Resfeber

Imorgon är det dags! Iiiiiiiiiiiiiih! Jag är så uppspelt och stissig nu så jag satte igång att färga håret för en halvtimme sen. Ingen big deal för en hel del människor, men för en kvällstrött Träsktant är det helcrazy!

Imorgon styr alltså jag och Ellen kosan mot hufvudstaden. Vi ska åka tidigt, tidigt, och jag vete sjutton hur jag ska hinna allt på morgonen. Nu har jag iaf packat allt som packas går (eller ja, av de relevanta sakerna som ska med på resan då) och försöker intala mig själv att det inte är hela världen om jag har glömt nåt. Det finns ju faktiskt affärer i Stockholm också. Hör och häpna! Söderhamn är nog snäppet värre, men okejrå - Stockholm funkar det med.

Hade en plan att jag skulle gå och sova tidigt ikväll, men jag tror jag få skippa den planen. Hur jag ens ska kunna sova inatt är en gåta! Jag får nog ta lite semester efter den här resan. Jag kommer ju knappast få sova speciellt mycket där heller. Det blir en sömnlös helg.

Innan jag avslutar detta osammanhängande babbel - kom ihåg Earth Hour imorgon! Inget Robinson, gott folk! Skandal att inte tv-kanalerna har hängt på och har sändningsuppehåll i en timme! Inte för att vi inte ska missa programmen, utan för att göra sitt för att bidra - naturligtvis! Fy på dem!

Pirr i mage och funderingar i huvud

Jag skriver bara på tisdagar, verkar det som. Det har varit lite mycket nu, eller jag har snarare tappat bloggsuget och internetsuget lite. Femtioelva T-auktioner har gått ut i helgen och de flesta är packade och skickade, så nu kanske jag kan återgå till det normala livet igen. Man kan bara konstatera att man är en glad amatör som inte gör saker på de allra smidigaste sätten. Nåja nåja, man lär sig kanske?

På lördag är det dags för den stora dagen! Den som det kändes evigheter till när allt bokades och bestämdes. Men nu är det alltså dags! Jag och Ellen glider till Stockholm för att närvara vid Nätföräldragruppsträff, som jag så fint kallar det. Eller ja, glider och glider… Vi får väl se hur smidigt det kommer att gå med en gnällig, trött Ellen på ett tåg i ett par timmar. Med bara EN sittplats. Suck, hur tänkte jag då??

Nu oroar jag mig för det mesta. Sådana där saker som man liksom inte har reflekterat så mycket över tidigare, för allt det där praktiska tar man "sen". Mañana. Det är tänkt att Ellen ska sova i en vanlig säng fram tills det att mamman behagar sluta umgås och gå och lägga sig. Så nu undrar jag ju om hon kommer kunna somna överhuvudtaget, om hon kommer ramla ur sängen, om hon kommer vakna varje kvart och skrika och väcka alla andra. Ja, mycket kan ju hända. Jag hade faktiskt funderingar på att låta henne få somna i min famn i sällskapsrummet och ha henne i famnen tills jag går och lägger mig. Men det kändes ju inte speciellt smidigt. Alls.

Ja ja. Jag ska inte tråka ut er med mina Stockholmsfunderingar. Jag återkommer med rapport. Om vi är friska och krya så att vi kan åka överhuvudtaget, dvs. Igår kväll vaknade Ellen och var totalt igenmurad av snor i näsan. Dessutom hostade hon jättemycket. Typiskt! Och ja, stackars lilla Ellen. Fick i henne lite nässpray (fast vi hade bara Renässans hemma, funkar ju inte direkt mot nästäppa) och hostmedicin, så hon sov hyfsat i några timmar. Däremot tyckte hon att det var morgon 05:15. Vi får ta det lite lugnt resten av veckan, så hoppas vi att vi är fit for fight till lördagen!

Vad har jag mer att förtälja? Hum hum… Inte så mycket mer. Jag har fyllt år och nu inväntar vi Hugos födelsedag. Plus att det ska anordnas ett kompiskalas åt Anton. När vetesjutton. Man ska ju kläcka en smart plan först. 16 killar - var får man plats med det? Vi har ingen självklar lokal att hyra, sonen vill inte ha badhuskalas eller bowlingkalas. McD-kalas var tydligen totaaaaaalt skitbarnsligt. Sonen vill ha ett tacokalas och tyckte gillestugan var en superbra plats. Men det är minst 16 (sexton!) killar som ska bjudas. Hum hum hum… Jag får fundera vidare.

Ja, det blev babbelinlägg idag med. Inga röda trådar här inte! Nån dag ska jag skriva ett genomtänkt klatschigt inlägg med en liten knorr på slutet - I promise! Nån annan dag.

Babbel

Ny vecka igen då. Helgen har bestått av utgång. Faktiskt. Kors i taket! Så jag var lagomt trött igår, efter att ha kommit hem vid 3-tiden i lördags. Inget den här tanten är van vid, om man säger så. Skulle nog ha behövt barnvakt i en vecka efter det, för att komma ikapp sömnmässigt. Men förnuftig som jag är struntade jag i Familjen Annorlunda igår, och gick och la mig istället. 20:00. Det ni! Somnade ganska omgående och sov NÄSTAN oavbrutet till kl. 6 imorse. Vaknade till och med före Fröken Ellen. Minns inte ens när det hände senast. Så idag känner jag mig hyfsat utvilad.

Imorgon är det årets stora dag för mig. Fössledan. Men jag jobbar ju, så de stackrare som kommer får liksom ta hemmet och fikan som den är. Dvs inget utöver det vanliga. Anton har beställt Philadelphia-tårta, så sån blir det i alla fall.

Nej, nu blev jag TRÖTT (???). Kommer inte på nåt att skriva och vill bara lägga mig ner och sova. Så långt räckte den energin jag fick av en NÄSTAN hel natts sömn. Zzzznark…

Myspys à la Träsktant

Har precis myst med lite kaffe, saltstänkta skorpor med Philadelphia på, och två bitar mörk choklad. Eller ja, myst och myst. Så pass mycket man nu myser med en GnEllen vid ena benet. Gav henne någon lite skorpbit då och då, så fick jag iaf sitta lite i lugn och ro.

Det är liksom så mina mysstunder ser ut nu. En kopp kaffe, tidningen/datorn - och GnEllen vid benet. Och grejen är att jag har vant mig. Andra skulle säkert bli helt galen och inte ens bemöda sig med att försöka få en mysstund. Men här ser vardagen ut så, och jag skulle snarare bli galen av att inte försöka få mig en mysstund här och där. Jag stänger av och låtsas att GnEllen är en skitbra skiva som jag har på i bakgrunden.

Det här är för övrigt Ellens eftermiddags-look, ständigt:

Johodå!

Det blir Världens Bästa Bruce i juni! Jippi! Med efterföljande hotellnatt. Härligt! Däremot vet jag inte om sambon ska med. Han verkade lite sugen att hänga på när det kom till kritan, men innan har han varit lite skeptisk. Lustigt. Han som var värsta Bruce-fan:et när jag träffade honom. Jag har av-brucifierat honom. Genom att börja gilla Bruce själv. Knasigt.

Jag, som upptäckte denna underbara karls storhet alldeles för sent i livet, måste ju passa på att gå på varenda "liten" konsert jag kan - jag som har missat så mycket! Han är ju, trots allt, ett år yngre än min pappa - visserligen liiiite mer vältränad, men ändock gubbe (sorry, pappsen!). Vem vet hur länge till han orkar?

Denna gång har vi ståplatser. Lycka till, pygmétanten... Nåja, öronen fungerar ju även om inte benen är alltför långa, så det blir nog bra. Men det är ju inte direkt att tänka på att tränga sig fram till scenen. Som jag egentligen skulle vilja, fjortis som jag är.

Just nu ljuder Nebraska-skivan i högtalarna. Bästa skivan i världshistorien, om du frågar mig. Bruce när han är som bäst!

...-~* Anton *~-...

Idag fyller min äldste son 10 år! Tio år! Helt ofattbart! Min lilla skrutt! Som visserligen är storebror till två andra skruttar, men ÄNDÅ!

För tio år sedan vid denna tidpunkt hade jag värkar, men låg nog mest i min säng på BB (japp, jag var redan installerad på BB-avdelningen pga blödning och misstänkt vattenavgång). Skulle ha blivit igångsatt denna dag oavsett, men det lilla vatten som fanns kvar började sippra kl 4 på morgonen och en kvart senare drog värkarna igång så sakteliga. Jag skulle ha en låååång dag framför mig. Fram till klockan 16 ungefär skulle jag antingen ligga i sängen på BB och käka godis och ha småvärkar eller vandra runt i kulverten på sjukhuset och stanna vart femte steg och pusta och andas. Klockan 16 flyttades jag över till Förlossningen iom att värkarna började tillta i styrka. Väl där började jag med akupunktur, två nålar i händerna och en mitt på skallen. Hjälpte föga. Hade så ont över korsryggen så barnmorskan kom på den briljanta idén "sterila kvaddlar". Och som jag har pratat skit om dessa kvaddlar under dessa tio år som gått! Jag hatade dem. Passionerat. Jag är inget fan av att ta bort smärta genom att tillfoga NY smärta. Totalt helt meningslöst, om du frågar mig.

Däremot fick jag nån rolig spruta lite senare. Eller så rolig var den väl egentligen inte. Jag kände mig ungefär så där som om man har blivit alldeles för full på en fest, så att man inte kan delta riktigt i diskussioner och så, utan bara sitter i ett hörn och är yr och… ja, full (har väl hänt nån gång i ungdomen). Däremot hade jag väldigt roligt, för jag skrattade hela tiden. När jag inte bara satt och hängde med huvudet då. Ja, och så hade jag min älskade lustgas! Snacka om antiklimax när den inte alls funkade vid mina andra två förlossningar! Jag som hade suttit och längtat efter min lustgas i sju år!

Är det inte konstigt att man minns förlossningen tio år efter att den har ägt rum? När man liksom bara verkar glömma bort precis allt annat, minst lika minnesvärt? Som milstolpar i barnens liv och roliga kommentarer och dylikt från barnen. Där är minnesspannet ungefär tio minuter långt. Men förlossningen - den sitter som sten i minnet. Konstigt.

23:47. Klockslaget då min Anton såg världens ljus för första gången. Tretton minuter i midnatt. Som vi kämpade för att han inte skulle bli född den 11:e mars! Eller ja, jag stod väl för större delen av kämpandet, men jag var ivrigt påhejdad av syster och mor. Ja, för jag hade en sån där riktigt utrikisk förlossning med halva släkten närvarande. Eller åtminstone syster och mor. Och Antons pappa. Tur att vi hade stor förlossningssal.

Men det var tio år sedan det. Nu är han snart tonåring och svåååår att köpa presenter till. Den här födelsedagen fick han ett ihop-plock av lite ditt och datt. Ett spel till Wii (= succé), ett Ben 10-kortspel (= njaaaa, kanske okej), ett sällskapsspel "Vem ser bäst?" (= nix, ingen succé), spelplan till Backugan* (= joooo, succé med vissa brister - innehöll inga gubbar) och till sist avfyrare till Backugan* (= succe med vissa brister - innehöll inga gubbar). Som synes körde jag stenhårt på Tema Spel Av Olika Slag. Men vad sjutton ger man en tioåring som har allt han behöver i övrigt?

Ska dock ner på stan snart och köpa vårskor från mina svärföräldrar. Till Anton då. Så klart.

* = http://wiki.answers.com/Q/What_is_backugan

Pust!

Nu har jag precis lagt ut den 42:a och sista auktionen på Tradera. Orkar inga fler nu. Dessutom började Tradera strula så nu stoppar jag här, för den här månaden. Två är redan sålda, så vi håller tummarna för flipp denna gång.

Just det - jag lever fortfarande. Det där konstiga måendet varade bara den dagen, konstigt nog. Det där med trycket över bröstet och andningssvårigheterna. Tanken slog mig faktiskt att det kunde vara lunginflammation, som Vickis påpekade i kommentaren. Men nu behöver jag nog inte oroa mig för det. Säger vi.

Någon som inte har så mycket tur just nu är Ellen. (snygg övergång... eller inte) Häromdagen ramlade hon från Hugos tripp trapp-stol och föll på pannan = snyggt slantrunt blåmärke i pannan. Igår morse tappade hon en skärbräda på stortån = snygg blånagel och "blånagelband". Plus att hon har börjat få en skum röd rodnad på ena kinden, som blossar upp då och då. Kokhet och svullen. Ska vi börja misstänka mjölkallergi nu? För som grädde på moset - eller nåt sånt - har hon tjall på magen. Vi byter cirka fyra-fem bajsblöjor om dagen, modell vatten. Innan rodnaden misstänkte vi fullkornsoverload, men nu börjar jag inse att det nog är värre än så... Skit också!

Zombie

Jag är så fruktansvärt trött! Fick sovmorgon imorse. Igen! Trots det gjorde det fysiskt ONT att kliva upp. Det tryckte över bröstet och var jättesvårt att andas. Det har inte gått över riktigt än. Vad är det för fel på mig då? Jag bara sover och sover och blir bara tröttare och tröttare. Skumt!

Vi var på Barnens Hus idag, jag och Hugo. Medan sambon och Ellen var på ICA och handlade. Ringde till sambon på mobilen för att be om smakråd, men det var så otroligt jobbigt att prata, gå och bära väskan samtidigt så jag var tvungen att avsluta samtalet! Lungorna kändes ungefär lika stora som knappnålshuvuden.

Ni hör ju! Jag är döende! Tror jag har blivit smittad av Mossbergsfrugan.

Programidé!

Igår när jag tittade på mitt älskade Halv Åtta Hos Mig började en ny programidé ta form i mitt huvud. Så nu tänker jag lägga fram den för er. Så kan nån av er "pitcha" den för nån villig kanal. Jag bjuder på det!

Fyra deltagare som (ovetandes om fortsättningen) får instruktioner att handla en kundvagn full med mat av den typen de normalt handlar när de storhandlar. Dessa kundvagnar kommer sedan att lottas ut till en annan av de fyra deltagarna - med andra ord, man byter kundvagn. Sedan ska varje person gå hem och laga en trerättersmiddag enbart av varorna i kundvagnen (man måste inte ta med alla naturligtvis, men de man tar måste komma från kundvagnen).

Här kan man ju lägga upp fortsättningen lite som man vill - antingen är det en jury som får provsmaka menyn och poängsätta, eller så kör man à la Halv Åtta med att man bjuder varandra på middagen och att man får betygsätta varandra. Lite trixigt med tiden i det sista fallet, för den första personen får ju inte speciellt mycket tid på sig att planera, och den sista kanske får lite mindre fräscha råvaror? En jury blir nog kanske bäst ändå.

Men håll med om att idén är ganska bra ändå!

Till sist vill jag efterlysa någon som vill byta kundvagn med oss nästa gång vi handlar mat!

Katastrofalt

Ja, så länge sen är det jag skrev. Katastrofalt länge sedan. Jag skyller på... saker.

Jag har bland annat varit till Sundsvall med jobbet. Planeringsdagar hette det, men var väl i stort sett som vilken konferensresa som helst. Lite "jobb" (iofs riktigt intressant för mig som ju varit frånvarande i en evighet) och lite "underhållning". Det senare bestod av spa:ande (inklusive massage = himmelriket på jorden!), middag, musiktävling och lite öl- och vindrickande.

Och jag ska inte älta min brist på sömn, för det har jag redan gjort för varenda varelse med öron (och ögon). Så majoriteten vet redan hur synd det var om mig då. Om inte annat så förstår ni kanske av detta meningsfulla stycke.

Arbetsdag idag. Och vet ni - jag hade totalt glömt bort det! Nu har jag iofs blandat hejvilt vad gäller vilka veckodagar jag arbetar, så det är väl visserligen lite förståeligt med tanke på det. Men jag hade inte en endaste tanke på att jag faktiskt ska jobba överhuvudtaget denna vecka. Det kom jag på imorse, när Ellen väckte mig. Så det var ju en himla tur att hon vaknade runt sexsnåret.

Jag har klarat mig relativt bra denna föräldraledighet-i-kombination-med-jobb-sväng från att känna det som att jobbet inkräktar på min "ledighet" och att jag enbart går till jobbet för att leka vuxen. För jag har faktiskt rätt kul på jobbet nu, och trivs (känns aningens konstigt att säga, men så är det!). Men imorse kändes det precis så där som förra föräldraledighet-i-kombination-med-jobb-svängen! Att jag bara skulle gå hit för syns skull, sitta och knappa på tangentbordet och se viktig ut av ingen anledning alls. Lite trist. Men jag tror att jag har lyckats rycka upp mig hyfsat.

Förutom att jag sitter och skriver det här just nu då. Men det anser jag mig ha rätt till iom att jag inte tar några fikaraster på jobbet. Folkskygg som jag blir här. Det här är min fikarast! Utan fika.

Nog om detta.

Jag vill berätta roliga saker om mina barn. Men faktum är att jag är så T R Ö T T, att min hjärna helt har lagt av. Jag har inget minne längre. Tyvärr. Mina barn gör och säger en hel del roliga saker. Dessvärre kan jag inte berätta om dem för er. Lite synd för det skulle ju göra att den här bloggen hade lite av en röd tråd. Den röda tråden just nu är att det inte finns någon röd tråd. Förvänta er allt och ingenting, med andra ord. Och ingenting är ju exakt det ni har fått den senaste tiden. Ska försöka skärpa mig, I promise!

Nu stundar lunch!