Helgen som gått

I helgen har jag:

- varit på Cookies n Beans turnédebut som ägde rum i min lilla plutthemstad. Mycket bra! Musik man blir glad av, som får en att börja klappa händerna hejdlöst och stampa fötterna hårt i golvet. Inte direkt väntat beteende, men oj vad roligt!

- drömt en knasig dröm om att min (manlige) sambo fött oss ett barn. Han fick ont i magen, åkte till sjukhuset och vips, ut kommer en bebis! Han tog med bebisen hem och jag fick försöka amma honom (bebisen alltså, det var en pojke). Och ja, jag kände ilningarna när mjölken rann till. Drömmen låter ju inte klok någonstans, men var så verklig där och då att jag gått runt hela dagen med en tom känsla i magen. Var tog min bebis vägen?! Barnen som faktiskt existerar tyckte att det var alldeles fantastiskt roligt och ville höra om min dröm igen och igen och igen under middagen.

- varit på badhuset med småttingarna och sambon. Tvååringen flöt alldeles själv i vatten hon inte bottnade i, med enbart armpuffar på. Och baddräkt och badblöja då. Men de senare hjälpte knappast flytförmågan. När jag sa åt henne att sparka med benen och göra hundsimsrörelser med armarna SIMMADE hon faktiskt in till bassängkanten! Är hon inte fantastisk?!

- fortsatt funderat på min framtid. Den 2/4 ska jag berätta för Trygghetsstiftelsen vad jag vill göra med mitt liv. Och jag har ingen aning. Jag har verkligen inte en endaste liten susning. Nu börjar jag fundera på översättare igen. Back to the original idea liksom. Men för att plugga till det krävs en kandidatexamen jag inte har. Ja, ni läste rätt - jag ska ha en examen för att få gå utbildningen. Gäsp. Ungefär där började jag ge upp. Kollade upp Kammarkollegiets översättarprov, kände mig väldigt liten och okunnig och gav upp lite mera. Känner mest för att svära långa ramsor, dra världens största täcke över mig och gömma mig i några år. Eller så.

Jamen nämen, det här blev ju muntert...

Linnea

Jag har ett långt, argt och ledset inlägg om Linnea i huvudet, men ingen tid att sätta det på pränt. Men känner att jag måste i alla fall kommentera det, om än väldigt kort och koncist. Jag blir äcklad av att det finns sådana här människor, och rädd för att ett helt samhälle kan vara så kollektivt dumma i huvudet. Det här är höjden av orättvisa och snedtänk. Eller snedtänk är egentligen ett för snällt ord. Att ungdomarna dras med i ryktesspridning och mobbning - det är ledsamt men tyvärr ganska väntat. Att vuxna däremot inte kan tänka längre än näsan räcker (eller ens så långt) och föregå med gott exempel - det gör mig rent ut sagt rasande! Hur kan en vuxen människa mobba och sprida rykten om ett barn?! Det övergår mitt förstånd. Om det vore en enda dumskalle som betedde sig så, men ett helt samhälle av vuxna som påstår att hon ljuger, att hon ville det och att det väl bara är att säga "nej"... En präst som tycker synd om pojken för att han våldtar igen. Det är bara ofattbart och totalt surrealistiskt. Och ändå så himla verkligt och ett faktum. Skrämmande och så upprörande att jag går i bitar.

Är folk verkligen så outbildade att de tror att en person som ser bra ut och inte har svårt att få tjejer/killar inte kan begå sexuella våldsbrott? Har vi inte kommit förbi den där missuppfattningen om att killar (och tjejer för all del) som våldtar inte gör det för att de är kåta och bara ville ha någon att sätta på? Kan det inte vara så att Linnea, i det här fallet, kanske var ett väldigt lämpligt offer för Oskar just för att hon faktiskt gillade honom, för då minskade risken att hon skulle "tjalla"?

Nej, även om det inte är någon nyhet att folk i allmänhet inte är speciellt smarta alla gånger - det här chockar verkligen mig. Att sedan höra i eftersnacket att det händer ofta i sådana här fall, det får mig bara att vilja kräkas. Vad lever vi i för jäkla stenåldersamhälle? Är det inte år 2010?!

Avslutningsvis - har du inte sett avsnittet av Uppdrag Granskning. Se det ögona böj! Och är du medlem på Facebook, visa att du inte är stenåldersmänniska och ge Linnea ditt stöd här och här. Det behöver hon efter alla hatgrupper som existerar på nätet.

Springtajm!

Den här synen möttes jag av när jag skulle söva Tvååringen i vagnen på baksidan:

Vilket vårtecken! Iofs är ju inte snödroppar kända för att nödvändigtvis vänta på våren och värmen. Men ändå! Jag kände mig lite vårpirrig i magen iaf. Att sambon och Treåringen just drog iväg för att åka skridskor grusar ju vårkänslorna liiite granna, men det försöker jag ignorera.

Däremot känns det inte direkt som så pass mycket vår att barnen kan slänga mössorna åt skogen och ta fram kepsarna, som jag såg på ett par ungar igår när jag var på väg till träningen. En var helt utan mössa och två av de andra hade kepsar. Öh? Där gick jag med min stora tjocka mössa och frös! Solen var totalt frånvarande och det var väl si så där 5 minusgrader ute och blåsigt. Barnen hade dessutom gympaskor på fötterna och vanliga luvjackor istället för täckjackor. Nja, riktigt så varmt är det väl inte än. Tanten i mig pockar på uppmärksamhet och jag tänker tankar som "vad har de för föräldrar?!" och biter mig i tungan för att inte slänga ur mig en eller annan kommentar. Ja ja, jag ska sköta mig själv så sköter deras föräldrar (inte) dem...

35 är väl ingen ålder? Varför börjar jag då redan känna mig som en kärring?!

Minibrottsling i huset

Man får förvånansvärt mycket träning av att sudda på en vägg. Jag gjorde nämligen en upptäckt alldeles nyss - en massa klotter på Treåringens vägg och ena garderobsdörr! Trots att jag är trebarnsmamma är det första gången jag erfar detta, så ni kan ju tänka er den första ögonuppspärrade förvirrelse och panik som intog min kropp. Tills jag såg att det var blyertsklotter. Det vill säga pytteliten förseelse. Suddbar förseelse.

På ett ganska överdrivet besviket sätt frågade jag barnen vem som var den skyldige. Treåringen kontrade blixtsnabbt med ett "det var inte jag!", som jag vid det här laget vet betyder "det var jag, det var jag, det var jag!". Dessutom hade pytteskadegöraren lämnat en tagg. Sin bokstav. Busted!

Straffet han fick blev att lyssna på sin trötta moder som malde och malde om hur fel det är att rita på någonting annat än papper. Det är jättefel. Jättefel. Jätte [flås flås] feeeel!

Har jag förresten berättat att jag går på Familjeverkstan för att lära mig bli en mer pedagogisk och sansad mamma?

UTpumpad

Här sitter jag, nytränad och helt färdig som människa. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal när träningen verkligen suger all must ur en? Sambon brukar prata om att "varva ner" efter träning. Det vill säga - han blir så upp-pumpad med energi så han måste liksom landa lite efteråt.

Öh...?

Själv behöver jag snarare något slags uppåttjack efteråt. Jag försöker med kaffe just nu, men jag misstänker att det skulle behövas starkare grejer för att få den här tanten pigg igen. Ska jag verkligen behöva införskaffa Rosenrot, Berocca och diverse andra pigghetspreparat? Har det gått så långt nu?

Bad boys vs good boys

Igår kväll tänkte jag ta tillfället i akt och spana in den här omtalade Joel Kinnaman. Var man än vänder sig suckar kvinnliga vänner och bekanta över denna man. Själv har jag varit i ovisshet eftersom jag inte tittar på Johan Falk-filmerna. Och heller inte har sett Snabba Cash. När jag såg den personen som antog var han var jag tvungen att googla för att se om det verkligen var den där som orsakat denna lindriga hysteri. Ungefär som att gnugga ögonen, blinka kraftigt några gånger och titta igen. Via alldeles förträffliga google.

Men nej. Jag ser verkligen inte det alla andra ser. Vad är det för speciellt med den där? Jag förstår inte ens tjusningen överhuvudtaget. En helt vanlig kille. Vilket i och för sig kan vara lite roligt, att en helt vanlig kille får kvinnorna att tråna. Men ändå lite... jag vet inte. Om vi tar Antonio Banderas - bara för att dra till med ett exempel - han är inte någon jag personligen går igång på. Däremot kan jag ju se vad det är andra kvinnor går igång på hos honom. För någonstans ser jag ju ändå att han har den där berömda "sängkammarblicken" och har en kropp som möjligtvis faller folk i smaken. Men Joel Kinnaman...? Jag känner mig förvirrad.

Vid en kort dialog på Facebook kommer det fram att Grallsan har en förkärlek för "dräggiga" killar. Det vill säga killar som ser ut som "drägg". Och visst, då börjar vi komma in på områden som är totalt okända för mig. Så då förstår jag lite mera varför jag inte förstår. Jag är nämligen helt och hållet oemottaglig för "bad boy"-killar. Den slanten trillade ner först igår, efter den där korta dialogen. Jag har aldrig reflekterat över det, men jag har alltid gått igång på ordentliga killar. Jag finner inget som helst lockande i de där strulpellarna som ser lite farliga ut. (Med det inte sagt att "ordentliga" killar inte kan vara strulpellar... Eller farliga för den delen. Men det lämnar vi där.)

Visst låter det urtråkigt? Det låter som att det är totalt i avsaknad av passion och eld, av någon anledning.

Men en attraktiv kille för mig är inte så mycket hur han ser ut, utan hur han verkar. Och jag har nog alltid letat efter en kille som är - jag kommer inte på något bättre ord - ordentlig. Han ska vara hel och ren, kortklippta naglar, kort hår, klä sig lagom snyggt. Det är ungefär vad jag tittar på rent utseendemässigt. Utöver det är det mer den där snälla killen jag är ute efter. Eller var, ska jag ju naturligtvis skriva. Jag har ju hittat honom.

Det är nästan lite lustigt för om jag skulle gå igenom mina ex så är det uteslutande (åtminstone till ytan) lugna, snälla killar. Säkert ofta de där som inte så många andra la märke till. Jag tycker att det här är otroligt intressant! Det säger ju en hel del om en själv - vem man väljer att bli kär i. För man letar ju mer eller mindre medvetet efter någon som kompletterar en. Eller så försöker man ersätta något eller någon.

Så vad det då betyder att jag vill ha ordentliga killar och inte alls faller för Joel Kinnaman-killar, det vete gudarna. För utifrån vad jag skrev ovan skulle det ju betyda att jag var drägget... Eller nåt. Ja, vi kan ju avsluta analysen här. Det är intressant, men vi behöver ju inte gå så långt att vi drar några slutsatser.

Äldre och mera praktisk

Jag har haft en bemärkelsedag. Jag har nämligen fyllt 35 år. På frågan vad jag önskade mig valde jag att önska mig praktiska saker - som en cykel och en symaskin. Otroligt upphetsande saker. Men det är saker som behövs och som är tråkiga att lägga egna pengar på. Det slog mig först någon dag efter min födelsedag att jag faktiskt hade kunnat önska mig en ny kamera eller en I-Phone. Lite lustig insikt - att jag inte ens hade en tanke på att önska mig saker jag faktiskt VILL ha, utan istället önskade mig saker jag BORDE ha. Nä, okej. Jag ville faktiskt ha en cykel också. Och en symaskin. Så jag är glad och nöjd. Men fatta lyckan om jag suttit här med drömkameran!

Ja ja. När jag fyller 40 ska jag försöka komma ihåg att önska mig något jag verkligen VILL ha. (För de där födelsedagarna däremellan är ju bara ojämna = billigare presenter. Till skillnad från den ytterst jämna siffran 35...)

Däremot fick jag något av mina kära kompisar K, F och M som jag har önskat mig i hemlighet en längre tid. Ja, i hemlighet helt utan anledning, mest för att jag liksom aldrig har kommit mig för att nämna att jag vill ha det. Jag fick i alla fall presentkort på en skönhetssalong. Det kanske krävdes den stadiga siffran 35 för att folk i mitt umgänge skulle anse att det var behövligt? Hursomhaver. Jag ska - för första gången i mitt liv, I might add - få en riktig ansiktsbehandling! Vilken upplevelse.

Tulpanen på bilden sitter i buketten jag fick av K, F och M. Om jag hade haft min drömkamera hade jag kunnat ta den där bilden jag skulle vilja ta på den. Nu fick jag nöja mig med bilden ovan. Hundrafemtioelva kort och det där är det bästa resultatet. Min kamera har helt klart sett bättre dagar...

Ny men fortfarande innehållslös

Jag har bytt utseende. Igen.
Och jag har tappat skrivförmågan. Igen.

Jag skulle så stort börja skriva seriöst, eller åtminstone mera personligt, i min andra blogg. Men efter ett seriöst inlägg försvann tiden. Det är egentligen det det beror på nu - tiden. Och en liten del av det hela kan ju även bero på brist på bloggämnen. Jag ska dock försöka komma igång igen. Detta lilla menlösa inlägg är i alla fall en början.

Flytt igen

Jag skippar wordpress-bloggen. Jag kom inte överens med upplägget där, så nu kör jag istället på en separat blogspot-blogg där det krävs inloggning för att kunna läsa. Jag är väldigt mycket kompis med blogspot, så det känns dumt att fixa nåt som inte är trasigt. Om du är intresserad av att kunna läsa den ocensurerade bloggen, skicka ett mail till mig så löser vi det. Eventuellt. Naturligtvis kommer jag inte att dela ut inbjudningar till höger och vänster, för då faller ju liksom hela idén.

Man kan ju undra varför jag gör så här. Jag har ju nuddat vid det ett antal gånger, att jag känner ett behov av att skriva på ett annat sätt. Ett sätt som jag idag inte känner mig bekväm att göra eftersom jag inte riktigt vet vilka som läser min blogg. Dessutom vill jag ha en blogg som lite håller sig till sin stil, så att säga. Jag vill inte blanda tunga saker med tokroliga eller fåniga saker, helt enkelt. Med det sagt menar jag dock inte att allt i den andra bloggen kommer vara tungt och svart. Vi får la si, vad det bli.

Flyttar!

Jag är i flyttartagen. Det blir en nätflytt av bloggen. Men den här blir kvar ett tag till, tills jag vet hur jag flyttar allt och om jag vill bo på det andra stället.

traesktanten.wordpress.com

Det är nya adressen. Alldeles fräsch och nystartad, utan tillpiffning. Än så länge.

Åkejrå

Inte helt övertygad, men det känns bättre. Det kändes som att jag borde meddela det. I övrigt har jag inte så mycket att skriva om, för tillfället. Eller tiden finns snarare inte.

Jag kan i alla fall meddela att min Tioåring blir Elvaåringen idag! Hipp hipp hurra! I present fick han en touch-lampa som han har önskat sig i evigheter - och blev jätteglad för - men naturligtvis funkade inte touch-funktionen. Sånt gör mig sur! Det var ju självjklart den funktionen som gjorde hela lampan, även om den ser cool ut (som en gigantisk glödlampa). Han fick även ett "lär-dig-rita-manga"-kit från sambons föräldrar. Och passande nog sa han igår kväll att han vill lära sig att rita "på riktigt"! Så den presenten gick också hem! Fint fint. I övrigt blev det lite böcker och spel. Det är inte det lättaste att hitta presenter till en elvaåring som liksom har allt han behöver (av praktiska saker, dvs). Allt han önskar sig har med dator- eller tv-spel att göra, något jag känner att han har i överflöd. Istället har jag försökt odla hans övriga intressen. De ytterst få övriga intressena. Det vill säga att rita, att läsa och att blippa på en lampa.

Blä!

Jag tycker inte om att degraderas till hackad lever för att någon annan sätter på sig guldbyxorna. Trodde jag på någon slags förbättring överhuvudtaget skulle jag kanske kunna vara glad på riktigt istället för att klistra på ett leende och spela. Visst, det kan vara bra. Eller så kan det bygga upp nya förhoppningar som sedan grusas. Igen. För vilken gång i ordningen? Nej, helt ärligt är jag inte så jävla glad över att någon jag älskar mer än livet självt förmodligen får sitt hjärta krossat igen. Men visst, det är inte min plats att dela ut chanser. Bara min plats att stå vid sidan om och se på.

Nej. Livet leker inte nu.

Ett stycke utmaning

Jag har blivit utmanad! Sånt gillar jag. Denna gång kom utmaningen från Egensinnigt. Av något outgrundlig (eller åtminstone okänd för mig) anledning kan jag inte klippa och klistra in saker i bloggen längre. Det har iofs inte så mycket att göra med just den här utmaningen - jag ville bara informera om att instruktionstexten jag ska lägga in här nu kopieras för hand. Otroligt imponerande.

Så här gör man:

- bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Sedan väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i de utmanades blogg för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens blogg för mer information.

Okej. Jag har skrivit något liknande förut, så ifall du känner igen sakerna kan det bero på det. Och liksom Egensinnigt blir det kanske inte så egendomliga saker jag bjuder på, snarare saker som är typiska för mig eller som folk kanske inte vet om mig.

1. Jag har andedräktsfobi. Vad gäller min egen. Jag kan inte ens sova vänd mot mina barn och andas dem i ansiktet. För att undvika att andas på dem lägger jag upp en flik av täcket som barriär. Jag har jättesvårt för personer som står för nära när jag ska prata - just av denna anledning. Då vänder jag bort ansiktet eller tittar ner i golvet/backen. Denna punkt kan möjligtvis falla under kategorin Egendomligt.

2. Jag har varit statist i en film, nämligen Mackan. Delar av filmen spelades in i min hemstad och i filmen står jag på Rådhustorget och äter en glass, 2 år gammal. Inte egendomligt alls.

3. När jag inte kan sova brukar jag fastna i flyktvägsfunderingar. Ni vet, ifall någon hotfull person bryter sig in i huset eller ifall huset börjar brinna e.d. Allra jobbigast har jag med barnens flyktvägar. How to do, how to do?

4. Jag skulle behöva ha glasögon, men någon gång i si så där nian fick jag ett par skitfula glasögon som jag inte ville använda. Punkt slut. Därför går jag runt på stan och verkar stram och högfärdig. Fast jag ju egentligen är vänligheten personifierad...

5. Jag tycker verkligen inte om djupt vatten. Att se undervattensfilmer o.d. ger mig magont. Jag sitter på helspänn och väntar på Odjuret. Jag har fått höra att jag har levt på Atlantis i ett tidigare liv och funderar på allvar om den här djupvattensfobin kommer därifrån. Ganska egendomligt, gissar jag.

6. Slutligen pratar jag onödigt mycket för mig själv. För att jag avskyr tystnaden. Antar jag. Eller så tycker jag bara väldigt mycket om min egen röst. Ibland tycker jag att det är synd att ingen annan hör mig, förutom jag själv. Det är oftast i min ensamhet som jag är som roligast, nämligen.

Jag väljer att utmana:
Mossbergsfrugan
Grällsan
Livet i Lycka
Petra
Hedebris
Bea

På fel sida av Inne- och utelistan

Helgen har bjudit på en trevlig middag och afton med kompis S. Däremot avslutades kvällen på ett av stans uteställen och just den delen skulle vi ju kunna radera. Jag och S gick runt som två vilsna fossiler och förfärades över småflickornas genomgående klädsel bestående av halvgenomskinliga svarta strumpbyxor och en tajtare än tajt, kortare än kort klänning som slutade preciiiiiis där skinkorna möter låren. Eller förfärades är väl fel ord - vi har ju sett Melodifestivalen - men att precis alla skulle ha den utstyrsel var lite... förvånande, höll jag på att skriva, men det var det ju inte heller. När jag tänker efter. Vi bara noterade det, kan vi ju bestämma oss för.

Jag kände mig lite medelålders där jag satt i mina slitna jeans och en silkig topp. Helt ute, tydligen. Inte för att jag egentligen jämför mig med tjejer i de allra tidigaste 20-åren, men just där och då blev det ju onekligen så. Frågan var ju egentligen var allt folk i vår egen ålder hade tagit vägen. För fejsbookare som jag är hade jag nämligen sett en ansenlig skara jämnåriga som tänkte ge sig ut på lokal, och stan är ju inte direkt stor. Men det finns kanske en hemlig svartklubb?

Nåja. Tacka vet jag festligheterna vi ska på om två veckor. Där kallas vi "småtjejerna" och är lite coola när vi väljer att stuffa till coverbandet på nedervåningen istället för att styras runt av rödrosiga karlar på övervåningen.

Och nej, det är inte jag som har blivit gammal - det är de yngre som liksom har blivit så himla... ung!