Olycksdrabbad Ettåring

Det blir väldigt sporadiskt skrivet nu. Orsaken är att både jag och sambon går hemma nu. Något som resulterar i att jag måste visa mig på styva linan och vara duktig vad gäller hushållsarbete. Hela dagarna. När sambon jobbar brukar jag vara lite slapp och likgiltig - tills det är si så där en timme kvar innan han förväntas vara hemma. Då röjer jag upp och han får äran att komma hem till ett välstädat hem och en tallrik med nylagad mat på bordet. För faktum är att jag faktiskt hinner fixa till det mesta under den där timmen. En dag i veckan brukar jag städa riktigt. Ni vet, så där med dammsugare och såpvatten. Är inte det duktigt, så säg? Men nu får det där lyxlivet ligga i vila ett tag. Och med det även bloggandet, även om det inte är helt i vila.

Dessutom har jag ju börjat träna! Även om det för det mesta är skoj och känns oerhört nyttigt, så tar det en hiskelig tid! Jag hinner bara träna, äta lunch, duscha - och sen är barnens dagisdag slut!

Men det var inte alls det här jag skulle skriva om nu. Det här skulle mest vara en liten parentes i början. Så nu går vi vidare.


Ettåringen skadade sin arm tidigare i veckan. Hon vårdade den ömt och vägrade låta någon röra den. Den låg fint i knät och skyddades av den andra armens hand. Jag var fullt övertygad om att armbåge eller armen åkt ur led, så vi ringde 1177 och fick komma upp på jouren. Men nej, inget var ur led alls. Och farbror doktorn fick minsann både titta och klämma och vrida. Visserligen under gråtfyllda protester, men hon höll lydigt fram handen och lät honom hållas. Hennes små ben hoppade i mitt knä av nervös spänning. Jag fick lägga mina händer över hennes små knän och stryka lugnande.

Farbror doktorn frågade frågor och Ettåringen svarade duktigt mellan snyftningarna. Varenda fråga besvarades av lilla fröken själv. "Var gör det ont?", frågade doktorn. "Där!", hulkade Ettåringen och pekade lite obestämt på armen. Doktorn klämde på det obestämda stället och frågade: "Gör det ont här?". Men Ettåringen skakade på huvudet. Icke. "Var gör det ont då?", försökte doktorn igen. "Där!", svarade Ettåringen igen och pekade på samma obestämbara ställe på armen. Det kunde dock konstateras att ingenting kändes konstigt eller avvikande i hennes hand eller arm. Han drog och försökte rätta till en eventuellt urdragen armbågsled, men utan resultat. Den satt redan så fint på plats.

Armen lindades in i en linda och vi fick order om att avvakta under natten och komma tillbaka nästa dag om smärtan kvarstod. Doktorn vinkade och sa hejdå. Vid det här laget var en trött Ettåring alldeles utom sig av anspänningen och storgrät så tårarna sprutade åt alla håll, men ändock åkte en liten knubbig hand upp med en lätt vinkning. "Ejda!", klämde hon fram.

Hon fick en flaska välling och en dos alvedon hemma, slocknade som ett ljus och sov bättre än på många nätter. Länge sov hon också. Däremot var "aj!" det första ordet hon sa när hon väl vaknade, och resten av morgonen gick hon fortfarande med den friska handen om den onda. Hon var slö och ville mest sitta i mitt knä och gosa. Vilket är på inget sätt alls likt den Ettåring vi brukar ha här hemma på mornarna. Fröken Bus är namnet hon går under här hemma. Om hon inte klättar och hoppar och springer, står hon och dansar och sjunger eller pratar sönder öronen på oss övriga. Så 1177 fick ännu ett samtal från oss. Men nej, dit skulle vi ju inte ringa nu! Tok heller! Vårdcentralen fick vi så klart ringa till! Ja, så klart! Sagt och gjort... Knappa, knappa femtioelva siffror bara för att mötas av "Ni blir uppringda cirka tio... i... tio".

Fem i tio ringde telefonen och det var Vårdcentralen i luren som frågade exakt samma frågor som 1177, och kom fram till slutsatsen "Ni ska få en tid hos jouren!". Suck! Av vilken anledning kunde inte 1177 gett oss en tid på jouren si så där för en timme sedan?!

Nåväl. Det var ju inte direkt så att hon gick runt och vred sig i plågor även om hon var lite olik sig. Ännu en timme senare befann vi oss på jouren igen. Denna gång var både pappan och Treåringen närvarande. Det gjorde Ettåringen lite coolare och tuffare. Hon berättade stolt för de båda att doktorn minsann hade sagt "Hej, E!" när han kom in i undersökningsrummet kvällen innan. Han visste hennes namn! Vilket ju var smått otroligt. Hon började mer och mer bli sig själv. Nu när hon var rutinerad jourbesökare, och liksom visste hur ett undersökningsrum såg ut. En doktor hade hon ju minsann också sett. Livs levande dessutom. Till slut var hon så himla tuff att hon var tvungen att börja klättra både här och där. Med stöd av... japp, den oerhört smärtande handen...

Så när doktor Bosse (japp, den här gången försökte jag var lite föredömligt uppmärksam vid handhälsningen) skulle undersöka henne denna gång, då lyste alla tårar och snyftningar med sin frånvaro. Doktor Bosse vred och vände, tryckte och kände. Nemas problemas. Eller ja, mot slutet kom hon på att det ju skulle göra ont, så då snyftade hon en ytterst tillgjord snyftning efter att Dr. Bosse hade släppt handen.

Summa summarum av dessa två traumatiska dagar är att eventuellt har hon överansträngt handen eller möjligtvis fått en liiiten spricka inuti handen. Eller kan det vara så att hon minns för väl att det gjorde ont och därför är rädd att få ont igen. I vilket fall behövs ingen åtgärd. Slutet gott, allting gott. Hoppas vi.

Hemläxor

Det här med hemläxor är inte min starka sida. Just nu har jag två. Nummer 1 (och naturligtvis allra viktigast) är min frisörska som tycker att jag ska spana i en frisyr på en tv-hallåa på TV4. Hon ska ha en frippa som är lite cool. Jag skulle ha gjort det till idag, för idag ska jag nämligen klippa mig. Har jag gjort det? Nix. Främst för att jag inte tittar på TV4:s nyheter, och det är tydligen där hon huserar (och nej, då är hon nog inte tv-hallåa, men struntsamma). Så jag får skylla på det. Och låtsas som att det är Rapport och Aktuellt som vinner min nyhetstörstsuppmärksamhet. I själva verket tittar jag inte på nyheter. Alls. En bieffekt av föräldraledigheten då min hjärna också fick ledigt. På obestämd tid tydligen.

Men nu till läxa nummer 2. Jag ska göra research angående en utbildning som jag har sagt att jag är intresserad av att gå. Och faktum är att jag är intresserad, men det stannar liksom där. Arbetsprover och skit hamnar i vägen och allt känns genast totalt ointressant och orealistiskt. Så jag har egentligen släppt den där utbildningen helt. Istället letar jag febrilt i hjärnan efter något annat jag kan tänkas vara intresserad av. Men vad finner jag? Inkentinken! Allt känns för stort, för svårt och för ouppnåeligt. Ge mig bara ett jobb - precis vad som helst - så jag slipper fundera på det här! Please! Fast så kommer jag på att det ju vore ganska dumt - när man har ett gyllene tillfälle att komma steget närmare det där drömjobbet. Så summa summarum blir att jag inte gör ett skit! Jag researchar inte, jag letar inte aktivt efter något annat. För vet ni vad? Jag suger på hemläxor!

Och jag älskar att prokrastinera. Allt ska göras i sista sekund, gärna med kniven på strupen. Då är jag effektiv som få. Frågan är om studier är det rätta för mig? Det känns nämligen som att hemläxor kan vara en ganska stor del där.

Jag måste banne mig väcka hjärnan igen! Det här kom vid helt fel tillfälle i mitt liv. Jag ville bara återgå till ett jobb jag kan och känner igen. Göra sånt jag redan kan och ha trevligt med mina arbetskamrater. Jag var inte alls beredd på att börja om på ruta ett, börja plugga, engagera mig i nya saker och lära känna nya människor. Jag är inte där i livet eller i sinnet. Därför stannar jag liksom av i det kända föräldraledighetslivet. Om jag blundar och håller för öronen kanske jag kan låtsas att det är det här som är meningen?

Hockeypremiär

Igår var jag och sambon på hockey med min bror och hans sambo. Mycket trevligt. Fast det är ju lite onödigt att åka buss till Gävle och punga ut med hela 300 kronor för att sitta i en bar och dricka gin och tonic. Jag och svägerskan bemödade oss inte speciellt mycket att titta på tv-skärmen heller, om jag ska vara helt ärlig. Den korta stunden vi satt på läktaren lyckades vi bevittna ett mål. Jag och svägerskan tjoade och klappade. Hej och hå! Här ska man visa att man hänger med. Det visade sig dock att det var fel lag som gjort mål. Vi tyckte väl att gubbarna runt omkring oss var ovanligt tysta...

Nu kommer småknattarna hem! Så inlägget får bli lite avhugget.

Borttappat djup sökes

En gång i tiden var jag inte alls den här ytliga, skämtsamma människan. Den som bara skriver om små lustiga barnakommentarer eller innehållslöst blaj. En gång i tiden var allt jag kunde plita ner tungt, svart och så ångestfyllt att jag darrade och frös när jag skrev. Nu är det väl inte direkt den typen av inlägg jag vill skriva. När jag skrev merparten av det där mörka var det i ett slutet forum, där jag visste vilka som skulle läsa. Det är inte direkt något jag vill dela med mig av här.

Men ändå. Vart tog den där sidan av mig vägen? För den är verkligen puts väck! Eller åtminstone begravd på ett väldigt effektivt sätt. Jag kan inte trolla fram den hur jag än beter mig. För faktiskt - jag har försökt. Jag har satt mig ner och försökt framkalla någon form av smärta inombords - och den finns ju där, så klart - men jag kan inte sätta ord på den alls. Inte som förr i tiden.

Jag undrar om det är ett sätt att skydda mig själv? Att nu har jag så fullt upp med familjebestyr att jag inte har varken energi eller tid att älta i smärta och tunga tankar. Missförstå mig rätt, jag vill inte sitta och älta. Det är inte det jag är ute efter. Men jag tappade ett helt språk när jag begravde allt! Jag kan inte hitta tillbaka till de där orden och uttrycken, och av någon anledning känner jag ett behov av att göra det. Kanske för att föräldraledigheten är slut, hjärnans semester är slut. Det är dags att ta tag i mitt liv och hitta tillbaka till vem JAG är och vad JAG vill. Det känns som att min personlighet har tappat allt djup, och sån är inte jag. Det är sådana här gången jag önskar att jag kunde gå tillbaka och läsa allt det gamla. Men se, det går inte! Klantigt av mig, och taskigt av någon annan. Allt det jag skrev är borta. En sladd drogs ur utan förvarning och alla mina ångestfyllda rader gick upp i rök.

Tänk att det kan svida fortfarande, så många år senare...

Men nej, jag ska inte fylla denna blogg med smärta och ångest. Det är inte alls det jag menar. För den här bloggen kommer fortsätta vara glättig och ytlig. Like it or not.

Senaste dagarnas betraktelser

Man kan dö om man ska dra igen dörren till källartrappen och dörrhandtaget lossnar. Jag dog dock inte. Jag tappade bara kassen med maten som skulle ner till stora frysen, stapplade ner några steg i trappan och skrek "Helvete!" alldeles för högt och för intensivt. Men jag kunde faktiskt ha dött!

Filmen "Avatar" är riktigt bra! Ingen är mer förvånad än jag. Den var så där bra så att jag nu, flera dagar efter tittningen, funderar på hur Jake och polarna har det. Och kan känna ett litet, litet sting av besvikelse i hjärtat över att Pandora inte existerar i verkligheten. Jag vill också hälsa på dem! Det måste komma en tvåa. Det bara måste det!

Man blir mycket tröttare på morgonen om man går och lägger sig i tid. Det är faktiskt helt sant. Jag har nu gjort en mycket vetenskaplig undersökning och kan konstatera att vid sänggående runt midnatt vaknar jag pigg och alert. Eller åtminstone vaknar jag. Vid den tiden jag ska, och jag orkar kliva upp. När jag försöker vara duktig och går och lägger mig tidigt (låt säga vid 21, som igår kväll) - då är jag som en slakt när jag vaknar. Jag vaknar dessutom för sent och tror att jag ska avlida vid uppklivningen. Slutsats: För mycket sömn är skadligt.

Om man tränar på gym tar det tydligen ett tag innan resultatet syns. Jag står varje kväll och inspekterar de kroppsdelar där muskler ska finnas, och upptäcker varje gång att de inte har dykt upp än. Märkligt. Och jobbigt. Här har man tränat hela fem gånger och musklerna har mage att be om mera?! Oförskämt, om du frågar mig.

Sen ska man tydligen äta nyttigt också, för att liksom få muskler vänligt inställda. Och göra fett och annat oönskat till ovänner. Ska det verkligen vara nödvändigt? De senaste dagarna har jag velat ge mig själv lite belöningar (just pga att jag är så duktig och masar mig iväg till gymmet) i form av godis, popcorn, läskeblask och kakor. Men en liten röst i mitt huvud vill påstå att det är fel sätt att gå tillväga. Det är tänkt att jag ska börja lyssna på den där rösten någon dag här. Eller ja, typ idag. Fast en annan röst i mitt huvud - en lite större röst - är ganska godissugen. Och vi har faktiskt mängder, och då menar jag verkligen mängder, med choklad hemma att göra av med. Hmmm... Vad göra? Liten röst - större röst... Liten röst - större röst... Knivigt. Jag får fortsätta fundera på det där ett tag...

Senil

Jag ska ta mig en snabb kopp kaffe innan dagens möte. Jag har hela tiden glömt bort att detta möte ska äga rum. Jag har funderat, med en väldigt trevlig känsla i magen, vad jag ska hitta på en dag som denna. Jag gjorde upp en ganska långtgående plan med träning, kanske en lunch på stan med någon och ditt och datt. Men nej. Det var ju det där mötet. Tio minuter senare var jag där igen. Jag kanske skulle ta och hjälpa sambon att måla? Kanske jag skulle ta den där hyllan som ska målas som ingen riktigt tycker att den har tid med? Men nej. Det var ju det där förbaskade mötet. Så där har jag hållt på. Hela tiden!

Det lustiga är att det här mötet har funnits i mina tankar i flera veckor. Ångesttankar. Jag var nämligen tvungen att förbereda och kolla upp saker. Jobbigt. Så jag har tänkt och tänkt och tänkt. Hela tiden kommit ihåg alldeles för väl att jag ska gå på ett möte tisdagen den tolfte januari.

Ändock! Frågan är om man ska bli orolig eller om man ska skratta? Nu är jag i alla fall iordninggjord och ska snart bege mig iväg till mötet. Jag kanske kan släppa oron då?

Träsktant på gym!

Nej, det är inget nyårslöfte. Det hade kunnat vara det, om jag gav sådana. Men så är icke fallet. Men jag har ändå bestämt att jag ska ta tag i mig och min totalt förslappade kropp. Två täta graviditeter varav den senare gav mig sockercravings som inte var av denna värld. Sånt sätter sina spår, kan meddelas. Det här med nio månader upp och nio månader ner... ja, låt oss bara säga att det har gått 1 år och 11 månader och jag går inte alls ner överhuvudtaget. Snarare sakta men säkert uppåt igen. Jag tror alldeles bestämt att jag snart nått vikten jag hade precis innan Ettåringen tittade ut. Hur nu det gick till? För nu är jag ju helt utan bebis och fostervatten i magen. Vad sjutton är det som väger då liksom? Jo, jag vet ju egentligen. Men vi kan låtsas att det är ett mysterium. Helmysko.

Nu har jag dock varit iväg på gym! Så nu kommer det ju bara att säga svisch så är jag en liten pinne. Med en alldeles fantastiskt fast och putig rumpa!

I have a thing for... the thing

Som den ömma moder jag är kallar jag ofta mina barn "lilla vän" eller "lilla hjärta", när jag tilltalar dem. Så var också planen tidigare idag då jag samtalade med min Tioåring. Jag skulle med stort allvar förklara en sak för honom, och - liksom för att ta lite udden av det förmanande - lägga till något av alternativen ovan. Men ut kom...

"..., lilla grej".

Och som inte det vore nog - när jag efteråt skulle släta över det något underliga valet av tilltal, och skulle avsluta med ett ömsint "vännen" - vad kommer då ut? Jodå! Otroligt nog... "Grejen"!

Less is more

Nu måste jag faktiskt också sälla mig till skaran som klagar på snön. Jag har envisats med att man inte ska klaga, för vi gick faktiskt och trånade efter snön för inte så länge sedan. Men nu klagar jag, goddamnit! Sluta snöa already!

Ja, det var ungefär vad jag hade att säga just nu.

2009

2009 var året då jag:

• Åkte på min första "nätträffsresa". Träffade alla tjejerna och bebisarna i "Kvartal-1-mammorna"-tråden på Familjeliv. Träffen ägde rum i Stockholm, och jag var omåttligt stolt över att jag vågade följa med. Trevligt var det dessutom!
• Såg Springsteen live för fjärde (femte?) gången. Ensam. På ståplats. Eftersom jag virrade bort mig från mitt sällskap. Men vem behöver sällskap en sån gång?
• Äntligen blev blondin igen. Efter x antal seriefigursfärgningar tog jag mig i kragen och blekte håret hos min frisörska!
• Tog ut mina allra sista föräldradagar. Någonsin.
• Fick sparken. Eller ja, fint uttryckt heter det ju "blev varslad". Världen rasade samman. För det var så himla oväntat.
• Fick uppleva Trygghetsstiftelsen och allt vad det innebär. Eller nej, inte allt - det mesta är kanske kvar?
• Fick oförklarlig klåda över hela kroppen och närapå drevs till vansinne. En månad - sedan borta. Nej, så oförklarligt var det ju kanske inte. Men det låter mera spännande så.

Några små punkter om året som gått. Eftersom det avslutades med varsel och tråkigheter känns året i sig inte speciellt positivt. Men jag har både stortrivts och vantrivts med mitt liv under detta gångna år. Ungefär som det brukar vara, antar jag. Och ungefär vad nästa år kommer bjuda på, antar jag. Motgångar och framgångar. Vi får väl se...

Nyårsdagen

God fortsättning!

Dagen idag har bjudit på:
- Sovmorgon. Barnen firade det nya året med att sova till 8:45. Det gillades.
- Ofärdig sambo. Ryggen har sagt upp sig. Totalt. Han kan inte ligga, han kan inte sitta, han kan inte stå och han kan inte... dansa? Inkentinken, med andra ord. Det gillas ju inte.
- Snöskottning. För naturligtvis snöar det som aldrig förr när Herr Snöskottare inte kan skotta. Det är inte det att jag inte vill skotta. Jag får inte. För jag kan inte skotta lika fint som han. Idag var dock ett undantag. Jag skottade och skottade. Tills svetten rann och tårarna nästan kom. Jag hade nämligen två gnälliga barn i släptåg och en hel stor gård att hinna skotta. Och faktum är att det får faktiskt inte plats mer snö nu! Vi har ingenstans att göra av det! Jag funderade på att slänga över lite till grannen. Han har snöslunga. Å andra sidan tror jag att han är över 90 år, så jag släppte den funderingen.
- En lugn stund med Facebooksurfning och tecknad film med Treåringen. Ofärdiga sambon har knaprat i sig lite smärtstillande och lagt sig med Ettåringen. En välförtjänt tupplur.

Gårdagen bjöd på:
- Trerättersmiddag hos min bror med familj. Barnen lekte hejvilt. Mamman var lite pms-sur, men fick alldeles övernaturligt god mat. Kan hända att mamman var sur för att hon inte klarade av att inmundiga någon alkoholhaltig dryck överhuvudtaget. Ett resultat efter tisdagens galej. Så kan det gå.