Kryddig dag

Jobbdagen idag har varit kantad av underliga samtal. Jag uttrycker mig snällt.

- En kund viskade mystiskt och jag fantiserade hejvilt om lönnmördare som var kunden på spåren, men nej, det var visst en kund i lala-land. Vi stannar där.

- En annan hade den knasigaste idén jag någonsin hört. Kunden själv tyckte dock idén var alldeles fantastisk. Så klart. Och var mycket orolig att någon skulle knycka den. Åh, du behöver nog inte oroa dig, min vän. Men så sa jag inte.

- Ännu en annan kund hittade på saker som jag skulle ha sagt. "så du säger så här: blablablabla?". Öh... nä, är vi på samma telefonlinje, fröken fräken? Solklart fall av jaghördetjagvillhöraochlyssnarinteförfemörepåvadduegentligensäger. Hänger ni med?

- Nästa kund var så upprörd, så upprörd. Över något så inibombens oviktigt. Att sitta hemma och orka jobba upp den graden av upprördhet. Man blir fascinerad.

- En annan kund trodde han hade kommit till Saidas Hotline, dvs att jag var en synsk telefonbrutta som genom telepati omedelbums vet vilket ärende han ringer i. Jag jobbar på det, men det kan finnas eventuella hittills oupptäckta buggar. Eller... ja.

Positiv bieffekt - dagen gick svischande fort. Sista timmen kändes cirka fem minuter lång. Och faktiskt, underliga kunder ger dagen krydda. Så mera underliga människor åt folket! Eller åtminstone åt mig.

Nya ord

Googla = söka information på Google. Alternativt andra sökmotorer av samma slag, men det tvista de mindre lärda om. Hur vanligt som helst, i alla fall.

Enira = söka efter personer på Eniro. På uppåtgående.

Fejsbooka = söka efter personer på Facebook. Man bör då vara medveten om att svenska medborgare ej (EJ) registreras på Facebook i samma ögonblick de föds. Vanligt uttryck.

*Twittra = skriva 140-teckensinlägg på Twitter. Har förvisso inget med sökande att göra, men kvalar ändå in. Jag menar, det är Twitter vi talar om. TWITTER - jag älskar.

Kan du några andra? Jag håller på med en högst oseriös undersökning. Ifall någon undrade.

------------------

*Eftersom jag inte kan lämna kommentarer i min egen blogg, kommenterar jag Petras kommentar här: Hur i hela världen kunde jag glömma twittra?! Det åtgärdas genast!

Sus i öronen

När jag cyklade till jobbet imorse hörde jag ett konstigt ljud. Det lät nästan som visslingar, närmare bestämt busvisslingar. Ooäo Oooäooo. Ooäo Ooooäooo. Jag började känna mig väldigt attraktiv och eftertraktad. Tills jag insåg att det var vinden som susade i mina örhängen.


Nåja. När jag cyklar hem ska jag låtsas som att jag har glömt bort att det är örhängena. Jag ska sträcka på ryggen och puta lite extra med rumpan. Ooäo Ooooäooo.

Coffeetajm

Japp, vi kör nytt igen. Ombyte är mitt mellannamn för tillfället. Ett resultat av mitt tillfälliga krisande. Ett annat resultat är skyhöga, megasmala klackar. Det har jag på jobbet idag. Hej, jag är trettiofem, going on femton. Peachy peachy.

Vi får se hur det ser ut här imorgon.

Krisar

Idag har jag byxor på mig. Långa sådana. Jag har till och med en sjal (jag försökte mig på stavningen "schal". Öh?). Det känns riktigt skönt. Om man får säga så. Jag tittade i H&M:s höstkatalog i helgen och riktigt trånade efter jackor, långbyxor och stickade tröjor. För sommar och värme i all ära, men det innebär ständig noja. Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt mig. Försenad trettioårskris? Tidig fyrtioårsdito? För det kan omöjligen finnas något så ojämnt som en trettiofemårskris.

Idag har jag inte sprungit. Faktiskt. Sambon sa i fredags att jag springer för ofta. Det är därför jag aldrig tycker att det känns lättare. Det är därför jag håller på att storkna och dö under mina tiominuterspass. Fortfarande. Efter tre veckor av dagliga löpturer. Jag köper hans förklaring. Och slår bort de där envisa tankarna på att jag nog egentligen är sjuk. Dödssjuk. Med cirka tre månader kvar att leva.

Ja ja. Det är dags för lingonvecka. Jag blir lite morbid då. Eller så är det ett tillfälligt tillstånd beroende på min ålder.

Fikarast

Här sitter jag i jobbsoffan med en kopp kaffe! Härligt! Efter förra veckans avslut känns det skönt att inte ha röster i öronen en stund. Faktum är att jag är lite skadad, så varje samtal jag tar får jag lite ont i magen innan jag hör att det inte är Fröken Intefriskus. Sedan fylls mitt inre av en lättnad som känns som bomull i hela hjärtat.

Har dock kommit på en sak. Det finns något som är mer oerhört än Fröken Knasbollus (kärt barn har många namn) och det är Fröken Dumhuvudus som sitter och svarar på alla frågor i en hel timme. Så vem är egentligen mest ofrisk av oss?


Nåja, jag dricker mitt kaffe och ser glad ut.

Jomennämen

Jag fyller på. Både på bilringar och reklammaterial. Gott äre!

Och nu...

...över till lite reklam.

Saker jag behöver lära mig, del 2:

- att - under tiden jag har telefontid och samtidigt har lite dötid - kolla på roliga saker som gör mig alldeles fnissig, såsom www.oddlyspecific.com. Rätt vad det är ringer någon, och när jag då försökt samla mig, fixa till seriösa ansiktsuttrycket och så vidare, visar det sig att personen på andra sidan luren (?) pratar lite roligt. Enbart viljestyrka räcker sådana gånger. Idag hade jag tillräckligt. Nästa gång - inte så säkert.

- att skillnaden mellan kjol och shorts är att kjolar kan dras upp vid toalettbesök, medan shorts inte kan det. Det tog ett tag innan jag insåg det idag.

- att glasskåp på jobbet INTE - jag upprepar: INTE - är en hemlig ingång till toaletten. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att genom glasdörren mystiskt transporteras in genom väggen. Det bara är så. Acceptera.

Stackars mig

Jag går som om jag vore höggravid idag. Klassisk ankgång. Jag glömde stretcha rumpen igår. Detta i kombination med utfallssteg = mindre begåvat.

Alternativ löpning

Löpningsföljetongen fortsätter. Jag kan inte springa den här veckan eftersom sambon har jour. Eller - jag kan inte bege mig ut på den vanliga löprundan. Den som jag sprungit hela två gånger tills jag bytte. Så iförrgår kväll kom jag på att jag kunde hoppa hopprep istället. Nu när jag måste hålla mig hemma. Barnen var helförtjusta! Tjoho, show i vardagsrummet!

Låt oss bara säga så här: jag lägger hopprepet på hyllan. Åtminstone ett tag. Det är jobbigt att hoppa hopprep. Jag insåg inte riktigt det när jag kläckte idén. Hur jobbigt det är att hoppa i en hel kvart. Nästan omöjligt. Så när nära-döden-känslorna kom avbröt jag helt sonika. Showen var över.

Så igår kväll kläckte jag nästa idé - vi har ju en hel stor gård jag kan springa på! Visserligen runt runt runt, men det är ju ändå löpning liksom. Lite mera i terräng, kan man säga. Och sånt är ju skitbra. Så imorse knöt jag på mig löparskorna, stegade ut på baksidan och började lufsa runt. Det gick riktigt bra. Förutom att jag var nervös att grannarna med lilla bebisen var vakna och stod och skrattade åt mig. Sambon tröstade sig nämligen med att ingen skulle se mig, när jag berättade om idén för honom. Jag avslutade med 30 (yes, I kid you not) utfall, som jag är mäkta stolt över.

Och nu undrar ni säkert om jag var mindre rädd när jag sprang på min alldeles egna gård? Svar: nej. Galningar finns överallt, kan jag informera om. Och möjligtvis drar man åt sig dem om man själv beter sig som en. Eller så skrämde jag bort eventuella galningar genom att vara galnare?

Lyx

Det här är lyx för mig. Tid att fila naglarna fina och till och med att hinna måla dem! Inte nog med det - nagellacket hann torka så pass att det inte blev förstört när jag sov. Ett återkommande problem jag har. Dock inte igår! Så nu känner jag mig lite damig när jag knapprar på tangentbordet på jobbet. Små ljusglimtar i vardagslivet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bättre

Någon rättvisa finns det. Nu ligger jag på stranden och torkar efter ett svalkande dopp. Hur härligt som helst! Småttingarna letar grodor och storbarnen ligger och fnissar bredvid mig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Orättvisa

Ja det här är orättvist så det skvätter om det. Två lediga dagar a.k.a helg, och solen tvärförsvinner! När den lyst och lyst och lyst i evigheter hela veckan! Jag börjar ana en konspiration. Och jag gillart inte, som kidsen säger. Vi packade ihop oss till stranden iaf för termometern visade ju ändå över tjugan, men väl här blåser det så att jag får blåhålla mig i stolen för att inte flyga iväg. Vad är det för rättvisa?! Nu är jag sur.


Ni ser ju - totalt tom strand. Ja, förutom idioterna då. Dvs vi.

Posted using BlogPress from my iPhone

Skräckupplevelser

Nu har jag sprungit tre dagar i rad. Jag vet att man egentligen inte ska springa exakt varje dag, men tro mig - det är ingen fara. Det varar så länge det varar. Jag måste få in vanan innan jag börjar experimentera med att ta vilodagar. Så jag masar mig upp och tar på mig springkläder och -skor innan jag hinner vakna till. Allt går liksom per automatik. När jag väl är ute och luften är ljummen och härlig, då piggnar jag till. Väl där finns ju liksom inte så många andra alternativ än att springa. Vad ska jag göra ute i ottan annars liksom?

Men det här med fula gubbar. Jag är livrädd! Igår mötte jag, eller rättare sagt såg jag, en man med en schäfer. Lite avsides, inga andra människor i närheten. Gah! Det fick mig att ändra rutten imorse. Jag tänkte att det bästa nog vore att springa i skogen. Men så råkar jag ju vara rädd för björnar, vargar, jordgetingar och så också. Så då sprang jag runt på villaområdena där jag bor. En gata här, en gata där. Så här tidigt är det väl inga vakna ändå, tänker jag. Men hela tiden när jag springer ser jag olika scenarion framför mig, och alla är de våldsamma och hemska. Inte direkt så där att jag njuter av springturen. Snarare så att jag varje gång (okej, tre gånger har detta hänt) jag kommer hem till vår bro och pustar, tackar jag min lyckliga stjärna att jag fortfarande är vid liv.

Och så undrar jag varför jag inte tycker om att vara ute och springa...

Blomster i trädgården

Jag har roat mig med att fota blommor i trädgården idag. Min kära iPhone är så himla duktig på att göra fina bilder! Så i brist på min drömkamera leker jag med denna och dess roliga appar.
















Posted using BlogPress from my iPhone

Saker jag behöver lära mig:

- Skratta när kunden skrattar. Och då menar jag hjärtligt och glatt. HA HA HA! Jag behärskar inte det. Jag fnissar lite kort eller skrattar litet och obetydligt. He he. Medan kunden fortsätter att skratta stort och bullrigt eller stort och kvittrigt. HA HA HA! HO HO HO! HÖ HÖ HÖ! Under tiden ler jag (lite krampaktigt). Det syns ju inte i telefonen. Jag måste lära mig det. Skratträning varje kväll? Lär jag mig då?

- Att lyssna på sorgliga redogörelser utan att följa mitt första infall att 1) börja gråta eller 2) säga saker i stil med "men herregud, stackars stackars dig!". Jag kanske tränar på mina vänner? Att se totalt oberörd ut (okej, mindre viktigt i mitt jobb, men rollen måste levas ut) och prata sakligt och informativt. Precis som att de inte alls just öppnat sitt hjärta och blottat något überledsamt och smärtsamt. Är det okej, kompisar?

Nåt fel som är trasigt

Jag vill bara informera om att jag inte kan svara på era kommentarer. Eller kommentera på andra blogspot-bloggar för er som har sådana. Jag ser inte verifieringsbilden så jag kan inte skriva de däringa bokstäverna. Vilket alltså betyder att jag inte kan publicera kommentaren. Hur trist som helst! Men nu vet ni varför jag inte svarar på era kommentarer. Jag är ju inte alltid så jätteduktig på det, men jag försöker när jag kommer ihåg.

Men sluta för all del inte att kommentera, ni som gör det! Det är så roligt att läsa och så känner jag mig lite läst och sedd och så, och det är ju skoj. Och lite meningen med bloggen, så att säga. Eller ja, det där sista kan väl iofs ändras beroende på mina blogginlägg, men ja ja. Någon vacker dag kommer jag kunna svara igen. Så var starka och håll ut!

Morgon

Jag har svårt att släppa min informativa roll när jag kommer hem från jobbet. Jag har bara svarat i två dagar och ändå har jag gått in i rollen så pass att jag liksom inte slutar använda jobbrösten, trots att jag är hemma med barnen. Vilket inte är så tokigt. Faktiskt. För barnen lyssnar bättre när mamma säger konstiga saker som "har du en dator framför dig? Då kan du gå in på vår hemsida och klicka in dig under blabla". De vet inte vad de ska göra med informationen, men de lyssnar.

Det är svårare på morgonen. Då har jag inte gått in i min roll än utan är bara tråkiga surmamman som har bråttom. Idag däremot ska jag vara roliga gladmamman och spela Gummibjörn för barnen när de ska klä på sig. Det har Fyraåringen önskat.

Efter det ska jag gå till jobbet, vara informativa Camellis, och sedan ska jag gå på min farmors begravning. Usch och fy. Jag bävar, samtidigt som jag nog behöver. Jag är ganska duktig på att stänga av numera och det är ju inte bra någonstans.

Nu över till Gummibjörn.

Sol och värme

Åh jisses. Åhhhhh jisses. Jag klagar inte. Men det är varmt. Helgen som gått var alldeles underbar till större delen. Solsken, glassar, glada barn, mysig sambo, sand, vatten, solstolar, bara ben, solskyddsfaktor, kalas, tårta, jordgubbar, vaniljbullar, massor av kaffe, bubbelvatten. Ja, ni hör - underbart.

Något som är mindre underbart är hur tålamodsstubinen liksom krymper till cirka 2 millimeter. För det är så varmt, det är så klibbigt, man är törstig - konstant, man är inte hungrig men behöver egentligen äta. Ni vet. Så efter allt det där myset och pyset så blir det arga röster, gråtande barn och nästan gråtande föräldrar. Åtminstone mamman.

Att man inte lär sig. Ät! Drick! Slappna aaaav! Jag skulle behöva en förälder som manade på mig, jag också. Som killen på stranden igår, vars sambo/fru bestämt ropade upp honom från vattnet. "Kom hit!", ropade hon lite argt. "Va?", svarade han. "Kom!", bestämt med en knyck med nacken, "kom hit!". Han gick frågande fram till henne, varpå hon visade att han skulle snurra runt. Sedan åkte solskyddsfaktorn fram. Smörja, smörja. Nej, han kunde tydligen inte själv.

Ungefär så där som att inte jag kan komma på att jag inte ska ta ut mig totalt av solen och värmen utan dryck och mat.

Dagen idag

Ni ser väl vad härligt vi har det! Jag sitter i en solstol och jäser, och barnen är gladare än någonsin förr. Härliga tider!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Hemma just nu

En ögonblicksbild. Barnen badar efter popcornpicnic i vardagsrummet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nytt här och nytt på jobbet

Camellis it is. Jag får heta det tills vidare, eller punkt slut. Det är ju i alla fall jag. Sedan mina första trevande communitysteg på Lunar. Jag har städat bort blommor och skit, så att det blir rent och avskalat. Så vill jag ha det. Åtminstone för nu.

Idag har jag börjat svara på jobbet. Jag var så fruktansvärt nervös innan så både händerna och rösten darrade. Men man blir en annan bara man trycker på svara-knappen. Telefonsvarar-alteregot kickar in och så blir kroppen avslappad (nåja) och man får ett annat lugn i kroppen. Stressad är jag naturligtvis, men kan jag inte svara på någon fråga så är det ju inte katastrof.

Solen får skina hur mycket den vill. Jag trivs så bra här, inomhus, där jag kan lukta på datorn och pappren!

Så här fin vägg har jag att titta på på jobbet!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett litet test

Ja jag testar att blogga från mobilen. Min kära kära nya ägodel!

- Posted using BlogPress from my iPhone