Gott Nytt År!

Passar på att önska ett gott nytt år!

Jag hoppas att nästa år kommer vara året då jag kommer på vad jag vill bli när jag blir stor. Och så hoppas jag att de små barnen fortsätter vara så här söta och gulliga med varandra.

Unghöna

Träsktanten ska ut på galej ikväll. Träsktanten drog fram en trasa ur garderoben som hon inte minns när hon hade sist. "Åh, sånt här är ju modernt igen!", tänkte hon triumferande. Fast fokus egentligen inte borde vara på ordet "modernt" utan snarare "igen". Men vi väljer att strunta i det nu. För halsbandet, armbandet och örhängena är faktiskt ganska purfärska. Alltid något.

Träsktanten tuggar tuggummi och poppar en cd-skiva från slutet av nittiotalet på stereon. Blåser en bubbla och nynnar med. Jo, hon kan nog gå för att vara ungdom ändå...

Disclaimer. Typ.

Jag känner att det krävs en liten påminnelse, eller en liten förklaring. Jag kallar mina yngsta barn Treåringen och Ettåringen, men de är i själva verket Treårochåttamånaderingen och Ettårochtiomånaderingen. Det är bara det att det blir så krångligt att skriva. Och att läsa. Man skulle kunna skriva Snartfyraåringen och Snarttvååringen, men det ser lite knasigt ut. Därför fortsätter jag kalla dem Treåringen och Ettåringen tills de tagit klivet upp till nästa ålder på riktigt. Så nu vet ni det, ifall ni tycker att vissa saker de säger eller gör är lite tidiga för deras ålder. Eller nåt.

Sådan son sådan mor

Ibland när Ettåringen och Treåringen är ensamma och leker och den ena av dem börjar gråta - ja, då förstår man ju att med största sannolikhet har den fått sig ett tjuvnyp av den andra. Så man brukar fråga: "Vad gjorde x?". Ibland kommer sanningen fram. Treåringen har alldeles nyss kommit på att man kan trixa lite med sanningen och dra till med en vit lögn - innan dess var han ärligheten personifierad och förklarade villigt att han slagit sin syster. Vissa gånger är det naturligtvis rena olyckor också.

Hursomhelst.

Nu när Ettåringen blir ledsen över något då hon är i min närvaro, då kommer Treåringen och sätter sig hukande bredvid sin lillasyster och frågar medlidsamt: "Vad gjorde mamma?".

Snö och ofrivilligt snatteriförsök

Treåringen skulle klippa sig idag. Äntligen, bör jag kanske lägga till. Vi hade nämligen tid innan jul, men då kom den kallaste kylan i mannaminne och snurrade till det i ömma moderns huvud. Fyra dagar senare kom jag på vilken miss jag hade gjort. Jag kan inte anklagas för att vara snabbtänkt.

Men som tur var hade snälla hårfrisörskorna några tider kvar innan nyår, så en av dem norpade vi. Vad vi inte visste vid bokningen av tiden var ju att det skulle vara snöoväder idag. Eller att vi skulle vara utan skjuts. Så det blev till att klä på oss ordentligt och gå ner på stan. I ett ögonblick av enfaldig fåfänga sminkade jag mig innan promenaden. Otroligt nödvändigt. Och i ett annat ögonblick av ömma moderskänslor lade jag en filt över påpackade sonen i vagnen. En filt som ömsom släpade i backen och ömsom ramlade hit och dit, och gjorde cirka noll nytta. Ett ytterligare moment av dryghet skulle jag vilja kalla den.

Jag vill på intet sätt klaga på snön som äntligen har kommit. För jag tycker om snö. Det är vackert så ögonen tåras (åtminstone när man befinner sig inomhus) och det lyser upp en annars ganska grå och trist omgivning. Men precis vid de där tillfällena då den faller ner, då vill jag befinna mig någon annanstans än just utomhus. Om jag prompt ska vara utomhus vill jag helst inte ha en vagn att släpa runt på.

Hursomhaver, Treåringen blev otroligt fin - som han alltid blir. Och är innan också, för den delen. När man har en chans för lite påtumanhandmys måste man ju passa på, så vi tog oss en Wayne's-lunch efteråt. Plus att mamman skulle fynda lite på mellandagsrean... och skämma ut sig lite. Sonen fick nämligen en klubba av snälla hårfrisörskan som han fick spara till lunchefterrätt. Men eftersom han alltid får ett automattuggummi när vi är på Wayne's, så blev det lite av ett dilemma. Skulle den påbörjade klubban ätas upp först, eller skulle tuggummit tuggas på först? Sonen valde det senare alternativet. Vilket ledde till att ett beslut var tvunget att tas inne på klädaffären. Behålla tuggummit och slänga klubban - eller vice versa? Efter en stunds funderande bestämde han sig för att slänga tuggummit. Ömma modern fick det i handen. Ömma modern hade redan plockat på sig ett plagg som hon planerade att köpa. Men man kan ju inte gå runt inne i affären med ett tuggat tuggummi i handen. Således begav sig modern mot soptunnorna som står... japp, utanför affären.
Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!
Hela Söderhamns befolkning vände sina blickar mot mig och tittade anklagande. "Öh, alltså... tuggummit...", stammade jag och visade upp en kletig klump i min hand.

Det jobbigaste var att gå tillbaka in i affären och verkligen visa med kroppsspråk, uttryck och hela alltet att jag faktiskt är en sån som BETALAR för saker jag vill ha. För hur ser man ut då egentligen? Jag försökte gå rak i ryggen och se självsäker ut. Med hakan lite uppskjuten och ögonen så där avslappnat glada och ärliga. Jag tror att jag lyckades ganska bra. Tills jag skulle flytta på vagnen och lyckades krocka med ALLA ställningar och bord som existerade i affären...

Alla dessa konstiga namn

Julfirande hos mina föräldrar med systeryster och familj. Min syster nämner en person vid namn Christer.

Treåringen får stora ögon och säger efter en stunds funderande:

- Mamma, mamma! Han heter Klister!

God Jul

En riktigt God Jul till er alla!

Idag ska jag krama mina barn lite extra. Och alla dagar som följer. Allt kan plötsligt tas ifrån en. Det blir en vemodig jul i år...

Dagen före...

...dagen som ska vara barnens stora högtid...

Dagen idag har inte varit så förväntansfull och pirrig som den brukar vara. Dagen har istället varit full av magont. Då är jag lyckligt lottad som kan stå vid sidan om och ha ont i magen. Hur de drabbade känner sig kan jag inte ens gissa.

Ikväll har jag tänt ett ljus. För en liten ängel.

Till bebisarna...

Treåringen har slagit in sina nappar i ett egenhändigt inslaget paket. Dessa ska ges till Tomten för vidarebefordrande till bebisarna som inte har några nappar. Mamman har nämligen berättat att det finns barn i andra länder som är helt utan nappar, för det finns inga nappar att köpa där. Vad annat göra när ingenting fungerar i nappslutarförsöken, än att vädja till Treåringens empatiska förmåga. Tydligen finns den där, för nu är napparna, som sagt, inslagna. Eller så var det det egenhändiga inslagandet som lockade, jag vet inte.
Etiketten undertecknades som sig bör av donatorn himself.

Treåringen: Mamma, jag bara skojade förut.

Mamman: Jaha, gjorde du? När då?

Treåringen: Här hemma.

Mamman: Jaha, vad sa du då då?

Treåringen: Att jag ville ha nappen...

.

.

Håll tummarna nu!

Dagens fniss

Småttingarna och jag tittar på tv. Under reklampausen visas en reklamfilm som avslutas med orden "besök live.se!".
Treåringen: [fniss, fniss] Pung! Jag har en pung. [fniss, fniss] Pung ess e!

Vi har bidragit - har du?

Nu har vi bidragit till Musikhjälpen med två sms. Ett med mammans favoritlåt "The Ghost of Tom Joad" med Bruuuuuce, och ett med Treåringens alldeles egna låt "Snow (hey oh)" med Red Hot Chili Peppers. Den senare känns ju alldeles jättepassande just nu, så nu håller vi tummarna att i alla fall den blir spelad! Och om inte är vi lika glada för det. Naturligtvis.

It's all in the details

Granen är på plats. Den är överfull och totalt oproportionerlig, vilket stör mina ögon enormt. Men småbarnen fick äran att hjälpa ömma modern. Jag övar på att vara lite mindre... "anal" som man säger på utrikiska. Jag gissar dock att jag inte kommer kunna låta granen vara i det skick den är, så det kommer nog att plockas lite här och där tills jag kan titta på den utan att rysa.

Jag är en detaljmänniska. Inte pedantisk, men jag blir galen om saker byter plats eller på annat sätt ändras utan mitt godkännande. Något som inte direkt rimmar väl med att ha en sambo och tre barn. Saker flyttas på och ändras konstant. Så jag får springa runt som en skållad iller och flytta tillbaka och ändra tillbaka tills jag kokar inuti. Jag har god lust att skriva upp stilregler för detta hus.

Prydnader ska stå där jag ställer dem. Och det är bara de prydnader som jag ställer där som ska stå där. Inga Clas Olsson-kataloger i bokhyllan (?!) eller hammare eller annat krafs!

Man skulle kunna tro att det är min pedantiske sambo som gjort upp system för var Treåringens alla leksaker ska vara, men det är yours truly. Varje leksak i hans rum har en speciell back där den hör hemma. Okej, inte en varsin - det vore ju vansinne - men lägger sambon en bil i backen där bollar hör hemma... Kaos. Jag städar sonens backar. Det kan ligga femtioelva dammtussar i hörnen och jag kan låta disken stå i diskhon utan problem - men där jag har skapat ordning, där skall ordning förbli. Så jag städar leksaksbackar. Ni hör väl? Vansinnigt nog, om du frågar den rationella delen av min hjärna.

Men nu har jag tänkt att jag ska försöka slappna av och släppa lite på min besatthet av sakers exakta position. Julgranen var försök nummer ett. Wish me luck.

Fjärde advent

Glad fjärde advent! Idag är det dags för Lilla Julafton med S och Mossbergsfrugan med tillhörande barn. Så idag ska även granen upp, för vad är väl en julafton utan julgran? Det är väl ungefär vad som händer idag.

Avslutningsvis bjuder jag på en bild på lilla tomtemor. Så här söt var hon hemma, men väl på Öppna Förskolan vägrade hon pippilotter. Mamman fortsätter kampen...

Missförstå mig rätt - hon är sötast i världen även utan pippilotter. Men lite grädde på moset blir det ju. Dessutom är det lämpligt att sätta upp håret, för det blir mindre av en handduk då.

Inlägg storlek small

Jag har absolut inget av värde att rapportera idag. Men jag har en lugn stund för mig själv, med Musikhjälpen som enda sällskap. Har man missat Musikhjälpen (är det ens möjligt?), så slå på P3 ögona böj! Väldigt underhållande programledare och bra musik. För en bra sak dessutom. Win, win, win.

Brr!

Jo, jag vet att det är kallare på andra håll i landet - men 17 (sjutton!) kallgrader känns onödigt kallt ändå. Bara för att det är så svinigt iskallt har jag ärenden att uträtta idag. Enbart jag i hela landet, gissar jag. Så det är bara att se glad ut och bege sig ut. Första stopp Öppna Förskolan. Inget ärende iofs, men ändock något som kräver kliv utanför hemmets varma gosiga vrå.

Igår gjorde vi färdigt alla julklappar! För att tvärbyta ämne. Trots att jag var så ute i sista minuten lyckdes jag köpa klappar jag är riktigt nöjd med. Nu får vi se om jag fortfarande känner så när jag ser personerna ifråga öppna paketen också.

Nu ska de små få lite frukost och jag ska försöka piffa till mig lite. Stor mening egentligen, för jag kommer ändå se ut som att jag har gråtit i flera timmar och ha rimfrost på kinderna om en liten stund...

Sjuk... i huvudet

Mossbergsfrugan skrev om det häromdagen. Speldjävulen på Facebook har ett stadigt grepp om mig. Jag spelar allt. Och då menar jag verkligen allt. Till Treåringens stora förtjusning. Han älskar att "hjälpa" mig, och kan sitta i evigheter och hoppa från spel till spel. En av hans favoriter är Petville, ett relativt nytt spel där man har ett husdjur att ta hand om.

Idag var han i full fart med att spela när jag kom och satte mig bredvid honom. När jag tittade på skärmen stannade hjärtat och jag drog djupt efter andan.
- Men vad gör du?! Varför gör du så där?!, skrek jag hysteriskt.
Pappan och storebror kom inspringande i rummet med förvirrade och nervösa blickar. Mamman försökte samla sig lite, skrattade ett generat skratt och sa med falskt lugn:
- Du gör ju slut på maten, den skulle ju räcka i 48 timmar... Lilla gubben...
Pappan ruskade på huvudet, storebror fnissade. Och mamman, hon fällde snabbt ner datorskärmen för att förhindra fler katastrofer.

Hon leder nämligen på Petville. Stort i patetiska spelträsksvärlden.

Stor tjej!

Ettåringen pottränar på riktigt idag. Hon kör blöjlöst och har hållt sig torr hittills. Två toalettbesök och ett pottbesök (lika bra att dela upp det rättvist).

Mamman och pappan har inte riktigt hängt med i svängarna. Lilltjejen har varit intresserad av pottan en ganska lång tid, och hon har fått kissa och bajsa när hon klivit upp på morgonen, och innan badet. Men i övrigt har knasföräldrarna sagt "nej, men du har ju blöja - kissa i den, du!" när hon kommit och sagt att hon vill kissa. Av den anledningen att vi har haft en bild av henne som ett liiiitet spädbarn som absolut inte kommit ända till potträningsåldern. Fast med tanke på att hon snart fyller två år kanske vi borde inse att tiden är här, och det är väl lika bra att haka på?

Så imorgon är det mamman som inhandlar små plutt-trosor! Med bara ett litet sting i hjärtat. Mammas lilla bebis blir stor...

Träsktantska hemmet

OK, jag ger upp om att få till ett homestylat "hemma hos"-reportage. Det kommer inte att hända. Så här bjuder jag istället på en liten glimt av vårt hem precis så som det ser ut en helt vanlig vardag veckan innan jul. Vi börjar som sig bör vid ytterdörren. Den tröga med den dryga kolven som alltid hakar upp sig. En dörr jag avskyr lite smått. Voilá!

Vi kliver in genom dörren och hamnar i "lilla hallen". En fläckigt havregul hall som inte direkt har lugnande inverkan på en när man kommer hem. Den ska målas om och bli vit, vit, vit!

Slänger man ett getöga till vänster ser man vår otroligt vackra och smakfullt färgsatta trappa upp till övervåningen. Ja, den är grå och röd. Mums. Dessutom är den alltid belamrad med diverse skor, väskor och annat smått och gott. Planen är att väggarna ska bli vita och trappen ska bli svart. Även räcket ska bli svart.

Ja, så kliver vi vidare in i hall nummer två - "storhallen". Den har en härligt magsjukegrön färg med en "klinkersplastmatta". Väggen vi ser på bilden ska få en mönstrad fondtapet (vit och svart) och resten av väggarna ska bli - jodå - vita! Golvet ska bytas ut och bli skiffersvart. Enligt nuvarande planen.

Nu tar vi några steg framåt, kliver in i vardagsrummet - MEN snurrar runt och kikar ut i hallen vi nyss var i. Då ser vi följande... Ursnygga dörrar, magsjukeväggar och en överbelastad hatthylla och skohylla. Dessutom ser vi en hall-lampa som ska bytas ut. Som ni kanske märker är hallarna inte de rummen jag är stoltast över i vårt hus. Det rosa i nedre kanten är en bit av Ettåringen som ligger på golvet och tycker synd om sig själv.

Så kliver vi ut i hallen igen, och sneglar åt höger. Där finns Treåringens rum. Tapeterna är jag jättenöjd med, men det syns tyvärr inte hur de ser ut. Den är iaf beige med vita stjärnor på. Jag gillar stjärnor. Skarpt. Tripp Trapp-hyllan från IKEA rekommenderas varmt. Gud, så lämplig den är! Nu är jag inte ens ironisk.

Kliver man in i rummet och vrider på sig, ser man andra väggen i Treåringens rum.

Men vi överger sonens rum och traskar ut i hallen igen. Lite längre bort i hallen finner vi nämligen the master bedroom. Träsktantens allra heligaste. Det är så heligt så jag bjuder inte på så mycket därifrån. Ni får en fondtapet, ett ord och en säng. OK, vi slänger in lite rammel då. Detta är en bråkdel av allt rammel som finns i rummet. Och ja, ordet sitter snett. Det ska åtgärdas. Någon gång. Dessutom - ni ser rätt - vår säng är utbyggd! Sambon har helt på egen hand snickrat ihop en säng åt Treåringen som sitter ihop med våran. Detta eftersom både han och Ettåringen kommer över på nätterna och vår säng rymmer inte fyra personer.

Alright då, vi bjuder på fönstret också. Det såg ju inte alltför stökigt ut där...

Vi lämnar rammelrummet och fortsätter in i köket istället. Köket är jag hyfsat nöjd med, därför har ni redan fått se lite därifrån i tidigare inlägg. Så inget nytt under solen. Möjligtvis att veckobrevet (från Storsonens skola) på kylen är nytt. Hoppsan! Nu ser jag att ljusstaken står åt fel håll! Sånt där stör mig enormt. Det gör lite ont i ögonen att se. Så nu vet ni det om mig.

Den här delen av köket vet jag däremot inte om jag har bjudit på tidigare. Fönstret, ja. Men inte diskbänken och kryddhyllan. Så nu blir det rafflande värre! Den observante märker att luckor och lådor inte riktigt harmoniserar. Detta eftersom vi är mitt uppe i en ommålning av luckor och lådor, och de senare har bordlagts ett tag.

Jag är frikostig ikväll och bjuder på lite fler previously unseen bilder från mitt kök, där spis och utgången till hallen syns! Observera flaskorna på diskbänken - min älskade chokladglögg längst till vänster, tillsammans med cognacs- och whiskyglöggsflaskor. Precis rätt ställe att förvara glögg, tänker säkert ni. Men nej, det är det ju inte.

Nog om köket! Vi går tillbaka genom hallen och kliver in i vardagsrummet igen, tycker jag. Vrider vi blicken lite (eller ganska mycket) till höger ser vi kaminen. Vid fototillfället brann en brasa lite idylliskt så där. Ettåringens fårskinnsfäll har fått bli dyna till trädgårdsstolen i miniformat. Ser lite lagom vinterlikt och myspysigt ut. Den bruna fåtöljen är sambons. Bara sambons. Punkt.

Skitsamma. Vi blickar ut över vårt avlånga vardagsrum och ser storfönstret och tv:n. Även Treåringen fick vara med på ett hörn. Bokstavligen. Här har vi verkligen vardagsrummet till vardags. Med mössor och vantar på tork på elementet. Och samtliga dvd-filmer välta. Det är Ettåringens uppgift att välta dem, så att det blir så där fint och ombonat. Musses Klubbhus på tv:n. Och ett ton leksaker. En vacker dag ska Ettåringen få ett eget rum. Då blir min dröm besannad och vardagsrummet blir tomt på leksaker. Eventuellt.

Kortsidan av väggen ser ut så här. Soffan är alltid så där stökig. Det spelar ingen roll hur mycket jag trixar och fixar med kuddar och filtar. Två sekunder senare har soffhuliganerna varit framme och rivit till allt. Sambon ingår också i huliganligan. Vardagsrumsbordet är alltid full i kladdiga små barnhandsavtryck och leksaker av olika slag. Vid fototillfället - två böcker och ett whiskyrör. Det senare var tomt, kan meddelas. Famous Grouse, för er som undrade vilken typ av whisky.

Vill man pudra näsan i det Träsktantska hemmet får man sig en resa tillbaka till femtiotalet. Vissa gillar det, andra beordrar oss att illa kvickt renovera. Och vi, ja vi har bestämt att vi kan leva med det. Det är lite coolt. Samtidigt som det är lite ocoolt. Beroende på humör och promillehalt. Skämt åsido. Jag gillar det faktiskt, även om jag dregglar floder när jag ser nya, fräscha upprustade badrum. Så ett sånt vill jag ha någon gång i framtiden. Nu känns däremot hallarna och trappen mer aktuella för renovering. Men slut på utläggningen - här kommer badrummet!

Vi kliver in och gör en tvärvändning, och ser detta! En inbyggt skåp med en sån där dörr som går att dra ut helt. Ganska drygt och irriterande, men säkert ganska fiffigt ibland. Dock inte för mig. Tvålen är nästan slut, vilket jag tackar gudarna för - den luktar skitilla! Trots att förpackningen såg så fräsch ut. Ibland gör man förvånande upptäckter. Hursomhelst. Inte så mycket femtiotal än kanske, men vänta ni bara...

Oj, nu ser jag att jag inte riktigt har fått med golvet. Men ni kan ana lite av det. Svart kakelfondvägg. En halv åtminstone. Grönt inbyggt och nedsänkt badkar. Som jag matchar elegant med två gröna ljus i fönstret. Inbyggd porslinstvålkopp. Vad sägs? Badkaret är för övrigt det obekvämaste som någonsin tillverkats. Det har ingen "liggsida"! Kanterna är båda två i 90 graders vinkel! Har ni hört på maken? När jag var höggravid och ville bada ofta (det är lite extra skönt att bada när man är gravid, för de som inte vet), då fick jag antingen ligga helt på botten med huvud och allt - vilket gjorde att vattennivån högst kunde vara fem centimeter - eller ligga med huvudet i 90 graders vinkel. Vilket gjorde att jag hade svårt att andas. Så drunkna eller kvävas. Alternativt, inte bada alls. Men av någon anledning valde jag aldrig det alternativet. Jag skyller på hormoner.

Den här bilden vet jag inte riktigt varför jag visar. Det är vår toalett. Varken mer eller mindre. Jo, lite mer, men inget av intresse egentligen. Vi skiter i den! Eller alltså, vi struntar i den. (Det kan hända att någon skiter i den - men inte är det då jag! Rakt inte!) Men lägg gärna märke till golvet. Svart med gulgrönt "strössel". Som jag älskar! Eller inte.

Här har vi dock en kvarleva som jag lite hatälskar. Den har charm. Den är inte snygg någonstans, men den har charm. Toalettrullehållaren. Komplett med ordningsregler och telefonnummer.

Men nu lämnar vi nedervåningen och beger oss till övervåningen och Storsonens rum. En ögonblicksbild från hans lilla kaos. Rummet ska vara nystädat, men han hade precis haft en kompis hemma. Då blir det så här.

Jag kan inte visa vårt hem utan att visa vårt lilla extrakök på övervåningen. Förr i tiden hyrde man nämligen ut övervåningen. 100 kronor per rum. Därför tarvades kokmöjligheter och detta lilla utrymme skapades. Vila ögonen på denna höjd av skönhet!

Äh, vi lämnar övervåningen och klättrar ända ner i källaren. Där finns vår gillestuga, som för tillfället knappt används. Annat än till förråd. Men planen var att vi skulle mysa järnet här nere, så det är faktiskt rustat. Dock inte möblerat eller fixat i övrigt. Slumpmässiga saker samsas om det här utrymmet.

Rummet har dock potential att bli ett riktigt mysrum.

Ja, det var ungefär vad jag hade att bjuda på just nu. Jag har hoppat över några rum (läs: snuskrummet och ointressanta platser som tvättstugan), men det innebär ingen som helst förlust för någon. Om man orkat sig ända ner hit - och dessutom har läst alla viktiga kommentarer - vill jag tacka för titten. Välkommen åter!

Nu vill jag se ERA hem!

Det snöar! På riktigt!

Jo, jag inser att det ser ut ungefär så här hos alla nu, men jag måste ändå dela med mig. Så otroligt härlig syn! Äntligen känns det att det är julafton nästa vecka, och äntligen får barnen leka i snön! Tjoho, tjohej - julen är räddad!

Sambon har påbörjat lilla "pulkbacken" på vår gård. Förra vintern åkte småttingarna, eller främst Treåringen då, både pulka, stjärtlapp och snowracer nerför den.

Vår fina vintergata!

Messerschmith

Jag vet att det inte heter "förfädrar". Förfäder känns tillräckligt mycket pluralis. Av någon anledning har jag ett starkt behov av att meddela att jag vet det. Besserwissern i mig vaknar och vill påpeka att jag inte gjorde fel av okunnighet. Snarare på grund av... hål i hjärnan. Gigantiska tillfälliga hål som slukar ord och diverse saker som det är meningen att jag ska minnas. Alltid när jag ska blogga eller skriva kommentarer på andras bloggar eller dylikt - då blir min hjärna en schweizerost. Eller när jag ska ner på stan och har olika ärenden. Jag kommer alltid hem med minst två saker ogjorda.

Lämpligt att skylla på hål som inte syns, men de finns där. Jag lovar.

Förbjudet ord

Jag har läst Mymlans inlägg om förbjudna ord, eller snarare ett specifikt förbjudet ord, och känner ett visst behov av att ventilera mina egna tankar kring ordet. Ordet är, för de som inte orkar klicka sig vidare, "neger". Och inte att förglömma - "negerboll".

Mymlan diskuterar huruvida det är så klokt att förbjuda ett ord, och på så vis ge det mera makt. Och om det inte skulle kunna gå att "reclaima" ordet och ge det positiv klang och innebörd. Jämför med ordet "bög" exempelvis.

Och tanken är ju god. För naturligtvis vore det ju, på ett utopiskt sätt, fantastiskt att ta tillbaka ordets negativa status och göra det till ett fint, accepterat ord som snarare hyllar människorna det innefattar. Men det spelar ju ingen roll hur mycket vi hävdar att vi (vita) absolut inte har några rasistiska baktankar när vi använder ordet "negerboll", eller hur man från början benämnde afrikaner som "negrer" utan någon som helst värdering i ordet. För faktum kvarstår att en stor del människor tar illa upp och blir sårade. Är det då upp till oss vita, oberörda, att försöka reclaima ordet?

Det finns säkert mörkhyade som vill reclaima ordet, eller som inte bryr sig nämnvärt om de blir benämnda som "negrer". Men det betyder inte att alla känner så. Jag tror att långt ifrån alla känner så.

Det är egentligen ganska ointressant att gå in på diskussioner om huruvida "neger" faktiskt är en direktöversättning av "nigger", som så många verkar vilja göra när den här frågan kommer upp. För hur det än är, så har ordet "neger" kommit att bli en översättning av ordet "nigger". Det vill säga ett skällsord. Ett ord som har en nedsättande betydelse. Av den anledningen är det också ganska ointressant vad just du lägger för värdering i ordet när du använder det. Ingen kan ju påstå att de inte vet att många blir sårade av ordet, så varför envisas med att fortsätta använda det? För nej, man är inte automatiskt en rasist för att man kallar bakverken "negerbollar" - men man är saknar en stor dos empati och takt. I mina ögon. "Jag har då alltid sagt negerbollar och ingen ska komma och säga att jag måste sluta kalla dem det" eller "Varför får man inte säga negerbollar när man får säga vitlök?" (som en ytterst intelligent [och förhoppningsvis skämtsam?] grupp kallar sig på FB). Den senare faller ju på sin egen dumhet. Men den tidigare kommentaren deklarerar ju många i tid och otid. Det är löjligt att man inte ska få säga "negerboll", säger man. Vore det lika löjligt att påstå att man inte skulle få kalla ett bakverk för "CP-bulle"? Svar: nej. Jag kan lova att så gott som alla skulle skruva på sig inombords om någon nämnde ordet som det mest självklara. För man accepterar att man inte kallar någon CP. Det är fult. Det gör ont. Det vet alla.

Samtidigt vet alla att "neger" också gör ont. Ändå finns det någon slags önskan i så många människor att använda ordet. Tydligen en sådan stark önskan att man tvärvägrar sluta använda det. Man väljer att den egna yttrandefriheten är viktigare än andra människors känslor. En av kommentarerna till Mymlans inlägg tog upp något som jag skriver under på, nämligen att ingen kan hindra någon från att använda ordet "neger" eller "negerboll", men använder man orden får man vara beredd på att omgivningens bild av en påverkas. Som sagt, man ses inte nödvändigtvis som rasist, men som någon som inte bryr sig om att andra blir sårade. Empatilös. Och okunnig.

Ordet "neger" är ju inte som vilket skällsord som helst. Det har en historia som vi icke inbegripna inte kan sätta oss in i fullt ut. Vi (vita) har inte förfäder som var slavar, och människor som oss har inte förföljts och trakasserats i århundranden. Vi eller våra förfäder har inte ansetts vara lägre stående varelser som inte har varit tillåtna att umgås eller ens vara i närheten av "vanligt folk". Att säga att man förstår hur det känns är som att påstå att man vet hur det känns att förlora ett barn, när man inte har gjort det.

För många människor - inte alla, men tillräckligt många - är det att påstå att de fortfarande är där, när man använder ordet. Att ingen utveckling har skett på alla dessa år.

Så nej, det är inte upp till oss att ta tillbaka och tvätta av ordet. Det är inte heller upp till oss att säga att det är dags att gå vidare nu, att komma över det gamla och att det är löjligt att ta illa upp.

Glad lucia!

En dag för tidigt, jag vet. Men igår lussade barnen på dagis.

Ettåringen som tomtemor...

...och Treåringen som pepparkaksgubbe!
Lussningen ägde rum utomhus kl 7 på morgonen, därav alla ytterkläder under lussekläderna.

Favoritord

Ettåringen använder ordet "nej" ganska ofta. Allra helst när hon är trött och/eller hungrig. Vilket verkar vara för jämnan. En eftermiddag när precis allt fick svaret "nej" frågade jag:
- Är ordet "nej" det bästa ordet du vet?
Tystnad med surläpp och blick genom ögonbrynen.
Jag försökte igen: - Är "nej" ditt favoritord?
Surläpp. När jag vände ryggen till kom det bestämt:
- Nej!

Universalsvar

Vid något trött tillfälle har jag dragit till med en liten halvosanning när Treåringen har ställt en fråga. "Var kommer bananer ifrån?" eller någon dylik fråga. Fast ja, när han säger det låter det mera "höhö kommej bananena fjån?". I alla fall. Någon gång har jag då dragit till med svaret: "Från bananfabriken". Enkelt. Rakt. Treåringen köpte svaret på studs utan krångliga följdfrågor. Sådant kan vara skönt för trötta småbarnsförälderöron ibland. Barnröster är hur söta som helst. I måttlig dos. Och ibland vill man slippa höra sin egen.

Något jag inte räknade med var att sonen nog också egentligen är ganska trött på min röst. Men inte på sin egen. Så nu frågar han alltid var varenda liten detalj i hela huset kommer ifrån. Och nöjer sig bara med svaret "Från --fabriken." Jag - som är en klok kvinna - upptäckte detta relativt snabbt. Pappan i huset däremot... ja, han fick snurra in sig i många långa förklaringar om alltings ursprung, innan Treåringen irriterat upplyste honom om att man bara skulle svara "--fabriken!".

Ett enda undantag finns.
"Höhö kommej vattnet fjån?".
Vattenfabriken? Icke!
Havet? Icke!
VATTENTORNET! Den som glömmer detta får brottas med treåringsvrede.

Att vara eller inte vara... rubbad

Igår kväll fick jag veta något jag faktiskt - helt sanningsenligt - inte visste. Barn är förbjudna på vissa fik i detta land. Förbjudna. Nog för att jag vet av egen erfarenhet att vissa fikinnehavare och vissa gäster inte alltid uppskattar små knattar - men att gå så långt som att förbjuda barn på ett café, det är - om något - rubbat!

Nu bor jag visserligen inte i någon storstad där det är rusningstid eller liknande på riktigt (det kan vara rushigt här också vid lunchtid, men i en helt annan skala). Men att påstå att det är respektlöst att gå på fik med ett barn under rusningstid - hur sjutton tänker man då? Vad är det egentligen som är så fruktansvärt provocerande med bebisar/barn? Att de låter? Att de tar plats? Att de färdas i en barnvagn? Den här aversionen mot barnvagnar kan jag inte för mitt liv förstå. Alla pratar om enorma gäng på femton mammor med barnvagnar som alla går på bredd och vägrar flytta på sig eller fatta att det finns andra människor i världen. Denna företeelse ska tydligen också vara så pass vanlig att man knappt kan gå utanför dörren utan att utsättas för den. Personligen har jag aldrig utsatts för det, så jag undrar bara var dessa gäng huserar? Nej, inte ens innan jag själv fick barn. Jag kan inte minnas att jag någonsin irriterat mig över barnvagnars existens. Och aldrig till den grad att jag känt att det borde finnas barnfria zoner både här och där i samhället. Det känns snarare så främmande att jag undrar om det inte är personerna som känner det behovet som har lite svårt att förstå att det finns andra människor i världen än just dem.

Dessutom har ju Alex Schulman en poäng i sitt andra inlägg i ämnet - varför går man på café eller vistas i offentliga lokaler överhuvudtaget om man är så ljudkänslig eller utrymmeskänslig? För vissa personer verkar tycka att människor med barn ska isolera sig i hemmets lugna vrå eller kanske i en mörk skog någonstans i Ingemansland - när det ju i själva verket borde vara dessa überkänsliga personer som skulle behöva en tyst och avskärmad vrå att krypa ihop i fosterställning i. Kanske vagga fram och tillbaka lite smått medan de muttrar något osammanhängande?

Nä, det är dags för folk i största allmänhet - barnvälsingade eller inte - att slappna av några hekto! Så extremt bråttom har vi faktiskt inte. Så otroligt viktiga är vi faktiskt inte. Klarar man inte av att utsättas för det man normalt utsätts för på caféer eller dylikt - gå hem. Sitt hemma och träffa dina vänner. Där får du bestämma precis vilka du släpper in, hur mycket ni låter och hur mycket utrymme ni tar upp. Har du bråttom på lunchen? Ett hett tips - matlåda! Några sekunder i micron - pling! Färdigt!

Så kan vi övriga få gå på caféer och träffa folk utan urskiljning. För vet ni vad? Barn är också folk! De tillhör rasen homo sapiens. Chockerande, men sant. Det är så här världen ser ut. Det finns barn, det finns människor från andra länder, det finns idioter, det finns otroligt kloka människor som jag! Kan man inte inse det och förstå att man inte kan forma hela ens omgivning efter en mall som passar precis just lilla superviktiga mig (gånger x antal miljoner då) - då är man riktigt rubbad!

Ekonomiskt

Treåringen tycker att det här med frågeord bara är tramsigt. Varför ödsla tid på att välja och vraka bland alla ord, när man kort och gott kan sammanfatta samtliga i ett enkelt "höhö"? Nej, inte som i det där bonniga eller menande skrattet, "hö hö" - utan mer något som man säger lite så där snabbt för att få det överstökat. För att sedan gå in på det mer väsentliga.

Som i:

"Höhö du gör, mamman?"

eller:

"Höhö vi ska?".

Då slipper man fundera på om det heter "var" eller "vart", och det går mycket snabbare än att säga "varför". Exempelvis. Han är inte så dum. Fast något säger mig att det är lättare att komma undan med "höhö" när man är tre år.

Bildbevis

Idag på Öppna Förskolan frågade en av "ledarna" om alla barn hade gjort pepparkakshus. "Jag har!", ropade en. "Jag med!", ropade en annan. "INTE jag!", ropade Treåringen glatt. Och kom sedan på att det måste man ju faktiskt! Så efter den obligatoriska lunchen på Wayne's gick vi in på Hemköp och införskaffade ett pepparkakshusbygge. Ovan ser ni beviset på att vi numera faktiskt har ett pepparkakshus hemma hos oss också. Och vi kan säga att det är barnen som helt på egen hand har garnerat huset...

*visslar*

Advent nr två

Hoppas alla har haft en mysig andra advent! Det har jag haft. Dagen inleddes med sovmorgon. Efter en hel natt av ostörd sömn. Nykter sömn dessutom. För första gången på evigheter fick jag vakna helt och hållet av mig själv, snegla på klockan och se att det var mitt på dagen, nämligen kl 9! Underbar känsla!

Vi låg och drog oss och slötittade på Nyhetsmorgon på TV4, när F ringde och frågade om han kunde få lite kaffe. När han dök upp hade han en smörgåstårta med sig (!). Så det blev tårtfrukost idag. Inte helt fel.

Efter den lilla visiten tog jag mig i kragen och pyntade färdigt. Av någon obegriplig anledning pyntar jag (och de flesta andra?) i omgångar. Första advent = ljusstakar och julstjärnor. Lite sparsmakat pynt så där. Andra advent = tomtar och diverse annat julpynt. Här smygs det in lite mera rött, kan man säga. För att sammanfatta. Tredje advent = ingenting. Den här helgen får man vila - och vänja ögonen vid alla ljus och allt det röda. Fjärde advent = beroende på när den infaller - julgranen åker fram. Jag förstår inte logiken i denna uppdelade pyntning. Ändå har jag hoppat på just det här pynttåget. Jag älskar ju julpynt! Varför försöka låtsas som att jag vill ha det framme så kort tid som möjligt? Märkligt beteende.

I alla fall. Eftermiddagen bjöd på kalas hemma hos söta A. Hon fyller hela fyra år imorgon! Tänka sig! Det måste vara i hundår. Inte har det väl gått fyra år redan?! Ettåringen drack så mycket dricka att hon kissade på toaletten två gånger, i pottan en gång och i soffan en gång. Allt inom loppet av en halvtimme. Dock inte på själva kalaset, men väl hemma. Dessutom åt hon lite väl många pepparkakor så hon bajsade i badkaret. Jag tror vi måste gå på kalas lite oftare, så att min kära dotter lär sig att hantera godsakerna.

På tal om godsaker... Jag måste ju ge lite återkoppling om glöggen jag nämnde i ett tidigare inlägg (att länka är osportsligt)! Lucia Chokladglögg är en ljuvlig dryck (som min sambo faktiskt kom och serverade alldeles nyss). Jag, som inte brukar dricka speciellt mycket glögg om jularna, har faktiskt snart gjort slut på hela flaskan - så gott som på egen hand! Det är en bedrift, kan meddelas. Den är inte alls sliskig eller för alkoholfrän i smaken. Bara mjukt kryddig med en touch av chokladeftersmak. Testa själva, vettja!

Whiskyglöggen råkade vi ge bort i present. Så den måste inhandlas på nytt. Återkommer med recension vid senare tillfälle.

Utflykt

Jag och sambon är nyss hemkomna från Gävle och Winnerbäckkonserten. Jag ska väl erkänna att jag inte är så där otroligt införstådd med alla hans skivor, så större delen av låtarna var nya för mig. MEN - vad gör väl det? Han är så otroligt jämn i kvaliteten, så jag diggade vilt ändå (sittandes med hoppande ben - det är träning det, om något!).

Men jag ska väl börja från början. Vi fick nämligen platser precis mitt emot scenen, på kortsidan (duh...). Vilket ju var alldeles förträffliga platser. Så jag och sambon slog oss ner (efter en varsin kopp kaffe - festprissarna slog på stort) och kände oss jättenöjda. Aaaaah! Det pirrade lite i magen och förväntningarna var stora.

Jomenvisst.

Enter dryga (nä, det ordet är egentligen för fjuttigt) tonårspojkar. Fulla dryga tonårspojkar. Bakom oss. Jamen, natuuuuurligtvis. Det skrålades och skreks. Busvisslades onaturligt högt. De måste ha haft en mick. Eller nåt. Fula ord och diverse alkoholhaltiga drycker. Ja, de alkoholhaltiga dryckerna nämndes enbart. Min gissning är att de var för unga för att faktiskt köpa någon alkoholhaltig dryck att inmundiga i arenan. De ville visa sig världsvana osv osv. Och - inte att förglömma - de ville synas. Och höras. Mycket. Hela tiden.

De som känner mig lite närmare vet att jag inte direkt är den som ställer mig upp och ber dryga personer hålla snattran. Och det gjorde jag inte nu heller. Enbart av den anledningen att jag såg framför mig hur allt skulle förvärras. Så jag gav dem onda ögat. Tydligen så pass ont att jag fick tyst på dem två gånger. Av femhundrasjuttioelva. Vi övervägde att byta plats, men hoppades på att herr Winnerbäck skulle hjälpa oss. När konserten väl började hade jag sprängande huvudvärk och ett ringande öra. Bra start på en musikkväll, eller hur?

Som tur var - och helt otroligt nog - tystnade de när Lasse my man började spela. Förutom några korta svängar - bland annat ett tag när de satt och mässade "Lasse är kung! Lasse är kung! Lasse är kung!" mitt i en lugn och stillsam låt. Det går nästan inte att skriva om, för irritationen växer och jag börjar bli riktigt förbannad igen. Där hjälpte dock min stränga blick. Och hade det inte hjälpt hade jag nog spottat dem i ansiktet eller så. För ja, jag var precis så förbannad. Jag hade fan inte betalat (eller nåja, sambon hade inte betalat...) för att lyssna på de där idioterna. Grrr! Nu blir jag arg igen. Jag måste nog avvika från idiotämnet.

MEN. Bortsett från idioter - konserten var riktigt jäkla bra! Han är ingen showare à la Springsteen (men vem är å andra sidan det?). Han spar på lull-lullet och kör sin musik. Men med den där musiken räcker det långt. En låt, som varken jag eller sambon kände igen, var så himla häftig. Lite irländsk folkmusik över den med starka trummor och fioler. Alldeles magisk stämning! Och underbart vackra Elegi. Jag vill gråta när jag hör den. Alltid. Orden "för en mor som sjukna in och ett barn som aldrig kom" går aldrig att sjunga med i, för rösten blir alldeles grötig. Bland det bästa med Winnerbäck är hans texter. Mitt i prick och så härligt formulerade.

Dessutom måste jag säga att Gävlepubliken var nog bäst i hela landet. Vilket otroligt tryck! Vissa stunder fick huvudpersonen kliva något steg från micken och bara ta emot vrålen/hyllningarna. Jag kan inte ens föreställa mig vilken känsla det måste vara! Jag har i och för sig inte varit på så många inomhuskonserter av det här slaget, men jag har aldrig varit med om maken. Faktiskt. Inte ens på Springsteens Devils & Dust-konsert, som ju var inomhus. Jag skyller det på att det ju var en helt annan typ av konsert. Akustisk, lugn och fin. Med en lite mer lågmäld (och kanske för tagen?) publik.

Hursomhaver. Jag är nöjd med kvällen. Idioterna har jag glömt för länge sen. Säger vi.

Just det - innan konserten åt vi mat på restaurang Bienvenidos. Utifrån ser det ut som ett sjabbigt snabbmatsställe, men visade sig servera allt annat än sjabbig snabbmat. Glatt överraskade blev vi! Fläskfilémedaljonger på grönsaksbädd med varm salsa och vitlökssmör. Ni hör väl? Det var faktiskt precis så gott som det låter! Det enda minuset var att jag och sambon fick sitta med våra tomma tallrikar framför oss tills vi gick (vårt sällskap kom lite senare, så vi satt kvar i en timme efter att vi hade ätit upp!). Å andra sidan kanske jag är för van vid att äta på Kina här i stan?

Ja, internskämt för oss söderhamnare - sorry. Vi går inte in på det nu.

Helgplaner

På lördag beger vi oss till Gävle och lyssnar på Winnerbäck. Första gången för mig. Inte att åka till Gävle, men att se Winnerbäck live. Jag längtar alldeles tokmycket. Som grädden på moset ska jag och sambon få en kväll på tu man hand - eller ja, så pass tumanhandigt det nu kan bli på en konsert. Men en romantisk middag blir det i alla fall innan. Det är åtminstone planen. Vi får väl se. En tur till Valbo Köpcentrum ska också hinnas med.

Med andra ord kommer vi att få kasta i oss en hamburgare på Max (tvi vale!) och springa in i Läkerol Arena (för visst är det väl där? Nu blev jag osäker...) - förslagsvis genom dörren - med andan i halsen och röda stresskinder.

Det är det här med förväntningar... Målar man upp värsta scenariot, så kan det ju bara bli bättre - inte sant?

Miniupdate

Intervjun gick bra idag. Faktum var att den inleddes så smidigt att jag efter ett tag kom på att "oj, vi har startat alltså?". Lite imponerande måste jag säga. Så med andra ord blev jag mer avslappnad än jag trodde att jag skulle vara.

Så nu tar jag tillbaka min tidigare aversion mot jobbintervjuer. Ett tag.

Waste of time

Att intervjua innan en anställning är ju totalt slöseri med tid! Allt jag har att säga står i mitt brev, tack och bock! Där står det svart på vitt hur fantastisk jag vore på arbetsplatsen. Väldigt onödigt att tvinga mig att sitta och säga det också.

Nåja. Övning idag. Övning idag. Jag måste försöka komma ihåg det. Ö V N I N G.

Andas. Inte för fort. Inte för långsamt. Syre till hjärnan så att jag inte förvandlas till Bimbo-träsktant igen.