Nu har jag sprungit tre dagar i rad. Jag vet att man egentligen inte ska springa exakt varje dag, men tro mig - det är ingen fara. Det varar så länge det varar. Jag måste få in vanan innan jag börjar experimentera med att ta vilodagar. Så jag masar mig upp och tar på mig springkläder och -skor innan jag hinner vakna till. Allt går liksom per automatik. När jag väl är ute och luften är ljummen och härlig, då piggnar jag till. Väl där finns ju liksom inte så många andra alternativ än att springa. Vad ska jag göra ute i ottan annars liksom?
Men det här med fula gubbar. Jag är livrädd! Igår mötte jag, eller rättare sagt såg jag, en man med en schäfer. Lite avsides, inga andra människor i närheten. Gah! Det fick mig att ändra rutten imorse. Jag tänkte att det bästa nog vore att springa i skogen. Men så råkar jag ju vara rädd för björnar, vargar, jordgetingar och så också. Så då sprang jag runt på villaområdena där jag bor. En gata här, en gata där. Så här tidigt är det väl inga vakna ändå, tänker jag. Men hela tiden när jag springer ser jag olika scenarion framför mig, och alla är de våldsamma och hemska. Inte direkt så där att jag njuter av springturen. Snarare så att jag varje gång (okej, tre gånger har detta hänt) jag kommer hem till vår bro och pustar, tackar jag min lyckliga stjärna att jag fortfarande är vid liv.
Och så undrar jag varför jag inte tycker om att vara ute och springa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar