Fler tankar kring SD

När jag ska sova formulerar jag långa - i mitt tycke - kloka inlägg i mitt huvud om mina tankar kring SD. Det må kännas hur uttjatat som helst, men min hjärna vill inte vila förrän den har fått sätta sina tankar på pränt. Men! Varje gång jag sätter mig här och tänker skriva ner alla de där tankarna är de puts väck! Jag är för trött. För stressad. Men jag ska ge det ett försök.

Det jag i grund och botten vill säga är att ingen någonstans kan få mig att respektera åsikter som säger att min son är fel. Att enbart hans utseende gör honom till måltavla för idioter som inte kan se skillnad på sak och person. Eller annorlunda uttryckt - som inte kan förstå att det inte är invandrarnas fel att invandringen inte funkar. Det spelar ingen roll ifrån vilket land en person kommer - det är hur de tas emot i det här landet som skapar problemen. Och detta IDIOTISKA att bunta ihop personer som delar hemland/religion/vissa drag utseendemässigt - gah! Inser man då att man omvänt blir jämförd med alla vita människor i hela världen? Tycker man att det stämmer att alla vita människor i hela världen har exakt samma egenskaper? Rimligt? Nä, jag tänkte väl det. Så naturligtvis stämmer det inte för någon annan hudfärg heller. Eller ens nationalitet eller religion. Det är så korkat resonemang så jag totalt tappar tron på människans intellektuella utveckling. Människor är individer. Punkt slut.

Och nej, min son är inte invandrare. Han är född och uppvuxen i Sverige, fast med ett "icke-svenskt" utseende. Men försök få mig att tro att han inte kommer att få mera problem under sin uppväxt om SD ska ha något att säga till om i detta land. Att han inte kommer att bli diskriminerad på grund av sitt utseende. Jag tar det personligt när folk påstår att vi ska respektera SD-röstarnas åsikter. Deras åsikter är som ett slag i ansiktet på mig och jag blir ombedd att respektera det? Helvete heller att jag tänker respektera åsikter som grundar sig på att min son inte är lika mycket värd, inte en önskad medborgare. Eller åtminstone att han är en andra klassens medborgare. Det finns inte en chans i världen att jag tänker stå tyst och bara acceptera att det finns folk i detta land tycker på det här viset. Att utvecklingen går bakåt istället för framåt. Det är inget annat än en skam för Sverige.

Naturligtvis tycker jag inte att det är rätt att jaga SD-aktiva eller SD-röstare. Våld och trakasserier är inget någon människa ska utsättas för - oavsett hudfärg/religion/åsikter. Att vissa ändå gör detta är också en skam för Sverige. Så klart. Det får ingen annan effekt än att fokus tas bort från SD:s politik och istället får dem att framstå som offer. Vilket naturligtvis personerna i de enskilda fallen är - dock inte partiet SverigeDemokraterna som sådant. Deras politik däremot måste få lyftas fram, se ljuset och bli granskad. Det finns inget annat sätt att visa att inte många av deras argument och påståenden håller. Så om man slutar spåna in på häxjakter på enskilda personer och istället tar debatter, granskar och informerar har vi i alla fall en chans att få folk att vakna. Jag fortsätter envist hävda att jag tror att majoriteten av SD-röstarna inte har någon större insikt i vad partiet egentligen vill och vad det står för.

Det var ungefär vad jag hade (energi och tid) att komma med nu.

Nytt!

En zebrablogg är väl coolt? Inte det? Skitsamma. Nu blev det en sån och mitt gamla namn är tillbaka. Jag hattar. Sorry. Vi låtsas att jag vill keepa you on your toes liksom. Man vet aldrig vad som händer i min blogg. Det är SÅ spännande. Ni måste ju bara kolla in hela tiden för att se vad den här galenpannan har hittat på nu. Nästa gång kanske bakgrunden är en kaffekopp! Helcrazy!

OK, jag fjantar mig. Jag har egentid, är lite (?) rastlös och har druckit för mycket kaffe. Jag blir sån här då.

En stund av egentid

Jag fick ett oväntat tillfälle av egentid idag. Tillfället pågår as we speak. Vid insikten att detta tillfälle skulle ges började min gärna genast vaska mellan aktiviteter. Vad göra? Vad göra? Vad fan ska jag göra?! Man vill ju passa på. Liksom. Allt det där man aldrig har tid med annars. Det kan ju vara i stort sett vad som helst. Man kan städa ur garderoben. Man kan putsa fönstren. Man kan ta tag i någon inredningsidé som legat och skräpat i huvudet. Man kan med andra ord göra något nyttigt. Något man får beröm för efteråt. Något som sambon kommer hem, ser och blir glad över.

Eller! Man kan passa på att twittra, fejsbooka, läsa bloggar, blogga själv och lyssna på musik. Och dricka mängder av kaffe. För sånt hinner jag tamigfasen aldrig med. I alla fall inte när det är dagtid och man är hyfsat pigg. Det är ju verkligen synd och skam! Min nätnärvaro har varit under all kritik på sistone. Jag känner ett stort behov av att åtgärda detta nu när tillfälle ges.

Gårdagen var min nyttighetsdag. Då dammade jag av, bytte gardiner i köket och bytte ut lite tråkiga inredningsdetaljer i köket. Sambon såg och... ja, sa väl inte så mycket alls egentligen. Så vad jag ska göra mig till för?

Morgonstund

En morgon som denna var det länge sen jag upplevde. Glada, lekande barn. En lång frukost med Twitter-/Facebooksällskap. Diskussion på radion i öronen. Regn som slår mot fönstret och inga måsten alls. Kan möjligtvis vara himmelriket på jorden för mig.

- Bääääbis!, ropar Fyraåringen.
- Ja kommej!, svarar Tvååringen och fortsätter: ja ätej juttin!

Underbar familj har jag. Sannerligen. Man får vara glad för det stora i det.

Och för er som fortfarande undrar över "juttin". Russin. Hon äter russin. Självklart för småbarnsföräldrar förmodligen. Inte så mycket självklart för övriga kanske.

Ett snabbt ord om...

Det här med SD. Det ligger tusen inlägg i min hjärna, men tiden att skriva finns inte. Det ryser i mig när folk hävdar att demokratin måste få råda och "folket har sagt sitt". Yttrandefrihet och gudvetallt. Är det verkligen så? Är det verkligen så att det helt plötsligt är ok med hets mot folkgrupp för nu har "folket sagt sitt"? Att ett parti med främlingsfientliga åsikter blivit invalt i riksdagen är inget annat än skrämmande och en skam för Sverige. Om du inte kan se det då ifrågasätter jag - helt utan skam - din medmänsklighet. Någon annan har skrivit om exakt det jag ville skriva. Så bristen på tid gör att jag helt enkelt länkar och uppmanar er att läsa!

Ett annat inlägg som mycket möjligt är ett av de bästa jag läst i debatten är detta inlägg av Magnus Betnér. Läs och fråga dig själv hur insatt du egentligen är när du sitter och påstår att ingen har vågat lyfta frågan. Att det är därför SD måste få in en fot och få säga sitt.

Folk uttrycker att de är trötta på denna hets mot SD. Jag kallar det inte hets någonstans. Upplysning, snarare. Förstå vad ni har röstat på. Inse vad det innebär. Jag är fullt övertygad om att det finns en stor skara människor därute som har röstat helt åt skogen. Folk som faktiskt inte har förstått vad SD inträde i riksdagen innebär. Det är ju lite så när man är oinsatt och man ska rösta. Man har hört att det är viktigt att rösta och man hittar ett påstående någonstans som låter bra. Som t.ex. "vi måste ta bättre hand om de invandrare vi redan har". Det låter ju mänskligt och fint, eller hur? OK, då röstar vi på dem! Alla är inte jätteintresserade av politik och har svårt att hitta orken att sätta sig in i vartenda partiprogram. Då blir det så. Man väljer ut ett påstående man hört som lät vettigt. En fråga som låter rimlig. Helt utan att se helheten.

Jag må vara naiv, men jag vägrar tro att så stor del av Sveriges befolkning står bakom SD:s invandringspolitik helt och fullt. Att dessutom sådan stor del (11,6 %) av min hemstad gör det - är det verkligen sant? Om alla ni som röstat synar SD i sömmarna - håller ni verkligen med dem fortfarande? Har ni verkligen förstått vad ni röstat på?

Jag hoppas verkligen att ni läser länkarna - de säger så mycket mer än det jag knåpat ihop här under tidspress.

Bloggidoler

Jag ska gå och lägga mig. Snart. Och jag ska sluta skriva när jag alldeles nyss suttit och skrivit att jag inte vill skriva. Det känns ju lite fel då att slänga ut hela tre blogginlägg på en väldigt kort stund. Men jag läste just lite i min absoluta favoritblogg och blev lite så där glad och skrivklådig. Så nu skriver jag med min glada röst. Till skillnad motför det där neggiga, nedstämda inlägget jag skrev alldeles nyss.

Jag vill bara tipsa alla (fem) läsare om min favoritblogg! Det är så bra att den finns därute i sajberspejsen och piggar upp en kvällsdeppig, krisande 35-åring som jag. Lisa for president! Hon är min idol.

(För övrigt har jag en till bloggidol - Nu när du finns. OK, Lisa och Linda får dela på presidentposten.)

Kluven

Jag har helt tappat lusten att blogga. Jag orkar inte vara klämkäck och jag orkar inte vara seriös. Orkar inte bli ifrågasatt, orkar inte diskutera, orkar ingenting. All energi rann av mig. Verkligheten kom ikapp. Saker gör mig trött ända in i själen. Rör upp gamla känslor som legat och slumrat i alla dessa föräldralediga år. Nu är jag full av blandade känslor och både vill och vill inte.

Jag är kryptisk. Jag vet. Men jag är normalt alldeles för öppen för mitt eget bästa. Ser oftast ingen mening med att censurera mig. Mest för att jag tänker mig att de som läser är antingen mina vänner eller folk jag inte alls känner (och således inte bryr mig ett dyft om). Men jag antar att alla hamnar här förr eller senare, lätt förvånade över att bli läst av någon man inte alls räknat med. Fast man borde fatta. Det borde man ju verkligen. Internettet är liksom öppet för alla. Och Storebror ser dig. Det får man ju aldrig glömma. Han ser dig var du än försöker gömma dig och det är enfaldigt att tro att du ska kunna undgå vissa blickar. Such is life. Nowadays. Att byta bloggadress hjälper föga.

Så nu sitter jag här med ett litet kli i fingrarna. Vill skriva. Vill inte skriva. Om jag ska skriva - vad sjutton ska jag skriva om då? Så nu skrev jag om det här. Att jag inte vill skriva. Fast jag vill skriva, litegrann. Ååååålrajti den.

Huvudbry

Nä. Om man skulle skriva nåt kanske? Min hjärna är för närvarande fullt upptagen av valtankar. Val imorgon och jag har inte full koll faktiskt. Jag vet vad inte tänker rösta på. Vad jag däremot tänker rösta på har jag lite mera lösa funderingar kring. Kanske det partiet? Eller det? Känner bara en stor frustration över att inget känns klockrent. Så har det kanske alltid varit? Men har det alltid känts så "pest eller kolera"-aktigt? Kan inte minnas det.

Jag blir uppretad av jag-tänk bland folk. Att tänka utifrån sin egen lilla bubbla. För mig blir det här bäst. Jag tjänar mest på det här. Vad sägs om att tänka på landet i stort? På att alla ska kunna leva ett bra liv? Jag är visserligen långt ifrån övertygad om att det resultatet är möjligt oavsett vilket block som vinner valet. Men ändock. Skattefrågor - ärligt? Är det intressant i dagens läge? Sänkt skatt löser inte ett skit. Sänkt skatt är fjäsk som bara lockar folk som tänker ungefär lika långt som näsan räcker.
Så jag vet vad jag inte tänker rösta på. Inte helt övertygad om att något parti överhuvudtaget förtjänar min röst. Men något av dem ska få den. Det är i alla fall ett som är säkert.

Tveksam

Lägga ner eller inte? Det är svårt att hitta nån glädje att skriva överhuvudtaget när man känner att man inte skriver för dem man vill skriva för. Jag bytte till en mer anonym blogg för att jag skulle kunna känna att jag skrev för dem jag själv valt att skriva för. Om det sen slinker in en och annan läsare som jag inte räknat med - okej. Det får man ju räkna med när man har en öppen blogg. När det sen visar sig att man skriver för precis samma som innan man bytte blogg... Nja. Då tappar jag lusten och känner ingen som helst glädje i att skriva här längre.

Det är inte så att jag är dum och tror att jag kan gömma mig på nätet. Existera utan att någon vet om det. Jag ville bara få vara lite mera anonym. För att känna att jag kan skriva något överhuvudtaget. Man övercensurerar lätt om man känner att alla som läser kanske inte nödvändigtvis är önskade läsare, så till slut finns det ingenting kvar att skriva om. Inte ens en sketen lista känns bekvämt att dela med sig av. Så nu vete fan. Jag vet inte om jag vill fortsätta längre överhuvudtaget. Det kan vara överdriven irritation som talar, men det visar sig.

Dubbel-fan!

Nähäpp! Ingen paintball. Inte på grund av min annalkande förkylning. Nix. På grund av bristande intresse. Va? Va?! Hur man kan brista i intresse för att leka pang-pang?! Jag förstår inte. Den här världen är på väg utför.

Ja, jag säger då det...