Bloggen har flyttat för gott. Låter dock denna ligga kvar pga googlekontot.
Nya bloggen hittar du här!
Wordpress vann till slut. Även om jag saknar blogger i all dess enkelhet.
Nåja. Vi syns på wordpress!
lördag 13 november 2010
lördag 30 oktober 2010
Gnäll - bara bara gnäll
Fyraåringen älskar att spela datorspel. Hans favvosida är Spelo.se. Ganska ofta vill han att mamman (dvs. jag) sitter bredvid och "hjälper". "Hjälpen" går ut på att titta när han spelar. Och att säga att han kanske ska spela det eller det spelet istället. Det eller det spelet är sådana där spel som mamman tycker ser roliga ut. Typ sminkspel, pimp my ride-spel och dylikt. Varje gång tänker jag att jag ska smyga åt mig datorn senare och spela något.
Men när jag sätter mig vid datorn skäms jag. Så då blir det Facebook, Twitter eller blogg, sånt som vanliga vuxna pysslar med. Så också idag.
Livet är ganska hektiskt just nu. Om jag inte jobbar så är jag hemma och lagar mat eller nattar barn. Helgerna är fullbokade numera. Och med fullbokade menar jag att jag har en sak inplanerad varje helg. Det känns mer än tillräckligt nu. Det är roliga saker, så jag klagar inte. Däremot är jag inte så lättflörtad vad gäller att peta in fler aktiviteter än vad som redan är.
Det är ju som det är. Känner man så ska man naturligtvis inte göra sig till för andras skull och klappa ihop på köpet. Men det känns så fruktansvärt trist! Mitt liv går bara ut på rutiner och vardagsstök. Jag har skitkul på jobbet. Men där slutar det roliga. Ungefär. Det är ju självklart roligt hemma också, men så himla många måsten tar udden av det roliga. Samma sak, dag ut och dag in. Ändå tusen saker som aldrig blir gjorda. Projekt som aldrig tycks bli av. Bara hålla allt i någotsånär normalskick.
Gaaaah! Jag dör tråkdöden, för att prata fjortiska. Eller om det är twitterspråket? Hursom - jag behöver något roligt att se fram emot. Men sånt som kändes roligt att se fram emot förr, det funkar inte längre. Eller jo, nu ljuger jag en smula. Det funkar, men högst tillfälligt. Det kan vara så att jag behöver en "hobby". Så är det säkert. Och tiden till detta - var finns den? Fotograferingen, t.ex. - när ska den hinnas med? Skrivandet har jag helt slutat med. Den tid jag får över går till att glo på tv. Och då menar jag verkligen glo på tv. Ibland twittrar jag samtidigt, om orken finns. Oftast finns den inte.
Vad är det för jäkla fel på mig?
Jag har dock en plan. Jag ska börja äta Mivitotal. Och Omega3. Tanken är att de ska få mig att orka ta tag i träningen igen, och träningen i sin tur ska ge mig energin jag behöver för att orka ha ett liv vid sidan om jobbet.
På måndag. Då börjar jag. Räknar med att se resultat på tisdag. Annars blir jag sur. Och lägger av.
Men när jag sätter mig vid datorn skäms jag. Så då blir det Facebook, Twitter eller blogg, sånt som vanliga vuxna pysslar med. Så också idag.
Livet är ganska hektiskt just nu. Om jag inte jobbar så är jag hemma och lagar mat eller nattar barn. Helgerna är fullbokade numera. Och med fullbokade menar jag att jag har en sak inplanerad varje helg. Det känns mer än tillräckligt nu. Det är roliga saker, så jag klagar inte. Däremot är jag inte så lättflörtad vad gäller att peta in fler aktiviteter än vad som redan är.
Det är ju som det är. Känner man så ska man naturligtvis inte göra sig till för andras skull och klappa ihop på köpet. Men det känns så fruktansvärt trist! Mitt liv går bara ut på rutiner och vardagsstök. Jag har skitkul på jobbet. Men där slutar det roliga. Ungefär. Det är ju självklart roligt hemma också, men så himla många måsten tar udden av det roliga. Samma sak, dag ut och dag in. Ändå tusen saker som aldrig blir gjorda. Projekt som aldrig tycks bli av. Bara hålla allt i någotsånär normalskick.
Gaaaah! Jag dör tråkdöden, för att prata fjortiska. Eller om det är twitterspråket? Hursom - jag behöver något roligt att se fram emot. Men sånt som kändes roligt att se fram emot förr, det funkar inte längre. Eller jo, nu ljuger jag en smula. Det funkar, men högst tillfälligt. Det kan vara så att jag behöver en "hobby". Så är det säkert. Och tiden till detta - var finns den? Fotograferingen, t.ex. - när ska den hinnas med? Skrivandet har jag helt slutat med. Den tid jag får över går till att glo på tv. Och då menar jag verkligen glo på tv. Ibland twittrar jag samtidigt, om orken finns. Oftast finns den inte.
Vad är det för jäkla fel på mig?
Jag har dock en plan. Jag ska börja äta Mivitotal. Och Omega3. Tanken är att de ska få mig att orka ta tag i träningen igen, och träningen i sin tur ska ge mig energin jag behöver för att orka ha ett liv vid sidan om jobbet.
På måndag. Då börjar jag. Räknar med att se resultat på tisdag. Annars blir jag sur. Och lägger av.
fredag 15 oktober 2010
Livet som småbarnsförälder
Vi kör på magsjuka denna helg. Jag har haft en liten förhoppning i min kropp att vår familj är lite av en plåtmagsfamilj, eftersom vi klarade oss hela förra svängen med konstanta magsjukor till höger och vänster. Jag vet nu att det inte är så.
Minstingen har varit dålig sedan middagstid igår (naturligtvis började det vid matbordet, precis när jag skulle bänka mig för att äta) och genom större delen av natten. Nu är hon dock vrålhungrig och pratar om ätbara saker hela tiden. Så det känns ju lovande för hennes del.
Jag försökte få i mellansonen vitpepparkorn igår. Han är fyra år. Eller fyra och ett halvt om man ska vara petig. Det tycker ju jag om att vara. I alla fall. "Kan du svälja den här lilla kulan?", frågade jag. "Ja...", svarade sonen lite tveksamt. Jag förklarade att det var magmedicin (direkt från doktorn liksom) och fick med honom på planerna. In med den lilla kulan. "Nu sväljer du den - UTAN att tugga". "Mmm...". Jag iakttog honom noga för att kunna stoppa eventuella tugginitiativ. Som om. "Skulle jag tugga?", frågade han efter en stund. "Nej, nej, nej! INTE tugga!". [nom nom nom]
Och så gick det till när jag fick tuggat vitpepparkorn spottat rakt i ansiktet.
Minstingen har varit dålig sedan middagstid igår (naturligtvis började det vid matbordet, precis när jag skulle bänka mig för att äta) och genom större delen av natten. Nu är hon dock vrålhungrig och pratar om ätbara saker hela tiden. Så det känns ju lovande för hennes del.
Jag försökte få i mellansonen vitpepparkorn igår. Han är fyra år. Eller fyra och ett halvt om man ska vara petig. Det tycker ju jag om att vara. I alla fall. "Kan du svälja den här lilla kulan?", frågade jag. "Ja...", svarade sonen lite tveksamt. Jag förklarade att det var magmedicin (direkt från doktorn liksom) och fick med honom på planerna. In med den lilla kulan. "Nu sväljer du den - UTAN att tugga". "Mmm...". Jag iakttog honom noga för att kunna stoppa eventuella tugginitiativ. Som om. "Skulle jag tugga?", frågade han efter en stund. "Nej, nej, nej! INTE tugga!". [nom nom nom]
Och så gick det till när jag fick tuggat vitpepparkorn spottat rakt i ansiktet.
lördag 9 oktober 2010
Erbjuder ett tecken på liv
Håll i er - jag tänker blogga nu! Om vad vet jag inte. Det som ligger närmast till hands är att deppskriva om att min anställning är på väg att löpa ut och därefter blir jag ju - inte helt förvånande - arbetslös. Det vore inte fullt så deprimerande (fast väldigt väldigt nära så deprimerande) om det inte vore för att jag verkligen stortrivs på jobbet. Det känns, på riktigt, som att jag har "hittat hem". Både arbetsuppgifter och arbetskamrater passar mig som handen i handsken. Jag älskar! Och ja, man kan faktiskt känna så trots att man inte har något flashigt jobb. Mitt jobb är jäkligt flashigt för mig - just för att det är så kul.
Men nu är det snart slut på det roliga och jag får återgå till magontsarbetslöshet. Som glasyren på tårtan kommer vi båda att gå arbetslösa i början på nästa år. Oh joy. Sambon får ju gå tillbaka till sitt jobb efter några månader iofs, men just den där perioden då vi kommer gå hemma är det inte mindre än fyra familjemedlemmar som fyller år. Exempelvis. Nu kan vi ju bortse från en, eftersom det är jag. Men ändock.
Ja, ni ser - synd om mig. Ack ack ack. Jag är verkligen unik avseende detta - jag har snart inget jobb. Så råkar någon av er snubbla över ett jobb - skrik till. Jag har hört att man får många jobb genom att söka via sin blogg. Jag ska hälsa Arbetsförmedligen det sen, att jag söker väldigt aktivt via bloggen.
Nej, det ska jag inte. Ifall någon trodde att jag var seriös. Man kan inte så noga veta hur man tolkas.
Nu vet ni i alla fall att jag lever och frodas, om än i lite deppigt tillstånd.
Men nu är det snart slut på det roliga och jag får återgå till magontsarbetslöshet. Som glasyren på tårtan kommer vi båda att gå arbetslösa i början på nästa år. Oh joy. Sambon får ju gå tillbaka till sitt jobb efter några månader iofs, men just den där perioden då vi kommer gå hemma är det inte mindre än fyra familjemedlemmar som fyller år. Exempelvis. Nu kan vi ju bortse från en, eftersom det är jag. Men ändock.
Ja, ni ser - synd om mig. Ack ack ack. Jag är verkligen unik avseende detta - jag har snart inget jobb. Så råkar någon av er snubbla över ett jobb - skrik till. Jag har hört att man får många jobb genom att söka via sin blogg. Jag ska hälsa Arbetsförmedligen det sen, att jag söker väldigt aktivt via bloggen.
Nej, det ska jag inte. Ifall någon trodde att jag var seriös. Man kan inte så noga veta hur man tolkas.
Nu vet ni i alla fall att jag lever och frodas, om än i lite deppigt tillstånd.
tisdag 28 september 2010
Fler tankar kring SD
När jag ska sova formulerar jag långa - i mitt tycke - kloka inlägg i mitt huvud om mina tankar kring SD. Det må kännas hur uttjatat som helst, men min hjärna vill inte vila förrän den har fått sätta sina tankar på pränt. Men! Varje gång jag sätter mig här och tänker skriva ner alla de där tankarna är de puts väck! Jag är för trött. För stressad. Men jag ska ge det ett försök.
Det jag i grund och botten vill säga är att ingen någonstans kan få mig att respektera åsikter som säger att min son är fel. Att enbart hans utseende gör honom till måltavla för idioter som inte kan se skillnad på sak och person. Eller annorlunda uttryckt - som inte kan förstå att det inte är invandrarnas fel att invandringen inte funkar. Det spelar ingen roll ifrån vilket land en person kommer - det är hur de tas emot i det här landet som skapar problemen. Och detta IDIOTISKA att bunta ihop personer som delar hemland/religion/vissa drag utseendemässigt - gah! Inser man då att man omvänt blir jämförd med alla vita människor i hela världen? Tycker man att det stämmer att alla vita människor i hela världen har exakt samma egenskaper? Rimligt? Nä, jag tänkte väl det. Så naturligtvis stämmer det inte för någon annan hudfärg heller. Eller ens nationalitet eller religion. Det är så korkat resonemang så jag totalt tappar tron på människans intellektuella utveckling. Människor är individer. Punkt slut.
Och nej, min son är inte invandrare. Han är född och uppvuxen i Sverige, fast med ett "icke-svenskt" utseende. Men försök få mig att tro att han inte kommer att få mera problem under sin uppväxt om SD ska ha något att säga till om i detta land. Att han inte kommer att bli diskriminerad på grund av sitt utseende. Jag tar det personligt när folk påstår att vi ska respektera SD-röstarnas åsikter. Deras åsikter är som ett slag i ansiktet på mig och jag blir ombedd att respektera det? Helvete heller att jag tänker respektera åsikter som grundar sig på att min son inte är lika mycket värd, inte en önskad medborgare. Eller åtminstone att han är en andra klassens medborgare. Det finns inte en chans i världen att jag tänker stå tyst och bara acceptera att det finns folk i detta land tycker på det här viset. Att utvecklingen går bakåt istället för framåt. Det är inget annat än en skam för Sverige.
Naturligtvis tycker jag inte att det är rätt att jaga SD-aktiva eller SD-röstare. Våld och trakasserier är inget någon människa ska utsättas för - oavsett hudfärg/religion/åsikter. Att vissa ändå gör detta är också en skam för Sverige. Så klart. Det får ingen annan effekt än att fokus tas bort från SD:s politik och istället får dem att framstå som offer. Vilket naturligtvis personerna i de enskilda fallen är - dock inte partiet SverigeDemokraterna som sådant. Deras politik däremot måste få lyftas fram, se ljuset och bli granskad. Det finns inget annat sätt att visa att inte många av deras argument och påståenden håller. Så om man slutar spåna in på häxjakter på enskilda personer och istället tar debatter, granskar och informerar har vi i alla fall en chans att få folk att vakna. Jag fortsätter envist hävda att jag tror att majoriteten av SD-röstarna inte har någon större insikt i vad partiet egentligen vill och vad det står för.
Det var ungefär vad jag hade (energi och tid) att komma med nu.
Det jag i grund och botten vill säga är att ingen någonstans kan få mig att respektera åsikter som säger att min son är fel. Att enbart hans utseende gör honom till måltavla för idioter som inte kan se skillnad på sak och person. Eller annorlunda uttryckt - som inte kan förstå att det inte är invandrarnas fel att invandringen inte funkar. Det spelar ingen roll ifrån vilket land en person kommer - det är hur de tas emot i det här landet som skapar problemen. Och detta IDIOTISKA att bunta ihop personer som delar hemland/religion/vissa drag utseendemässigt - gah! Inser man då att man omvänt blir jämförd med alla vita människor i hela världen? Tycker man att det stämmer att alla vita människor i hela världen har exakt samma egenskaper? Rimligt? Nä, jag tänkte väl det. Så naturligtvis stämmer det inte för någon annan hudfärg heller. Eller ens nationalitet eller religion. Det är så korkat resonemang så jag totalt tappar tron på människans intellektuella utveckling. Människor är individer. Punkt slut.
Och nej, min son är inte invandrare. Han är född och uppvuxen i Sverige, fast med ett "icke-svenskt" utseende. Men försök få mig att tro att han inte kommer att få mera problem under sin uppväxt om SD ska ha något att säga till om i detta land. Att han inte kommer att bli diskriminerad på grund av sitt utseende. Jag tar det personligt när folk påstår att vi ska respektera SD-röstarnas åsikter. Deras åsikter är som ett slag i ansiktet på mig och jag blir ombedd att respektera det? Helvete heller att jag tänker respektera åsikter som grundar sig på att min son inte är lika mycket värd, inte en önskad medborgare. Eller åtminstone att han är en andra klassens medborgare. Det finns inte en chans i världen att jag tänker stå tyst och bara acceptera att det finns folk i detta land tycker på det här viset. Att utvecklingen går bakåt istället för framåt. Det är inget annat än en skam för Sverige.
Naturligtvis tycker jag inte att det är rätt att jaga SD-aktiva eller SD-röstare. Våld och trakasserier är inget någon människa ska utsättas för - oavsett hudfärg/religion/åsikter. Att vissa ändå gör detta är också en skam för Sverige. Så klart. Det får ingen annan effekt än att fokus tas bort från SD:s politik och istället får dem att framstå som offer. Vilket naturligtvis personerna i de enskilda fallen är - dock inte partiet SverigeDemokraterna som sådant. Deras politik däremot måste få lyftas fram, se ljuset och bli granskad. Det finns inget annat sätt att visa att inte många av deras argument och påståenden håller. Så om man slutar spåna in på häxjakter på enskilda personer och istället tar debatter, granskar och informerar har vi i alla fall en chans att få folk att vakna. Jag fortsätter envist hävda att jag tror att majoriteten av SD-röstarna inte har någon större insikt i vad partiet egentligen vill och vad det står för.
Det var ungefär vad jag hade (energi och tid) att komma med nu.
söndag 26 september 2010
Nytt!
En zebrablogg är väl coolt? Inte det? Skitsamma. Nu blev det en sån och mitt gamla namn är tillbaka. Jag hattar. Sorry. Vi låtsas att jag vill keepa you on your toes liksom. Man vet aldrig vad som händer i min blogg. Det är SÅ spännande. Ni måste ju bara kolla in hela tiden för att se vad den här galenpannan har hittat på nu. Nästa gång kanske bakgrunden är en kaffekopp! Helcrazy!
OK, jag fjantar mig. Jag har egentid, är lite (?) rastlös och har druckit för mycket kaffe. Jag blir sån här då.
OK, jag fjantar mig. Jag har egentid, är lite (?) rastlös och har druckit för mycket kaffe. Jag blir sån här då.
En stund av egentid
Jag fick ett oväntat tillfälle av egentid idag. Tillfället pågår as we speak. Vid insikten att detta tillfälle skulle ges började min gärna genast vaska mellan aktiviteter. Vad göra? Vad göra? Vad fan ska jag göra?! Man vill ju passa på. Liksom. Allt det där man aldrig har tid med annars. Det kan ju vara i stort sett vad som helst. Man kan städa ur garderoben. Man kan putsa fönstren. Man kan ta tag i någon inredningsidé som legat och skräpat i huvudet. Man kan med andra ord göra något nyttigt. Något man får beröm för efteråt. Något som sambon kommer hem, ser och blir glad över.
Eller! Man kan passa på att twittra, fejsbooka, läsa bloggar, blogga själv och lyssna på musik. Och dricka mängder av kaffe. För sånt hinner jag tamigfasen aldrig med. I alla fall inte när det är dagtid och man är hyfsat pigg. Det är ju verkligen synd och skam! Min nätnärvaro har varit under all kritik på sistone. Jag känner ett stort behov av att åtgärda detta nu när tillfälle ges.
Gårdagen var min nyttighetsdag. Då dammade jag av, bytte gardiner i köket och bytte ut lite tråkiga inredningsdetaljer i köket. Sambon såg och... ja, sa väl inte så mycket alls egentligen. Så vad jag ska göra mig till för?
Eller! Man kan passa på att twittra, fejsbooka, läsa bloggar, blogga själv och lyssna på musik. Och dricka mängder av kaffe. För sånt hinner jag tamigfasen aldrig med. I alla fall inte när det är dagtid och man är hyfsat pigg. Det är ju verkligen synd och skam! Min nätnärvaro har varit under all kritik på sistone. Jag känner ett stort behov av att åtgärda detta nu när tillfälle ges.
Gårdagen var min nyttighetsdag. Då dammade jag av, bytte gardiner i köket och bytte ut lite tråkiga inredningsdetaljer i köket. Sambon såg och... ja, sa väl inte så mycket alls egentligen. Så vad jag ska göra mig till för?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)