamtal. Skitjobbigt att ställa om från ett manssamtal till en kvinnosamtal. Mina stackars stämband vet snart varken ut eller in. Så röstcoach vill jag ha! Helst ska jag börja sjunga jättefint också. Så där så att om jag sjunger en vaggvisa för barnen stannar alla upp och ryser av välbehag. Fint, då säger vi så!

Fortsättning

OK. Jag tänkte skriva ett inlägg innan vi gick om att det ju inte var just den här dagen jag skulle frukta. Utan snarare den där dagen som kommer om någon vecka (dag?) när vi kommit in i rullorna, är trötta, sura och dagis inte känns fullt så spännande som det gjorde idag.

Men vi lyckades bli osams. Jag kände stora odjuret vrida sig i bröstet. Han ville ut och han ville skrika, kasta saker och bli hysterisk. Mest för att han visste att detta väntade. Han hade suttit där inne hela morgonen och väntat. Rullat sina tummar och väntat. Ja, stora odjuret är en han. Det känns mest rimligt så. I min värld.

Men jag höll stora odjuret i schack. Han fick kravla sig upp i halsen, men där blev det stopp. Jag pratade lite högre än vanligt, men höll mig civiliserad. Mest för att stora odjuret är en drama queen (king?) och överreagerar. Det kunde till och med jag se.

Så vi drar ett streck över osämjan. Vi drar även ett streck över detta väder. Okej om det regnar. Jag kan ta det. Men inte himlenöppnarsig-regn första dagen vi ska iväg till dagis. Jag är van att säga: "sätt på er skorna så går vi". Och mina lydiga avkommor gör så. Faktiskt. För är det något de älskar så är det att gå ut. Men när det ska bylsas på med regnkläder i flera delar, stövlar som ska knölas in i byxor och hällor som ska på... nja. Det är inget vi gillar i vår familj. Det är vi helt överens om.

Dagen är kommen

Det är måndag. Sambon har åkt till jobbet. Jag och barnen ska styra upp morgonen, få med oss allt och vara sams ända tills avlämning på dagis. Har du inte barn tänker du säkert "Och?", har du barn hoppas jag att jag har all din sympati. Mest för att det här är första dagen efter fem veckors dagisledighet.

Nu tänkte jag rapportera att efter en timmes vakenhet har jag hunnit det jag ska hinna (vid den här tidpunkten), barnen har lekt och varit glada och tittar just nu på en film. Minstingen kom dock precis in till mig och bad om en macka, så hon crunchar smörgåsrån för fullt. Hon skrattar och säger: "De duktaj illa i tylen, ha ha! Mamma äti mat och pappa äti mat". Man kan ju inte annat än tycka att det är en riktigt trevlig morgon. Hittills.

Snälla!

Det här att enbart gå på stunden här och nu när man uppfostrar barn - vem kom på det? Kan den personen vara snäll och ta tillbaka det?

Jag ska ge ett par exempel som skett i vårt hem (eller typ):

Dottern (2,5 år) sitter och repar det redan överrepiga köksbordet med en gaffel. Jag säger åt henne, medan en annan vuxen i detta hem säger: "men vad spelar det för roll, tycker du att bordet är snyggt eller?".

På stranden går dottern hela tiden med sandiga fötter på handduken. Jag säger åt henne, medan en annan vuxen som tillhör familjen säger: "men orka säga åt, hon kommer ju att gå på handduken tusen gånger till idag".

Ni fattar va? Snälla, säg att ni fattar! Och det ni fattar är min synvinkel, eller hur? Tack på förhand.

Djupa andetag

Jag försov mig imorse. En hel halvtimme. Det brukar aldrig hända, trots att jag inte använder mig av någon väckarklocka. Jag vaknar ändå av någon slags inbyggd klocka. Ganska imponerande, om jag får säga det själv.

Nu är jag dock back on track, som ni kanske förstår. Gröten är intagen, kläderna och sminket sitter där de/det sitter och jag har några minuter över att blajblogga.

Sambon har sin sista semesterdag idag, vilket betyder att det även är slut på min semester. På måndag morgon är det jag som är ensam med två knattar som ska iväg till dagis i samma veva som jag ska iväg till jobbet. Det är inget jag ser fram emot, om man säger så. Som tur var har Storingen sommarlov ett tag till, så hans frukost, morgonbestyr och läxor behöver jag inte tänka på än. Men herreminje, vilken ångest jag har över att hinna med allt till hösten. Det är sånt här man inte tänker på när man tycker att "tre barn - jo, men det låter väl fint?"*. Man tänker inte på vardagsstressen. Heltidsjobb, dagis, skola, kvalitetstid, tahandomhemmet, ja ni vet.

Innan hjärtat hoppar ur bröstet ska jag avsluta denna blodtryckshöjande utläggning. För idag är det semester! Tjoho, nu ska jag till jobbet!

--------------------------
* Fast tre barn är naturligtvis fint. Hur fint som helst! Man blir lite gråhårig, men det är fint.

Sista bilden

Snart är den ett minne blott.

Min installation på jobbet. Min lunchhaksutställning.

En epok går i graven.

Den uppskattas inte av chefen.

Goodbye.

Nu går samlingen en svart sopsäck till mötes.

Livet består av möten och avsked.

Det var roligt så länge det varade.

Förtydligande

Det här med dialekten. Det är inget medvetet val jag gör, att hoppa över hälsingska L:en och språkmelodin. Det bara blir så. Jag antar en annan persona och blir Fröken Kundtjänst. Hon har en annan dialekt. Lätt som en plätt att förstå. Om man har multipla personligheter så som jag!

Läskigheter på jobbet

Jag borde skriva något, jag vet. Däremot vet jag inte vad jag ska skriva. Förutom att jag var med om en traumatisk händelse imorse. Jag svarade i jobbtelefonen och möttes av en röst (ni vet, av typen automatisk mobilsvarsröst) som sa knepiga saker som "den som kontrollerar sin tunga, kontrollerar allt". Det lät verkligen skitläskigt, så jag slängde på luren (eller ja, i verkligheten tryckte jag på en knapp). Efter detta var jag livrädd att mötas av den där mobilsvarsrösten igen. Det var alltså något förinspelat.

Jag har en hel deckare i huvudet nu som är sprungen ur denna händelse. Lite psykologisk thriller-aktig. Och jag tänker att det vore ganska enkelt att sno ihop den under någon dag eller så. Men jag förmodar att det skulle vara lite mera komplicerat än så, så jag skiter i det. Behöver någon annan lite inspiration så bjuder jag på denna läskiga händelse - varsågod, skriv en deckare och bli rik på min bekostnad.

Kryddig dag

Jobbdagen idag har varit kantad av underliga samtal. Jag uttrycker mig snällt.

- En kund viskade mystiskt och jag fantiserade hejvilt om lönnmördare som var kunden på spåren, men nej, det var visst en kund i lala-land. Vi stannar där.

- En annan hade den knasigaste idén jag någonsin hört. Kunden själv tyckte dock idén var alldeles fantastisk. Så klart. Och var mycket orolig att någon skulle knycka den. Åh, du behöver nog inte oroa dig, min vän. Men så sa jag inte.

- Ännu en annan kund hittade på saker som jag skulle ha sagt. "så du säger så här: blablablabla?". Öh... nä, är vi på samma telefonlinje, fröken fräken? Solklart fall av jaghördetjagvillhöraochlyssnarinteförfemörepåvadduegentligensäger. Hänger ni med?

- Nästa kund var så upprörd, så upprörd. Över något så inibombens oviktigt. Att sitta hemma och orka jobba upp den graden av upprördhet. Man blir fascinerad.

- En annan kund trodde han hade kommit till Saidas Hotline, dvs att jag var en synsk telefonbrutta som genom telepati omedelbums vet vilket ärende han ringer i. Jag jobbar på det, men det kan finnas eventuella hittills oupptäckta buggar. Eller... ja.

Positiv bieffekt - dagen gick svischande fort. Sista timmen kändes cirka fem minuter lång. Och faktiskt, underliga kunder ger dagen krydda. Så mera underliga människor åt folket! Eller åtminstone åt mig.

Nya ord

Googla = söka information på Google. Alternativt andra sökmotorer av samma slag, men det tvista de mindre lärda om. Hur vanligt som helst, i alla fall.

Enira = söka efter personer på Eniro. På uppåtgående.

Fejsbooka = söka efter personer på Facebook. Man bör då vara medveten om att svenska medborgare ej (EJ) registreras på Facebook i samma ögonblick de föds. Vanligt uttryck.

*Twittra = skriva 140-teckensinlägg på Twitter. Har förvisso inget med sökande att göra, men kvalar ändå in. Jag menar, det är Twitter vi talar om. TWITTER - jag älskar.

Kan du några andra? Jag håller på med en högst oseriös undersökning. Ifall någon undrade.

------------------

*Eftersom jag inte kan lämna kommentarer i min egen blogg, kommenterar jag Petras kommentar här: Hur i hela världen kunde jag glömma twittra?! Det åtgärdas genast!

Sus i öronen

När jag cyklade till jobbet imorse hörde jag ett konstigt ljud. Det lät nästan som visslingar, närmare bestämt busvisslingar. Ooäo Oooäooo. Ooäo Ooooäooo. Jag började känna mig väldigt attraktiv och eftertraktad. Tills jag insåg att det var vinden som susade i mina örhängen.


Nåja. När jag cyklar hem ska jag låtsas som att jag har glömt bort att det är örhängena. Jag ska sträcka på ryggen och puta lite extra med rumpan. Ooäo Ooooäooo.

Coffeetajm

Japp, vi kör nytt igen. Ombyte är mitt mellannamn för tillfället. Ett resultat av mitt tillfälliga krisande. Ett annat resultat är skyhöga, megasmala klackar. Det har jag på jobbet idag. Hej, jag är trettiofem, going on femton. Peachy peachy.

Vi får se hur det ser ut här imorgon.

Krisar

Idag har jag byxor på mig. Långa sådana. Jag har till och med en sjal (jag försökte mig på stavningen "schal". Öh?). Det känns riktigt skönt. Om man får säga så. Jag tittade i H&M:s höstkatalog i helgen och riktigt trånade efter jackor, långbyxor och stickade tröjor. För sommar och värme i all ära, men det innebär ständig noja. Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt mig. Försenad trettioårskris? Tidig fyrtioårsdito? För det kan omöjligen finnas något så ojämnt som en trettiofemårskris.

Idag har jag inte sprungit. Faktiskt. Sambon sa i fredags att jag springer för ofta. Det är därför jag aldrig tycker att det känns lättare. Det är därför jag håller på att storkna och dö under mina tiominuterspass. Fortfarande. Efter tre veckor av dagliga löpturer. Jag köper hans förklaring. Och slår bort de där envisa tankarna på att jag nog egentligen är sjuk. Dödssjuk. Med cirka tre månader kvar att leva.

Ja ja. Det är dags för lingonvecka. Jag blir lite morbid då. Eller så är det ett tillfälligt tillstånd beroende på min ålder.

Fikarast

Här sitter jag i jobbsoffan med en kopp kaffe! Härligt! Efter förra veckans avslut känns det skönt att inte ha röster i öronen en stund. Faktum är att jag är lite skadad, så varje samtal jag tar får jag lite ont i magen innan jag hör att det inte är Fröken Intefriskus. Sedan fylls mitt inre av en lättnad som känns som bomull i hela hjärtat.

Har dock kommit på en sak. Det finns något som är mer oerhört än Fröken Knasbollus (kärt barn har många namn) och det är Fröken Dumhuvudus som sitter och svarar på alla frågor i en hel timme. Så vem är egentligen mest ofrisk av oss?


Nåja, jag dricker mitt kaffe och ser glad ut.

Jomennämen

Jag fyller på. Både på bilringar och reklammaterial. Gott äre!

Och nu...

...över till lite reklam.

Saker jag behöver lära mig, del 2:

- att - under tiden jag har telefontid och samtidigt har lite dötid - kolla på roliga saker som gör mig alldeles fnissig, såsom www.oddlyspecific.com. Rätt vad det är ringer någon, och när jag då försökt samla mig, fixa till seriösa ansiktsuttrycket och så vidare, visar det sig att personen på andra sidan luren (?) pratar lite roligt. Enbart viljestyrka räcker sådana gånger. Idag hade jag tillräckligt. Nästa gång - inte så säkert.

- att skillnaden mellan kjol och shorts är att kjolar kan dras upp vid toalettbesök, medan shorts inte kan det. Det tog ett tag innan jag insåg det idag.

- att glasskåp på jobbet INTE - jag upprepar: INTE - är en hemlig ingång till toaletten. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att genom glasdörren mystiskt transporteras in genom väggen. Det bara är så. Acceptera.

Stackars mig

Jag går som om jag vore höggravid idag. Klassisk ankgång. Jag glömde stretcha rumpen igår. Detta i kombination med utfallssteg = mindre begåvat.

Alternativ löpning

Löpningsföljetongen fortsätter. Jag kan inte springa den här veckan eftersom sambon har jour. Eller - jag kan inte bege mig ut på den vanliga löprundan. Den som jag sprungit hela två gånger tills jag bytte. Så iförrgår kväll kom jag på att jag kunde hoppa hopprep istället. Nu när jag måste hålla mig hemma. Barnen var helförtjusta! Tjoho, show i vardagsrummet!

Låt oss bara säga så här: jag lägger hopprepet på hyllan. Åtminstone ett tag. Det är jobbigt att hoppa hopprep. Jag insåg inte riktigt det när jag kläckte idén. Hur jobbigt det är att hoppa i en hel kvart. Nästan omöjligt. Så när nära-döden-känslorna kom avbröt jag helt sonika. Showen var över.

Så igår kväll kläckte jag nästa idé - vi har ju en hel stor gård jag kan springa på! Visserligen runt runt runt, men det är ju ändå löpning liksom. Lite mera i terräng, kan man säga. Och sånt är ju skitbra. Så imorse knöt jag på mig löparskorna, stegade ut på baksidan och började lufsa runt. Det gick riktigt bra. Förutom att jag var nervös att grannarna med lilla bebisen var vakna och stod och skrattade åt mig. Sambon tröstade sig nämligen med att ingen skulle se mig, när jag berättade om idén för honom. Jag avslutade med 30 (yes, I kid you not) utfall, som jag är mäkta stolt över.

Och nu undrar ni säkert om jag var mindre rädd när jag sprang på min alldeles egna gård? Svar: nej. Galningar finns överallt, kan jag informera om. Och möjligtvis drar man åt sig dem om man själv beter sig som en. Eller så skrämde jag bort eventuella galningar genom att vara galnare?

Lyx

Det här är lyx för mig. Tid att fila naglarna fina och till och med att hinna måla dem! Inte nog med det - nagellacket hann torka så pass att det inte blev förstört när jag sov. Ett återkommande problem jag har. Dock inte igår! Så nu känner jag mig lite damig när jag knapprar på tangentbordet på jobbet. Små ljusglimtar i vardagslivet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bättre

Någon rättvisa finns det. Nu ligger jag på stranden och torkar efter ett svalkande dopp. Hur härligt som helst! Småttingarna letar grodor och storbarnen ligger och fnissar bredvid mig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Orättvisa

Ja det här är orättvist så det skvätter om det. Två lediga dagar a.k.a helg, och solen tvärförsvinner! När den lyst och lyst och lyst i evigheter hela veckan! Jag börjar ana en konspiration. Och jag gillart inte, som kidsen säger. Vi packade ihop oss till stranden iaf för termometern visade ju ändå över tjugan, men väl här blåser det så att jag får blåhålla mig i stolen för att inte flyga iväg. Vad är det för rättvisa?! Nu är jag sur.


Ni ser ju - totalt tom strand. Ja, förutom idioterna då. Dvs vi.

Posted using BlogPress from my iPhone

Skräckupplevelser

Nu har jag sprungit tre dagar i rad. Jag vet att man egentligen inte ska springa exakt varje dag, men tro mig - det är ingen fara. Det varar så länge det varar. Jag måste få in vanan innan jag börjar experimentera med att ta vilodagar. Så jag masar mig upp och tar på mig springkläder och -skor innan jag hinner vakna till. Allt går liksom per automatik. När jag väl är ute och luften är ljummen och härlig, då piggnar jag till. Väl där finns ju liksom inte så många andra alternativ än att springa. Vad ska jag göra ute i ottan annars liksom?

Men det här med fula gubbar. Jag är livrädd! Igår mötte jag, eller rättare sagt såg jag, en man med en schäfer. Lite avsides, inga andra människor i närheten. Gah! Det fick mig att ändra rutten imorse. Jag tänkte att det bästa nog vore att springa i skogen. Men så råkar jag ju vara rädd för björnar, vargar, jordgetingar och så också. Så då sprang jag runt på villaområdena där jag bor. En gata här, en gata där. Så här tidigt är det väl inga vakna ändå, tänker jag. Men hela tiden när jag springer ser jag olika scenarion framför mig, och alla är de våldsamma och hemska. Inte direkt så där att jag njuter av springturen. Snarare så att jag varje gång (okej, tre gånger har detta hänt) jag kommer hem till vår bro och pustar, tackar jag min lyckliga stjärna att jag fortfarande är vid liv.

Och så undrar jag varför jag inte tycker om att vara ute och springa...

Blomster i trädgården

Jag har roat mig med att fota blommor i trädgården idag. Min kära iPhone är så himla duktig på att göra fina bilder! Så i brist på min drömkamera leker jag med denna och dess roliga appar.
















Posted using BlogPress from my iPhone

Saker jag behöver lära mig:

- Skratta när kunden skrattar. Och då menar jag hjärtligt och glatt. HA HA HA! Jag behärskar inte det. Jag fnissar lite kort eller skrattar litet och obetydligt. He he. Medan kunden fortsätter att skratta stort och bullrigt eller stort och kvittrigt. HA HA HA! HO HO HO! HÖ HÖ HÖ! Under tiden ler jag (lite krampaktigt). Det syns ju inte i telefonen. Jag måste lära mig det. Skratträning varje kväll? Lär jag mig då?

- Att lyssna på sorgliga redogörelser utan att följa mitt första infall att 1) börja gråta eller 2) säga saker i stil med "men herregud, stackars stackars dig!". Jag kanske tränar på mina vänner? Att se totalt oberörd ut (okej, mindre viktigt i mitt jobb, men rollen måste levas ut) och prata sakligt och informativt. Precis som att de inte alls just öppnat sitt hjärta och blottat något überledsamt och smärtsamt. Är det okej, kompisar?

Nåt fel som är trasigt

Jag vill bara informera om att jag inte kan svara på era kommentarer. Eller kommentera på andra blogspot-bloggar för er som har sådana. Jag ser inte verifieringsbilden så jag kan inte skriva de däringa bokstäverna. Vilket alltså betyder att jag inte kan publicera kommentaren. Hur trist som helst! Men nu vet ni varför jag inte svarar på era kommentarer. Jag är ju inte alltid så jätteduktig på det, men jag försöker när jag kommer ihåg.

Men sluta för all del inte att kommentera, ni som gör det! Det är så roligt att läsa och så känner jag mig lite läst och sedd och så, och det är ju skoj. Och lite meningen med bloggen, så att säga. Eller ja, det där sista kan väl iofs ändras beroende på mina blogginlägg, men ja ja. Någon vacker dag kommer jag kunna svara igen. Så var starka och håll ut!

Morgon

Jag har svårt att släppa min informativa roll när jag kommer hem från jobbet. Jag har bara svarat i två dagar och ändå har jag gått in i rollen så pass att jag liksom inte slutar använda jobbrösten, trots att jag är hemma med barnen. Vilket inte är så tokigt. Faktiskt. För barnen lyssnar bättre när mamma säger konstiga saker som "har du en dator framför dig? Då kan du gå in på vår hemsida och klicka in dig under blabla". De vet inte vad de ska göra med informationen, men de lyssnar.

Det är svårare på morgonen. Då har jag inte gått in i min roll än utan är bara tråkiga surmamman som har bråttom. Idag däremot ska jag vara roliga gladmamman och spela Gummibjörn för barnen när de ska klä på sig. Det har Fyraåringen önskat.

Efter det ska jag gå till jobbet, vara informativa Camellis, och sedan ska jag gå på min farmors begravning. Usch och fy. Jag bävar, samtidigt som jag nog behöver. Jag är ganska duktig på att stänga av numera och det är ju inte bra någonstans.

Nu över till Gummibjörn.

Sol och värme

Åh jisses. Åhhhhh jisses. Jag klagar inte. Men det är varmt. Helgen som gått var alldeles underbar till större delen. Solsken, glassar, glada barn, mysig sambo, sand, vatten, solstolar, bara ben, solskyddsfaktor, kalas, tårta, jordgubbar, vaniljbullar, massor av kaffe, bubbelvatten. Ja, ni hör - underbart.

Något som är mindre underbart är hur tålamodsstubinen liksom krymper till cirka 2 millimeter. För det är så varmt, det är så klibbigt, man är törstig - konstant, man är inte hungrig men behöver egentligen äta. Ni vet. Så efter allt det där myset och pyset så blir det arga röster, gråtande barn och nästan gråtande föräldrar. Åtminstone mamman.

Att man inte lär sig. Ät! Drick! Slappna aaaav! Jag skulle behöva en förälder som manade på mig, jag också. Som killen på stranden igår, vars sambo/fru bestämt ropade upp honom från vattnet. "Kom hit!", ropade hon lite argt. "Va?", svarade han. "Kom!", bestämt med en knyck med nacken, "kom hit!". Han gick frågande fram till henne, varpå hon visade att han skulle snurra runt. Sedan åkte solskyddsfaktorn fram. Smörja, smörja. Nej, han kunde tydligen inte själv.

Ungefär så där som att inte jag kan komma på att jag inte ska ta ut mig totalt av solen och värmen utan dryck och mat.

Dagen idag

Ni ser väl vad härligt vi har det! Jag sitter i en solstol och jäser, och barnen är gladare än någonsin förr. Härliga tider!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Hemma just nu

En ögonblicksbild. Barnen badar efter popcornpicnic i vardagsrummet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nytt här och nytt på jobbet

Camellis it is. Jag får heta det tills vidare, eller punkt slut. Det är ju i alla fall jag. Sedan mina första trevande communitysteg på Lunar. Jag har städat bort blommor och skit, så att det blir rent och avskalat. Så vill jag ha det. Åtminstone för nu.

Idag har jag börjat svara på jobbet. Jag var så fruktansvärt nervös innan så både händerna och rösten darrade. Men man blir en annan bara man trycker på svara-knappen. Telefonsvarar-alteregot kickar in och så blir kroppen avslappad (nåja) och man får ett annat lugn i kroppen. Stressad är jag naturligtvis, men kan jag inte svara på någon fråga så är det ju inte katastrof.

Solen får skina hur mycket den vill. Jag trivs så bra här, inomhus, där jag kan lukta på datorn och pappren!

Så här fin vägg har jag att titta på på jobbet!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett litet test

Ja jag testar att blogga från mobilen. Min kära kära nya ägodel!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Namnbyte

Jag vill förresten byta namn på bloggen. Träsktanten. Det var ju bara något jag drog till med. Det känns inte representativt någonstans.

Förslag?

Gaah!

Det är svårt med den här omställningen från heltids"ledig" till heltidsarbetande. Det spelar ingen roll att människor lever det här livet hela tiden runt omkring mig. Det är i alla fall en himla omställning för mig.


Sist jag jobbade heltid var jag ensamstående med ett barn. Och hur konstigt det än må låta - det var lättare än att jobba heltid som sambo med tre barn. Eller, vid närmare eftertanke kanske det inte låter så konstigt. När jag kom hem från jobbet förr i tiden hade jag min stora son och mig själv att ta hand om. Vi hade våra rutiner som funkade. Nu när jag kommer hem från jobbet har jag två småttingar, en stor kille, en sambo och mig själv att ta hand om. Ja ja, ta hand om och ta hand om. Sambon sköter sig själv, men det ska lagas mat med honom i åtanke i alla fall. Plus att man delar hemmet med någon som har åsikter om hur saker och ting ska vara. Jag kan inte bara skita i allt och låta det se ut som ett bombnedslag för att jag är dödstrött, som jag kunde förr i tiden. Vilket faktiskt i själva verket är positivt, för någon av alla de där dödströtta dagarna måste man ju ändå ta tag i hemmet.

Hursomhelst. Jag ilar runt i ett gråtfärdigt töcken när jag kommer hem från jobbet. Varje syssla byter av den andra och hela tiden blir jag avbruten av små barnröster som antingen pockar på min uppmärksamhet eller skriker argt åt leksaker/syskon. Mitt i allt det där ska jag någonstans känna att jag ser barnen, att jag pratar med barnen (bortsett från åtsägningar och trött skäll) och - kanske viktigast av allt - att jag andas.

Missförstå mig rätt - jag beklagar mig inte, jag avreagerar mig lite bara. Det blir en chock. Oavsett hur vanligt det är och hur mycket alla andra också har det så här, dag ut och dag in. Jag måste lära mig var jag ska hitta tillfällen att andas. Att inte känna att hela dagen, från det jag kliver upp till det jag går och lägger mig, är en enda lång arbetsdag. Så småningom lunkar vardagen på och man hittar rutiner som funkar. Snart har sambon semester, vilket innebär att jag får lite semester från eftermiddagsilandet hemma. Då ska jag komma hem från jobbet och ANDAS.

Parentes: Och jag ska banne mig ta tag i träningen igen! Pösmunk is my middle name. Slut parentes.

Humdidum

Hej och hå! Här händer snudd på ingenting. Jag fortsätter lyssna och det är fortfarande roligt och intressant (och lite nervöst när jag tänker på att jag är själv med dessa telefonerande kunder sen), men övrig tid känns ganska tom just nu. Jag har läst på allt som går att läsa på, jag läser alla inkommande mail och svarar på dem i mitt huvud och jämför sedan mitt svar med mina kollegors faktiska svar. Men det tar inte så lång tid som det låter. Det känns ganska trögt just nu. Jag sätter etiketter på kuvert så fort jag kan komma åt, för att få känna mig lite nyttig. Plus att jag fyller i i tidsrapporteringsprogrammet så fort någon ny rapporterbar händelse har ägt rum. Oj oj, här ska knappas in! Brått, brått!

Men på fredag - då är det dags. Då ska jag börja svara i telefonen. Min handledare har slängt åt mig några frågor, så där helt apropå. Alltså fiktiva, men vanliga, sådana. Jag blir helt ställd. Öh... Alltså, öh... Vahettere, öh... Så jag kan behöva öva lite på min respons. Det är nu jag skulle ha behövt fler personligheter att bolla med i min ensamhet.

Midsommar 2010

Tvååringen med sin flagga. Fyraåringen i bakgrunden.

Jag lyckas få Fyraåringen med på ett ordentligt kort. Tvååringen i bakgrunden.

Det krävdes godis och bubbeldricka för att jag skulle få med båda barnen framifrån på samma bild.

Tvååring vilar i gräset (Fyraårings sko till vänster i bild).

I år blev det till och med dans runt midsommarstången! Fyraåringen dansar bredvid sin älskling. Och lillasyster fick vara med på ett hörn.

Årets midsommarafton blev väldigt lyckad. Vädergudarna var för en gång skull med på noterna. Det var lagom mycket folk vid Söderalas Hembygdsgård. Barnen träffade flera kompisar och sprang runt som små illrar och hade skoj. Vid tretiden packade vi ihop för att åka hem och grilla. Då kom i och för sig regnet, men det gjorde inget. Vi har ju tak på altanen och satt i sommarvärmen, åt gott och lyssnade på smattrande regn. Förhöjd mysfaktor på den grillmiddagen.

Nu håller vi tummarna för att sommarvärmen får stanna och att man kan få känna lite sommarfeelings. Även om jag ska jobba hela sommaren.

Glad midsommar!

Denna midsommarafton börjar ju väldigt lovande. Åtminstone vad gäller vädret. 19 grader varmt när jag klev upp (efter en sovmorgon - bara en sån sak!) och nu en timme senare har det stigit ännu en grad. Härligt!

Fyraåring och Tvååring på midsommarfirande förra året.

Återkommer förmodligen med liten midsommarrapport och förhoppningsvis en och annan bild.
Glad midsommar på er!

Mörkbrunt med vitt

På mitt kära jobb finns en kaffeautomat. Eller flera egentligen, men på "min" våning finns en av dem. Jag övervägde, innan jag började jobba igen, att ta med mig en termos med kaffe till jobbet av den enkla anledningen att kaffet smakar (eller åtminstone har smakat) röv i alla år jag har jobbat på denna arbetsplats. Men när första arbetsdagen kom struntade jag i det, eftersom det kändes lite löjligt och nästan lite... skogsmulleaktigt att ta med sig en termos. Väl på jobbet bestämde jag mig för att vara modig och testa kaffet ännu en gång. Det har gjorts stickprov av undertecknad vid ett flertal tillfällen, men alltid med samma resultat - röv. Det går inte ens att förklara på annat sätt, röv ligger närmast. MEN - döm om min förvåning då kaffet var i det närmaste drickbart vid senaste stickprovet! Det smakar fortfarande inte kaffe, men det smakar åtminstone inte röv (varsågod att räkna antalet gånger ordet förekommer i texten).

Nu till det som jag fnissar åt. I kaffeautomaten finns möjlighet att välja mellan ett antal kaffedrycker - Espresso, Caffe Latte, Macchiato osv. Med andra ord ska maskinen innehålla mjölk. Nu är det tydligen så att om man inte tillhandahåller mjölk på riktigt, får man inte ange mjölk på maskinen (?) - därav förklaringen "vitt" (= mjölkpulver) på maskinen. Kaffe med vitt. Exempelvis. Istället för Kaffe med mjölk då. I mina ögon ser det liksom mer drogaktigt ut. Jag får kokainassociationer och kan inte låta bli att fnissa. En Caffe Latte har alltså beskrivningen "1/3 starkt kaffe, 2/3 vitt" (med viss reservation för fel recept). Det ser ju helskoj ut!

Frågan är dock hur kaffet kan få kallas kaffe. För hur beter man sig för att få kaffe att smaka inte kaffe? Såvida man inte silar det genom en svettig träningssocka. Min slutsats blir naturligtvis att det inte är riktigt kaffe. Det borde således rimligtvis kallas för svart (eller möjligtvis mörkbrunt då, om man ska vara helt sanningsenlig). Svart/Mörkbrunt med vitt. Och när jag ändå håller på kan vi slänga in snabbkaffe (ni vet, det där som ser ut som strössel som ska blandas med vatten och magiskt bli kaffe = bullshit) i samma kategori.

...

Vila i frid, farmor. <3

Numera Tvååringen och min farmor

Kortis

Det är så himla roligt att ha ett jobb att gå till! Jag kan inte riktigt smälta det, hur roligt det faktiskt är. För innan evighetsföräldraledigheten var jag extremt less på att jobba. Det berodde naturligtvis inte bara på själva arbetsuppgifterna, men jag minns att jag skämtade om att jag skulle "skaffa" femton ungar på rad så att jag kunde vara hemma länge, länge. Be careful what you wish for. Liksom.

Så nu tänker jag bara vara glad över varje dag jag får kliva upp och gå till mitt jobb. Så länge det varar.

Filmkvällar hos oss

Jag har passat på att kolla på filmer på TV1000 med Elvaåringen, nu medan vi fortfarande har det. Alltså. Av någon anledning lyckas jag inte så bra med filmvalen.

Första filmen var en film jag själv ville se, mest pga att någon nämnde den på Facebook nyligen och jag då precis hade missat den kvällen innan. Mammut - ni vet, Lukas Moodyson-filmen. Jag visste ingenting om den. Faktiskt. Jag var helt oinsatt och visste inte vad som kunde tänkas hända. Jag och Elvaåringen börjar titta. Filmen går och går och absolut ingenting händer. Jag tänker att jag ska kolla infon om den för att se vad vi har att vänta oss. Där uppmärksammar jag att filmen är från 15 år. Hoppsan då. Men en sån här händelselös film kan väl knappast skada. Så vi fortsätter att titta. På något sätt är jag ändå innästlad i filmen och vill veta hur det går, om det ens kommer att hända någonting överhuvudtaget i filmen. Men det gör det. Sista kvarten. Då händer allt. Allt. Jag ska inte sabba ifall någon inte sett den och möjligtvis vill se den. Men det händer otäcka och upprörande saker under denna sista kvart. Av någon anledning fick den här mamman handlingsförlamning av chocken, så hon tänkte aldrig på att Elvaåringen kanske inte borde se allt detta elände. Vilket resulterade i en förstörd son som aldrig någonsin vill bli vuxen, och vid närmare eftertanke faktiskt inte riktigt vill vara barn heller. Oj. Jo, vi pratade igenom det hela och kramades. Han fick titta på "Kniven mot strupen" (ni vet, restaurangprogrammet) innan sängdags för att liksom radera lite elände.

OK. Inte så lyckat.

Kväll nummer två. Vi ser först Twilight och jag oroar mig under hela filmen att sonen tycker att det är otäckt. Det tycker han inte. Lugna puckar, med andra ord. Efter Twilight zappar jag över till en annan TV1000-kanal och hittar en film som enligt kanalbytarinfo-grejen heter nåt som börjar med "Zack och Miri...". Jag känner igen en av skådespelarna som någon som brukar vara ganska skoj, så vi fortsätter titta. Efter ungefär fem minuter känner jag att det kanske var lite väl fult språk. Men ja ja. Någon sväng under filmens första halvtimme eller så kollar jag infon för att se vad det är för film. Den fullständiga titeln är "Zack och Miri gör en porrfilm". Harkel. Okeeeej. Jag säger inget till sonen utan konstaterar bara lite nonchalant att nu börjar nog filmen bli lite för barnförbjuden, och skickar honom i säng med en bok istället.

Ett rätt av tre. Jag måste verkligen hänga med bättre i filmvärlden.

So far so good

Nu har jag snart avverkat min första vecka på jobbet. Det går framåt. Idag har jag faktiskt utfört en riktig arbetsuppgift som fick mig att känna mig ungefär lika viktig som Kronprinsessan herself. Jag satte etiketter på förpackade kuvert och bar en hel hög med etiketterade och förpackade kuvert till Posten (ja, den interna alltså). I övrigt pysslar jag mest bara med medlyssning (jag sitter med hörlurar och lyssnar på min handledares kundsamtal) och inpluggning av rutiner och ämnen.

Jag har inte fått igenom mina prv-medmänniskesamtal än, så i väntan på det fortsätter jag att etikettera kuvert och se skitviktig ut.

Ett stycke rapport

Det gick bra igår. Min första dag på jobbet. Eller ja, första dagen på just den här tjänsten i alla fall. Allt känns mer än lovande. Så trots att jag var så trött så att jag trodde att jag skulle somna vid middagsbordet var jag sällsynt glad och uppsluppen igår eftermiddag (tills barnen började tjafsa vid matbordet då och fick min trötta stubin att tända på nolltid. Så med andra ord var det en kort liten stund av glädje och uppsluppenhet. Men ändock).

Hursomhaver. Idag är en ny dag och jag ska visst tillbaka till jobbet idag igen. När jag insåg det igår kväll kändes det totalt surrealistiskt. Vadå? Får jag komma tillbaka? Mars 2006 - då gick jag hem på föräldraledighet med Fyraåringen. Sedan dess har jag gjort några korta gästspel på jobbet. Några månader här, några månader där. Alltid på deltid. För att dryga ut föräldradagarna. Tvååringen anlände och föräldraledigheten fortsatte med något gästspel på jobbet någonstans mitt i. Sedan ofrivillig ledighet i cirka nio månader och PANG! Heltidsjobb bara så där. Min hjärna har inte riktigt hunnit registrera det här med heltidsjobb och vad det innebär. Men snart så.

Och kanske är det en dum idé att blogga på morgonen när man inte är helt färdig och dessutom har två småttingar att göra färdig. Om tjugo minuter ska vi stå utanför ytterdörren. Lycka till med det...

Snart

Vart jag ska åka snart? Jo, till jobbet. Japp, jobbet! Jag har ett! Iiiiiiiiiiiiiiiiiih!

The end of an era

Nu är syskonvagnen såld. Det känns faktiskt inte ett dugg sorgligt. Jag tror sambon tycker att det här är jobbigare än vad jag tycker. Det ska bli så in i bomben skönt att slippa släpa runt på den, nu när barnen är så pass tunga som de är. Istället har vi införskaffat ståbräda - en sk. buggy board. Den ser väldigt smidig ut, så det återstår att se.

Okej, skittrist inlägg. Men nu kan jag i alla fall se när bytet ägde rum, ifall jag nu vill veta det i framtiden. Eftersom den här bloggen kommer att leva i en evighet. Jomenvisst.

Från och med idag är Fyraåringen en stor kille som inte sitter i vagn. Tjolahopp.

Stackars stackars

Jag är sjuk. Jag fattar det knappt, för jag är - varsågod, Murphy - aldrig sjuk. Jag minns inte när jag var förkyld sist. Och faktiskt minns jag inte ens när jag började säga att jag aldrig är sjuk. Jag vet bara att någonstans på vägen har jag slutat vara sjuk.

Men nu är det slut med det. Huvudvärk som nästan får mig att gråta. Med sånt där annat drygt obestämbart ont. Man kan inte säga att man har ont i halsen. Eller ont i näsan (brukar man någonsin ha det?). Man har bara ont någonstans inuti huvudets nedre del. Lite krångligt att säga. Så man håller tyst och lider bara.

Ja, jag är vek. Men jag är ju aldrig sjuk!

Slappna av lite, shall we?

Det kan vara så att jag missar poängen. Fast jag tror inte riktigt att jag gör det. Det här med barn och deras barnprogram och -sånger, måste de alltid vara politiskt korrekta och jämställda till punkt och pricka? Jag kan erkänna att jag är en av dessa föräldrar som inte ens höjer det minsta på ögonbrynen över att Händige Manny råkar vara av det manliga könet. Inte för att jag tycker att så ska det vara, för han är snickare (eller vad är han egentligen? Alltiallo? Hela stadens vaktmästare?). Utan snarare för att jo, män kan faktiskt också vara snickare. Och kvinnor också. I den här serien är det en man. Det vore ju toppen om det fanns en serie om Händiga Hanna också. Visst. Men är det ändå inte vi föräldrar som uppfostrar barnen? Är det inte vår uppgift att lära dem om jämställdhet och vilka möjligheter de har här i livet?

Kan inte barnen bara få bli underhållna ibland? Bara få sitta där och tycka att Händige Manny är rätt skoj? Slippa bli matad med lektioner om könsrollers vara eller icke vara hela tiden?

Om jag lovar som god förälder att lära min dotter att hon kan och ska följa vilka drömmar hon än har, att hon har rätt till och är värd exakt samma saker som hennes bröder, att lära henne om gräsklippning och biltvätt, skruva i glödlampor (förlåt, energilampor), spika upp en tavla och montera ihop IKEA-möbler. Om jag lär henne att hon är värd allt och lite till och att hon inte behöver forma sig efter någon mall utan bara vara exakt den underbara människa hon är - kan hon få titta på Händige Manny då och bara bli road en stund? Ungefär som jag blir när jag tittar på extremt icke-politiskt korrekta The New Adventures of Old Christine? Eller Desperate Housewives för den delen? Ni vet, av typen "låt hjärnan slappna av så tar vi hand om dig en stund". Ok, det där lät lite creepy, men jag hoppas ni fattar. Jämför deras energiförbrukning med min eller din för ett ögonblick, så inser man att de kanske kan behöva en stund av icke-föreläsning. En stund av bara vara.

Nytillskott

Idag vill jag gratta min systerdotter som fött en dotter på självaste Nationaldagen. Och - dessutom - på självaste BF-datumet! Sånt imponerar på mig. Själv har jag ju svårt att få ut ungarna överhuvudtaget (+15 dagar resp. +9 dagar med småttingarna). Om jag inte vore helt och hållet färdig på bebisfronten skulle jag vilja testa bara en gång till, just för att se om det är möjligt att få en bebis i närheten av BF-datumet. Helst före då, men just PÅ själva BF-datumet är ju nästan häftigare.

En riktig liten sötnos är hon i alla fall! Nu väntar jag bara, inte så tålmodigt, på vad sockertoppen ska få för namn. Det är alltid - alltid! - den viktigaste infon i min värld. Jag har redan överöst henne (systerdottern alltså) med namnförslag. Nåja. Nu svamlar jag bara.

Stort grattis till tösen, Bea!

Snabba ryck

Jag satt vid köksbordet imorse. Med barnen. Frukostdags med Bolibompa-webben på hederplatsen vid bordets ena kortsida. Barnens älskade "Elias" som skulle ut och åka tåg. Så ringer telefonen och jag rycker åt mig den i tron att det är sambon som ringer (AC/DC-konsert med efterföljande hotellnatt), men innan jag svarar ser jag att det är från Arbetsplatsen.

Magont. Magont. Magont. Och lite hjärtklappning.

För att göra ett längre telefonsamtal kort - jag blev erbjuden jobbet. Jag börjar inte nästa vecka, men veckan därpå. Det har inte sjunkit in än. Kan det verkligen gå så fort? Drömde jag? Skrev en statusrad på Facebook och fick sedan ångest när alla grattis-hälsningar kom. Tänk om jag bara drömde?! Eller att det inte är klart alls på långa vägar?

Så det där jublet har inte kommit än. För jag fattar helt enkelt inte. Ännu ett "vad hände?"-moment denna vecka. Vadå, ska jag jobba nu? Jobba, som i komma iväg hemifrån, ha en arbetsplats att gå till och arbetskamrater att prata med? Va? Intervju ena dagen och jobberbjudande nästa? Nix, det sjunker inte in.

Men när det väl sjunker in kommer jag att vara jätteglad. Superdupermegajätteglad. Big time.

Null

För att summera dagen:

Det var alltså en anställningsintervju som jag våndades över imorse. Den hade en början, en mitten och ett slut och jag överlevde allt. Det är typ det enda jag kan säga om den. Jag vet inte om jag svarade tillfredsställande eller om jag var ute och cyklade långt på landsbygden. Jag kan ha fått till några bra svar och jag kan ha fått till några uppåtväggarna svar. Helst ville jag säga att vi kunde hoppa över alla frågor och liksom bara ge mig jobbet. Det är hemskt att sitta i ett rum och svara på frågor som man sedan ska bli bedömd efter. Ingenting spelar någon roll i det läget. Utöver det faktum att man blir bedömd.

Men den biten var ju som den var. Efter intervjun lyckades jag springa på min syster och systerdotter och fick således lunchsällskap. Vilket var en himla tur eftersom jag på morgonen uttalat följande för mig själv: "Om jag får tag i lunchdejt får jag jobbet, om jag inte får tag i lunchdejt ger de jobbet till någon annan". As simple as that. Nu kan jag ringa dem och meddela att jobbet är mitt. Pepparlax, potatis och romsås på Tewes i systerdotters sällskap.

Cyklade hem och upptäckte att jag hade 45 minuter på mig innan småttingarna skulle hämtas, så jag tänkte tillbringa dem med denna kära ägodel - laptopen. Hann i stort sett bara starta upp, så ringde småttingarnas förskola. Tyst förklarades det att de blivit bombhotade och att de helst såg att jag hämtade barnen så fort som möjligt. "Ja, absolut!", svarade jag chockat och la på luren.

Vänta nu... vad hände just? Va? Va?! VA?!, ungefär så gick tankarna när jag skyndade mig iväg. Vi bor så gott som granne med förskolan, så det blev ingen lång promenad. Jag visste inte om jag ville börja gråta eller bli arg eller skratta hysteriskt. Jag var bara... va?! Väl på förskolans gård möttes jag av barn som glatt meddelade att de fått äta mellis i båten på gården idag. Jättefestligt! Vi blev ombedda att ta barnen som de var och lämna allt som befann sig inne i byggnaden. Jag försökte växla några ord med en av personalen, men jag var fortfarande i va?!-tillståndet, så jag tog småttingarna under mina vingar och vi gick hemåt.

Jag kan knappt formulera riktiga meningar. Polisen avfärdar hotet som oseriöst, och det må så vara. Men chocken vill inte släppa riktigt. Mina småttingar är lediga imorgon, men stora sonen har skoldag som vanligt. Det känns, minst sagt, olustigt. Det går inte att bara skaka av sig känslan av att mina barn kunde ha svävat i livsfara idag. Seriöst hot eller ej, skadan är redan skedd. Det är allvarligt nog att man har hotat att spränga barn i luften. Att oskyldiga små barn blir måltavlor när de är så långt ifrån inblandade i själva anledningen. Så tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken och magen är en stor knut. Det spelar ingen roll att det inte fanns någon bomb någonstans. För hotet hade kunnat vara seriöst. Någon tänkte tanken. Uppenbarligen. Det är inget annat än vettskrämmande.

Jag hyperventilerar

Håll tummarna, tack. Jag är galet nervös. Galet nervös. Mer nervös än vad som egentligen är befogat. För jag hetsar upp mig själv. Tänker allt annat än positiva tankar. Mer sådana där som går ut på att jag i grund och botten är rätt värdelös. Det känns inte så där peppande precis.

Grejen är att jag kan. Goddamnit - jag kan. Det vet jag. Jag kanske till och med inte bara kan, utan också kan vara jäkligt bra. Så är det och det vet jag. Ändock. Jag hatar detta moment.

Det här med att läsa

Jag har befunnit mig i en lässvacka utan dess like. Inte en bok sedan 4-åringen föddes. Eller nä, det är osant. Men nästan sant. Jag har läst "The Dirt" av Neil Strauss, fast den räknas nästan inte. Hur underhållande den än må vara. Jag läste iofs Nikki Sixx:s bok "The Heroin Diaries" också. Den var inte så underhållande, mer... intressant. Hursomhaver. Cirkus två böcker på fyra år. Bra jobbat.

Jag har bestämt mig för att ta tag i det här nu. Så inom loppet av två veckor har jag avverkat tre böcker. Inte helt sant, det heller. För en av böckerna var påbörjad sedan tidigare, men bara lämnad åt sitt öde. Så nu har jag läst "I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén, "Dotter Önskas" av Katerina Janouch och "Champagneflickan" av Caroline L. Jensen.

Jag borde ju känna mig rätt nöjd med mig själv, men sanning är att jag blir stressad. Jag vill bara läsa när jag har en bok på gång. Jag vill inte göra något annat. Boken ligger där i tankarna och skvalpar och stör tills jag får sätta mig ner och läsa. Jag läser när jag lagar mat, vilket resulterar i brända korvar och överkokta makaroner (ja, jag är småbarnsförälder så mer exotiskt än så blir det inte). Jag läser när jag nattar barn, vilket resulterar i barn som blir distraherade och inte kan ägna sig åt insomning. Jag läser när jag tittar på tv, vilket resulterar i att jag missar viktiga saker som vad Lynette sa till Eddie i säsongsavslutningen i Desperate Housewives. Ja, ni förstår säkert min frustration.

Jag har egentligen ingen lästid i mitt liv. Ingen tid som bara ligger och finns till ingenting. För jag har småbarn. Jag har hus. Det finns alltid något jag egentligen borde göra istället för att sitta där, och som ni märker funkar inte riktigt kombinationen läsa/utföra sysslor. Så borde jag satsa på ljudbok?

Det konstiga är att jag har tid för Facebook. Och numera även Twitter (igen). Av någon anledning har jag mera ro att kasta bort dyrbar tid på det, än att sätta mig ner med en god bok. Man borde ju tycka att det senare alternativet ger mera. Dessutom borde man tycka att en verklighetsflykt är mera behövligt än att sitta och skriva statusrader om alltför vardagliga, verkliga saker.

För mycket fritid - är det så det kallas mitt enorma dilemma?

Blommor på Mors Dag

Underbar vit orkidée som Elvaåringen gav mig.

En härligt karamellrosa Gerbera som småttingarna gav mig.

Matstafett

Jo. Det var skoj. Riktigt, riktigt skoj. Trots att jag var så nervös innan att jag nästan ville börja gråta. Jag pratar om Matstafetten naturligtvis. Den där jag nämnde i förra inlägget. Nu är den överstökad och jag överlevde. Både att besöka främmande människor, att ta emot främmande (nåja) människor och att cykla med en och annan alkoholhaltig dryck innanför västen.

Faktum var att jag var på grymt dåligt humör när min Matstafettspartner Sandra anlände. Jag hade städat och fejat hela dagen. Exakt hela dagen. Jag klev upp, åt frukost och började städa. Sambon grillade hamburgare, jag städade. Vi åt, sedan städade jag ännu mera. Ändå blev det aldrig så där fint som jag ville ha det! Jag ville ta hela möblemanget till soptippen och helst ställa ut en skål med efterrätt (för det var alltså den rätten vi fick äran att servera) på bron och låsa dörren. Men så var jag fruktansvärt hungrig också och då blir jag alltid lite extra sur. Stackars Sandra. Jag var definitivt inget roligt Nuskavipåfesttjohotjohej-sällskap. Men det vände. Sakta men säkert. Sandra förvandlade vårt fula, hackiga (av småbarnsbestick och leksaker) köksbord till en upphottad variant med gardin (!) som duk och fin dukning. Det hjälpte förvånansvärt mycket mot min tillfälliga depression.

Kameran var med. Men bara som sällskap. Den har inte lärt sig att ta bilder själv. Än. Jag har inte ens en bild på vår fina efterätt (hjortronparfait)! Däremot kom jag ihåg att ta kort på våra gäster, men jag lägger inte ut bilder på dem så här oförvarnat. Jag kan i alla fall berätta att våra gäster visade sig vara en av mina bästa vänner från barndomen och ungdomen (vi har känt varandra sedan vi var 6 år) och hennes man, och det andra paret var en vän till Sandra, och hans flickvän. Så lyckat och roligt! Jag som var så nervös innan. Hade jag vetat att det var de som skulle komma hade jag ju kunnat spara lite på surkrutet. Så att säga.

Eftersom jag har börjat med efterrättsrapporten, så går vi väl vidare till varmrätten då. Den inmundigades på en gata alldeles i närheten fast med ett värdpar som bor utanför Matstafettsgränsen. De bjöd på en alldeles underbar kyckling i gröncurrysås. Det var så gott och jag ville så gärna ta mera. Men av någon anledning blev jag blyg och tackade nej (!). De bjöd även på en fördrink som var himmelsk. Med persilja i. Jättekonstigt. Men gud så god den var! Jag som inte ens är någon drinkperson. Värdparet var okända för mig, men väldigt trevliga och glada. Förstagångsstafettare de med. Det andra paret var däremot bekant. Den kvinnliga delen av paret har jag träffat många gånger på Öppna Förskolan. Dessutom visade det sig att vi ätit förrätt i husen bredvid varandra alldeles innan. Som en liten parentes kan nämnas att det paret då hade Sandras bror som gäst. Och efter varmrätten skulle de vidare till Sandras syster och äta efterätt. Lite lustigt. Tre syskon, tre hus, tre rätter.

Hursomhaver. För förätten fick vi cykla ända till Norrala (för icke-Söderhamnare kan jag informera om att det blev ungefär maxavståndet på 5 km. Tror jag. Jag pratar normalt inte kilometrar och är därför ganska okunnig på området. Jag brukar prata om tid. Hur långt är det till Hudik? Typ 40 minuter). Oj, tänkte vi och började cykla en halvtimme innan vi skulle vara på plats. Ganska överdrivet. Det resulterade i att vi fick hoppa av cyklarna och gå för att inte komma för tidigt. Helt utan vägskyltar och nummer på huset gissade vi rätt på första försöket. Lite imponerande. Eller vi och vi. Sandra la ihop ett och ett, pekade på ett hus och sa "det är nog där". Det tycker jag var starkt jobbat.

Vi blev serverade en fördrink som för mig kändes bekant men ändå inte. Den smakade martini. Kanske. Jag är som sagt ingen drinkperson. Den slank ner. Men Lapin Kultan som serverades till förrätten var godare. Men godast var förrätten. Laxtartar. Mums! Jag älskar lax. Jag skulle kunna gifta mig med en lax. Och hyfsat snabbt bli änka.
Både värdparet och det andra besökande paret var okända för mig. Något ansikte kanske såg lite mera bekant ut än de andra, men ingen jag kunde placera. Däremot blev jag igenkänd. Förvånande nog.

Och vet ni vad? Jag såg knappt hur dessa två hem såg ut! Det låg så långt ner på prioritetslistan som det kunde. Faktiskt. Man hade ju fullt upp med fördrinkar, bekantningssnicksnack, spekulationer om den hemliga efterfesten, att försöka äta och dricka civiliserat. Och vips! så var det dags att öppna kuvert och ta reda på var nästa anhalt var. Så nästa gång (för jag hoppas verkligen att det blir fler gånger) ska jag slappna av innan. Pilla mig lite i naveln, fila naglarna och så.

En annan sak som slog mig var, hur i hela friden lyckas alla bli så berusade?! Själv hann jag nästan inte dricka något. Eller jo. Fördrink och en öl till rätten. Tre gånger. Inget man blir så där askalas på. Vilket jag iofs är glad över idag. Men ryktet säger ju att Matstafetten går ut på att dricka sig redlös, cykla i diket och knappt minnas vem man åt efterrätten hos eller om man ens åt efterrätten hos någon. Man kan ju då egentligen undra varför man anmäler sig till något dylikt. Till och med betalar för det. Men det låter ju skoj. Liksom. Svenskt skoj. Sup och svälj, trevlig helg. Så är det något jag är lite besviken över så är det just det - att jag inte hann bli berusad.

Det var nämligen så att efterfesten ägde rum ute på Flygstaden. Med levande musik i form av ett dansband. Dansband är inte riktigt min grej. Styrdans bör jag nog helst avstå från. Känner man sig då ganska nykter blir man lätt lite stressad. Sandra var min plånbok för kvällen och hon gick upp i rök. Hon var där, jag kunde bara inte se henne. Jag ringde och ringde och ringde. Mobilsvar, mobilsvar, mobilsvar. Till slut började jag gråta, och det är ju nu jag inser att jag kanske inte var så nykter trots allt. Jag kände dock att jag var tvungen att köpa en öl. Jag var bara tvungen. Så pass tvungen att tårarna kom när jag inte fick tag i min plånbok för kvällen. Jag pillade på min tjuga som inte alls räckte till en öl och darrade lite på hakan. Såg mig hjälplöst omkring. Kan någon hjälpa mig?! Det kunde ingen. Men mitt i min misär tändes ett ljus från himlen, änglarna sjöng vackert "aaaaaaa..." och alla omkring försvann i en suddig dimma. För där stod hon - min plånbok för kvällen. Ungefär precis där jag hade lämnat henne.

Så slutet gott, allting gott. Jag fick min öl. Sedan gick jag på toan. Eller dasset snarare. Ölen, som jag så omsorgsfullt ställt bredvid mig, ramlade omkull och rann ut över golvet. Man skulle kunna tro att jag skulle bli förkrossad. Men jag ryckte bara på axlarna. Jag hade nämligen en femtiolapp i väskan. Happy life.

Jag och frugan i en het omfamning.

Vår meny för kvällen blev som följer:
Förrätt: Laxtartar
Varmrätt: Kyckling i gröncurrysås
Efterrätt: Hjortronparfait

Lätt illamående

Det börjar sjunka in nu. Det här jag har gett mig in på. Jag ska nämligen närvara och deltaga i årets Matstafett. Sambon sa aldrig i livet, så jag och kompis S slog våra påsar ihop istället. Eftersom hennes sambo är ungefär lika sugen på detta som min. Just där vid anmälningstillfället kändes det bara roligt. Oj, vad skoj. Ungefär så.

Nu däremot. Nu känner jag mig nästan så nervös att jag skulle kunna anlita en stand-in för själva middagsgrejen och sedan bara gå på festen. Fast någonting säger mig ju att jag möjligtvis skulle gå miste om själva poängen med själva grejen. Så att säga. Så jag biter ihop.

Återigen brottas jag med kniviga saker.

Nya Tortyrmetoder

Barnens nya tortyrredskap är följande.

Fyraåringen: "Vaffödédå?" [svar] "Vaffödédå?" [svar] "Vaffödédå?" [svar] osv osv osv. Tills mamman håller på att explodera. Om jag inte svarar låter det så här: "Vaffödédå mamma vaffödédå mamma vaffödédå mamma?" [paus] "Mamma! Vaffödédå mamma vaffödédåååå?".

Om allt mellan himmel och jord. Vad gör nyckelpigan? Hon kryper runt på bladet. Vaffödédå? Hon vill det. Vaffödédå? Hon letar efter bladlöss. Vaffödédå? Hon tycker de är goda. Vaffödédå? De smakar nog gott. Vaffödédå? Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Tvååringen kör med en egen variant: "Mamma, det du en tak?" [= mamma, vet du en sak?]. Nä, vadå?, svarar mamman tålmodigt. "Mamma, det du en tak?". Nä, svarar mamman. "Mamma, det du en tak?". "Nä, mamma vet inte, berätta!", försöker mamman. "Mamma, det du?". Nä, vadå? "Mamma... det du... en tak?". Nej. Mamma vet inte! "Mamma, det du?"...

Say no more. Tur att de är söta som socker.

Altanräckesuppdatering

OK. Läget är nu som följer. Min käre far, tillika Målargurun, har förklarat att det enda otroligt katastrofala med att måla med inomhusgrundfärg för snickerier på tryckimpregnerat trä är att färgen förmodligen flagnar snabbare. Det känns i min bok inte som speciellt katastrofalt alls. Trots detta lät min far ungefär som om jag hade berättat att jag har flisat sönder altanräcket, när jag berättade om mitt missöde. "Oj!", sa han med massivt eftertryck. Jag såg framför mig hur vi skulle bli tvungen att yxmörda hela räcket och på köpet skulle sambons alldeles nylagda altantak ryka. K a t a s t r o f.

Men nä. Det kommer flagna snabbare. Hoppsan då. Så otroligt fruktansvärt. Jag tror inte ens Arga Snickaren hade blivit speciellt arg. Eller så hade han det, för han är ju man.

Enligt farsgubben hade vi alternativen att slipa av räcket eller avvakta eventuella fulheteràlajagvetintevad och sedan måla över med rätt grundfärg. Sambon såg gråtfärdig ut när jag nämnde slipningsalternativet. Så vi skippar det. Och vet ni vad? Jag fick förtroende att måla över med rätt grundfärg. Det är kärlek det. Eller bara allmän "you broke it, you fix it"-attityd.

Så nu efterlyser jag sol och värme till veckan så att jag kan köra en repris. Fast den här gången ska sambons ögon lysa av beundran och leendet ska vara så stort att grannarna blir bländade. Jag skall bli eftertraktad som stans bästa altanräckesmålare och mitt rykte skall nå över land och rike. Eller så får jag i alla fall förtroendet att måla det övre altanräcket också.

Mission not accomplished

I torsdags var jag tokinspirerad av både Arbetskvällen på barnens förskola och Arga Snickaren. Jag kände att - NU! - nu skulle jag banne mig ta tag i ett av alla projekt vi har på huset. Jag skulle bli Fröken Handywoman och liksom bara fixa något. Så att sambon kunde komma hem från sitt energikrävande jobb, ta en öl med sig ut på altanen och få sig en riktig överraskning. Det var min plan.

Jag skulle grunda altanräcket. Japp, det skulle jag. Minsann. Hur svårt kan det vara? Jag är dessutom dotter till, enligt ryktet, en av stans bästa målare (då det begav sig) och syster till en annan av dem. De måste ju bara ligga där i mina blodådror och min ryggmärg och osa, målarskillsena. Så jag lämnade småbarn på dagis, svidade om, satte på hög popig musik, hämtade en hink med grundfärg i källaren och skred till verket. Och det gick så bra. Det gick så in i bombens bra. Jag visste att alla som någonsin skulle se detta altanräcke skulle häpna. Ett sånt mästerverk! Visserligen bara grundfärgen. Men grunden är ju det allra viktigaste. Det vet ju alla.

Resultatet var, som jag antar framgår, över förväntan. Skitsnyggt. För att vara grundfärg då.

Mäkta nöjd frågar jag sambon om han är impad. Om han tycker att det är fint. Om jag är duktigast i hela världen. Jo, nickar han, det ser ju bra ut det där. Fast jag anar en viss tvekan mitt där i det svallande berömmet. Det sägs liksom inte med den där kärleksfulla blicken, det där stora leendet och rösten låter inte alls speciellt glad överhuvudtaget. Lite så där med låtsad nonchalans frågar han var jag hittade grundfärgen. Och jag vet att jag använde grundfärg. Jag lusläste den där burken och tittade på exakt alla brukar i hela rummet. Visserligen hade det runnit lite färg ner över en del av texten på burken. Men jag är inte dum, jag kan sätta ihop ett halvt ord med ett annat och fatta galoppen. Så jag lugnar honom med att jag väldigt noggrant valt ut rätt burk från hans "verkstad" i källaren. Och ungefär här börjar sambons blodådror bli väldigt bulliga och synliga...

Vår källare är för stor. Det finns för många rum. Man kan inte kläcka ur sig att det finns grundfärg i "förrådet" och sedan tro att jag ska gå till rätt förråd. Vi har tre förråd där nere. Visserligen benämda "under altanen-förrådet", "mitt/ditt rum" (beroende på vem som talar, mitt/ditt = sambons) och så slutligen "förrådet". Men ändå. Liksom. Förväntas jag verkligen lyssna på alla ord han säger?

Jag har alltså grundat altanräcket med inomhusgrundfärg. För snickerier. På tryckimpregnerat trä. Ja, mig säger det inte så mycket. Grundfärg som grundfärg. Men jag har förstått av sambon att det inte är bra. Inte alls bra. Min far har nämligen uttryckt hur otroligt viktigt det är att man grundar tryckimpregnerat trä med just den där grundfärgen vi har i "förrådet". Och ni minns kanske att han en gång i tiden var stans bästa målare? Så det som skulle bli en härlig överraskning till min hårt arbetande överstressade sambo blev platt fall och pannkaka mucho.

Undrar vad Anders Öfvergård skulle säga om det här? "Det är så jävla korkat! Du är så jävla korkad! Man får inte göra så här!"

Dessutom hade jag penslar lite här och var och spillde lite färg på ett av våra utebord.