Idag har jag byxor på mig. Långa sådana. Jag har till och med en sjal (jag försökte mig på stavningen "schal". Öh?). Det känns riktigt skönt. Om man får säga så. Jag tittade i H&M:s höstkatalog i helgen och riktigt trånade efter jackor, långbyxor och stickade tröjor. För sommar och värme i all ära, men det innebär ständig noja. Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt mig. Försenad trettioårskris? Tidig fyrtioårsdito? För det kan omöjligen finnas något så ojämnt som en trettiofemårskris.
Idag har jag inte sprungit. Faktiskt. Sambon sa i fredags att jag springer för ofta. Det är därför jag aldrig tycker att det känns lättare. Det är därför jag håller på att storkna och dö under mina tiominuterspass. Fortfarande. Efter tre veckor av dagliga löpturer. Jag köper hans förklaring. Och slår bort de där envisa tankarna på att jag nog egentligen är sjuk. Dödssjuk. Med cirka tre månader kvar att leva.
Ja ja. Det är dags för lingonvecka. Jag blir lite morbid då. Eller så är det ett tillfälligt tillstånd beroende på min ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar