Partay!

Jag tänkte ta en sån där bild, ni vet à la dagens outfit. Fast med kvällens outfit då. För jag ska ut på galej. Men när jag stod där med kameran i Treåringens nedsläckta rum och fotade och raderade, fotade och raderade... och sambons kompis kom upp från gillestugan för att gå på toaletten... då kändes det genast urfånigt och jättedumt. Så kvällens outfitbild utgår. Synd för er.
Och faktiskt ganska tur för mig.

Man ska nog inte blogga när man övertänd inför en fest, och dessutom har lite öl innanför västen. Känns som ett inlägg att ångra.

Kom det någon nu?!

Nähäpp.

NU då???

Nä...

Vi sa faktiskt halv fem, och nu är klockan fyra minuter ÖVER. Skitdålig stil. Jag som är så himla laddad!

Nä, men då dricker jag lite öl och leker med mina kompisar på "Fejsan" (det heter så när man är cool och ska på fest) istället då. Inte för att det är några kompisar där just nu. Men jag har ju mina kor och får och fiskar.

Skål!

Bullbak!

Idag skulle jag baka med barnen! Låter inte det idylliskt, så säg? Jag drog igång degen imorse vid halv nio-tiden. Kollade receptet och måttade och brummade med degkrokarna. Oj oj, vilken fin deg!, sa orutinerade modern och ställde den för att jäsa.

Vi fick besök av J och hennes V. Vi drack kaffe och gav barnen kakor. Eller ja, vi åt väl en och annan kaka, vi med. Degen jäste på så fint. Duken började bukta och jag kände mig så nöjd. Tänkte att jag måste bara kolla på den. Så jag försökte lyfta duken. Den satt fast. Ojdå, sa jag, jag har visst glömt att pudra på mjöl på degen. Oj oj, vad tokigt. Nämen, titta!, sa J och pekade. Degen pyste ihop. Och ihop. Och ihop. Poff, sa det, så var det ungefär lika mycket som när jag ställde den för att jäsa!

Orutinerade modern hade haft i för lite mjöl, så det blev bara att börja röra i mera mjöl. Och mera. Och mera. Frågan är hur många deciliter mjöl jag fick ha i innan degen blev normal - tre kanske? Frågan är hur duktig jag är på matte?


Hursomhelst. Det blev lunchdags, så barnen utfodrades. Sedan skulle mammorna utfodras. Efter det skulle Ettåringen sövas. Treåringen blev bajsnödig. Så det där bullbaket som skulle bli mysigt, avslappnat och bara allmänt idylliskt, blev stressigt, stökigt och hetsigt. Orutinerade modern hade nämligen tappat suget att baka med barnen. För att baka med barnen ska man vara utvilad, mätt och pigg. Jag var bara en av de sakerna. Så jag ville bara baka själv. Sno ihop några bullar lite snabbt och få det överstökat.


Fast ett löfte är ett löfte. Det var bara att ge storsonen och Treåringen en varsin bit deg och låta dem poa på. Resultatet blev faktiskt riktigt bra. Jag är nöjd. Barnen är nöjd. Så trots orutinerad (och stundtals lite småsur) moder och diverse hinder på vägen blev det ett lyckat bullbak.

Barnens bullar.

Orutinerade moderns bullar.

Vår första Halloween-pumpa!

Japp, jag och småttingarna har gjort vår första Halloween-pumpa. Blev rätt nöjd, även om det ju syns att det inte är något pumpkarvaress som har gjort den.

Så här mysigt blev det på vår trapp utanför huset. Det gick ju inte att knäppa med blixt, för då försvann ju hela effekten. Därav "suddet".

Snodda snodda frågor

Det är tomt på idéer i mitt huvud. Så jag lånar lite "snodda frågor" från Förvirrelser, så att jag åtminstone har något att komma med.


Har du städat någonting idag?
Nej.
Har du börjat planera julen än?
Nja. Lite smått, men längre än så sträcker det sig inte än.
Vad åt ni till middag idag?
Nu är det ju morgon, så idag har ingen middag inmundigats. Men igår var det pastasås på skinka, oliver och soltorkade tomater med fjärilsmakaroner. Eller egentligen fil och musli för mig.
Vad ska du göra i helgen?
Gå på Brandkårsfest!!!! Jag har laddat i evigheter och kommer att dricka ett glas vin, bli lite crazy och sedan somna. Eller börja gråta. Eller något annat mindre roligt.
Vad är den godaste dryck du vet?
Kaffe! Jag vet inte vad som har hänt. Jag blev kaffeomanen från Helvetet alldeles plötsligt. Skumt.
Vem drömde du senast någon romantisk dröm om?
Jag drömmer aldrig romantiska drömmar! Faktiskt. Så ingen.
Morgonpigg eller kvällspigg?
Pigg? Jag är TRÖTT. Alltid. Eller nu ljög jag. Jag är kaffepigg.
Vilken är din favoritmaträtt?
Allt. Jag kan inte välja ut en favorit, för allt är så himla gott! Bulgur ligger lite extra bra till, fast det är ju ingen rätt. Men allt som man kan ha till bulgur är mums!
Vad heter ditt/dina barn?
Storsonen, Treåringen och Ettåringen. Vi körde på originella namn. ;)
Sommar eller vinter?
Sommar.
Gillar du att vara ensam?
Oooooja! Jag älskar att vara ensam. Funderar i omgångar på att bygga mig en koja ute i skogen. Fast det måste vara en skog utan diverse hemska djur, och det är lite svårt att garantera. Jag får slipa på den planen.
Vad tycker du om tandläkaren?
Det är en dyr jäkel.
Hur ofta och hur länge sitter du vid datorn?
Va? Nu hör jag lite dåligt...
Icq eller msn?
Istid. Tacka vet jag FB!
Hur många barn har du?
Tre barn.
Vilken svensk dialekt tycker du är fulast?
Ingen. Faktiskt. Helt ärligt. Eller jo, min egen dialekt låter hemsk när man hör den på TV. Fast utan tv-ruta låter den så fin så.
I vilka länder har du varit i?
Jag har varit i Norge, Finland, Danmark, Grekland, England, Irland, USA...
Hur du några syskon?
Japp, jag är minst (och yngst) av fem syskon.
Har du ngt sommarhus/vinterhus?
Nix
Vilken frukt föredrar du?
Konstigt nog inte bananer - fast det är just det jag äter mest. Men mest gillar jag melon, apelsiner och... Det lät bra att nämna tre favoriter, men jag kommer inte på fler.
Hemmakväll eller utekväll?
Jag har så många hemmakvällar, så utekvällar är rätt exotiskt nu. Så i detta nu skulle jag välja det.
Vad heter du i förnamn?
Träsktant
Vad lyssnar du på för musik?
Jag lyssnar på i stort sett allt, men Bruce är ju bäst.
Vilken tv serie kan du INTE missa ett enda avsnitt av?
Grey's Anatomy. Det går faktiskt inte att missa. Sedan missar jag inte gärna (men överlever en eventuell miss) Ugly Betty, Desperate och Christine. Idol går ju inte heller att missa, kom jag på - fast å andra sidan kanske inte det räknas hit?
Favoritfärg?
Lila och röd.
Hur många är ni i familjen?
Fem stycken.
Vad ska du ge barnet/barnen i julklapp?
Inte en susning. Men jag chansar hejvilt och säger leksaker.
Vad ser du fram emot?
Just i detta nu - fredagens brandkårsfest. Längre än så sträcker sig inte mina framtidsplaner för tillfället.
Vad är det mest romantiska du varit med om?
Jag vet inte, helt ärligt.
Vad har du för parfym?
Ingen till vardags, men till fest blir det oftast DKNY Be Delicious.
Vilken pryl i ditt hem skulle du inte kunna vara utan?
Datorn och tv:n. Och så kameran. Mest för att jag önskar att jag hade mer tid att ägna åt den.
Vad önskar DU dig i julklapp i år?
Äh, jag ska väl inte ha nåt... eller?
Trivdes du i skolan?
Japp!
Om du fick välja vilket yrke som helst, vad skulle du vilja vara då?
Jahaja, som om jag inte har klurat ihjäl mig på det. Men om jag fick välja vad som helst, så skulle jag välja fotograf/författare som en käck kombo.
Har du husdjur (vad)?
Näpp.
Har du kastat något nån gång som du ångrar?
Ja, en hel kasse med bebiskläder efter Storsonen. Av misstag, bör tilläggas. Med bland annat ett par suuuupersöta Tommy Hilfiger-skor i storlek MINI. Suck! Det gör fortfarande ont i hjärtat.
Hus vs. lägenhet?
Hus.
Vad gör du helst en lördag kväll?
Slappar och äter gott.
Vad är det finaste någon sagt till dig?
Oj, jag vet inte. Men hjärtat smälter till en liten pöl när barnen säger "jag älskar dig".
Vad skulle du göra om du vann en massa pengar?
Hyra in folk som gjorde färdigt vårt hus inkl bygga ut det lite här och var. Och så skulle jag resa. Och köpa en massa roliga saker. Och och och...
Festar du mycket?
Nej. Cirka en gång i halvåret.
Gillar du åska och blixtrar?
Nej!
Vilket djur skulle du vilja vara?
En hund. Som fick en massa god mat, bara kunde ligga och mysa och bli klappad av sin matte/husse. Helst en husse. En snygg.
Dricker du kaffe? Isåfall vilken sort är favoriten?
Sover Dolly Parton på rygg? Kaffe är som bäst när det är svart.
Är du kär?
Ja.
Vilken är den bästa födelsedagspresent du fått?
Jag vet inte, hjärnan står still och jag är lite stressad. Men det här frågeformuläret är skitviktigt och MÅSTE bli färdigställt!
Vilken är din värsta present du har fått?
Äh, det vill jag inte gå in på.
Hur ofta pratar du med din mamma?
Varje dag. På ett ungefär.
Hur mår du under hösten? Blir du gladare eller lite deppig?
Pigg i början på hösten, den med krispig luft och vackra färger. Trött och deppig i slutet, då det bara är blött, grått och TRIST.
Har du blivit utsatt för något brott?
Ja, det skulle man väl kunna säga.
Vilket är det mest omtyckta plagget i garderoben just nu?
Mysbyxorna.
Vad är det elakaste du gjort mot din bästa vän?
Gulp! Jag vet inte. Fråga henne. Eller förresten, gör inte det!
Hur ser dina naglar ut?
För långa. Alltid. De växer som ogräs. Iofs relativt nymanikurerade just nu.
Vad är det äckligaste du vet?
Spyor och spottloskor med snor i.
Har du fobi för sjukhuset?
Nej.
Vad är det vackraste du vet?
Mina barn! Otippat svar, va?
Vad är den äckligaste maten du vet?
Jag kommer inte på någon äcklig mat. Kan det bero på att jag är hungrig?
Vad lekte du helst när du var barn?
Mamma, pappa, barn. Tror jag. Minns lite dåligt. Bibelskola var iofs ganska populärt ett tag.
Vilken färg har du flest kläder i?
Svart. Tveklöst.
Hur gammal är du?
34 jordsnurr.

FÄÄÄÄÄÄÄrdig!

Dagens fniss

Ömma modern leker tiger med barnen. En av de mest efterfrågade lekarna i detta hem.
Ettåringen ropar: "Mamma! Mamma!".
Ömma modern (med hög inlevelseförmåga) svarar: "Det finns ingen mamma här nu. Det finns bara tigern."
Ettåringen: "Pappa!"

Att leva med en pedant

Jo, det har sina fördelar. Det är jag den första att medge. Han kanske inte älskar att städa, men det är en livsnödvändighet för honom. Med andra ord har vi oftast städat hemma. Ja, för det är ju naturligtvis inte jag som är den där pedanten i hushållet. Alla som kände mig Pre-sambon vet detta. Lite damm i hörnen har aldrig stört mig nämnvärt. Och varför plocka bort saker när de ändå kommer åka fram snart igen? Ja, ni vet - den nivån.

Men så gjorde sambon entré, och man fick skärpa till sig och växa upp. Eller vad man nu ska kalla det. Pedanta till sig. I min bok är jag numera pedant, trots att jag enligt sambon fortfarande är en riktig slarver. Med hans mått mätt. Perfektionism är vad som eftersträvas, och ingenting är riktigt så där bra som det borde vara. Åtminstone har ingenting hittills varit det. Förutom barnen då, naturligtvis. Men vad annat är att vänta när de har grott till sig i MIN livmoder?

Hursomhelst. Det var det här med att leva med en städtokig karl. Vänner och bekanta förvånas och blir lite grönaktiga av avundsjuka när jag berättar hur han städar och fejar, tvättar och donar. För ja, här är det han som sköter tvättstugan. Av den enkla anledningen att jag aldrig hinner före. Han kommer hem från jobbet, slänger i sig mat, tar tvättkorgen i ett stadigt grepp och stegar ner till tvättstugan. Innan jag ens har hunnit säga "hej, hur har du haft det idag?". Medan jag byter blöja på minstingen har han hunnit städa av hela köket, inklusive sorterat alla papper och plockat bort samtliga små pinaler som anses onödiga i ett kök. Till exempel. Det här är ju applicerbart på vilket rum som helst i huset.

Så det där med att tänka "jag lägger den här här, så att jag vet var jag har den" - det är ju bara att glömma. Vilket resulterar i att jag STÄNDIGT får springa och leta saker. Vilket i sin tur leder oss till perfektionisten i sambon. För han lägger inte saker bara lite slentrianmässigt någonstans. Nej nej! Var sak har sin plats - och det vore ju jätteenkelt ifall hans logik och min logik rimmade! Men icke. Var sak har sin plats, men sambon tycker inte om att bunta ihop likartade saker. Så man måste fundera och klura och fundera och klura var sambon ansåg att den eftersökta saken bäst hörde hemma vid städningstillfället. Detektivarbete utan dess like.

Idag hittar jag inte barnens minificklampor. Ni vet, av slaget som man har på nyckelknippan för att hitta låset när man kommer hem lite rund under fötterna - som för övrigt är omåttligt uppskattade leksaker för barnen OCH, visade det sig, fruktansvärt lämpligt för att lokalisera höstblåsor i små barnamunnar. Igår la jag dem på micron för att veta var de fanns vid nästa munupplysningstillfälle. Idag - puts väck! För ja, igår medan jag gick in i vardagsrummet för att tända en lampa hade sambon städat hela köket. Svisch!, säger det. Soprent. Allt jag såg var två högar med papper på bordet som sa "gå igenom oss!". Ja, sambon säger inte så. Han lägger dem lite fint där, och så ska jag förstå att det är mina högar som icke är önskvärda.

Förra veckan var det sittunderlagen. Sådana som man har med sig på utflykt. Vilket var precis vad stora sonen skulle ut på. Men de finns inte längre. Jag letade på husets alla tre våningar och de FINNS inte. Efter samtal med sambon kunde jag bara konstatera att det tydligen är svårt att hålla reda på saker när man städar så ofta och så mycket som han. Han vet alltså inte heller var de är.

Nu och då är det viktiga papper. Tjoff ner i pappersinsamlingen och spring iväg till återvinningsstationen. Brått, brått! Detta har han förklarat med att han kontrollerar om det viktiga är infört i väggkalendern, och om det finns där = släng. Att det står viktiga telefonnummer och plats för diverse aktiviteter eller andra ganska intressanta uppgifter på pappret... ja, sånt har inte slagit honom. Liksom.

Faktum är att jag IBLAND önskar att jag också bodde med en slarver som inte var riktigt så engagerad i varenda liten vrå i huset. Någon liiite mera som jag. Fast då skulle han ju inte vara sambon i och för sig. Vilket ju skulle vara lite trist. Men det har ju sina fördelar att bo med honom också. Som sagt. För nu kan jag kanske skriva att jag har erfarenhet av avancerad undersökningsteknik i min CV, och kanske till och med har lite profilerskills? Jag kanske blir privatdetektiv eller polis innan det här är över!

Syskonkärlek

Idag på eftermiddagen.

Treåringen klappar Ettåringen på huvudet och ger henne en kram:
"Du är gullig, E! Jag tyttej om att leka med dig!"

(fast bilden är från ett annat tillfälle, för man fångar ju aldrig de där ögonblicken på bild...)

Det är vänskap det!

Idag ska vi få besök av S med barn. Ja, trots att barnen här har höstblåsor. De är informerade och vill ändå komma. Vilket ömma modern tyckte skulle bli jättekul för Treåringen som knappt har sett ett annat barn (förutom syskonen då, så klart) sedan i fredags. Men när jag berättade för honom fick han tårar i ögonen och sa bestört:
- Men då får ju de också blåsor!
Jag svarade att de visste om att han är sjuk, men de ville komma ändå. Det var tydligen okej.
- Vill du inte att dina kompisar ska få blåsor?, frågade jag för att utröna var tårarna kom ifrån.
- Näe, svarade en ledsen Treåring och fortsatte, Alice får INTE komma! Hon får INTE bli sjuk.

Nästan-kändis

Jag har något gemensamt med en kändis. Egentligen skulle man kunna säga att vi är polare nu. Vi har liksom gått i samma skor. Det känns... speciellt. Jag känner en slags gemenskap.

Det är nämligen så att min yngste son och Pernilla Wahlgrens yngste son har höstblåsor. Samtidigt. Vad är oddsen för det? Så här på hösten. Helt otroligt, om du frågar mig. Det måste ju betyda något. Som att det väntar något stort för mig. Undrar om jag kommer få massa inbjudningar till glassiga fester nu?

Sammelisurum

Ännu ett chefssamtal. Ironiskt nog lyckades jag vara betydligt MINDRE bimboaktig denna gång. Nu var det ju avslutningssamtalet, menar jag. Nu hade det ju verkligen inte spelat någon roll om jag var bimbo ut i fingerspetsarna. Men jag har ju haft en månad av arbete att lära mig att prata igen. Ni vet, lite mera professionellt. Utan så många "liksom, öh, vahettere, öh, fniss fniss".

Den här gången skulle jag inte framhäva mig själv heller, utan snarare trasha jobbet. Då gick det helt plötsligt bättre att prata. Nej, skämt åsido. Fast det kändes lite... lustigt, när jag satt och radade upp den ena negativa saken efter den andra och sedan skulle svara på om jag skulle kunna tänka mig att jobba där igen. Utan att ens behöva tänka svarade jag "ja!". Jag är ju van allt det där, och det är liksom bekant och tryggt i all sin knasighet.

Summa summarum - det kändes bra. Och ännu en gång blir jag lite besviken över att få gå när vi äntligen fick en chef värd att kallas just chef. Som förmodligen får bli kvar ett tag. Jag har haft en bra chef förut också. Helt otroligt nog. Men det gick ju som det gick. Det behöver jag inte gå in på nu.

Innan avslutningssamtalet med chefen hade jag ett möte med Trygghetsstiftelsen. Det gick däremot lite så där. Men det ligger ju på mig. Jag känner mig bara så förvirrad, så att sitta där och försöka klura ut på vilket sätt de ska kunna hjälpa mig - ja, det gav ju inte så mycket. De kan eventuellt hjälpa till med ett körkort om jag blir tvungen att pendla. Det var det enda matnyttiga jag fick ut av samtalet. Och visst, jag tar väldigt gärna körkort (trots mina återkommande mardrömmar där jag kör bil i 320 km/h och totalt glömmer bort hur man hanterar en bil - alltid med ett barn i baksätet), men pendlar gör jag mindre gärna. Å andra sidan finns det kanske inte så många andra alternativ.

Något jag inte var beredd på var att dra all utbildning och alla jobb jag haft innan min tid på "verket". Nu börjar det kännas som att jag kan det här med att komma oförberedd till möten, i och för sig. Jag rabblade de språk jag läst, för det är i stort sett det enda jag har gjort. Och naturligtvis var hans förslag - tada! - lärare. Inget ont alls om lärare. De har all min sympati och beundran. JAG, däremot, är ingen lärare. Det ska hela Söderhamns kommun (eller hela svenska befolkningen kanske?) vara glada för att jag har insett. Det finns - minst - två yrken där man verkligen ska känna att man VILL vara där man är, och det är just läraryrket och alla yrken inom vården. Så jag tänker inte läsa vidare till lärare. Så är det bara. Punkt.

Nu ska jag gå någon typ av "jobbsökarkurs" via Trygghetsstiftelsen. Vilket ju kan vara ganska välbehövligt. Jag har inte sökt jobb på nio år, så den där CV:n som gav mig jobbet på "verket" KAN behöva fräschas upp. Möjligtvis. Plus att man kanske får lära sig hur man ska bete sig på intervjuer. Något jag verkar ha tappat totalt. Förberedelse - vad är det?

Hursomhaver.

På tisdag ska jag eventuellt tackas av på jobbet. Suck! TUNG suck. Jag vill verkligen inte, men chefen ville. Han sa att mina (fd) kollegor kunde behöva det, om inte annat. Så vad gör man inte för sina medmänniskor liksom? Numera kan jag ju vistas på jobbet utan att vilja ramla ihop i en hög och stortjuta, så det ska väl gå.

En typiskt kvinnlig sak, eller hur? Att gå med på att göra saker man verkligen inte vill. De flesta män jag känner - däribland min sambo - bara totalvägrar att göra sådana saker. "Nej, jag vill inte" eller "nej, jag gillar inte sånt där". Punkt slut. End of discussion. Själv ställer man upp på det mesta med magont och kräkreflexerna aktiverade. Vadå? KAN man säga nej?!

En typisk manlig sak däremot är tydligen att ha sin käresta fint inramad på sitt skrivbord på jobbet. Det la jag märke till idag. Då slog det mig att män ofta har så. Kvinnor har sina barn inramade, och karlar sina fruar/flickvänner. Vad det betyder kan man ju fundera på. Männen behöver se sina kvinnor för att komma på varför de ska jobba sent ännu en kväll, och kvinnorna behöver se barnen? Eller för att ORKA var det visst...

Nu ska jag sluta svamla, för nu är kaffet uppdrucket och smörgåsarna slut.

Sjukstuga

Idag är jag hemma med Treåringen. Han har fått höstblåsor och har ONT i munnen. Stackarn. Som om inte det var nog har han feber. Vi får väl hoppas att det här är en omgång av riktiga höstblåsor, så att han blir immun sen. Han har nämligen haft höstblåsor tidigare, men det var tydligen bara en fjösvariant.

Ettåringen är faktiskt på dagis. Det kändes som att Treåringen behövde få en dag i lugnets och roets tecken. Utan ett överbusig Ettåring som stör. Så jag lyste med en minilampa i munnen på den förvånansvärt medgörliga lilltjejen och inspekterade händer och fötter noggrant, och hon fick godkänt.

Så nu sitter/ligger vi i tv-soffan med Bompa på och en brasa i kaminen. Mamman dricker kaffe och Treåringen iskallt vatten i nappflaska. Jag försökte locka med glass, men icke. Iskallt vatten ska det vara.

Fast nu efterfrågar han en milkshake som ömma modern har försökt göra reklam för x antal gånger. Äntligen! För visst måste man väl göra dubbel sats så att det räcker till mamman också?

Fredagsmys

Så här ser fredagsmys ut hemma hos oss. Småttingarna har popcornpicnic på vardagsrumsgolvet och tittar på film.

Stressad vekling

Jag känner mig aningens vek just nu. Jag har fått eksem under armarna (?!) och dessutom några små utslag som gör gästspel då och då (dagligen), lite här och där på kroppen. Just nu har jag en på axeln. Igår hade jag två på ena underarmen, och dagen innan dess två i "halsgropen" (heter det så?). Skumt. Underarmarna är annars det mest populära stället att gästspela på. Det kliar och kliar så jag tror att jag håller på att bli galen. Sedan poff!, så är de borta. Det härliga eksemet under armarna är dock här för att stanna. Tydligen.

Innan dessa mystiska utslag dök upp hade jag ett underbart utbrott av inte mindre än TRE munsår samtidigt. Ett på det lite mer vanliga stället - underläppen, och två på lite mer udda platser, nämligen hakan och i näsan.

Igår upptäckte jag dessutom att jag har någon typ av pälsdjursallergi. Jag och småttingarna hälsade på S och I - och deras hund och tre katter. På vägen ut dit var jag pigg och alert. Solen lyste, luften var krispig och klar. Väl där hamnade jag i någon slags koma. Dödstrött, som klubbad i huvudet. Huvudvärk som dunkade och sprängde. Och allmänt konstig hals och näsa. Inte så väldigt olikt en förkylning. Det är ju sådana tider nu så man blir ju inte överdrivet förvånad. När det blev dags att knalla hemåt var huvudet helt hysteriskt. Nästan så pass att jag trodde att Ettåringen skulle bli väckt av trumman därinne. Det varade hela vägen hem, och ungefär en timme i mitt eget hem. Efter det tonade det sakta men säkert bort, och innan dagen var över mådde jag som en prinsessa igen. Att jag är känslig mot katter vet jag iofs redan. Men det brukar mest yttra sig genom kliande utslag, och kliet jag har nu har jag haft ett tag = icke kattpåverkat. Så nu tror jag att jag måste införskaffa några allergipiller att ta nästa gång jag ska dit. Eller träffa några andra djur.

Faktum är faktiskt att jag så gott som aldrig träffar djur. Jag umgås i stort sett bara med folk som är allergiska eller inte har husdjur av andra anledningar. Numera kan jag ju då samla mig till den förstnämnda skaran. Kan ju vara bra att veta.

Sist men inte minst - jag vet inte om det har med åldern att göra eller om jag har utvecklat en mildare form av hypokondri. Jag letar hela tiden efter tecken på att jag har cancer. Just nu går jag runt och inbillar mig att jag har hudcancer. Konstigt nog. Det borde vara bröstcancer, eftersom det är oktober. Men icke.

Det sägs att man börjar få dödsångest i trettioårsåldern. Det kan jag skriva under på. Just nu har jag ju även lite framtidsångest, så det är kanske inte så konstigt att man får gästspelsprickar och knas. Ingenting blev ju som jag hade planerat. Och jag hade allt så himla klart för mig. Nu känner jag mig bara stressad att komma på vad jag vill bli, innan jag blir tvingad att börja jobba med telefonförsäljning. Eller innan kräftan kommer och tar mig. Ska man våga ta chansen och göra det man drömmer om, eller ska man ta den trygga vägen och sikta på att "bara" få ett jobb någonstans? Vad som helst (förutom att bli telefonidiot då)? Jag vet en sak och det är att jag inte klarar av att gå hemma någon längre tid. Nu har jag gjort det här, och jag är väldigt färdig med det. Tre år som föräldraledig känns fullt tillräckligt.

Gaah!

Dags för ny skrud!

Nu har bloggen fått sin höstskrud. Vad tycks? Ni får jättegärna skrika till ifall den är svårläst pga färgerna. Nu tror jag iofs inte att dessa färger är speciellt svårlästa, men man vet aldrig.

Stackars lillasyster

Det är inte lätt att vara lillasyster alla gånger. Igår satt jag i köket med stora sonen och hjälpte honom med läxan. Treåringen stegar in i köket och sjunger - mycket glad i hågen. "Tick tack tick tack, klockan slår" i ljusaste falsett. Vi sitter där ett tag, jag och storingen, medan Treåringen leker på bredvid.

Någonstans tycker jag mig höra ett dovt, svagt gnäll från Ettåringen. Som tur var reagerade jag. Halvt döv och van vid ettåringsgnäll som jag är. Jag frågade Treåringen var lillasyster var. "Jag vet inte!", svarade han med ett stort leende på läpparna. Ett leende som sa att han med all säkerhet visst visste var hon befann sig. Jag frågade igen, med lite mer arg ton, och nu började Treåringen se lite förvirrad ut. "Var ÄR hon?!", nästan skrek jag till slut eftersom paniken började spridas i min kropp. Jag irrade runt i vårt inte alls speciellt stora hus. Ingen Ettåring någonstans. Jag ropade. Inget svar. Jag fortsatte fråga Treåringen som vidhöll att han då inte hade sett någon Ettåring på jättelänge och inte hade någon som helst inblandning i hennes försvinnande.

TILL SLUT fick jag den briljanta idén att titta i Treåringens alla femtioelva garderober. Och mycket riktigt, där stod en rädd och förvirrad Ettåring. Hon vågade inte ens skrika eller försöka öppna de relativt lättöppnade garderobsdörrarna. Stackars liten.

Det är minsann inte lätt att vara lillasyster.

Nä

Det finns ingen som helst inspiration att skriva, i mig just nu. Jag har loggat in, tagit fram denna sida och suttit och stirrat. X antal gånger. Men det kommer absolut ingenting.

Och... nä, det blir inget idag heller.

Det här med kramar

Treåringen var förtvivlad av uttråkning på eftermiddagen. Han ville ringa till kompisar och leka, men de alldeles egenhändigt utvalda kompisarna visade sig vara sjuka (eller ena brodern iaf). Men åååååh, vad frustrerande för en treåring. Föga tröstande att säga att vi kan åka dit när kompisen är frisk igen. Vi hade lika gärna kunnat säga att han fick träffa honom om si så där hundratjugofem år.

Men pappan kom med en strålande idé och ringde systrarna B. De var oupptagna och ville gärna komma och leka. Sagt och gjort. De lekte så det skvätte om det. Kurragömma, doktor, allmänt bus. När det var dags för tjejerna att gå hem, gick Treåringen fram till ena systern, böjde lite på knäna och sa (med sitt treåringsspråk utan diverse bokstäver):
"Vilken tur att du kunde komma och leka med mig, C! Vi får träffas och leka igen en annan dag."
Sedan skulle det pussas och kramas. Naturligtvis. För Treåringen pussas och kramas med alla - utom sin ömma moder. Vilket kan bero lite på att kramsvältfödda modern vill passa på när tillfälle ges, så hon kramar läääänge och HÅRT. Vilket jag antar är drygt för en treåring. Men vad ska man göra när man aldrig får de där frivilliga gokramarna?

Tioåringen däremot, han gillar att kramas. Ettåringen med. En himla tur för ömma modern. Annars skulle jag nog ha känt mig lite mobbad.

Nu t.ex. vill Ettåringen kramas med sin moder. Hon ligger i pappans knä och ska sova (ja, fråga oss inte varför vi fortfarande håller på så), men tydligen är modern mer önskad just nu. Aaaaah. Det här tillfället måste jag insupa ordentligt. Det händer ungefär en gång i halvåret.

Något i alla fall

Det har börjat födas en liten idé i mitt huvud. Tänka sig. Antingen blir det något eller så blir det inte något. Logiskt som bara den. Men det är kul att ha en idé i alla fall. Jag känner mig lite feg, men jag försöker bortse från det. Lalalala bingo.

Big surprise

Jo, jag ska sluta tjata om att jag har blivit av med jobbet. Å andra sidan handlar ju den här bloggen om MIG, och mitt liv handlar ju rätt mycket om det just nu. Så ja... gilla läget.

Jag gjorde just ett intressetest på arbetsförmedlingens hemsida. Extremt jättestor överraskning att Bild och form (innefattar fotograf som yrke), teater, musik och film (innefattar författare som yrke) och köpa, sälja och marknadsföra blev mina främsta intresseområden. Jag som ville få ett helt nytt område att fokusera på. Jag känner mig själv för bra. Damn it.

Nåja. Fick fnissa lite i alla fall. Ett påstående löd nämligen: "arbeta med skötsel och uppfödning av svin". Behöver vi fler sådana? Och de som redan finns får fasen sköta om sig själva!

What to do?

Första dagen i mitt nya arbetslösa liv. Ja, jag vet - jag är inte officiellt arbetslös än, men i hjärnan är jag ju det. Men jag måste erkänna att jag går runt i något slags förnekelsetillstånd. Jag tror nämligen att jag ska glida på en fräsig räkmacka och få ett underbart jobb bara så där. Trots att alla jag känner som är utan jobb säger att det är snudd på omöjligt att hitta något. Såvida man inte har något emot att sitta med telefonen och ringa upp folk som hatar en. Men jag går runt och inbillar mig att det här är chansen jag har väntat på. NU jäklar ska jag ta tag i mina drömmar och ambitioner (öh?) och bli precis det jag vill bli! Tjoho tjohej, framtiden ligger för mina fötter!

Fast - suck! - så är det ju inte. Jag har ju i och för sig chansen att koncentrera mig på att fundera ut vad jag vill. Men steget från att komma på vad man vill till att verkligen bli det... det känns ju som ett sjumilakliv om något. Man måste ju dessutom vara så tråkig att man är realistisk också. Jag kanske inte KAN bli fotograf enbart på grund av att jag tycker att det är roligt att fotografera. Eller skriva den där boken som jag och femtioelvatusen andra människor i denna värld går runt och drömmer om. Eller öppna en affär i en stad som håller på att dö ut.

Om jag skulle plugga, vad sjutton skulle jag plugga då? Som dessutom ska leda till att jag får ett jobb? Översättare. Det var min dröm för hundra år sedan. Innan alla barn och villa och x antal år på nacken. Förutom att det började gro en storson i min livmoder, så gav jag upp den drömmen när jag insåg att jag hade FYRA år kvar. Efter tre års redan studerade studier. För att få ett jobb som knappt ger något betalt. Det känns ju som en mindre bra plan.

Nej, jag ska ta tag i det här med framtiden någon dag. Först ska jag ta tag i svinstian här hemma. Nu har slanten trillat ner - jag är uppsagd. C'est la vie. Nu är det dags att vakna upp ur koman och kanske få ett ohälsovådligt hem igen.

Fina barn!

Storsonens fina skolfoto:

Småttingarnas fina dagisfoton:

Egentligen skulle småttingarna ha tagit syskonfoto istället för individuella, men det var så yrsligt den där dagen. Korten är nämligen tagna samma dag som jag fick besked om att jag var varslad. Att jag ens lyckades få på kläder på barnen den morgonen är ett under.

Men visst blev det väl fina bilder? Jag blir så stolt över mina underbara barn!

Adjöken

Så. Nu har jag gråtit lite lilleskutt-tårar och sagt hejdå till mina närmast sörjande här på jobbet. Lite skönt att bara smyga iväg och slippa att alla ska känna sig nödgade att kommentera att jag slutar. Jag tackade nej till någon typ av avskedsceremoni som chefen sa att de gärna ville ha. Nej, fy jag får ont i magen bara jag tänker på något dylikt.

Så nu ska jag ta mitt pick och pack och gå. För allra sista gången. Eller ja, det var väl kanske inte helt sant. Jag blir nog tvungen att sätta mina fötter här någon enstaka gång till.

Hejdå Macken... Vi ses INTE imorgon...

Sista timmarna

Ja, här sitter jag nu. Väntar på att få träffa chefen för att gå igenom de sista detaljerna. Den här gången är jag dock inte kräkfärdig av nervositet. Jag har lite mera svid i hjärtat den här gången.

Jag kan leva med att inte jobba just här, att inte jobba med just de här arbetsuppgifterna - men det jobbiga är ju så klart att lämna alla (nåja) arbetskamrater. Vissa mer än andra naturligtvis. För det känns outsägligt trist att veta att jag inte kommer sitta i fikarummet och skratta med dem, eller lägga pannan i djupa veck över komplicerade ärenden tillsammans med dem. Det är helt klart de som har förgyllt de tidigare - faktiskt - trista åren på jobbet. Så det där svidet handlar mest om dem.

Och litegrann om att jag lyckades återfå en hel del entusiasm över det här jobbet, och trivdes riktigt bra nu. Inte är jag speciellt nöjd över hur saker och ting gick till, så det svider också. Fast på ett annat sätt. Men det är inget att göra något åt. Det går inte att överklaga eller kolla upp närmare, för allt har gått till på "rätt" sätt. Eller rättare sagt - det finns kryphål för allt, så det går inte att ändra några beslut hur man än beter sig.

Så är det.

Jag har i alla fall precis haft min sista "jobblunch". Det blev en caesarsallad med quinoa på Wayne's med Ingela. Intressant info.

Allt är ihoppackat här nu, så jag sitter bara och väntar. Det som är kvar att göra är bara praktiska saker som att föra in semester i tidsregistreringsprogrammet och så vidare. Jag har tömt pärmar och städat bort alla spår av Träsktanten på det här stället. Eller ja, de spår som går att städas bort i alla fall. But I will live on... Och andra handläggare kommer att gå och sucka och pusta över att de har tagit över ett ärende efter den där Träsktanten igen... Men sånt är livet. Nu kommer jag ändå aldrig tillbaka, så vad gör det?

Nä, JAG ä inte bitter...

Sista morgonen?

Vilken märklig känsla att kliva upp imorse. Såvida det här blir min sista dag på jobbet - undrar när jag kliver upp för att gå till ett jobb nästa gång...

En fördel är ju att jag nyss varit hemma, så faktum är ju att jag är mera van att vara hemma än att jobba. För tillfället. Så jag har ju kommit ganska långt i att känslomässigt sluta på mitt jobb.

Ja, nu ska jag väcka stora sonen. Småttingarna är redan vakna. De smaskar russin och tittar på Bompa. En mysig morgon hemma. Men förmodligen en väldigt omysig dag på jobbet.

Det ska börjas i tid...

Treåringen brottar ner pappan och utbrister glatt: "Nu dödar jag dig, pappa!".
Väl färdig med "dödandet" kliver han av pappan och konstaterar: "Nu måste jag ta en öl".

Planer

Nej, det blev inget med erbjudandet. Jag vet inte om jag var dum, men jag vridit och vänt på det och kan inte komma fram till att det finns några speciella fördelar för mig att ta det. Hade omständigheterna varit annorlunda, eller rättare sagt - hade erbjudandet sett annorlunda ut - då hade jag mer än gärna tagit det. Men nu var det inte så.

Nu är det mest praktiska saker som snurrar i huvudet. Och tankar på vad jag ska ta mig för nu. Jag spånar på och försöker komma på vad som är mitt drömjobb. För det här är ju faktiskt en chans att få jobba med precis vad jag vill (även om det inte är precis så lätt som det låter). Jag trivdes jättebra på mitt jobb, och visst hade jag säkert blivit kvar både ett och två och sju år till. Men drömjobbet var det ju inte. Och jag fyller ju faktiskt 35 nästa år. Borde man inte jobba med det man faktiskt VILL jobba med, vid den åldern? I alla fall ha en plan för hur man ska kunna jobba med det man vill jobba med. Så det är det jag ska försöka göra nu.

Ja, nu låter jag käck. Jag känner mig inte riktigt så käck, om jag ska vara ärlig. Hjärtat väger 100 kg och magen består av ett stort hål. Egentligen. Men jag försöker att inte låtsas om det.

Nu väntar barn och matlagning.

Neråt

Det kändes bättre ett tag. Jag hämtade barnen på dagis, var till bvc för vägning, mätning och spruta med Ettåringen. Glömde nästan bort vilken usel dag det är idag. Men så kom jag hem igen och tankarna började snurra.

Vad fasen gör jag nu?!

Det finns ju saker att göra, jag vet. Men jag vill inte plugga bara för att sysselsätta mig. Och jag vill inte för allt i världen ta ett "telefonjobb", vilket i stort sett är de enda jobben som finns att få nu. Minst av allt vill jag ta ett jobb i Jukkasjärvi och ligga borta.

Jag har (minst) tio månader på mig att komma på något. En positiv sak. Jag hade inte bara fyra uppsägningsmånader, som jag trodde.

Men det som gör mest ont och känns mest förjäkligt är ju att man känner sig ratad och bortvald. Rätt misslyckad. Någon måste ju få gå, så är det ju. Men när man trollar fram tjänster och erbjuder andra alternativa tjänster till höger och vänster... Då känner man sig inte så kaxig. Jag har iofs fått ett erbjudande, jag med. Men långt ifrån den typen av erbjudande de andra har fått. Ett erbjudande som känns mer som "jaha, vad ska vi göra med den här sopan då? Äh, vi kan kanske stoppa in henne där några månader".

Ja, jag ska inte säga för mycket. Jag har absolut inget emot den placeringen jag är erbjuden. Det är inte det.

Jag var bara så glad över att vara tillbaka. Jag vill jobba med MITT jobb! Som jag faktiskt är bra på, och jag har slitit arslet av mig för att visa det. Och det är väl det som svider - att ingen ser det. Den credit jag fick var en uppsägning. Åh, tack...

Nåja. En möjlighet till något nytt var det. Jag ska bara deppa lite först.

Färdigt

Uppsagd. Punkt.

...

Nä. Det går inte att jobba idag. Tydligen ska cheferna ha möte innan besked lämnas, så det är bara att lägga sig på sträckbänken och vänta. Och vänta. Tortyr.

Stämningen här är som på en begravning. De få som vågar visa sig i korridoren smyger fram med blicken i golvet. Alla sitter och trycker på sina rum, vissa av oss mer nervösa än andra. På sätt och vis kan man slappna av liiite, eftersom man vet att cheferna inte finns i korridoren just nu. De går inte runt och meddelar JUST NU. Men snart.

Och ja, jag ryker. Så att det visslar om det. Det är bara eventuella frivilliga som kan rädda mig. Helt ärligt tror jag inte att det finns några sådana.

Jahapp, here comes the tears. Skit också!