Den här dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag och småttingarna begav oss till Öppna Förskolan, som vanligt. Vi var först att anlända, och vi kom för en gång skull tidigt. Skönt! Men... tiden gick... inga fler kom. När klockan var tio i tio (sången börjar tio) kom det en till. Jahapp. Sången hoppades över och vi gick rakt på fikat. Visserligen hyfsat trevligt och lugnt. Prästen avlade en visit, så sällskapet ökades ju med en person i alla fall. Vi diskuterade svininfluensan, vilket jag är redigt trött på nu. Nej, vi ska inte vaccinera oss. Nej, så är det. Suck och stön. Men den här gången var det i alla fall inte någon som försökte övertala mig att vi måste vaccinera oss. Jag ska inte gå djupare in på ämnet än så. Jag får huvudvärk bara jag tänker på det.
Hursomhaver. Efter Öppna gick vi vidare för att äta lunch ute på stan. Det har blivit vår måndags- och fredagsgrej. Men idag ville inte Treåringen ha plättar, utan idag bad han om pannkakor (stor skillnad, jag vet). Pannkakor innebär annat fik - med rulltrappa och rangliga, obarnvänliga bord. Det senare fick vi åtminstone sitta vid idag, eftersom det var så gott som knökfullt när vi kom. Vi hade inte varit där länge innan jag mindes alltför väl varför jag har slutat gå dit. Det går inte att slappna av och äta i lugn och ro. För ja, på andra stället går det - trots att jag är själv med två småttingar. Där finns ett litet lekbord med Duplo, kritor och block. Vill barnen springa iväg till betalbilen så innebär det inte att man helt plötsligt har noll koll på var de är eller vad de gör, och det finns ingen spännande rulltrappa att utforska. Dessutom är det (tyvärr ska man väl kanske egentligen säga) ganska tomt på folk, så det är lugnt och skönt. Att inte fler folk går dit är en gåta! Vissa skyller på priset. Oj, det är så dyrt! Fast en dagens kostar lika myckt som på andra stället. Märkligt. Dessutom måste jag säga att jag tycker precis allting är så mycket trevligare där. Men men - det är jag det.
Ja, idag har jag en sån där dag - full av missnöje och irritation. Lite av en antiklimax-dag. Nåja. Vad är väl en bal på slottet? Imorgon kväll ska jag på Me&I-party. Jag tröstar mig med det. Imorgon ska jag också ha den där fejkintervjun. Det är dock inget jag tröstar mig med.
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Glad första advent!
Den här helgen har mest gått åt till att pynta och mysa. Igår var vi bjudna på julbord på Växbo Kvarn. Det godaste julbordet jag någonsin ätit! Jag rekommenderar det varmt! Vi blev dessutom placerade i ett privat rum med äkta gammeldags bondgårdsstil. Önskar att jag hade haft kameran med mig! Det var så stämningsfullt! Maten är lite mer åt det gammeldags traditionella hållet med mycket lokal mat. Dessutom - och det här får man inte glömma om man kommer dit - går det att beställa in smakportioner av gourmeträtter. Det ingår i själva julbordet. Jag var den enda i ett sällskap på tjugo personer som gjordet dock, så det missas nog av många. Jag valde att testa lammrätten (främst för att jag nog bara har ätit lamm en enda gång i mitt liv) och gösen. Fruktansvärt goda båda två!
Här är lite av resultatet av helgens pyntande. Återigen blir det en blek och trist pyntbild, för jag är usel på att få till blixtfria bilder!
Fredagskvällen bestod - förutom obligatoriska Idol - även av pepparkaksbak! Ett litet minibak, där hela resultatet fick plats på en plåt. Och i barnens magar. Okej då, även i ömma moderns mage. Treåringens betyg efteråt löd: "Mmmm, god - bara lite äcklig!". Detta har han upprepat för alla som fört pepparkaksbaket på tal - pepparkakorna blev goda, men lite äckliga. Alright, I get the message. Det var nämligen mamman som hade svårt att tajma uttagning av plåt ur ugn.
Idag har vi blivit bjudna på adventsmiddag hos mormorn. Porterstek. En av mina absoluta favoriter. Så - julbord och porterstek - nu börjar det kännas som att julen faktiskt är på väg!fredag 27 november 2009
Smart Träsktant
Jag håller på att planerar ett hemma-hos-inlägg, fast just nu har vi tvärslut på batterier till kameran - så det får vänta. Jag tycker själv att det är så himla roligt att se hur folk har det hemma, så jag tänkte visa hur jag har det. Inte för att visa någon sensationell inredning - för det har vi verkligen inte - utan enbart för kul skull. Men som sagt, det kommer senare. Det är i alla fall lite mysigare här hemma än det brukar vara, på grund av julpyntet, så ska man göra ett hemma-hos-inlägg så görs det med fördel inför jul.
Fast jag köpte en röd. Nu står den och lyser så fint i vårt gigantiska vardagsrumsfönster. Det gäller att använda hjärnan när man står inför sådana här viktiga beslut. Jag låtsasvalde nämligen mellan den här, och en annan mindre - läs: billigare - variant. Oj, oj, hur ska jag göra? Hum hum. Så jag frågade Treåringen: "Ska vi köpa den där lilla... eller ska vi köpa den här STORA fina?". Svaret var givet - och mitt svepskäl att köpa den dyrare varianten var klappat och klart! Man får inte vara dum. Man måste dra nytta av de små liven ibland.
Idag har jag faktiskt slagit på stort och köpt en adventsstake som jag gått och kikat på ett bra tag. En Igge! 
Fast jag köpte en röd. Nu står den och lyser så fint i vårt gigantiska vardagsrumsfönster. Det gäller att använda hjärnan när man står inför sådana här viktiga beslut. Jag låtsasvalde nämligen mellan den här, och en annan mindre - läs: billigare - variant. Oj, oj, hur ska jag göra? Hum hum. Så jag frågade Treåringen: "Ska vi köpa den där lilla... eller ska vi köpa den här STORA fina?". Svaret var givet - och mitt svepskäl att köpa den dyrare varianten var klappat och klart! Man får inte vara dum. Man måste dra nytta av de små liven ibland.
torsdag 26 november 2009
Pyntat och klart (?)
Jag har införskaffat nya julgardiner till Treåringens rum. Han föll för dessa änglar, och det gjorde ju faktiskt ömma modern med.
Köket julpimpades. Lilla fönstret kan kanske inte kallas speciellt juligt, men i brist på snö får man göra så vitt man kan inomhus.
Stora fönstret fick den här fina gammeldags hissgardinen. Tyvärr är gardinstången lite för bred, så jag måste införskaffa sån där "spännlina" istället. Ja. Någon gång. I framtiden. Hursomhelst så gör sig ju julpynt bättre utan blixt, men jag kan inte för mitt liv få till ett någotsånär fokuserat foto utan blixt. Så här får ni den bleka, tråkiga varianten.
Sist men inte minst - julglögg åt mamman och pappan i familjen! Sambon fick Dufvenkrooks Special spetsad med whisky och mamman fick Lucia Choklad. Allt enligt tips från Petra! Det ska bli väldigt spännande att smaka. Jag är egentligen ingen stor glöggälskare, men det hör ju till att dricka någon klunk med lite nybakta pepparkakor. Och chokladsmak låter ju exotiskt och intressant!
Sist men inte minst - julglögg åt mamman och pappan i familjen! Sambon fick Dufvenkrooks Special spetsad med whisky och mamman fick Lucia Choklad. Allt enligt tips från Petra! Det ska bli väldigt spännande att smaka. Jag är egentligen ingen stor glöggälskare, men det hör ju till att dricka någon klunk med lite nybakta pepparkakor. Och chokladsmak låter ju exotiskt och intressant!
Hemläxa
Jag ska söka ett jobb. Fast på låtsas. Det är veckans läxa nämligen. På tisdag ska jag gå på en fejkintervju och raljera om hur fantastisk jag är. Eller nåt sånt.
Meningen är att man ska ta en riktigt jobbannons och skriva en ansöka till just det jobbet. Det ska vara något man är intresserad av på riktigt och faktiskt skulle kunna tänka sig att söka. Jag slog på stort och tänkte att jag kollar av hela landet, istället för att gå på den här lilla delen av Svea Rike. Vi ska ju ändå inte söka det på riktigt. Jag gick igenom de områden jag har erfarenhet av och de områden jag är intresserad av. Två jobb. I hela Sverige. I hela Sverige!
Nu är det meningen att jag inte ska deppa ihop, för 75% av alla lediga jobb annonseras inte ut. Och det låter ju positivt och lovande. Tills man inser att det då är meningen att man ska försöka hitta ett av de där 75%. Öh... Vi har ju tydligen också väldiga fördelar eftersom vi bor i en liten stad - för då har man ett sånt stort nätverk och kan hitta just det där jobbet genom sina oändliga kontakter.
Öh...
Nåja. Jag ska inte grotta ner mig i det. Jag ska istället skriva en ansökan. OK! Harkel. Då kör vi då! Typ... Vi blev frågade igår om vi tyckte att vi hade tillräckligt med kött på benen för att börja skriva. Jaaadå, log vi. Och trodde faktiskt på oss själva. Åtminstone jag. Tills igår kväll.
"Gör något roligt innan du sätter dig och skriver - för mår du bra, så gör du bra!". Coachens (ja, vi kallar honom det) ord ringde i öronen på mig. Så jag tog fram lite godis. Så! NU ska jag börja.
...
Men... hur börjar man? Surfa, surfa, surfa. CV, CV, CV. Men personliga brev då?! Jag hittade en sida som faktiskt hade med förslag på personliga brev, där expertrekryterare hade lämnat feed back. Samtliga brev hade kommentaren "börja med något som fångar intresset". Ååålrajt. Öh... Tjena Trasan Apansson? Hej hej leverpastej? Nä, hälsningsfrasen fick vara så länge.
Vidare. Första stycket. Ska förklara varför jobbet intresserar mig och varför jag borde vara intressant för dem. Som jag förstod det hela. Tvärstopp. "Jag är intresserad av den utlysta tjänsten som blabla, eftersom jag är positiv och glad". Öh... nä. Nä, vi lämnar det så länge.
Längre ner då? "Som person är jag...", hade någon inlett stycket, och fått beröm. OK, då kör vi på det. "Som person är jag... glad... och... positiv"?
Nä. Just det. Jag struntade i allt. La pappren åt sidan, surfade vidare in på Facebook och gjorde något jag är bra på istället. Skördade, matade, lagade, sådde. Och så åt jag lite godis. På riktigt.
Nu är det meningen att jag ska ta tag i den där ansökan igen. Så jag bloggar lite - för "mår jag bra, så gör jag bra". Funderade på om jag ska ta och pynta lite först också. Det är ju ändå första advent på söndag. Och pynt är ju mysigt, så då mår jag nog ännu lite bättre. Och kommer att skriva en superansökan. Ja, vi säger så.
Meningen är att man ska ta en riktigt jobbannons och skriva en ansöka till just det jobbet. Det ska vara något man är intresserad av på riktigt och faktiskt skulle kunna tänka sig att söka. Jag slog på stort och tänkte att jag kollar av hela landet, istället för att gå på den här lilla delen av Svea Rike. Vi ska ju ändå inte söka det på riktigt. Jag gick igenom de områden jag har erfarenhet av och de områden jag är intresserad av. Två jobb. I hela Sverige. I hela Sverige!
Nu är det meningen att jag inte ska deppa ihop, för 75% av alla lediga jobb annonseras inte ut. Och det låter ju positivt och lovande. Tills man inser att det då är meningen att man ska försöka hitta ett av de där 75%. Öh... Vi har ju tydligen också väldiga fördelar eftersom vi bor i en liten stad - för då har man ett sånt stort nätverk och kan hitta just det där jobbet genom sina oändliga kontakter.
Öh...
Nåja. Jag ska inte grotta ner mig i det. Jag ska istället skriva en ansökan. OK! Harkel. Då kör vi då! Typ... Vi blev frågade igår om vi tyckte att vi hade tillräckligt med kött på benen för att börja skriva. Jaaadå, log vi. Och trodde faktiskt på oss själva. Åtminstone jag. Tills igår kväll.
"Gör något roligt innan du sätter dig och skriver - för mår du bra, så gör du bra!". Coachens (ja, vi kallar honom det) ord ringde i öronen på mig. Så jag tog fram lite godis. Så! NU ska jag börja.
...
Men... hur börjar man? Surfa, surfa, surfa. CV, CV, CV. Men personliga brev då?! Jag hittade en sida som faktiskt hade med förslag på personliga brev, där expertrekryterare hade lämnat feed back. Samtliga brev hade kommentaren "börja med något som fångar intresset". Ååålrajt. Öh... Tjena Trasan Apansson? Hej hej leverpastej? Nä, hälsningsfrasen fick vara så länge.
Vidare. Första stycket. Ska förklara varför jobbet intresserar mig och varför jag borde vara intressant för dem. Som jag förstod det hela. Tvärstopp. "Jag är intresserad av den utlysta tjänsten som blabla, eftersom jag är positiv och glad". Öh... nä. Nä, vi lämnar det så länge.
Längre ner då? "Som person är jag...", hade någon inlett stycket, och fått beröm. OK, då kör vi på det. "Som person är jag... glad... och... positiv"?
Nä. Just det. Jag struntade i allt. La pappren åt sidan, surfade vidare in på Facebook och gjorde något jag är bra på istället. Skördade, matade, lagade, sådde. Och så åt jag lite godis. På riktigt.
Nu är det meningen att jag ska ta tag i den där ansökan igen. Så jag bloggar lite - för "mår jag bra, så gör jag bra". Funderade på om jag ska ta och pynta lite först också. Det är ju ändå första advent på söndag. Och pynt är ju mysigt, så då mår jag nog ännu lite bättre. Och kommer att skriva en superansökan. Ja, vi säger så.
måndag 23 november 2009
Frånvaro
Tänker mest bara förklara torkan som äger rum här. Den här gången finns faktiskt en giltig förklaring. Det är inte bara tomt i skallen, som annars. Orsaken denna gång heter magsjuka. Var så gott som utslagen i ett dygn, trots att själva magsjukan i sig bara varade ett fåtal timmar. Som resultat har magkatarren dragit på för fullt, så nu mår jag illa hela tiden om jag inte äter. Vilket inte alls känns så där väldigt lovande vad gäller mitt försök (?) att gå ner i vikt.
Fast faktum var att det ju var precis det jag hade gjort, när jag vägde mig idag. Jag var nere på en vikt som jag inte har varit sedan Ettåringen tittade ut. Mycket märkligt. För jag känner mig tyngre än någonsin.
Nåja. Jag har alldeles för många klädesplagg som bestämt dementerar att någon viktnedgång har skett, så jag ignorerar helt enkelt den där vägningen.
När jag berättar om min magsjuka - som ingen annan i familjen drabbades av - och mitt påföljande behov av att äta konstant... ja, då höjs det ju ett och annat roat ögonbryn och så fnissas det lite så där à la "jag vet nog, jag...". Men nej. Så är det inte. No bun in the oven. Garanterat. Det är bara min kropp som fortsätter bete sig skumt och irriterande.
Apropå sjukor... Ikväll har vi haft en överlevare av svininfluensan i vårt hem. Och kan konstatera att sjukvården (åtminstone i denna stad) inte verkar veta att det finns något som heter svininfluensa.
"Jaså, feber, huvudvärk? Hmmm. Svårt att andas, ont i lungorna? Jahaaa, lunginflammation! Här får du penicillin! Hejdå."
[någon dag senare]
"Jaså, hjälper inte penicillinen? Då får du en annan. Hejdå."
[ytterligare några dagar senare]
"Jaså, det hjälper inte ändå? Hmm. Vi tar lite sänka och kollar lite annat. Humdidum. Nämen, hejsan hoppsan, Gävle säger svininfluensa! På med ansiktsmasker och handskar, alleman!".
Som vanligt då, med andra ord - man ska kunna diagnostisera sig själv för att få rätt diagnos. Inget nytt under solen. Men är det inte nästan skrattretande med detta förfarande i dessa tider? Va? Svi... Vasaruattdehettesaru?
Fast faktum var att det ju var precis det jag hade gjort, när jag vägde mig idag. Jag var nere på en vikt som jag inte har varit sedan Ettåringen tittade ut. Mycket märkligt. För jag känner mig tyngre än någonsin.
Nåja. Jag har alldeles för många klädesplagg som bestämt dementerar att någon viktnedgång har skett, så jag ignorerar helt enkelt den där vägningen.
När jag berättar om min magsjuka - som ingen annan i familjen drabbades av - och mitt påföljande behov av att äta konstant... ja, då höjs det ju ett och annat roat ögonbryn och så fnissas det lite så där à la "jag vet nog, jag...". Men nej. Så är det inte. No bun in the oven. Garanterat. Det är bara min kropp som fortsätter bete sig skumt och irriterande.
Apropå sjukor... Ikväll har vi haft en överlevare av svininfluensan i vårt hem. Och kan konstatera att sjukvården (åtminstone i denna stad) inte verkar veta att det finns något som heter svininfluensa.
"Jaså, feber, huvudvärk? Hmmm. Svårt att andas, ont i lungorna? Jahaaa, lunginflammation! Här får du penicillin! Hejdå."
[någon dag senare]
"Jaså, hjälper inte penicillinen? Då får du en annan. Hejdå."
[ytterligare några dagar senare]
"Jaså, det hjälper inte ändå? Hmm. Vi tar lite sänka och kollar lite annat. Humdidum. Nämen, hejsan hoppsan, Gävle säger svininfluensa! På med ansiktsmasker och handskar, alleman!".
Som vanligt då, med andra ord - man ska kunna diagnostisera sig själv för att få rätt diagnos. Inget nytt under solen. Men är det inte nästan skrattretande med detta förfarande i dessa tider? Va? Svi... Vasaruattdehettesaru?
torsdag 19 november 2009
Länge leve Jung!
Gårdagen var otroligt intressant! Det var alltså dags för Trygghetsstiftelsemöte igen. Denna gång fick vi svara på frågor och komma fram till vilken JTI-personlighetstyp vi var. JTI står för Jung Type Indicator (googla ifall ni är nyfikna) och går ut på att man tar reda på huruvida man hämtar energi extrovert eller introvert, riktar uppmärksamhet baserat på sinnesförnimmelser eller intuition, fattar beslut baserat på tanke eller känslor och slutligen om man förhåller sig till omgivningen genom bedömning eller perception. När man svarat på frågorna får man en bokstavskombination (4 bokstäver) där varje bokstav representerar ett av alternativen ovan. Exempelvis visade mitt resultat att jag är en ENFJ, där E=extrovert N=Intuition F = Känslor och J= Bedömning. Vilket i sig innebär att jag är en person som hämtar energi från min omgivning, främst litar till min intuition, går helt och hållet på mina känslor när beslut ska fattas och vill ha kontroll och struktur i mitt liv.
Nog med förklaring.
Men vad intressant det var att tänka sig att jag faktiskt är en extrovert person (till skillnad från min tidigare syn på mig själv - att jag är introvert och svår) som behöver människor omkring mig för att ladda batterierna. Det förklarar faktiskt en hel del. Som att jag faktiskt inte riktigt trivs med att sitta själv och jobba - jag får ingenting gjort, för jag töms på energi. Att Facebook har blivit mitt home away from home, för jag behöver kontakt med andra människor för att orka gå hemma. Samtidigt är jag inte helt och hållen extrovert (man är sällan eller aldrig helt och hållet extrovert eller introvert), för det här med att prata inför folk är inte min starka sida, däremot hämtar jag enormt med energi från att prata med en mindre grupp.
Jag hade väldigt svårt att gissa innan om jag skulle hamna i gruppen Bedömning eller Perception (hur jag förhåller mig till omvärlden). Bedömningsgruppen är de som vill veta vad som ska hända, som vill ha struktur och kontroll. Perceptionsgruppen är de som är mera flexibla. Som inte har sådana strikta ramar, utan flyter med mera och trivs med det. Jag ville placera mig där innan - lite mot min vilja. Hur konstigt det än låter. I min tankevärld är det något negativt att vara i den gruppen. Man är ostrukturerad och slarvig. Något som jag har definierat mig själv som i alla tider. Och inte trivts med, bör tilläggas. När jag sa de orden fick jag en liten aha-upplevelse - det beror ju på att jag inte tillhör den gruppen! Fast det får jag ju ingen medalj för, för allt är ju lika rätt. Det finns ju ingen personlighet som är "fel". Bara högst subjektiva värderingar. Och naturligtvis krockar det lite när man inte är den typen av person. Jag har alltid fått den där stämpeln av andra personer - att jag är en slarver, stökig och oorganiserad. Medan jag faktiskt hela tiden strävar efter just struktur och ordning! Snurrigt, men så är det.
Sambon har ju lärt mig det här att få kontroll på saker och ting. Faktiskt. Vilken grupp han befinner sig i är det inga som helst tvivel om. Och vilken himla lättnad det har varit att äntligen få leva ett ordningssamt liv! Jag vet vad jag har att vänta mig, jag vet vad som gäller - pust och ett stort PHEW! Det tog bara trettio år att komma dit... På samma sätt som vår föreläsare uttryckte vilka rysningar han fick av J-personer, känner jag lite irritation över P-personer. Trots att jag räknat mig till den skaran tidigare. Vår föreläsare sa faktiskt också att om man träffar på en ny bekantskap och genast känner att nä, det här klaffar inte - då beror det med stor sannolikhet att man är olika personlighetstyper. E vs I eller J vs P. Det är främst E och I samt J och P som har betydelse för hur man klickar med andra personer. Samtidigt som en EP (flummig extrovert) ofta söker en IJ (strukturerad introvert) som partner, och vice versa. Man söker hela tiden balans i livet.
Är det inte intressant, så säg?!
Därför söker man även balans under själva dagen. Låt säga att en introvert person (som hämtar energi från sig själv och blir dränerad på energi av andra människor) jobbar som lärare. När dagen är slut orkar inte den personen göra saker som involverar ännu mer umgänge med andra människor, utan den måste ladda batterierna och få balans genom att vara för sig själv. Det betyder inte att en introvert person inte kan jobba som lärare, bara man ser till att få balansen under dygnets övriga timmar.
Eller om jag har ett flexibelt arbete med lite lösa ramar - då måste jag som J-person ha ännu mera struktur och planering i mitt privata liv. Och tvärtom naturligtvis. En P-person som har ett inrutat jobb med rutiner, måste balansera upp detta genom att låta saker flyta hemma istället.
Otroligt fascinerande! Och egentligen självklart, när man tänker efter.
Dessutom är det så att man inte alltid får samma bokstavskombinationer om man gör om testet efter något år eller så. Man påverkas ju av situationen man befinner sig i för tillfället. Jag, till exempel, som har varit föräldraledig i flera år - jag hämtar enormt med energi från andra människor just nu. Men skulle jag arbeta, kanske jag mer skulle känna att jag hämtar energi från att få vara ifred och ta det lugnt.
Nu har vi fått i läxa att bland annat koda våra partners. Det gjorde jag i ett nafs, kan meddelas. Redan innan vi fått läxan. ISTJ. Där har ni min sambo. Jag skulle kunna sätta både en och två slantar på att han skulle få det resulatet! Och ni som känner mig IRL - jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer hålla på att koda er och ta upp detta samtalsämne om och om igen. Det är ju bara så himla intressant!
Nämnde jag att den personlighetstypen jag fick innebär att jag "är inriktad på människor och deras potential och vill delge mina trossatser och min övertygelse"? Just nu är det här min trossats!
Nog med förklaring.
Men vad intressant det var att tänka sig att jag faktiskt är en extrovert person (till skillnad från min tidigare syn på mig själv - att jag är introvert och svår) som behöver människor omkring mig för att ladda batterierna. Det förklarar faktiskt en hel del. Som att jag faktiskt inte riktigt trivs med att sitta själv och jobba - jag får ingenting gjort, för jag töms på energi. Att Facebook har blivit mitt home away from home, för jag behöver kontakt med andra människor för att orka gå hemma. Samtidigt är jag inte helt och hållen extrovert (man är sällan eller aldrig helt och hållet extrovert eller introvert), för det här med att prata inför folk är inte min starka sida, däremot hämtar jag enormt med energi från att prata med en mindre grupp.
Jag hade väldigt svårt att gissa innan om jag skulle hamna i gruppen Bedömning eller Perception (hur jag förhåller mig till omvärlden). Bedömningsgruppen är de som vill veta vad som ska hända, som vill ha struktur och kontroll. Perceptionsgruppen är de som är mera flexibla. Som inte har sådana strikta ramar, utan flyter med mera och trivs med det. Jag ville placera mig där innan - lite mot min vilja. Hur konstigt det än låter. I min tankevärld är det något negativt att vara i den gruppen. Man är ostrukturerad och slarvig. Något som jag har definierat mig själv som i alla tider. Och inte trivts med, bör tilläggas. När jag sa de orden fick jag en liten aha-upplevelse - det beror ju på att jag inte tillhör den gruppen! Fast det får jag ju ingen medalj för, för allt är ju lika rätt. Det finns ju ingen personlighet som är "fel". Bara högst subjektiva värderingar. Och naturligtvis krockar det lite när man inte är den typen av person. Jag har alltid fått den där stämpeln av andra personer - att jag är en slarver, stökig och oorganiserad. Medan jag faktiskt hela tiden strävar efter just struktur och ordning! Snurrigt, men så är det.
Sambon har ju lärt mig det här att få kontroll på saker och ting. Faktiskt. Vilken grupp han befinner sig i är det inga som helst tvivel om. Och vilken himla lättnad det har varit att äntligen få leva ett ordningssamt liv! Jag vet vad jag har att vänta mig, jag vet vad som gäller - pust och ett stort PHEW! Det tog bara trettio år att komma dit... På samma sätt som vår föreläsare uttryckte vilka rysningar han fick av J-personer, känner jag lite irritation över P-personer. Trots att jag räknat mig till den skaran tidigare. Vår föreläsare sa faktiskt också att om man träffar på en ny bekantskap och genast känner att nä, det här klaffar inte - då beror det med stor sannolikhet att man är olika personlighetstyper. E vs I eller J vs P. Det är främst E och I samt J och P som har betydelse för hur man klickar med andra personer. Samtidigt som en EP (flummig extrovert) ofta söker en IJ (strukturerad introvert) som partner, och vice versa. Man söker hela tiden balans i livet.
Är det inte intressant, så säg?!
Därför söker man även balans under själva dagen. Låt säga att en introvert person (som hämtar energi från sig själv och blir dränerad på energi av andra människor) jobbar som lärare. När dagen är slut orkar inte den personen göra saker som involverar ännu mer umgänge med andra människor, utan den måste ladda batterierna och få balans genom att vara för sig själv. Det betyder inte att en introvert person inte kan jobba som lärare, bara man ser till att få balansen under dygnets övriga timmar.
Eller om jag har ett flexibelt arbete med lite lösa ramar - då måste jag som J-person ha ännu mera struktur och planering i mitt privata liv. Och tvärtom naturligtvis. En P-person som har ett inrutat jobb med rutiner, måste balansera upp detta genom att låta saker flyta hemma istället.
Otroligt fascinerande! Och egentligen självklart, när man tänker efter.
Dessutom är det så att man inte alltid får samma bokstavskombinationer om man gör om testet efter något år eller så. Man påverkas ju av situationen man befinner sig i för tillfället. Jag, till exempel, som har varit föräldraledig i flera år - jag hämtar enormt med energi från andra människor just nu. Men skulle jag arbeta, kanske jag mer skulle känna att jag hämtar energi från att få vara ifred och ta det lugnt.
Nu har vi fått i läxa att bland annat koda våra partners. Det gjorde jag i ett nafs, kan meddelas. Redan innan vi fått läxan. ISTJ. Där har ni min sambo. Jag skulle kunna sätta både en och två slantar på att han skulle få det resulatet! Och ni som känner mig IRL - jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer hålla på att koda er och ta upp detta samtalsämne om och om igen. Det är ju bara så himla intressant!
Nämnde jag att den personlighetstypen jag fick innebär att jag "är inriktad på människor och deras potential och vill delge mina trossatser och min övertygelse"? Just nu är det här min trossats!
tisdag 17 november 2009
Manligt vs kvinnligt
Det är lustigt det där med manligt och kvinnligt. Vissa vill hävda att det inte finns någon skillnad, att vi alla är individer, helt oberoende av det där vi har mellan benen. Jag själv till exempel - jag vill ofta tro att jag är någon som är övertygad att könet inte spelar någon roll. Men jag tar liksom mig själv på bar gärning, stup i kvarten. Senast idag.
Möte med Trygghetsstiftelsen igen. Träff nr två. Första träffen var med två herrar. Jag pratade med låg röst och var mycket seriös i mina uttalanden. Andra träffen (dvs dagens träff) var med en kvinna. Och poff!, så är den där låga rösten ett minne blott. Och den där seriösa sidan kastade jag lite lätt åt sidan. Enter lite gällröstade, skämtande och skrattande Träsktant.
Varför gör jag så?!
Mådde lite bättre när jag ertappade ovan nämnda kvinna med att titta på en annan kvinna när hon nämnde att många kanske äter lite för mycket sötsaker när de är stressade - bara för att vrida på huvudet och titta på en man när hon förklarade vidare att många andra dricker för mycket alkohol pga stress. För hur manligt är det att tröstäta choklad och hur kvinnligt är det att sprätta en starkbira när man har haft en jobbig dag?
Den här kvinnan är till och med psykolog. Lite intressant. Tyckte i alla fall jag.
Nu ska jag vara kvinnlig och titta på lite desperata husfruar...
Möte med Trygghetsstiftelsen igen. Träff nr två. Första träffen var med två herrar. Jag pratade med låg röst och var mycket seriös i mina uttalanden. Andra träffen (dvs dagens träff) var med en kvinna. Och poff!, så är den där låga rösten ett minne blott. Och den där seriösa sidan kastade jag lite lätt åt sidan. Enter lite gällröstade, skämtande och skrattande Träsktant.
Varför gör jag så?!
Mådde lite bättre när jag ertappade ovan nämnda kvinna med att titta på en annan kvinna när hon nämnde att många kanske äter lite för mycket sötsaker när de är stressade - bara för att vrida på huvudet och titta på en man när hon förklarade vidare att många andra dricker för mycket alkohol pga stress. För hur manligt är det att tröstäta choklad och hur kvinnligt är det att sprätta en starkbira när man har haft en jobbig dag?
Den här kvinnan är till och med psykolog. Lite intressant. Tyckte i alla fall jag.
Nu ska jag vara kvinnlig och titta på lite desperata husfruar...
fredag 13 november 2009
Blytung
Treåringen: Jag är jättestark, mamman!
Mamman: Jaså, är du?
Treåringen: Jaa! Jag kan lyfta människor!
Mamman: Oj, oj!
[liten paus]
Treåringen: Men jag kan inte lyfta dig.
Mamman: Jaså, är du?
Treåringen: Jaa! Jag kan lyfta människor!
Mamman: Oj, oj!
[liten paus]
Treåringen: Men jag kan inte lyfta dig.
torsdag 12 november 2009
Förbannad
"Var osjälvisk. Gör som oss! Vaccinera dig du med!"
Det är vårt landstings nya slogan för svininfluensevaccinet. Ursäkta - osjälvisk?! Det var väl den sämsta jäkla formulering jag hört! Jag blir inte ens irriterad - jag blir förbannad.
Nej, jag ska inte vaccinera mig eller våra barn. Det är mitt (och sambons naturligtvis) val och har inget som helst att göra med huruvida jag är självisk eller inte. I nuläget vet ingen om man gör rätt i att vaccinera sig. Eller om man gör fel i att inte vaccinera sig. Man gör det som känns rätt för en själv för stunden. För vi vet inte i nuläget.
Naturligtvis vill man att så många som möjligt ska vaccinera sig för att undvika att samhället slås ut under en period. Att inte alla ska ligga hemma och vara sjuka samtidigt. I stort sett. Förståeligt, så klart.
Naturligtvis vill de som inte kan vaccinera sig av olika orsaker att man ska vaccinera sig för att undvika att smitta dem. Förståeligt, det med. Naturligtvis.
Men jag tänker fortsätta tro att vi (dvs jag och sambon - fast hur sambon gör får han så klart välja själv) och våra barn mår bäst av att inte vaccineras. För var och en av oss måste få tänka på vår egen familj i första hand, när det handlar om att spruta in saker i kroppen. Då kan man inte komma och prata om att vara självisk eller osjälvisk. Osolidariskt eller inte - om inte jag tror på det här vaccinet, eller på själva massvaccineringen i sig - tror någon att jag tänker ge mina barn det då? Frågar du mig är det rent löjligt att ens börja blanda in solidaritet. Mina barns väl och ve går faktiskt före andras, i mitt hjärta. Så är väl alla föräldrar funtade.
Jag kan ha fel. Alla som vaccinerar kan ha fel. Det vet vi först i efterhand. Just nu är jag övertygad. Det räcker för mig. De som vaccinerar gör det för att de är övertygade. Fine by me. Jag tänker inte göra det, och inte fan är jag självisk för det!
Det är vårt landstings nya slogan för svininfluensevaccinet. Ursäkta - osjälvisk?! Det var väl den sämsta jäkla formulering jag hört! Jag blir inte ens irriterad - jag blir förbannad.
Nej, jag ska inte vaccinera mig eller våra barn. Det är mitt (och sambons naturligtvis) val och har inget som helst att göra med huruvida jag är självisk eller inte. I nuläget vet ingen om man gör rätt i att vaccinera sig. Eller om man gör fel i att inte vaccinera sig. Man gör det som känns rätt för en själv för stunden. För vi vet inte i nuläget.
Naturligtvis vill man att så många som möjligt ska vaccinera sig för att undvika att samhället slås ut under en period. Att inte alla ska ligga hemma och vara sjuka samtidigt. I stort sett. Förståeligt, så klart.
Naturligtvis vill de som inte kan vaccinera sig av olika orsaker att man ska vaccinera sig för att undvika att smitta dem. Förståeligt, det med. Naturligtvis.
Men jag tänker fortsätta tro att vi (dvs jag och sambon - fast hur sambon gör får han så klart välja själv) och våra barn mår bäst av att inte vaccineras. För var och en av oss måste få tänka på vår egen familj i första hand, när det handlar om att spruta in saker i kroppen. Då kan man inte komma och prata om att vara självisk eller osjälvisk. Osolidariskt eller inte - om inte jag tror på det här vaccinet, eller på själva massvaccineringen i sig - tror någon att jag tänker ge mina barn det då? Frågar du mig är det rent löjligt att ens börja blanda in solidaritet. Mina barns väl och ve går faktiskt före andras, i mitt hjärta. Så är väl alla föräldrar funtade.
Jag kan ha fel. Alla som vaccinerar kan ha fel. Det vet vi först i efterhand. Just nu är jag övertygad. Det räcker för mig. De som vaccinerar gör det för att de är övertygade. Fine by me. Jag tänker inte göra det, och inte fan är jag självisk för det!
onsdag 11 november 2009
Svårt att få kläm på saker och ting
Ettåringen sitter i full pyjamasmundering på pottan och trycker. Och trycker. Hon blir röd i ansiktet och knyter nävarna. Hon tar iiiiii. Hon reser sig upp, synar resultatet i pottan. Vilket så klart är noll och ingenting. "Näe", säger hon och sätter sig igen. Och trycker. Och tar iiiiii. Återigen reser hon sig och synar pottan. "Näe!".
Mysterier i vardagen.
Mysterier i vardagen.
Här har hon försökt sätta på sig pyjamasen själv. Efter borttagning av det där osynliga resultatet. Tröja bakochfram och benen i ett och samma byxben. Lika glad för det var hon.
Sen var det faktiskt orättvist om bara lillasyster skulle få bli fotad och utlagd på bloggen, så Treåringen bad om att få bli fotad också. Naturligtvis med älskade gaffeltrucken.
tisdag 10 november 2009
Rapport
Ja, här kommer rapporten om dagen idag. Eller snarare "kursen" idag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det här jag går på nu. Det är egentligen ingen kurs. Det är ett antal träffar där vi som varslats har möjlighet att utbyta tankar, idéer, erfarenheter och samtidigt får höra duktiga personer prata om intressanta ämnen. Nästa gång ska det avhandlas stress. Hur vi människor reagerar och agerar på/av/pga stress.
Något som verkligen kändes som en avlyft börda var att de deklarerade ganska snabbt att ni är här i första hand för att landa i det som har hänt. Och förklarade att de flesta av oss säkert fortfarande befinner oss i ett chocktillstånd eller förnekelsetillstånd (guilty!). Så det börjar sakta men säkert med prat om stress, om personligheter för att sedan glida över lite fint till att handla om kompetens, möjligheter och att fräscha upp kunskaper om och mod till att söka nya jobb. En fejkintervju ska vi få gå på också! Jisses. Jag blir svettig av bara tanken.
I alla fall. Det känns bra. Och jag känner mig... lättad. Samtidigt som jag känner att jag behöver den här påminnelsen om att jag faktiskt är uppsagd. Jag är inte på någon förlängd föräldraledighet nu. För jag faller direkt tillbaka i slappbeteendet och rent mentalt är jag föräldraledig och i barnbubblan. Å andra sidan sa vadmannuskabenämnahonommed - konsult? ja, det är han nog - att jag faktiskt skulle ta tillvara på den egentiden jag får när barnen är på dagis. Att jag skulle låta dammtussarna ligga och bara koncentrera mig på att ta in, landa och ta mig ur. Hmm. Undrar om han förstod vilken lat person jag faktiskt kan vara?
Sedan är det faktiskt så att det är en sorg att bli av med ett jobb man trivs med. Den sorgen tillåter inte jag mig känna, för "det var bara ett jobb". Men det var inte bara ett jobb! Faktiskt. Det är 8,5 år av mitt liv (nåja, med ett till-och-från-avbrott på tre år då) med arbetskamrater, rutiner och arbetsuppgifter som jag verkligen tyckte om. Och som var en självklar del av mitt liv. Att stå här nu, med allt det borttaget - för alltid - det gör så ont i hjärtat ibland så att jag inte kan andas. Men de känslorna skakas av, borstas bort och får inte finnas.
Så jag ska försöka låta de där känslorna få komma. Och jobba på att känna att det är okej och helt naturligt att vara förvirrad och varken veta ut eller in. Jag behöver inte veta idag vad som ska hända imorgon. Inte än.
Jag kunde inte sluta tänka på alla i min situation som inte har förmånen att få den här hjälpen av Trygghetsstiftelsen. Det är verkligen något alla skulle ha tillgång till! En möjlighet att få landa innan man kastas ut i jobbsökarkarusellen. För stressen att komma vidare, alla som frågar vad man ska göra nu - det gör en helt tankeblockerad. Man säger det folk vill höra och har helt stängt av. Efter det här mötet idag kan jag säga att konsulterna faktiskt sagt åt mig att inte fundera på det just nu. Ha!
Nej, det är inte meningen att jag ska sitta och pilla navelludd under hela min uppsägningstid. Men de närmaste en-två veckorna - då har jag tillåtelse att släppa alla tankar på framtiden.
Japp, det var dagens rapport. (och vet ni vad - det har nästan inte kliat nånting idag?!)
Något som verkligen kändes som en avlyft börda var att de deklarerade ganska snabbt att ni är här i första hand för att landa i det som har hänt. Och förklarade att de flesta av oss säkert fortfarande befinner oss i ett chocktillstånd eller förnekelsetillstånd (guilty!). Så det börjar sakta men säkert med prat om stress, om personligheter för att sedan glida över lite fint till att handla om kompetens, möjligheter och att fräscha upp kunskaper om och mod till att söka nya jobb. En fejkintervju ska vi få gå på också! Jisses. Jag blir svettig av bara tanken.
I alla fall. Det känns bra. Och jag känner mig... lättad. Samtidigt som jag känner att jag behöver den här påminnelsen om att jag faktiskt är uppsagd. Jag är inte på någon förlängd föräldraledighet nu. För jag faller direkt tillbaka i slappbeteendet och rent mentalt är jag föräldraledig och i barnbubblan. Å andra sidan sa vadmannuskabenämnahonommed - konsult? ja, det är han nog - att jag faktiskt skulle ta tillvara på den egentiden jag får när barnen är på dagis. Att jag skulle låta dammtussarna ligga och bara koncentrera mig på att ta in, landa och ta mig ur. Hmm. Undrar om han förstod vilken lat person jag faktiskt kan vara?
Sedan är det faktiskt så att det är en sorg att bli av med ett jobb man trivs med. Den sorgen tillåter inte jag mig känna, för "det var bara ett jobb". Men det var inte bara ett jobb! Faktiskt. Det är 8,5 år av mitt liv (nåja, med ett till-och-från-avbrott på tre år då) med arbetskamrater, rutiner och arbetsuppgifter som jag verkligen tyckte om. Och som var en självklar del av mitt liv. Att stå här nu, med allt det borttaget - för alltid - det gör så ont i hjärtat ibland så att jag inte kan andas. Men de känslorna skakas av, borstas bort och får inte finnas.
Så jag ska försöka låta de där känslorna få komma. Och jobba på att känna att det är okej och helt naturligt att vara förvirrad och varken veta ut eller in. Jag behöver inte veta idag vad som ska hända imorgon. Inte än.
Jag kunde inte sluta tänka på alla i min situation som inte har förmånen att få den här hjälpen av Trygghetsstiftelsen. Det är verkligen något alla skulle ha tillgång till! En möjlighet att få landa innan man kastas ut i jobbsökarkarusellen. För stressen att komma vidare, alla som frågar vad man ska göra nu - det gör en helt tankeblockerad. Man säger det folk vill höra och har helt stängt av. Efter det här mötet idag kan jag säga att konsulterna faktiskt sagt åt mig att inte fundera på det just nu. Ha!
Nej, det är inte meningen att jag ska sitta och pilla navelludd under hela min uppsägningstid. Men de närmaste en-två veckorna - då har jag tillåtelse att släppa alla tankar på framtiden.
Japp, det var dagens rapport. (och vet ni vad - det har nästan inte kliat nånting idag?!)
Kursdags
Idag är det dags att träffa Trygghetsstiftelsen igen. Jag har stressat runt hela morgonen. Oj oj, mamman måste ju äta frukost! Oj oj, mamman måste ju duscha!
Tills jag kom hem efter att ha lämpat av småttingarna på dagis (och pratat rapidfort med personalen om att jag inte vet när jag slutar idag men jag ringer när jag vet så vet de och så blir det väl bra så - inga punkter, slöseri med tid). Väl hemkommen upptäckte jag att jag har ju faktiskt tid över! Så nu sitter jag med en kopp kaffe och Spotify. Skönt. För i sanningens namn är jag ganska nervös. Nästan lite som ett barn som tror att hon kommer att få skäll för att jag inte har ett jobb än. Eller ens en idé om vad jag vill göra. Besvärliga jag. Jo, jag har idéer, men tyvärr noll ork och självförtroende att ta tag i nåt. För tillfället. Förhoppningsvis för tillfället.
Det kanske ändras efter den här "kursen"? Vem vet?
En sak till är jag nervös över - vilka fler kommer? Kommer jag vara tvungen att smyga in på toaletten när det är fikapaus eller låtsas att jag har extremt viktiga ärenden att slutföra på min mobil?
Ja, jag återkommer med rapport. Det börjar bli dags att dra sig.
Tills jag kom hem efter att ha lämpat av småttingarna på dagis (och pratat rapidfort med personalen om att jag inte vet när jag slutar idag men jag ringer när jag vet så vet de och så blir det väl bra så - inga punkter, slöseri med tid). Väl hemkommen upptäckte jag att jag har ju faktiskt tid över! Så nu sitter jag med en kopp kaffe och Spotify. Skönt. För i sanningens namn är jag ganska nervös. Nästan lite som ett barn som tror att hon kommer att få skäll för att jag inte har ett jobb än. Eller ens en idé om vad jag vill göra. Besvärliga jag. Jo, jag har idéer, men tyvärr noll ork och självförtroende att ta tag i nåt. För tillfället. Förhoppningsvis för tillfället.
Det kanske ändras efter den här "kursen"? Vem vet?
En sak till är jag nervös över - vilka fler kommer? Kommer jag vara tvungen att smyga in på toaletten när det är fikapaus eller låtsas att jag har extremt viktiga ärenden att slutföra på min mobil?
Ja, jag återkommer med rapport. Det börjar bli dags att dra sig.
måndag 9 november 2009
Kajsa Varg-gryta
Idag kändes middagen alldeles otroligt urtråkig att göra. Jag hade inga som helst idéer, och allt jag kunde komma på (som otroligt kulinariska korv och makaroner eller köttbullar och mos) fick det nästan att växa i munnen på mig. Så jag började lite på måfå plocka fram saker ur kylen som jag nästan kunde tänka mig att äta.
Resultatet blev faktiskt riktigt gott! Till och med så gott att jag snudd på fick stående ovationer från sambon. Okej, jag tog i lite i överkant nu. Men berömmet kom från hjärtat i alla fall, och det händer inte så ofta. Sambon har snarare en tendens att blanda in mig i hans - enligt honom - brist på fantasi och skills vad gäller matlagning. Han buntar ihop oss till ett "vi", och "vi" är tydligen usla på att laga mat och har aldrig någon fantasi, utan äter samma maträtter dag ut och dag in. Det där sista kan jag väl instämma lite i.
Hursomhaver. Det där berömmet satt i alla fall som ett smäck idag. Och därför tänker jag leka Mat-Tina och delge er mitt egenkomponerade - och alldeles förträffliga - recept! Gud är god. Och så även jag.
Så greppa pennan och läs ordentligt! Det här räckte förresten till vår familj bestående av 2 vuxna, ett stycke tioåring, ett stycke treåring och ett flickebarn på 1½. Men för enkelhetens skull kan vi säga 4 pers.
2 pkt bacon
1 liten lök alt ½ lök
3 grillkorvar (för ja, det var precis den mängden vi hade hemma - tillåtet att öka eller minska mängd)
4 soltorkade tomater
2 nävar svarta oliver
2 vitlöksklyftor
500 g krossade tomater (kan ökas om man vill ha lite "såsigare" gryta)
salt, peppar
Skär bacon, lök och soltorkade tomater i strimlor. Gör korvslantar av korven. Blanda ihop och bryn på. Häll på krossade tomaterna och pressa vitlöken över. Salt och pepper efter smak. Släng i nävarna med oliver. Låt det koka ihop och "gojsa" till sig ordentligt. Voilá!
Jag serverade faktiskt helt vanlig kokt potatis till - och det var en riktigt bra kombo! Rekommenderas, med andra ord. Funkar annars både med ris och pasta. Helst var för sig. Säkert med bulgur, couscous eller bovete också. Vad vet jag? Möjligheterna är oändliga!
Tioåringens betyg var: Gott, men helst utan tomatknölar (från krossade tomaterna).
Treåringens betyg var: Mums! Förutom löken, som pappan fick.
Ettåringens betyg var: Potatis - mums! Okej, korvarna gick ner - men hon är helt hopplös med maten just nu. Vi skyller på det.
Bildbevis finns tyvärr inte, för maten tog slut innan jag kom på tanken att detta måste delas med världen. Men grytan var rödaktig och potatisen gulaktig. Se där - en mental bild!
Resultatet blev faktiskt riktigt gott! Till och med så gott att jag snudd på fick stående ovationer från sambon. Okej, jag tog i lite i överkant nu. Men berömmet kom från hjärtat i alla fall, och det händer inte så ofta. Sambon har snarare en tendens att blanda in mig i hans - enligt honom - brist på fantasi och skills vad gäller matlagning. Han buntar ihop oss till ett "vi", och "vi" är tydligen usla på att laga mat och har aldrig någon fantasi, utan äter samma maträtter dag ut och dag in. Det där sista kan jag väl instämma lite i.
Hursomhaver. Det där berömmet satt i alla fall som ett smäck idag. Och därför tänker jag leka Mat-Tina och delge er mitt egenkomponerade - och alldeles förträffliga - recept! Gud är god. Och så även jag.
Så greppa pennan och läs ordentligt! Det här räckte förresten till vår familj bestående av 2 vuxna, ett stycke tioåring, ett stycke treåring och ett flickebarn på 1½. Men för enkelhetens skull kan vi säga 4 pers.
2 pkt bacon
1 liten lök alt ½ lök
3 grillkorvar (för ja, det var precis den mängden vi hade hemma - tillåtet att öka eller minska mängd)
4 soltorkade tomater
2 nävar svarta oliver
2 vitlöksklyftor
500 g krossade tomater (kan ökas om man vill ha lite "såsigare" gryta)
salt, peppar
Skär bacon, lök och soltorkade tomater i strimlor. Gör korvslantar av korven. Blanda ihop och bryn på. Häll på krossade tomaterna och pressa vitlöken över. Salt och pepper efter smak. Släng i nävarna med oliver. Låt det koka ihop och "gojsa" till sig ordentligt. Voilá!
Jag serverade faktiskt helt vanlig kokt potatis till - och det var en riktigt bra kombo! Rekommenderas, med andra ord. Funkar annars både med ris och pasta. Helst var för sig. Säkert med bulgur, couscous eller bovete också. Vad vet jag? Möjligheterna är oändliga!
Tioåringens betyg var: Gott, men helst utan tomatknölar (från krossade tomaterna).
Treåringens betyg var: Mums! Förutom löken, som pappan fick.
Ettåringens betyg var: Potatis - mums! Okej, korvarna gick ner - men hon är helt hopplös med maten just nu. Vi skyller på det.
Bildbevis finns tyvärr inte, för maten tog slut innan jag kom på tanken att detta måste delas med världen. Men grytan var rödaktig och potatisen gulaktig. Se där - en mental bild!
Hopplöst
Mhm. Nu har jag kollat Platsbanken i mitt län. Imorgon har jag möte med Trygghetsstiftelsen igen, så jag kände att jag måste vara lite uppdaterad. Mjo, just det. Jag hade nog kunnat säga vad som skulle finnas där att söka, utan att uppdatera mig. Diverse säljaryrken. I stort sett punkt. Kan man laga lite mer exotisk mat fanns det också några jobb att söka. Och just ja, lärare söks också.
Om jag går till mitt gamla jobb och säger att jag faktiskt inte har lust att försöka kränga på ovilliga personer onödiga saker - tror ni jag får tillbaka min tjänst då?
Om jag går till mitt gamla jobb och säger att jag faktiskt inte har lust att försöka kränga på ovilliga personer onödiga saker - tror ni jag får tillbaka min tjänst då?
söndag 8 november 2009
Farsdagsfrukost
Japp, så här såg det ut imorse när jag och barnen bjöd pappan på farsdagsfrukost. Vi hade gjort till oss rejält och serverade rostat bröd och kaffe. Avancerat så det förslår. På bilden sitter Ettåringen och äter "smörglass", en av de mest populära godsakerna i vårt hem. Treåringen leker med sin nya älskade gaffeltruck. Namnsdagspresent från farmorn och farfarn. Pappan fick förresten en tomte (vald av Treåringen) och sponsring till ett par nya jeans, i form av ett presentkort (valt av mamman).
Ettåringens lugg har blivit så lång, så när vi skulle till farmor och farfar och fira den senare - då sattes luggen upp med hårklämma i miniformat. Och dra på trissor - hon lät den vara! I alla fall ett litet tag...
Ettåringens lugg har blivit så lång, så när vi skulle till farmor och farfar och fira den senare - då sattes luggen upp med hårklämma i miniformat. Och dra på trissor - hon lät den vara! I alla fall ett litet tag...
torsdag 5 november 2009
Tårta, snö och öl
Jag känner mig som sociala lejonet med stort... S? Eller blir det L? Nåja. Struntsamma. Ikväll ska jag möta upp mina numera föredetta arbetskamrater och äta lite gott. Och kanske dricka en och annan öl. Snön vräker ner, så man kan ju behöva trösta sig med något.
Fast det var inte riktigt sant. Jag gillar snön. Dock inte slasket som snön förmodligen kommer bli upphov till.
Jag har verkligen inget av värde att rapportera idag. Eller jo, jag skulle kunna berätta om vårt besök till Öppna. Dit vi stressade som galningar för att upptäcka att vi kom först av alla, trots att vi var sena. Och att det bara dök upp två barn till (med tillhörande mammor). Något som faktiskt var supermysigt. De två mammorna är dessutom två goda vänner till mig, så det blev ju ännu skojigare. Kändes som att man hade en hemmaträff borta. Det bjöds till och med på tårta idag. Otroligt festligt. Treåringen blev salig och åt två och en halv bit. Innan ni tänker att jag är en oansvarig mamma - tårtan innehöll både druvor och ananas. Jättenyttigt, när man tänker efter.
Anledningen till att vi var på Öppna idag är för att det går magsjuka på dagis. Ironiskt va? Natten efter föräldramötet bröt det ut. Så vi undviker dagis några dagar nu. Känns som en bra plan.
Nu upptäckte jag att klockan springer iväg och det är dags att börja piffa till sig. Samt väcka dottern som ligger ute och sover. Plus att Treåringen nog blir lite rädd av filmen han ser på, så han efterlyser min närvaro. Jahapp, jahapp. Otroligt körigt för mig just nu.
Fast det var inte riktigt sant. Jag gillar snön. Dock inte slasket som snön förmodligen kommer bli upphov till.
Jag har verkligen inget av värde att rapportera idag. Eller jo, jag skulle kunna berätta om vårt besök till Öppna. Dit vi stressade som galningar för att upptäcka att vi kom först av alla, trots att vi var sena. Och att det bara dök upp två barn till (med tillhörande mammor). Något som faktiskt var supermysigt. De två mammorna är dessutom två goda vänner till mig, så det blev ju ännu skojigare. Kändes som att man hade en hemmaträff borta. Det bjöds till och med på tårta idag. Otroligt festligt. Treåringen blev salig och åt två och en halv bit. Innan ni tänker att jag är en oansvarig mamma - tårtan innehöll både druvor och ananas. Jättenyttigt, när man tänker efter.
Anledningen till att vi var på Öppna idag är för att det går magsjuka på dagis. Ironiskt va? Natten efter föräldramötet bröt det ut. Så vi undviker dagis några dagar nu. Känns som en bra plan.
Nu upptäckte jag att klockan springer iväg och det är dags att börja piffa till sig. Samt väcka dottern som ligger ute och sover. Plus att Treåringen nog blir lite rädd av filmen han ser på, så han efterlyser min närvaro. Jahapp, jahapp. Otroligt körigt för mig just nu.
onsdag 4 november 2009
Föräldramöte och morgonmys
Igår kväll var jag och sambon på föräldramöte på småttingarnas dagis. Ett föräldramöte utan presentationsrunda, vilket var uppskattat. Av mig åtminstone. Det spelar ingen roll att jag känner igen de flesta föräldrar rätt väl. Jag har ändå lyckats med konststycket att presentera mig som Treåringens pappa vid ett tillfälle. Det är något med det där att sitta och vänta på sin tur att prata. Det går liksom inte att lyssna på övriga föräldrar, utan man sitter bara och kör sin egen presentation som ett mantra i huvudet. Fast ibland bryter sig små bråkdelar av de andra föräldrarnas presentation in i skallen, och man försöker påstå att man har bytt kön.
Hursomhelst. Den här gången slapp vi. Istället fick vi våra barns dagisfoton i ett band runt halsen. Så då kunde övriga föräldrar dra egna slutsatser om huruvida vi var barnets mor eller far. Mycket smidigt, om du frågar mig.
Mötet var i alla fall trevligt och givande. Gruppdiskussion om när barnen är tillräckligt friska för att vara på dagis. Det är riktigt intressant att höra hur andra resonerar. För i en perfekt värld är barnen hemma så fort det finns minsta risk att de smittar. Men i verkligheten funkar det ju inte så. Inte för oss heller. Förkylningar till exempel - hur ska man göra när barnen är i stort sett konstant förkylda hela hösten/vinter? Grönt snor? Nu sägs det att det är det genomskinliga "harmlösa" snoret som smittar som mest. Eller snarare personen som alstrar det. Min lilla hjärtefråga är ju magsjuka. Eftersom jag hatar sjukdomen med en rejäl nypa passion. Men det brukar svida i folks plånböcker att vara hemma två extra symptomfria dagar, så många vill intala sig att den där kräkan nog inte alls var magsjuka. Den berodde nog på något helt annat. Been there, done that. Vi har bland annat startat (?) en magsjukeepidemi på Öppna förskolan för att jag ville tro att Ettåringens kräka berodde på en för stor potatisbit som satte sig i halsen. Den gången berodde det ju inte ens på plånboken. Bara mitt sociala behov och ren dumhet.
Men man förstår ju varför magsjukorna sprider sig så, när man sitter och pratar. De allra flesta vill vidhålla att EN kräka inte gör en magsjuka. Fast den bevisligen faktiskt gör det. Inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta för att säkert majoriteten av föräldrarna har skickat iväg sina magsjukesmittande barn till dagis/skola. Eller Öppna då.
I alla fall. En intressant diskussion är det. Och en anings infekterad diskussion. För alla sitter vi där och känner oss lite träffade.
Vi hade farmorn och farfarn hemma med småttingarna, och hade lovat de små att de skulle få vara vakna tills vi kom hem. Men vi möttes av denna syn:
Två slagna hjältar i soffan. 
Jag drog igång kaffebryggaren, för att en kopp kaffe borde kunna få mig att må lite mer som mig själv:
Nu har jag detta framför mig (inte helt sant, om man tittar på datorskärmen):
Och brasan har blivit så här fin:
Hursomhelst. Den här gången slapp vi. Istället fick vi våra barns dagisfoton i ett band runt halsen. Så då kunde övriga föräldrar dra egna slutsatser om huruvida vi var barnets mor eller far. Mycket smidigt, om du frågar mig.
Mötet var i alla fall trevligt och givande. Gruppdiskussion om när barnen är tillräckligt friska för att vara på dagis. Det är riktigt intressant att höra hur andra resonerar. För i en perfekt värld är barnen hemma så fort det finns minsta risk att de smittar. Men i verkligheten funkar det ju inte så. Inte för oss heller. Förkylningar till exempel - hur ska man göra när barnen är i stort sett konstant förkylda hela hösten/vinter? Grönt snor? Nu sägs det att det är det genomskinliga "harmlösa" snoret som smittar som mest. Eller snarare personen som alstrar det. Min lilla hjärtefråga är ju magsjuka. Eftersom jag hatar sjukdomen med en rejäl nypa passion. Men det brukar svida i folks plånböcker att vara hemma två extra symptomfria dagar, så många vill intala sig att den där kräkan nog inte alls var magsjuka. Den berodde nog på något helt annat. Been there, done that. Vi har bland annat startat (?) en magsjukeepidemi på Öppna förskolan för att jag ville tro att Ettåringens kräka berodde på en för stor potatisbit som satte sig i halsen. Den gången berodde det ju inte ens på plånboken. Bara mitt sociala behov och ren dumhet.
Men man förstår ju varför magsjukorna sprider sig så, när man sitter och pratar. De allra flesta vill vidhålla att EN kräka inte gör en magsjuka. Fast den bevisligen faktiskt gör det. Inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta för att säkert majoriteten av föräldrarna har skickat iväg sina magsjukesmittande barn till dagis/skola. Eller Öppna då.
I alla fall. En intressant diskussion är det. Och en anings infekterad diskussion. För alla sitter vi där och känner oss lite träffade.
Vi hade farmorn och farfarn hemma med småttingarna, och hade lovat de små att de skulle få vara vakna tills vi kom hem. Men vi möttes av denna syn:
Två slagna hjältar i soffan. Idag känner jag mig lite ur vädret (ett uttryck som kom som från ingenstans, undrar om jag har använt det rätt?). Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad som känns fel. Småttingarna är hemma från dagis (ledig dag), så vad sjutton gör man då? När man inte riktigt har ork att dra iväg på äventyr? Jag ska försöka roa dem så gott det går i hemmets lugna vrå.
För en stund sedan drog jag igång en brasa, som här är lite grann på g:
Jag drog igång kaffebryggaren, för att en kopp kaffe borde kunna få mig att må lite mer som mig själv:
Nu har jag detta framför mig (inte helt sant, om man tittar på datorskärmen):
Och brasan har blivit så här fin:
tisdag 3 november 2009
Hackiga polisonger och djävulsspeglar
Jag är nysnaggad igen. Av-frisör-nysnaggad. Jag var lite nysnaggad innan också. Fast av mig själv. Det brukar sällan bli så där riktigt bra. Konstigt nog. Jag valde alltså att kapa av lite hår inför festen som var i fredags. Den där jag var så övertänd inför. Den där som också blev jätterolig och lyckad. Kan jag ju tillägga, bara för att informera.
Men åter till övertändheten. Jag skulle alltså klippa mitt eget hår när jag var stressad och ivrig och ville bli färdig helst igår. För de som inte vet (finns det några sådana som läser det här?) har jag kort hår. Riktigt kort hår. Det är ganska oförlåtligt, om man säger så. Klipper man själv så syns det. Att man har klippt själv alltså.
Av någon outgrundlig anledning valde jag att rycka på axlarna och säga "äh! jag gör lite så här bara" när det var vänster hands tur att klippa. Jag är högerhänt. När höger hand klippte var jag jättenoggrann. Men som sagt - vänster hand fick liksom fria... händer? Det gick så där. Den där polisongen som jag skulle putsa lite bara, fick ett stort hack i sig. Inte så där värst snyggt. Och en liten anings pinsamt när jag gick till frisören redan igår. Det var, med andra ord, bara helgen kvar innan jag skulle besöka min professionella hårklipperska. Man skulle ju kunna dra till med en liten vit lögn om att man... öh... slant med kniven när man hackade fredagstacosgrönsakerna. Men jag var rak och ärlig. Stort av mig.
Så man skulle ju kunna tro att jag är nöjd och glad nu. Både med lättat hjärta och snaggad frippa. Men man känner väl sig aldrig så ful som när man har ett frisörbesök i färskt minne. Inte på grund av håret, utan på grund av de där förhatliga stoooora speglarna och framför allt - det fruktansvärda ljuset. Det är överavslöjande och kan på inget sätt alls kallas snyggljus. Så nu har jag fått nytt vatten på kvarnen gällande min inbillade (?) allvarliga sjukdom. Jag måste ju vara minst döende som ser ut så där!
Dessutom rök tankarna på att bli frisör. Inte bara på grund av att jag är talanglös. Men tänk att stå hela dagarna och se sig själv i de där speglarna. Man måste ju vara skitsnygg för att orka vara frisör! Och ha hälsan i behåll.
Men åter till övertändheten. Jag skulle alltså klippa mitt eget hår när jag var stressad och ivrig och ville bli färdig helst igår. För de som inte vet (finns det några sådana som läser det här?) har jag kort hår. Riktigt kort hår. Det är ganska oförlåtligt, om man säger så. Klipper man själv så syns det. Att man har klippt själv alltså.
Av någon outgrundlig anledning valde jag att rycka på axlarna och säga "äh! jag gör lite så här bara" när det var vänster hands tur att klippa. Jag är högerhänt. När höger hand klippte var jag jättenoggrann. Men som sagt - vänster hand fick liksom fria... händer? Det gick så där. Den där polisongen som jag skulle putsa lite bara, fick ett stort hack i sig. Inte så där värst snyggt. Och en liten anings pinsamt när jag gick till frisören redan igår. Det var, med andra ord, bara helgen kvar innan jag skulle besöka min professionella hårklipperska. Man skulle ju kunna dra till med en liten vit lögn om att man... öh... slant med kniven när man hackade fredagstacosgrönsakerna. Men jag var rak och ärlig. Stort av mig.
Så man skulle ju kunna tro att jag är nöjd och glad nu. Både med lättat hjärta och snaggad frippa. Men man känner väl sig aldrig så ful som när man har ett frisörbesök i färskt minne. Inte på grund av håret, utan på grund av de där förhatliga stoooora speglarna och framför allt - det fruktansvärda ljuset. Det är överavslöjande och kan på inget sätt alls kallas snyggljus. Så nu har jag fått nytt vatten på kvarnen gällande min inbillade (?) allvarliga sjukdom. Jag måste ju vara minst döende som ser ut så där!
Dessutom rök tankarna på att bli frisör. Inte bara på grund av att jag är talanglös. Men tänk att stå hela dagarna och se sig själv i de där speglarna. Man måste ju vara skitsnygg för att orka vara frisör! Och ha hälsan i behåll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)