Nix!

Det blev inte svart igen. Håret alltså. Jag är numera en glad blondin. Med lite mörkare i hårbotten så att jag i alla fall ser lite intelligent ut. Skämt åsido. Jag har aldrig sett intelligent ut. Inte ens med glasögon. Jag ser om möjligt ännu mer ut som en idiot med glasögon. Jag har nämligen sett bildbevis idag. Kära moder visade gamla kort idag. Usch och fy. Jag som faktiskt funderade på att skaffa brillor igen. Nu återgår jag till att inte fundera. Jag behöver inte se så bra. 100%-ig syn är överskattat. Vad ska jag med det till?

Idag fick jag tidningen I Form. Med medföljande tränings-dvd. Nu jäklar! Den specialiserar sig på magen, och det låter ju alldeles förträffligt. Mina magmuskler har nämligen flytt sin kos. De ledsnade på att töjas ut till oigenkännlighet (graviditeter *hintar*), och tog sitt pick och pack och drog. Kanske att jag kan locka tillbaka dem med lite trevliga situps och... sånt. Om jag bara kunde begåvas med det där som kallas karaktär. För jag är ganska säker på att godisätande i tv-soffan inte direkt räknas som muskelträning. För ena armen möjligtvis (man kan ju lägga in lite motstånd i rörelsen, om inte annat), men förmodligen inte för magen.

Ja ja. Som nybliven blondin kanske jag kan byta personlighet och låtsas att jag är hurtig, karaktärfast och träningstokig? Och att smågodis och kaffebröd är det äckligaste jag vet?

Ännu ett skogsäventyr

Jag har inte traumatiserat Treåringen. Idag tog vi en promenad i skogen igen. Med syskonvagnen. Och Treåringen kvittrade som aldrig förr. "Jag tycker OM skogen, mamma!", sa han bestämt.

Så där kunde man ju pusta ut en aning. Vår skräckfärd genom snårskogen har inte satt några spår i honom. Men jag måste säga att jag fick en eller två flashbacks under vår promenad idag. Luften stod helt stilla! Det gick stundvis nästan inte att andas alls. Eller visst andades jag, men det kändes som att jag var instängd i en liten burk där jag andades samma luft hela tiden. Sedan är det så att jag tycks göra något misstag varje gång jag ger mig ut i skogen. I måndags plockade jag ju svamp med Sandra. I gymnastikskor. Och shorts. Lämpligt? Nix. Till mitt försvar kan jag säga att det var meningen att vi skulle gå ut på en långpromenad, men hamnade alltså i svampskogen.

Hursomhelst. Idag tänkte jag i mitt stilla sinne att det nog var väldigt kladdigt och kletigt i skogen, och att jag nog borde ha stövlar den här gången. Däremot tänkte jag inte så mycket längre än så, för hur skönt är det att gå en entimmespromenad i gummistövlar? Det blir varmt, det blir skavigt och det gör ont i benhinnorna. Ingen hit, med andra ord. Dessutom var det ju meningen att man skulle ta sig hem också. En timmes promenad IGEN. Men nej, där gick gränsen. Jag hade fortfarande trampat runt i skogen isåfall. Det går ju som bekant inte speciellt fort när man har skavsår. Så jag ringde snälle farfarn.

Dagen blev dock väldigt lyckad. Utflyktsmålet var alltså Stormorshäll, där vi grillade korv, svullade kakor och drack kaffe. Barnen lekte som aldrig förr, och var bara glada solskensskinande barn. Solen tittade fram och vi mammor kunde sitta hyfsat i lugn och ro och mysa. En utflykt i min stil.

Nu är jag däremot helt tom på energi. Gäsp gäsp.

Är det inte den ena...

Jag har numera ett barn som gråter vid lämning, och ett annat barn som gråter vid hämtning. Gissa vem som är vem... Ettåringen har avancerat till att börja gråta redan när hon ska kliva ur vagnen utanför avdelningen. Helt hysterisk tills mamman försvinner. Treåringen däremot ser allmänt butter och förnärmad ut när jag kommer för att hämta dem på eftermiddagen. Han ska minsann inte hem! Inte funkar det att säga att alla andra också snart ska hem, och att han då kommer få vara alldeles ensam på dagis. "Ska du sova här inatt du då?", brukar jag dra till med. Fråga mig inte varför jag alltid drar till med den där frågan, för den funkar inte. "Ja-a!", får jag uppnosigt till svar.

Ettåringen är däremot mera nöjd med att få bli hämtad. Trots att hon faktiskt - enligt utsago - är nöjd och glad hela dagarna på dagis. Så igår fick en gråtade Treåring åka vagn hem, medan en uppsluppen Ettåring promenerade bredvid. Glad i hågen och tjofräs och tjoflöjt, livet leker!

Idag har jag passat på att storstäda nedervåningen. Är rädd att jag vänjer sambon vid att ha en duktig hushållerska här hemma, för snart är det ju slut på den goda tiden (som varade i tre veckor). Inte bara snart utan VÄLDIGT snart. Imorgon är min sista fria dag, då jag kan ägna tid åt sånt här ostört. Imorgon är det dags för Antons rum. Skulle ha tagit det idag, men jag dog efter att jag ätit min utomordentligt nyttiga lunch - fil med müsli. Orkade inte lyfta ett finger.

Undrar om min kropp är totalchockad av denna veckas kroppsliga aktiviteter. Svampplockning med tillhörande skogsvandring på måndagen, Forsbackarunda (och annan promenering i sammanlagt 2 timmar) på tisdagen och så storstädning idag då. Jag har vant min lata kropp att bara sitta som ett säck potatis och surfa halva veckorna. Just ja - inte att förglömma! - en långpromenad på 1½ timme med Sofia i söndags. Ni ser ju - hurtbulle! Ja, I wish. För jag får bara sådana här ryck, då det händer mycket på kort tid. För att sedan återfalla i lathetsförfall. Jag i ett nötskal.

Snart dags att hämta småttingarna. Ska göda mitt egentidskonto med lite Farmville och Yoville på Facebook. Det är livet det!

Språkpoliser...

...kan också ha fel. Mysterie heter det väl? Inte mysterium som jag envisades med igår. Varje gång jag skrev det (skrev det på FB några gånger också) kom "mysterie" av bara farten och varje gång slog jag mig för pannan och ändrade till "mysterium".

Eller heter det mysterium? Nu blir jag så där osäker igen när jag ser det i skrift. I huvudet låter "mysterium" helt uppåt väggarna, men skrivet ser "mysterie" alldeles jätteknasigt ut.

Men jag vet att det finns åtminstone en eller två språkpoliser bland mina läsare, så hjälp mig!

Detektivfrågan

Ponera följande:
X går för att ta en öl i backen i källaren. X funderar lite smått över om det är dags att köpa nya öl och räknar snabbt ölen i backen och kommer fram till summan NIO. X tar en öl. Ny summa: ÅTTA.

Ovanstående händer på kvällen under dygn nr 1.

Dygn nr 2 påbörjas. X går till jobbet. Y är hemma och skickar iväg Storson till skolan. Ingen av dem är i närheten av källaren. Y går lite senare till dagis med småknoddar. Dörren låst, ingen i närheten av källaren. Y går genast på promenad (eller i sanningens namn går hon förbi hemmet och kissar, men är aldrig i närheten av källaren) och är borta från hemmet i två timmar. Y har sällskap av S vid återkomsten till hemmet. S stannar en halvtimme. Ingen är i närheten av källaren. Y städar hemmet, befinner sig i källaren för hämtning av dammsugare. Y är dock aldrig i närheten av ölbacken. Y hämtar småknoddar på dagis, vid passering av hemmet byts vagn och ytterkläder. Dock ej i närheten av källaren. Y promenerar vidare ner till M. Y och barnen tillbringar eftermiddagen där. Storson anländer till M direkt efter lek hos A, vilken han gått till direkt efter skolan. Således - Storson har inte varit i närheten av hem och källare sedan han avvek på morgonen. X anländer under tiden till ett tomt hem och finner att summan av ölflaskor i backen nu är SEX stycken.

Två flaskor saknas. Helt. Inga tomflaskor. No nothing.

Mysterium indeed.

Hektisk dag

Tjoho tjohej, det går visst inte så bra längre. Eller jo, det funkar jättebra under hela dagen, det är bara lämningen som går sämre och sämre. Idag storgrät hon och skrek över hela dagiset. Jag skyndade mig ut och stod och väntade på min promenadkompis S (som även hon har barn på "vår" avdelning), och när hon öppnade dörren var det Ettåringen jag hörde och ingenting annat. Gallskrik. Joppejdi, joppejda. Inte så roligt för mammahjärtat. Alls.

Men idag var det inte inskolningsfröken som tog emot henne, utan en annan av fröknarna. Tydligen går det ju så bra under dagarna att de försöker skola in henne med övriga fröknar redan. Så bara det är ju positivt. Men just vid lämning var det kanske ingen hit. Å andra sidan tror jag att det la sig ganska snabbt bara jag och alla andra lämnande föräldrar försvann.

Hursomhelst. Promenadkompis var det, ja. Jag och S drog iväg på en promenad. Vi gick och vi gick och vi gick. Tills jag kände mig totalt överhettad, svimfärdig och akuthungrig. Vi bestämde oss för att vägarna förbi min kära moder och tigga lite vatten (och i bakhuvudet hade jag en plan att tigga till mig en frukt också - men den planen sket sig), sedan gick vi och gick och gick. Kom på - när min moder (den smått nervösa) tjoade om att jag måste ta det lugnt med förkylningen och inte ta ut mig för mycket - att jag ju faktiskt ÄR förkyld och att det var därför jag kände mig så klen. Vilket i och för sig var lite av en tröst. Jag ÄR inte så här otränad egentligen (kan man ju låtsas). Så vi tog det lite lugnare på vägen hem. Faktiskt. Två timmar blev det. Pust! Men jisses, så skönt det är att röra på sig. Hela samvetet lättar.

Så det firade jag med att sätta på en kanna kaffe och skära upp några Grovknalleskivor när jag kom hem. Bröd har byggt denna vackra kropp! Och det har sannerligen gjort ett "bra" jobb på sistone... Levde i stort sett på mackor förra veckan, och poff! - så gick jag upp i vikt och kläderna krympte (eller hur det nu var).

Men jag har bestämt mig för att börja leva nyttigt på riktigt när jag börjar jobba. För om jag äter ute FINNS det faktiskt nyttigare alternativ än det jag brukar äta. Och just det - jobba börjar jag med om lite drygt en vecka. En. 1. Vecka. [här kan man lägga till lite ångestfyllda suckar och pustar, för att vara verkligheten så nära som möjligt] Egentligen ser jag fram emot det. Men när jag var in på jobbet i veckan fick jag samma gamla magont som vanligt när jag klev in i trapphuset. Det är nåt med mitt jobb som mitt inre inte riktigt är överens med. Men vi säger att det är gamla skitminnen, och att nu börjar jag på ny kula och allt kommer bli helskoj och hoolabaloo varje dag. Tjoflöjt!

Nu slog klockan 12, och nu är det dags för städning! Hektiskt schema här.

Tårar

Hon grät på riktigt imorse. Klamrade sig fast i mitt ben och grät stora tårar. Fy. Jag var käck och glad för att visa henne att det här blir ju helskoj, men det hjälpte föga. När jag kom till "vink-fönstret" möttes jag av surmunnen. Jag vinkade glatt och gjorde några slängpussar. Då kom tårarna igen. Usch.

Nu börjar nästan mamman gråta också.

Ja ja. Det går över fort. Det vet jag ju. Vid det här laget är det väl full rulle. Jag antar att det blir lite bakslag den här veckan i och med att de flesta barnen har kommit tillbaka nu. Nu är det full karusch där, och alla stora flickorna vill komma fram och känna och prata. Helst så fort man klivit innanför dörren. Sånt kan ju göra vem som helst nervös. Allra helst en liten Ettåring. Det här är ju inte dagiset hon känner igen från förra veckan. Nya fröknar är det också. Även om de är jättesnälla, så är de nya. För Ettåringen.

Förkylningen hänger kvar där den är. Lite så där konstant och utan att förändras, varken till det bättre eller det sämre. Jag går på Panodilte. Det är min fix just nu. Klarar mig inte utan. En kopp direkt på morgonen och en på eftermiddagen - då klarar jag det jag ska klara på en hel dag.

Nu sitter jag och väntar på en Mossbergsfruga och hennes minsting. Himlen är alldeles klarblå och solen skiner. En kopp kaffe först och sen kanske en promenad?

Hon har anlänt! Bye bye for now!

Frukostdags

Ny dag. Ettåringen och Treåringen är redan på dagis, och har varit i lite drygt en timme. Det vankades frukostprovning. Lämningen gick bra, men idag kom faktiskt lite darr på hakan. Ettåringen var väldigt kluven när storebror tjoandes sprang till "vink-fönstret" och jag började styra stegen mot ytterdörren. För det är hemskt roligt att vinka i fönstret. Samtidigt som det är trevligt att vara i mammans närvaro. Men storebrorsan vann.

Idag ska fröken fräken sova där. Och man får ju lite udda intressen som förälder, för jag tycker att det är spännande att se hur det går. De egna barnens beteenden när de är med andra människor är otroligt fascinerande. För oss föräldrar. Så egentligen vill jag korsförhöra personalen när jag hämtar barnen (eller åtminstone Ettåringen, nu när hon skolas in). Jag skulle så gärna vilja att de filmade hela dagen, så att jag fick ta med mig filmen hem. Inte för att jag misstror personalen på nåt vis, utan bara för att se henne när jag inte är där. Rent underhållningssyfte.

Nej, nu ska jag ta och skrapa ihop spillrorna av mitt förkylda jag och bege mig ut. Har lite ärenden att ta tag i, plus att jag ska vara busig och träffa en kompis (eller två?) över en fika. Ja, det är busigt när man skolar in. För jag känner mig som ett olydigt barn när jag lämnar hemmet. Vilket jag faktiskt inte har gjort en enda dag hittills!

Lite Panodilte först!

Blomsterfägring

Helgens grillning, som jag nämnde i förra inlägget, ägde rum uppe på Kolonin. Varje sommar grillar vi där med ett par vänner, vännernas föräldrar och svärisarna. Själva kolonin är ena vännens mammas, så det är hennes blommor jag har gått lös på med kameran. Taggbollarna blev jag överlycklig när jag såg. Det kliade rejält i avtryckarfingret, så jag var bara tvungen att ta fram kameran. Alla andra fotade oss närvarande personer, men jag valde att fota blommor. Sociala jag. Jag har en viss favoritbild i minnet av just en sån där taggboll (mitt eget påhittade namn) som superduktiga Petra har tagit, och jag ville försöka få till en fin bild jag med. Fast jag inte har nåt makroobjektiv. "Vad GÖR du?!", frågade de andra förvånat. Av alla fina blommor där, valde jag de där knasblommorna. Nu ligger bilderna lite hullerombuller, men ni märker nog vilka "taggbollarna" är. Nackdelen med att ta kort när det är ljust och lite soligt ute - man ser ju inte vad man får för resultat! Så jag blev lite besviken på mina bilder - men några delar jag med mig av. Vassego!

Host och snörvel

Känner mig lite eländig nu. Dagisstarten innebär ju naturligtvis basilusker och sjukdomar, så nu är vi förkylda. Inte tokförkyld, men ändock förkyld. Feber vet ju inte min kropp vad det är, men jag är alltid övertygad om att jag har feber när jag mår så här. Men icke - 36,4 visade termometern. Som för övrigt är min kära Semperkodspremie. Min gamla örontermometer ser ut som en åttiotalsmobiltelefon i jämförelse. Gigantisk!

Hursomhelst. Ettåringen (som faktiskt är exakt ett och ett halvt år idag) är lämnad på dagis och Treåringen tog med sig farfar för att titta på den jobbande pappan. Idag är faktiskt Tioåringen hemma också. Så mysigt! Nu får vi lite tid tillsammans, bara han och jag. Säger jag och bloggar... Fast han duschar just nu. Och nu ringde en kompis så jag blir "övergiven". Ja ja, hur roligt är det att leka med mamma hela dagen egentligen?

Dagislämningen gick i alla fall jättebra. Vi tog en rätt omgående lämning, istället för att jag ska dröja kvar en stund. Hon gick frivilligt över till Inskolningsfrökens famn, sedan vinkade hon i fönstret som ingenting. Nu får vi bara hoppas att förkylningen inte blir värre, så att hon slipper vara hemma från dagis. Då vet man ju inte hur det går när hon ska tillbaka igen.

Nu vill inte hjärnan samarbeta alls. Just det - helgen bjöd på myspys, grillning och utgång. Det sistnämnda var dock inte allför lyckat.

En vecka gjord

Idag är Ettåringen på dagis själv. Utan mamma och utan treårig storebror. Jag trodde att det skulle bli tandagnisslan när mamman skulle avvika, men icke. Hon stod som ett litet solsken i fönstret och vinkade.

Ovan: Ett litet solsken i ett annat fönster.

Så nu är snart första veckan av inskolning avklarad. Nästa vecka är det dags att testa på frukostätning och sovning. Det förstnämnda innebär att vi måste vara på dagis klockan kvart i åtta (07:45!) på tisdag. Barnen är iofs morgonpigga och har nog inga som helst problem att vara klara till dess -men mamman då?! Nåja, de ska ju faktiskt äta frukost på dagis, så det momentet försvinner ju hemma - dessutom kan jag äta frukost när jag kommer hem. Summa summarum - jag kan i stort sett bara kliva upp och klä på oss och gå.

Tänk sen när jag ska vara tillpiffad för jobb, ha två rena barn med kläder på och vara på plats klockan 7! Mañana. Det orkar jag inte ens tänka på nu. Jag måste ändra min dygnsrytm, så att jag blir lite piggare helt enkelt. Men - mañana. Som sagt.

Sambon var förresten överlycklig igår kväll över att hans duktiga samboende flickvän hade städat. Dessutom åkte vi och storhandlade igår eftermiddag, så när han kommer hem idag kan han bara ta ett djupt andetag och slappna aaaaaav. Eller ja, i en perfekt värld kan han komma hem och slappna av. Känner jag honom rätt har han säkert några andra projekt som måste göras ändå. För sån är han. Herr Rastlös med mellannamnet "Behöver-inte-nåt-städas?". Opposites attract, säger de ju. Tydligen är det så.

Flum

En kopp kaffe i ett nystädat hem, Bruce sjunger för mig och småbarnen är på dagis - lyxögonblick utan dess like! Lämnade ett par vinkande barn på dagis och gick hem mol allena. Vilken konstig känsla.

Konstigt nog är jag pigg och alert idag. Trots att jag drack tokmycket kaffe igår (och därmed hade svårt att sova) och dessutom stissade upp mig på ett Me&I-party. Social kontakt kan göra så med mig nuförtiden. Kände mig helt svältfödd när jag kom dit. Jag fick liksom hejda mig själv hela tiden. "Nu pratar du nog lite för mycket och kanske, kanske liiite för högt". Så var jag tyst i två sekunder innan jag fick påminna mig själv igen. Övertänd och överlycklig. "Jag har vänner!". Fast jag kände inte ens merparten av gästerna. Men alla är mina vänner. Jag är så vänlig. Stackars Mossbergsfrugan som jag var klistrad vid hela kvällen fick inte många sylar i vädret. Så kan det vara att umgås med mig. En hysterisk, lätt psykotisk kvinna i sina bästa år. Låter väl lockande?

Hursomhaver. Det var ju inte meningen att det här skulle bli någon slags kontaktannons. Det jag skulle komma fram till är att jag är pigg trots att jag borde vara hemskt, hemskt trött. Å andra sidan kan det vara kaffet som gör sitt jobb igen. Om ni vore jag och läste igenom mitt inlägg igen skulle det låta ungefär som om den där hackspetten i Kalle Ankas Julafton läste. Undrar om jag får för mycket ensamtid nu när jag skolar in Ettåringen? Det skulle kunna vara så. Jag och kaffekoppen. Och datorn.

Fast som sagt - idag har jag ju bekantat mig med dammtrasan också. Ska dammsuga och torka golven när Ettåringen sover. Lite nytta måste jag ju göra. Jag tror att sambon städade badrummet igår kväll vid 21-tiden bara för att ge mig lite av en pik. Jag vet inte. Det är möjligt.

Nu ska jag sluta svamla. Snart ska lilltjejen hämtas på dagis.

Lilltulta

Idag har jag suttit i fikarummet på dagis, bläddrat i två och en halv Tara (tidningen, dvs.), druckit kaffe och språkat lite med fikarastande fröknar. Ettåringen har sprungit runt ute på dagisgården och lekt i godan ro. En inte helt jobbig förmiddag. När Ettåringen, storebror och inskolningsfröken kom för att hämta mig visade dock den förstnämnda neråtvända mungipor, men erkände villigt att hon hade haft roligt.

Imorgon ska jag lämna henne på riktigt. Säga hejdå, vinka och gå därifrån. Känns ju lite... konstigt. Idag kändes det ju mest som när farfarn eller någon kommer hit och tar med sig barnen ut och leker på gården. Man är inte närvarande just där de är, men man finns ju ändå där. Så det känns skumt att jag faktiskt ska lämna henne - och gå därifrån! Trots att det är mitt tredje barn och trots att jag har gjort det här förut och egentligen vet att det kommer gå hur bra som helst. Jag har inte lämnat just Ettåringen till en halvkänd dagisfröken tidigare. Men men. Snart har jag det.

Jag tror att jag är lite extra känslig med henne. Jag hoppas verkligen att det inte är för att hon är tjej. Jag hoppas att jag hade känt lika om hon var min sista lilla kille. Men det är just det - hon är mitt sista barn (konstigt uttryckt, men i brist på bättre fantasi får det stå kvar). Det kommer inga fler barn till mig (vilket jag känner mig helt och fullt jättenöjd över, åtminstone för tillfället), så nu vill jag ju suga lite extra på den här småbarnstidskaramellen. Jag vill att hon ska vara så här stapplig och rund och rultig länge till! Att hon ska springa så där ostadigt, så att hon snubblar av minsta lilla ojämnhet i marken. Lite "no control" med armarna flaxande åt alla håll och kanter. Stora soliga leenden som visar gluggar där tänder inte har tittat upp än. När gester står för 90% av språket med överdrivna nickningar, klappningar på huvud och pekningar in i mun.

Det är det som är det sorgliga med att hon är mitt sista barn. För snart är den här tiden förbi och jag, med guldfiskminnet, kommer inte ens minnas hur hon såg ut när hon ställde sig bredbent och lutade sig framåt för att peka på en traktor. Sånt man tror att man alltid kommer minnas. Men det bleknar, liksom allt annat. För med varje år kommer ju nya saker som man tror att man alltid kommer minnas.

Trist, men sant. Att man inte minns. Man får nästan helt lita till bilder och små filmsnuttar. Som numera mest är digitala och kanske inte varar hela barnens livstid heller - vem vet?

Nåja nåja. Vad är väl en bal på slottet?

Ovan: Ögonblicket innan hon snubblar på sig själv och ramlar.

Bästa småbarnen

Här sitter jag med en kopp kaffe och två smörgåsar. De senare är redan i magen. Nu är jag nöjd och glad efter en lyckad dagisdag med båda barnen. Treåringen tvekade inte en sekund utan började leka med sina efterlängtade kompisar på en gång. Ettåringen blev lite smittad av storebror och sprang runt lite hon också. Men det var först när vi kom ut som Ettåringen kom ut ur sitt skal ordentligt. Hon har sprungit i gräsbacken - upp och ner, upp och ner, grävt i sanden, åkt rutschkana, suttit i bussen och polisbilen. Under tiden har hon skinit som en sol. Inskolningsfröken är inte fy skam, utan Ettåringen har låtit sig bli "emottagen" efter spring nerför gräsbacken, villigt tagit handen och gått och byggt sandkakor med henne. Så imorgon är jag förvisad till fikarummet. Vilket jag - peppar peppar - inte tror kommer bli några problem alls.

Treåringen har som sagt lekt på som bara den, och vad roligt det var att få vara där som en fluga på väggen och se på! För han verkade glömma bort mig, och lekte förmodligen som han skulle ha gjort om jag inte vore där. Roligt också att se att han har storebrorsfasonerna kvar på dagis, för han var mån om att Ettåringen skulle hinna se saker han då och då kom och visade (när det plötsligt slog honom att mamma ju var där). Men han har bestämt slagit fast att lillasyster kan INTE leka sjörövare, så någon sådan lek tänker han minsann inte ha med henne på. Någon måtta får det minsann vara!

När jag och Ettåringen skulle avvika ville Treåringen ge varsin puss och kram, och sedan var det bara "hejdå". Inget som helst gnäll över att vi skulle gå och inte han. Ettåringen verkade rätt nöjd med att gå, hon också. Hon vinkade till barnen, tog sin ryggsäck och knatade iväg. Väl hemma sprang hon raka vägen in (utan att ha tid att ta av sig skorna) och klättrade upp i sin stol - hungrig som en varg. Inget knussel med maten, hon bara gapade och svalde, gapade och svalde. När sista tuggan tuggades började hon gnugga i ögonen. Jag frågade om hon ville sova och hon nickade sin bestämdaste nick. Jajamensan fattas bara! Ut i vagnen, småskaka lite och vips!, så sov hon.

Jag kan nog vänja mig vid den här typen av dagar. Åtminstone tills jag börjar jobba. Vilket jag insåg idag är riktigt snart! Gaaah!

Längtan

Barnen vaknade tidigt idag. Eller Ettåringen vaknade tidigt och väckte Treåringen. Det är en stor dag idag. Ettåringen ska ha sin första mer riktiga inskolningsdag (första dagen är ju mer bara "kom och titta hur det ser ut här"-dag) och Treåringen ska äntligen få gå på dagis efter ett långt sommarlov. Så fort han insåg att Dagen D var ankommen ville han ha frukost på stört och inte spilla någon som helst tid på morgontjafs. Dagis - here I come! Men riktigt så går det ju inte till. Lite svårt att förklara för en Treåring så att han verkligen förstår att vi faktiskt inte får komma innan klockan 9. Eller får och får - de skulle säkert inte kasta ut oss, men jag vet inte hur uppskattat det skulle vara om vi kom vid 7-snåret.

Hursomhaver. Han har frågat ett antal gånger om det är dags att gå nu. Eller nu? Eller kanske NU?

Söta små barn. Tyvärr är mamman inte allför söt idag. Hon är snarare snarstucken som ett bi. Morgonhumöret får mig att osa och koka. Jag har nämligen blivit bortskämd med barn som sover, denna sommar. Barn som kan sova till 8 på morgonen. Det är himmelriket för en sömntuta som jag. Men så fort sambon återgick till jobbet efter semester började barnen vakna tidigt. Innan dagisstarten började hägra kunde de i alla fall ligga kvar i sängen ett tag och leka och mysa, så mamman fick slumra vidare en stund. Så nu är mamman trött som få och sur som ättika.

Medan barnen fortsätter vara söta. Ettåringen kom precis och stolt visade mig att hon har bäddat ner dockan i dockvagnen och lagt sin egen gosefilt över. Dags att sluta sura!

Dagis!

Ettåringen (som i själva verket är Ettochetthalvtåringen, men det blir så krångligt att skriva) började på dagis idag. Eller ja, själva inskolningen började, och varade i en hel timme. Och faktiskt - fast detta blir tredje gången jag skolar in ett barn på dagis känner jag mig inte det minsta rutinerad. För visst, JAG har gjort det förut - men inte Ettåringen. Nog för att man känner sina barn, men det är inte alltid så lätt att förutsäga hur de ska reagera i en helt ny situation.

Ettåringen är dessutom mitt första mammiga barn. Mina söner har alltid haft andra som de satt liiiite högre än sin ömma moder. Äldste sonen var "oppas" (nej, vi är inte tyskar, har inget som helst tyskt i släkten vad jag vet, men han valde att kalla morfar för just "oppa" helt på eget bevåg) och Treåringen har alltid varit pappas kille. Så jag var lite nervös över hur det skulle gå med Fröken Mammig. Men till min stora förvåning gick det hur bra som helst - fast jag var närvarande. Kunde till och med lämna henne ensam med inskolningsfröken en liten stund, medan jag sprang in och hämtade några kvarglömda papper.

Så - so far so good. Återkommer med rapport imorgon, för nu vankas det besök här!

Baddagar

Just i detta nu sitter jag i solskenet på altanen och skriver. Som min dröm. Förutom att jag inte har ett enda uppslag till ett blogginlägg. Men jag skriver på så får vi se vad det blir.

De senaste dagarna har vi varit i Järvsjön och badat. Hur mysigt som helst! Det är en liten strand med inte allför mycket besökare. Igår var vi till exempel där först och en ganska lång stund var det bara vi och en till familj (bestående av två personer). När molnen började hopa sig stack alla och vi blev kvar själva. Det var inte ens kallt, bara lite molnigt. Sådana soldyrkare är inte vi, så njöt av ensamheten på stranden. Eller ja, det där lät ju som att vi satt i en varsin solstol allihopa och bara slappade. Barnen var ju med, så naturligtvis var det inte så stilla och rofyllt. Men ändock mysigt. Mellansonen a.k.a Treåringen är inte så jobbig att bada med. Hans idé av en rolig vattenlek är att gå ut så långt han vågar (ungefär till armhålshöjd) och sedan gå tillbaka in till strandkanten. Sedan vänder man och går ut igen, kanske liiite liiiite längre. Och så går man in igen. Fram och tillbaka i en evighet. Inte så överdrivet ansträngande. Och sanningen att säga har det varit en nödvändighet att svalka av sig i vattnet med jämna mellanrum, så det har ju inte direkt gjort nåt att man har blivit utdragen i vattnet både en och två och sjuttioelva gånger.
Enda nackdelen med dessa dagar är att jag nu är täckt av myggbett. Jag kliar som besatt! Helt otroligt nog är det nästan årets första myggbett. Jag har inte alls förstått hur alla har kunnat klaga så hemskt på myggen i år - vi har knappt några hemma hos oss! Men nu förstår jag ju. Satans otyg!

Det blir svart igen...

Nu är jag nysnaggad. Vilket är jätteskönt och alldeles underbart. För jag har riktigt kort hår nu och slipper engagera mig så mycket i det. Min största fundering just nu är dock vilken hårfärg jag ska gå på. Min äldste son har alltid tjatat om att jag ska bli ljushårig igen (jag var det i två korta perioder under hans första tre år), men jag har hållt fast vid mitt svarta hår. Jag trivs i det. Ändå känns det lite lockande att bli blond igen. Det ser ju så fräscht ut, allra helst med lite solbränna i ansiktet. Så nu när jag har klippt bort allt svart och har någon slags neutral hårfärg som varken är ljus eller mörk - råttfärgat tror jag det brukar kallas i folkmun - så börjar det klia i färgarfingrarna. Tänkte att jag skulle glädja äldste sonen genom att tillkännage mina funderingar på att bli ljus igen.
- Neeej!, utbrast han.
- Nämen, va? Det har du ju tjatat om i flera år!, sa jag.
Varpå sonen ger mig ett väldigt upplyftande svar:
- Ja, men det var då det. Nu har det tåget gått. Du är för gammal nu.

Boss-bråket

Vad hittar man på en sådan här dag då? Himlen är alldeles grå. Enligt yr (som jag ständigt refererar till - förut med god anledning, numera vete sjutton...) ska det bli sol och över 20 grader varmt idag. Ja ja, ingenting är omöjligt med detta sommarväder.

Om Treåringen fick bestämma satt han inne med sin "lall" (=gitarr) och spisade Springsteen dagen lång. Det får tyvärr bara vara senaste skivan - allt annat är inte Springsteen, enligt sonen. Han blir så arg, så igår blev vi osams över den otroligt tunga saken. Jag och pappan ville introducera lite gammal, härlig Springsteenmusik. Nu när sonen ändå är lite av ett fan. Så vi satte på "Born to run" och blev lite så där förlorade i musiken (och videon). Näpp, ingen succé. Det spelade ingen roll att det var DVD, och således en massa spännande saker att titta på. För den där karln var minsann inte Springsteen och musiken var tydligen alldeles fruktansvärt dålig.

Så här i efterhand kan tyckas att både barnet och föräldrarna var en aning... fjantiga. För som sagt, det slutade med att vi blev osams. På riktigt. Treåringen skrek som om vi försökte musiktortera honom. Tårarna sprutade och han började hulka som att han skulle kräkas. Detta enbart av det faktum att vi föräldrar påstod att denne musicerande man var självaste Bossen. Sedan började både mamman och pappan lessna på att inte få lyssna på vad VI ville lyssna på (hur bortskämt får ett barn vara, liksom?!), så då började vi "käfta" emot. Inte det mest effektiva sättet. Men musik kan tydligen förvandla en till en tonåring igen, på ett kick.

Ja, så vi håller oss till senaste skivan. Det blir lugnast så. Både för föräldrar och barn.