Say "mama"!

Ettåringen och jag samtalar på stranden.

Jag: Kan du säga farfar?

Ettåringen: DaDa!

Jag: Kan du säga Anton?

Ettåringen: DaDan!

Jag: Kan du säga Hugo?

Ettåringen: DaDuu!

Jag: Kan du säga mamma?

Ettåringen: Pappa!

Att döda och att dödas

Ja, jag vet inte jag. Ska jag bli paranoid nu och tro att hela kvarteret är emot mig? Eller åtminstone hela gatan? Har precis kommit in efter att ha sövt Ettåringen - i vanlig ordning i vagnen på vägen hem efter dagislämning av Treåringen. Och vad tror ni händer? Jodå, det gamla vanliga - en granne börjar klippa gräset. Nu har ju Ettåringen fått en hel del träning på att sova i gräsklippningsoväsen, så hon sover - hittills! - på som om inget hänt. Men hur sjutton kan det komma sig att någon av grannarna OFELBART bestämmer sig för att klippa gräset så fort min lilla dotter ska eller har somnat?!

Jo, jag vet iofs lite av anledningen. Vi bor på en sån där gata där alla sköter sina trädgårdar som om de vore guld värda och som att de hoppas på att få något sorts pris. Och faktum är att det smittar av sig. Lite grann. I alla fall så pass att jag ibland kan slås av tanken att jag kanske skulle idka lite trädgårdsarbete. Sådana gånger är det så lämpligt att ha småbarn att skylla på. "Åh, jag skulle så gärna vilja påta i trädgården, men ack ack - de små...". Jag är verkligen inte typen som går igång på att välja ut blommor till rabatterna, planera kronologisk blomning eller leva av frukten från mina träd och buskar. Jag önskar att jag var mer så. Att jag syltade och saftade och rensade och fixade. Men allt jag går igång på är maskrosbekämpning. Det är liksom min grej. Destroy and conquer. Att strö ut Myrr på rödmyrorna går också an. Det bor uppenbarligen en liten mördare i mig. Tänka sig.

Vill ni veta en rolig grej? Eller rolig och rolig... Den där dagen då jag traskade runt som värst i Söderhamns urskogar, då såg man en varg inte så långt ifrån där jag kämpade mig fram. Screw jordgetingar - vad sjutton hade jag gjort om det hade stått en VARG framför mig helt plötsligt?! Nog för att man säkert ska backa långsamt från dem också (liksom björnarna menar jag nu), men jag tror inte Herr Varg hade uppskattat en stor bumling till vagn som skuttade runt framför ögonen på honom. Voj, voj. Av pest eller kolera väljer jag - jordgetingar. Hellre dö av ett (?) litet stick än tuggad på av en varg.

Hur tänkte jag där?

Ibland är jag alldeles otroligt envis. Eller enfaldig. Eller kanske enfaldigt envis. Fast bara envis låter bäst, så vi låtsas att det är det jag är.

Idag skulle jag och småttingarna bege oss till kompis V och hans mamma T i Östansjö. Det finns inte så många lämpliga vägar att gå dit med vagn, så jag tänkte att jag skulle försöka hitta en sådan. Så att jag slapp gå med vagnen vid trafikerade vägen utan trottoar. Jag skulle ändå upp till Hällåsen med äldsta sonen, eftersom han skulle gå på Idrottsskola där. Väl där tänkte jag att det ju måste finnas en smidig skogsväg att gå. Jag ringer till T, som säger att jo, visst ska det finnas en skogsväg. Men hon vet inte riktigt var den är, och sist hon försökte hittade hon den inte. Istället hittade hon en stig som förmodligen inte går att gå med barnvagn.

Okej, det bestäms att jag ska leta lite och om jag inte hittar nåt som ser bra ut, så går jag stora vägen utan trottoar. Okidoki. Jag börjar gå och känner mig riktigt optimistisk. Det här ser ju hur bra ut som helst! Mysigt att vandra så här på en smal väg med skog på båda sidor, tänker jag. Solen skiner och allt känns så idylliskt det bara kan. Jag planerar i tanken att gå hem till T och V många gånger i sommar - det här är ju lätt som en plätt. Tjoho!

Men här stöter jag på hinder nr 1. Vägen tar slut. Hux flux står där ett stort stängsel i vägen. Det är bara att vända och undersöka andra vägar. Efter en kort backning ser jag en ny gångväg, och glad i hågen börjar jag traska. Tänker återigen hur mysigt det är. Tänker också att T måste ha missat den här vägen helt, för det är ju hur lätt som helst att gå med vagn här. Syskonvagn dessutom! Ha!

Mjo. I början var det ju lätt. Sen kom det lite stora stenar i vägen. Men de kom jag lätt förbi. Och oj, nu blev det allt lite snårigt här mitt i stigen. Hoppsan sa, men det gick bra det med. Men titta där, en stor lerig vattenpöl mitt i stigen. Aj då!, men jag löser även detta. Blir liiite kladdig om mina små ballerinaskor, och önskar en liten stund att jag hade tagit gummistövlarna. Men liksom övriga hinder kommer jag förbi utan större problem. Det var dock rätt svettigt det här. Oj oj, pust pust. Och hoppsan, vad vagnen kränger! Småttingarna studsar runt där inne i vagnen. Treåringen smått nervös och ifrågasättande. Och ettåringen sovandes som en stock (?!). Jag ser nån typ av bajs. Lite större än älgbajs. Ojdå, vad har det varit för djur här då, skrockar jag modigt och pratar jättehögt och lite så där hysteriskt glatt resten av vägen. Så har jag hört att man ska göra för att skrämma bort björn. Nämligen.

Plötsligt tar stigen slut. Bara poff! så är det enbart stenbumlingar och högt gräs framför oss. Här tycker man att jag borde ha gett upp tanken på en idyllisk skogsväg, och tagit mitt förnuft till fånga. Men nix! Jag ser nämligen att stigen fortsätter - bara man kommer förbi de här stora stenarna! Halleluja! Så jag lyckas på något sätt kränga vagnen över sten efter sten. Där det finns vilja finns det en utväg. Eller nåt sånt.

Nu ska ni ju veta att det jag kallar "stig" egentligen inte är det man skulle benämna stig. Alls. Det är en stenig, knölig, smaaaaal liten rest av något som en gång i tiden kanske var en stig. Men det går ju att ta sig fram, och någonstans inom mig ler jag lite så där nöjt över att T inte trodde att jag skulle kunna ta mig fram med vagnen den här vägen. Tänk hennes min när jag kommer fram och berättar om detta äventyr! Ha! Jag kunde visst! Utmaningen is on!

Någonstans där bland urvrålsknuffningar och försök att inte få vagnen att välta slår det mig att det kanske finns jordgetingar här. Ojdå. Vad skulle jag ta mig till om det kom ett gäng sådana? Öh... Eh... Nä, sådana tankar kan man ju inte gå runt och tänka! Eller...? Då får jag lite panik och försöker gå fortare. Rätt lönlöst, för det går ju knappt att komma framåt överhuvudtaget. Treåringen sitter där i vagnen och är förvånansvärt tapper, med tanke på att han just nu genomgår en flygfäfobi-fas, och det kryllar av diverse flygfän runt våra huvuden. Däremot undrar han var kompis V egentligen bor nånstans. Ja, om det ändå hade varit i en koja i skogen! Då hade vi nog snart varit framme. Men sån tur har vi ju inte.

Jag tänker tanken att vi borde vända och gå tillbaka. Men det känns så himla jobbigt. Nu har jag ju kommit så här långt ju! Så den tanken slås illa kvickt bort. Bort bort! Jag ska triumfera!

Däremot har jag inte naturen med mig. "Stigen" tar nämligen slut. Helt slut. Jag går fram en bit för att rekognosera, Treåringen ropar nervöst. Det finns två alternativ. En längre in i skogen, fast då finns liksom inget som helst stigliknande. Och en upp mot höger, som iofs skulle kunna vara en fortsättning på "stigen", men med stora, stora stenbumlingar exakt överallt. En kort stund funderar jag på att anta utmaningen - vi är ju säkerligen framme bara vi lyckas krångla oss ut ur skogen. Men jag tar mitt förnuft till fånga. Kroppen gör ont överallt av ansträngningen att knuffa en syskonvagn genom en snårig och knölig skog, svetten rinner, flygfäna kryllar runt mig och jag är nära att börja gråta av trötthet. För att inte tala om hur törstig jag är! Solen gassar som aldrig förr, och jag undrar om det är så här mitt liv kommer att sluta. "Trebarnsmamma hittad avliden i snårig skog med syskonbarnvagn och två Småttingar".

Så jag kapitulerar. Jag ger upp. Pust och stön och jäkla skit då. Vi vänder. På vägen tillbaka, som är om möjligt ännu mera snårig, knölig och lerig, får jag riktig jordgetingspanik. Vad sjutton skulle jag göra?! Vad SJUTTON skulle jag göra?! Vad sjutton skulle jag GÖRA?! Panik, panik! Men just nä, det gick inte att gå fortare.

Jag är alldeles gråtfärdig och helt slut i varenda muskel i kroppen, när jag äntligen ser ljuset i tunneln. Där är civilisationen! Men glädjen blir kortvarig. En geting har bestämt sig för att den SKA - banne mig! - sitta på mitt huvud. Mitt svettiga, härliga huvud. Jag är inte bara rädd för jordgetingar, jag är ganska rejält rädd för vanliga getingar också. Så jag försöker springa ifrån getingen. Dödstrött i hela kroppen, med en bamsevagn framför mig. Det går... så där. Det börjar pipa i bröstet på mig för varje andetag, och jag tror allvarligt att hela huvudet kommer att explodera av värmeslag.

Efter lite viftande med koftan runt huvudet blir jag av med getingen. Jag kommer ner till Hällåsen igen. Stora sonen tränar friidrott, och jag vill bara stanna där en liten stund i skuggan och vila. Lite välförtjänt vila. Så jag sätter mig på huk bredvid vagnen och pratar lite med Treåringen. "Oj, vad kissnödig mamma är!", säger jag. Och ungefär sekunden efter det känner jag hur jag börjar kissa! Gaaaah! Vad är det som händer?! Jag reser mig förskräckt upp, men jag kissar visst fortfarande. Knipövningar - vad är det?

Nu ska jag bara krångla mig bort från allt folk, utan att visa att jag - vuxna människan! - har kissat på mig. Turligt nog har jag just en syskonvagn med mig, och drar den bakom mig resten av vägen hem. Ringer T på vägen och berättar om vårt äventyr. Det bestäms att hon och kompis V kommer hem till oss istället. Säkrast så.

Nog för att jag hade bestämt mig för att börja röra mera på mig denna vecka - men den här typen av strapats var nog inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Mera midsommarfirande

Efter firandet i Söderala åkte vi hem och började förbereda middagen. Tunnbrödsrullar med diverse laxfyllningar till förrätt, grillad fläskfilé med ugnsrostade rotsaker till varmrätt och rabarber/jordgubbspaj med vaniljsås till efterrätt. Tyvärr slutade jag tydligen fota efter att pappan hade tänt grillen. Men fram till dess hann jag ta dessa kort.

Ettåringen ute och knatar med magen.

Barnen gungar lite med farfar...

...medan pappan tänder grillen.

En midsommarbukett hör ju till!

Lite midsommarfirande

Vädergudarna lurade oss totalt! Midsommar blev ju en riktigt fin och solig dag! Vi åkte till Hembygdsgården i Söderala och firade på dagen. Bjuder på lite bilder därifrån. Resten av dagens bilder ligger kvar i kameran, så de kanske jag bjuder på senare.

Nyss ankomna:

Treåringen poserar med flaggan (som han valde att visa bakom huvudet):

Här ser ni hur blå och relativt molnfri himlen var! Och så midsommarstången naturligtvis.

Ettåringen och pappan sitter och fikar på dansbanan.

Ettåringen busar lite på dansbanan.

Trist

Skrivklådan sitter kvar. Jag saknar att skriva mer seriösa saker och gå in mer på djupet. Men det är ju inget jag vill göra i den här bloggen. Jag saknar QS. Det var tider det. Av någon anledning lyckades inte försöket att skapa ett nytt QS, åtminstone inte för mig. Så då får man väl bara vara glad att man fick vara med när det begav sig, och hitta nåt annat sätt att få utlopp för den seriösa skrivklådan.

Öh...

Nån annan gång...

Lite kaxig

Ettåringens favoritgrej just nu är att säga "nä-ä!" vad än alla vi andra säger. "Nä-ä!" säger hon och sticker näsan i vädret. Detta driver Treåringen till vansinne. Ettåringen förstår ju inte vad Treåringen säger, och Treåringen förstår inte att Ettåringen inte förstår. Eller åtminstone tycker Ettåringen bara att det är roligt att säga "nä-ä!" och få den reaktion hon får - oavsett om hon håller med Treåringen eller inte. Egentligen.

Konversation igår:
Treåringen: Knatten kör läggaren.
Ettåringen: Nä-ä!
Treåringen: Jo-o!
Ettåringen: Nä-ä!
Treåringen [något irriterat]: Jo-oo!
Ettåringen: Nä-ä!
Treåringen [helt hysteriskt]: Jooooo-oooooo!!! Han gör det! Han gör faktiskt det!!! [gråt]

Man kan som schysst förälder inte riktigt rå för att man börjar skratta sådana gånger. Treåringen är ledsen och frustrerad - och där står mamman och fnissar och försöker förklara att Ettåringen inte riktigt vet vad hon säger. Eller vem Knatten är och vad det är för manick han kör för den delen.

Men än så länge är det roligt. Om någon dag kommer jag att vilja kräkas varje gång de drar igång sina "dispyter". För det blir ju några om dagen, om man säger så.

Kuriosa

Idag har jag roat mig med att titta på videoklipp på Ellen Degeneres hemsida. Hon är något av en idol, måste jag säga. Det finns få komiker som får mig att skratta som hon gör. Och faktiskt - när jag tvivlade på om dottern verkligen skulle få det namnet hon fick, så tänkte jag på ovanstående dam och tyckte att det nog var ett alldeles förträffligt namn att ha. Så på sätt och vis namngav jag min dotter efter denna otroligt roliga människa.

Ett litet inlägg med lite onödigt vetande.

Ny titel

Sitter här med morgonkaffet och en smörgås, och det kliar i skrivfingrarna. Tyvärr är huvudet tomt. Har iofs Rachael Ray på tv:n, och det är aningens svårt att koncentrera sig på nåt när hon sitter där och är så överdrivet pigg och fascinerad av precis allting.

Jag kan ju berätta om Treåringens nya titulering på oss människor omkring honom. Vi är numera tilldelade en titel i bestämd form. Jag är således Mamman, sambon är Pappan, farfar är Shashan osv. Ettåringen och Storebrorsan slutar ju redan på -n, så de får fortsätta dras med sina gamla "titlar". Jag brukar kalla honom för "Hugon" för att se om han reagerar, men icke. Det låter tydligen helt naturligt i hans små treåriga öron.

"Hugon" har för övrigt tjatat om dagis ända sedan kl 5:30 imorse.
- Dadis idag, mamman?
- Ja, idag är det dagis.
- Nu??
- Nej, lite senare.
[två minuter passerar]
- Mamman! Dadis idag?

Nu är han faktiskt på sitt älskade dadis, och bästa polaren E var på plats och ville leka doktor. Livet är komplett för lillkillen.

Min vecka?

Förra veckan var inte min vecka. Alls. Ettåringen matvägrade som värst. Jag blev jagad av en ekorre, modell bebis (helt sant - först var den söt, sen blev den lite mindre söt, och till sist skräckinjagande - och jag sprang som om mitt liv hängde på det, med ekorren efter mig). Skiten på av en fågel (varpå jag skrek som en besatt och en hel bussväntande familj fick sig ett gott skratt - varsågod). Och så matvägrade Ettåringen.

Sa jag förresten att Ettåringen matvägrade? Jag var nära att läggas in på psyke, kan meddelas.

(Alldeles nyss grät Ettåringen för att hon inte fick se bilden på sig själv och storebror Treåringen när de pussas [skrivbordsbild på datorn], och Treåringen satte sig bredvid, la armen om henne och sa "inga tårar, Ellen". De är för söta!)

Hursomhelst.

Igår började Ettåringen äta igen! Tyvärr med resultatet Fullkorn Overload, så hon har bajjat som om hon hade betalt för det. Orutinerade föräldrar. Men nu motas det bort med majsvälling och risgröt. Bajjmagen alltså. Så kanske kan det här bli en bättre vecka för mig? Jag har dock inte undersökt hur mitt förhållande till de vilda djuren förhåller sig denna vecka. Så jag återkommer om det.

Ole dole doff

Så har ettåringen äntligen fått ett par Foppisar. Som hon har längtat och trånat över brödernas tofflor! När vi kom hem från affären hann hon knappt innanför dörren innan hon började rota i kassen efter de högst efterlängtade skorna. Jag har letat efter Crocs, men det var tydligen omöjligt i hennes lilla storlek. Så det fick bli blommiga från Ica. Lika glad för det är hon.

Imorse klev hon upp, hämtade tofflorna och kom tillbaka till sängen och ville krypa upp och mysa. Sagt och gjort. Vi låg där och kramades, jag och ettåringen. Och Foppisarna.

Och Gud är Kungen?

Igår under avslutningen i kyrkan sa prästen att alla skulle sjunga med honom i en liten visa. Sagt och gjort, jag började gnola med. Treåringen vänder sig då mot mig, sätter pekfingret för munnen, sch:ar mig och säger:
- Nej, mamma - bara prinsen!

Examen

Min fina stora son slutade trean idag. Det firades med traditionsenlig avslutning i kyrkan med Idas Sommarvisa, Den Blomstertid Nu Kommer och klumpar i halsen för den sentimentala modern.



Efter avslutningen promenerade vi vidare till Wayne's och fikade ("Välj precis vad du vill!", sa mamman - och sonen valde en blåbärspaj och en Sprite - inte så tokigt kanske, men av allt roligt som finns där?!).

Lyckades lura farfarn att åka hem till oss för att hämta ombyte till treåringen eftersom jag trodde att han hade kissat på sig. Fast det visade sig ju bara vara spilld dricka på stolen. Hrm. Snurrigt därefter. Batteriet i mobilen slut, A gick förbi och frågade hur läget var - lägligt nog hade hon i alla fall telefonnummer till farmorn i sin mobil, så via farmorn fick vi tag på farfarn för att avstyra klädhämtning. Ettåringen hade myror i brallan, Treåringen grät bara man sa "bu" (vilket jag går runt och säger otroligt ofta...) och jag var allmänt uppstressad och onärvarande. Lovade storsonen en fika på tumanhand vid ett annat tillfälle så att jag kunde vara fokuserad på honom. Inte lätt att ha två små sladdissyskon...

Hursomhaver. Farfarn dök upp i alla fall, fast utan klädbyte. Det bestämdes att vi skulle äta lunch och sedan skulle farfarn hämta upp Treåringen för ett lekparksbesök. Ett väldigt välkommet brejk för rejält uppstressade modern. Sen när är det helt omöjligt att vara själv med alla tre?! Jag fattar inte vad som har hänt! Men struntsamma. Vi gick vidare till Flinken och inmundigade lunch (passande nog direkt efter fikat), Treåring och farfar avvek och jag och kvarvarande barn gick vidare till JC och fyndade lite kläder åt storstonen. Ettåringen somnade och jag och storsonen andades lättade ut.... Åh, så luuuugnt och skööööönt allt blev!

Eftersom mormorn har magsjuka fick vi ha storsonen hemma en fredagskväll - för en gång skull! Så på kvällen åt vi tacos och tittade på film. Eller ja, jag och storsonen tittade på film. Ettåringen hade myror i brallan igen och Treåringen var trött och rastlös. Nåja, vi filmtittare hade mysigt i alla fall.

Men vet ni vad? Ikväll fick vi dra igång en brasa här hemma! Alla gick vi runt här och huttrade och kände oss frusna. Mitt i juni! Känns ju lite otippat. En av storsonens fritidsfröknar berättade att hon hört att det här är den kallaste junimånad på 100 år! Burr! Det måste ju betyda att det är alldeles hutlöst kallt! Skandal! Nä, hit med värmen, tack!

Dagens minus: Beställde FEM paket när jag ordnade present till fröknarna från klassen. Hur kul är det att upptäcka - vid överräckningen - att det FATTAS ett paket?! Snacka om panik! Men som tur var var en av fröknarna inte närvarande, så hennes paket får överräckas vid senare tillfälle.

Kvällssvammel

Friden kom till vårt hus till slut, idag också. Ellen blev stoppad i sängen när jag insåg att hon annars skulle gå runt och gråta resten av kvällen. En kvart, tjugo minuter senare hade jag hunnit andas och bli lite mer stabil i sinnet, så då väckte jag henne så att hon inte skulle vara hur kvällspigg som helst. Efter det hade vi en riktigt mysig kväll med barn som ville smaka mammas sena middag (de hade alltså redan ätit), och ett bad på det.

Allt som allt fick matvägraren Ellen i sig hyfsat mycket mat på eftermiddagen/kvällen. Hon stod nämligen och åt ostschnitzel med pappan innan kvällen var över. Hon - som bara fnyser åt allt vad kött/korv/fisk/kyckling heter. Men allt man tjuvar utan lov är tydligen gott.

Sötis-Ellen satt i pappans famn när han gav mig en kram bakifrån ikväll. En sekund senare känner jag två små pyttearmar som kramar om mig bakifrån också. Vad en sån "liten" sak kan göra en glad! Söta, söta, söta, söta Ellen!

En dag kvar, sedan är det avslutning för storsonen och därefter SOMMARLOV! Vilket även betyder sovmornar för mamman. Eller ja, egentligen inte. Men jag MÅSTE inte kliva upp om jag inte vill. Nu när treåringen och ettåringen är så duktiga på att leka tillsammans på morgonen. Då kan man få ligga kvar och dra sig. Jag blir löjligt glad över en sån sak. Att sova är nämligen en av mina favoritsysselsättningar. Man låter ju inte som en speciellt spännande person, men finns det nåt skönare än att ligga och sova tills man vaknar av sig själv? Lyx! Man är ju inte direkt bortskämd med det nu för tiden.

Nu ska jag avsluta sov-svamlet för jag kom på att jag har glömt att berätta att vi var på nyöppnade Wayne's idag. Just bordet vi satt vid var ju allt annat än barnanpassat, och det verkade bara finnas två (?) barnstolar (stort minus), men menyn var välkommet annorlunda än redan existerande fikens. Det blev en pasta med laxsås för min del. Godkänd smak, men för liten portion. Det kändes lite rörigt och o-organiserat där dock. Skyltningen var förvirrande och stämde inte. Men det har potential. Den här stan behöver verkligen ett konkurrerande fik...

Nu. Grey's.

Blä!

Men vilken dag! Om ni försöker få tag i mig och inte lyckas, kan det bero på att jag har emigrerat till Sibirien. Det känns faktiskt mer lockande än att vara här just nu.

Småttingarna turas om att vara allmänt odrägliga. Minstingen skriker sina trumhinnsspräckande skrik, varpå treåringen börjar skrika och gråta för att han får ont i öronen. Båda två tjafsar om maten, ska inte äta, ska äta, ska inte äta, ska äta. Ettåringen matvägrar och har noll energi, så hon bryter ihop för precis ALLT. Varpå treåringen bryter ihop för att hon bryter ihop.

Nu har i alla fall treåringen ätit upp det mesta av sin mat och pillar i riven ost i sugrör. Ettåringen ligger under sin matstol och äter matrester som hon har tappat på golvet. Väluppfostrade barn, inte sant?

Nu är resterna under stolen slut, så nu står hon och gråter vid mina ben.

Kan den här dagen ta slut, tack? Och aldrig komma tillbaka?

Nytt igen

Jag var inte riktigt nöjd med den förra sommarskruden, så här kommer en ny. Den här gången är jag nöjd. Tror jag.

Idag skiner solen, och jag har suttit inne hela dagen. Resten av veckan ska det bli skitväder. Bra planerat av mig. Men jag har haft besök av Jessica och Vilmer, så jag har haft så trevligt så ändå.

Ellen börjar återgå till sitt mer vanliga jag. Hon åkte ju på inflammerat nagelband efter att en blånagel lossnat, så hon har ätit penicillin i snart en vecka. Ovanpå det lyckades tre tänder bestämma sig för att spricka igenom. Så hon har matvägrat, haft feber och varit allmänt "o-ellenig". Men nu kilar hon runt här hemma och donar, och är verkligen Ellen igen. Skönt!

Ellen in action.

Kan ju tillägga att headern är ett experiment som inte är färdigt. Har inte så mycket roliga bilder på den här datorn och inget PS, så någon dag ska jag sätta mig vid stationära datorn och fixa en fin header. Ska bara...

The Boss!

Nu har jag träffat Bruce! Eller ja, sett honom i alla fall. Det var inte den bästa Bruce-konserten i världshistorien, men bäst eller inte - Bruce är ändå Bruce -han kan inte göra dåligt ifrån sig. Så det var absolut en sevärd konsert som man bör ha lite ångest över att ha missat. Och det fanns definitivt höjdpunkter då jag bara stod och fånlog och tänkte lite så där fjortisaktig (en sida Herr S har en förmåga att ta fram hos mig) att jag ville skrika "I love you!". Men sånt gör ju bara fjortisar. Och jag är ju fjorton - plus tjugo, så då får man bara tänka sånt. Och fånle.

För en gång skull hade jag ståplats och fick hoppa och studsa, skrika ordentligt, vifta med armar och slå näven i luften till "Badlands" och "Born to run". För sånt får man göra oavsett ålder. När man står i klungan. Och så fick jag vifta så där med händerna som man gör när man är för gammal för att skrika "I love you!".

Och ja, jag är så där pirrig nu. Och undrar om det finns någon liiiiten möjlighet för mig att bräda Fru Patti. Om man ändå vore 30 år äldre... Mitt resesällskap gick och yrade nåt om att Zlatan skulle vara så snygg och sexig - ursäkta, såg hon inte BRUCE igår?!

Ja ja, sambon är rätt okej, han också.

Men för att återgå till någon slags recension av konserten. Lågvattenmärkena var Queen of the Supermarket och de två paren framför mig som helt plötsligt - mitt i Thunder Road (som var en av absoluta höjdpunkterna på konserten!) - upptäckte en fallskärmshoppare och dog av fascination över denna. Det skulle knäppas kort och ojas och pekas i evigheter (och alltså skymde de min sikt), tills jag ville sparka dem på smalbenen och påpeka att en viss Herr Springsteen faktiskt stod på scenen där framme. Och möjligtvis är liiiite mer spännande än en fallskärmshoppare. Ett annat lågvattenmärke är alla kissare som sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka och distraherade mig. Varför man dricker öl på en konsert är en stor gåta för mig. Vet man inte att man blir kissnödig då? Och att köerna är megalånga till toaletterna? Och att man då missar en massa spännande saker som händer på scenen? Skulle aldrig falla mig in att frivilligt avvika från en Bruce-konsert för att gå och kissa!

Lärde mig dessutom att jag visst kan gå på konsert alldeles ensam. Kom bort ifrån mitt sällskap och tillbringade således hela konserten med okända kompisar. Vilket spelade ingen som helst roll! Hade skitkul!

Nu dröjer det väl ett tag innan man får se honom igen, och med allra största sannolikhet var det nog sista gången man fick se E Street Band. Så jag är himla glad över att jag fick tag på biljetter denna gång. Dock lite ledsen över att jag inte ska gå imorgon. Bruce är alltid allra bäst sista kvällen. Nåja. Snart har jag väl brädat Patti och då får jag ju lyssna och se honom hela tiden.

Nähäpp

På promenad med Sofia. Vi passerar tre överförfriskade herrar, varav den ena frågar sina polare:
- Är de snygga? Är de snygga?
En annan av de tre lutar sig låååångt framåt mot oss och konstaterar sedan:
- Öhhh... Nä.

Nähäpp nä. Skit också!

Bruce Bruce Bruce...

Jag har bara Bruce i huvudet. Jag insåg idag att jag ju ska åka och se honom snart. Torsdag imorgon och sen åker jag på fredagsmorgonen! Iiiiiiiiiiiiiih! Jag blir alldeles pillrig. Hans konserter är verkligen höjdpunkterna i mitt liv - ja, om man bortser från allt annat självklart som barnafödslar osv. Men av saker man gör för att roa sig. Det finns inget som slår en Bruce-konsert, underhållningsmässigt.

Så inför varje konsert blir jag så där fjortisaktigt småförälskad i Mr Springsteen. Och ett tag efter konserten går jag runt i ett litet rus. Sånt där som får en att gå och småle utan anledning. Och nu har jag hittat den officielle Bruce på Twitter. Fast jag inser ju att det inte är han i egen hög person. Men ändock! Sånt är stort i min lilla värld.

Nu ger batteriet upp. Bye bye!

Sommar-look

Ja, nu är det ju praktiskt taget sommar. Eller åtminstone sommarmånad. Så då kräver bloggen mer somrig stass, eller i alla fall en ljusare stass.

Voilá!

Härliga ungar!

Jag bara älskar den här bilden! Sötnosar!