Namnbyte

Jag vill förresten byta namn på bloggen. Träsktanten. Det var ju bara något jag drog till med. Det känns inte representativt någonstans.

Förslag?

Gaah!

Det är svårt med den här omställningen från heltids"ledig" till heltidsarbetande. Det spelar ingen roll att människor lever det här livet hela tiden runt omkring mig. Det är i alla fall en himla omställning för mig.


Sist jag jobbade heltid var jag ensamstående med ett barn. Och hur konstigt det än må låta - det var lättare än att jobba heltid som sambo med tre barn. Eller, vid närmare eftertanke kanske det inte låter så konstigt. När jag kom hem från jobbet förr i tiden hade jag min stora son och mig själv att ta hand om. Vi hade våra rutiner som funkade. Nu när jag kommer hem från jobbet har jag två småttingar, en stor kille, en sambo och mig själv att ta hand om. Ja ja, ta hand om och ta hand om. Sambon sköter sig själv, men det ska lagas mat med honom i åtanke i alla fall. Plus att man delar hemmet med någon som har åsikter om hur saker och ting ska vara. Jag kan inte bara skita i allt och låta det se ut som ett bombnedslag för att jag är dödstrött, som jag kunde förr i tiden. Vilket faktiskt i själva verket är positivt, för någon av alla de där dödströtta dagarna måste man ju ändå ta tag i hemmet.

Hursomhelst. Jag ilar runt i ett gråtfärdigt töcken när jag kommer hem från jobbet. Varje syssla byter av den andra och hela tiden blir jag avbruten av små barnröster som antingen pockar på min uppmärksamhet eller skriker argt åt leksaker/syskon. Mitt i allt det där ska jag någonstans känna att jag ser barnen, att jag pratar med barnen (bortsett från åtsägningar och trött skäll) och - kanske viktigast av allt - att jag andas.

Missförstå mig rätt - jag beklagar mig inte, jag avreagerar mig lite bara. Det blir en chock. Oavsett hur vanligt det är och hur mycket alla andra också har det så här, dag ut och dag in. Jag måste lära mig var jag ska hitta tillfällen att andas. Att inte känna att hela dagen, från det jag kliver upp till det jag går och lägger mig, är en enda lång arbetsdag. Så småningom lunkar vardagen på och man hittar rutiner som funkar. Snart har sambon semester, vilket innebär att jag får lite semester från eftermiddagsilandet hemma. Då ska jag komma hem från jobbet och ANDAS.

Parentes: Och jag ska banne mig ta tag i träningen igen! Pösmunk is my middle name. Slut parentes.

Humdidum

Hej och hå! Här händer snudd på ingenting. Jag fortsätter lyssna och det är fortfarande roligt och intressant (och lite nervöst när jag tänker på att jag är själv med dessa telefonerande kunder sen), men övrig tid känns ganska tom just nu. Jag har läst på allt som går att läsa på, jag läser alla inkommande mail och svarar på dem i mitt huvud och jämför sedan mitt svar med mina kollegors faktiska svar. Men det tar inte så lång tid som det låter. Det känns ganska trögt just nu. Jag sätter etiketter på kuvert så fort jag kan komma åt, för att få känna mig lite nyttig. Plus att jag fyller i i tidsrapporteringsprogrammet så fort någon ny rapporterbar händelse har ägt rum. Oj oj, här ska knappas in! Brått, brått!

Men på fredag - då är det dags. Då ska jag börja svara i telefonen. Min handledare har slängt åt mig några frågor, så där helt apropå. Alltså fiktiva, men vanliga, sådana. Jag blir helt ställd. Öh... Alltså, öh... Vahettere, öh... Så jag kan behöva öva lite på min respons. Det är nu jag skulle ha behövt fler personligheter att bolla med i min ensamhet.

Midsommar 2010

Tvååringen med sin flagga. Fyraåringen i bakgrunden.

Jag lyckas få Fyraåringen med på ett ordentligt kort. Tvååringen i bakgrunden.

Det krävdes godis och bubbeldricka för att jag skulle få med båda barnen framifrån på samma bild.

Tvååring vilar i gräset (Fyraårings sko till vänster i bild).

I år blev det till och med dans runt midsommarstången! Fyraåringen dansar bredvid sin älskling. Och lillasyster fick vara med på ett hörn.

Årets midsommarafton blev väldigt lyckad. Vädergudarna var för en gång skull med på noterna. Det var lagom mycket folk vid Söderalas Hembygdsgård. Barnen träffade flera kompisar och sprang runt som små illrar och hade skoj. Vid tretiden packade vi ihop för att åka hem och grilla. Då kom i och för sig regnet, men det gjorde inget. Vi har ju tak på altanen och satt i sommarvärmen, åt gott och lyssnade på smattrande regn. Förhöjd mysfaktor på den grillmiddagen.

Nu håller vi tummarna för att sommarvärmen får stanna och att man kan få känna lite sommarfeelings. Även om jag ska jobba hela sommaren.

Glad midsommar!

Denna midsommarafton börjar ju väldigt lovande. Åtminstone vad gäller vädret. 19 grader varmt när jag klev upp (efter en sovmorgon - bara en sån sak!) och nu en timme senare har det stigit ännu en grad. Härligt!

Fyraåring och Tvååring på midsommarfirande förra året.

Återkommer förmodligen med liten midsommarrapport och förhoppningsvis en och annan bild.
Glad midsommar på er!

Mörkbrunt med vitt

På mitt kära jobb finns en kaffeautomat. Eller flera egentligen, men på "min" våning finns en av dem. Jag övervägde, innan jag började jobba igen, att ta med mig en termos med kaffe till jobbet av den enkla anledningen att kaffet smakar (eller åtminstone har smakat) röv i alla år jag har jobbat på denna arbetsplats. Men när första arbetsdagen kom struntade jag i det, eftersom det kändes lite löjligt och nästan lite... skogsmulleaktigt att ta med sig en termos. Väl på jobbet bestämde jag mig för att vara modig och testa kaffet ännu en gång. Det har gjorts stickprov av undertecknad vid ett flertal tillfällen, men alltid med samma resultat - röv. Det går inte ens att förklara på annat sätt, röv ligger närmast. MEN - döm om min förvåning då kaffet var i det närmaste drickbart vid senaste stickprovet! Det smakar fortfarande inte kaffe, men det smakar åtminstone inte röv (varsågod att räkna antalet gånger ordet förekommer i texten).

Nu till det som jag fnissar åt. I kaffeautomaten finns möjlighet att välja mellan ett antal kaffedrycker - Espresso, Caffe Latte, Macchiato osv. Med andra ord ska maskinen innehålla mjölk. Nu är det tydligen så att om man inte tillhandahåller mjölk på riktigt, får man inte ange mjölk på maskinen (?) - därav förklaringen "vitt" (= mjölkpulver) på maskinen. Kaffe med vitt. Exempelvis. Istället för Kaffe med mjölk då. I mina ögon ser det liksom mer drogaktigt ut. Jag får kokainassociationer och kan inte låta bli att fnissa. En Caffe Latte har alltså beskrivningen "1/3 starkt kaffe, 2/3 vitt" (med viss reservation för fel recept). Det ser ju helskoj ut!

Frågan är dock hur kaffet kan få kallas kaffe. För hur beter man sig för att få kaffe att smaka inte kaffe? Såvida man inte silar det genom en svettig träningssocka. Min slutsats blir naturligtvis att det inte är riktigt kaffe. Det borde således rimligtvis kallas för svart (eller möjligtvis mörkbrunt då, om man ska vara helt sanningsenlig). Svart/Mörkbrunt med vitt. Och när jag ändå håller på kan vi slänga in snabbkaffe (ni vet, det där som ser ut som strössel som ska blandas med vatten och magiskt bli kaffe = bullshit) i samma kategori.

...

Vila i frid, farmor. <3

Numera Tvååringen och min farmor

Kortis

Det är så himla roligt att ha ett jobb att gå till! Jag kan inte riktigt smälta det, hur roligt det faktiskt är. För innan evighetsföräldraledigheten var jag extremt less på att jobba. Det berodde naturligtvis inte bara på själva arbetsuppgifterna, men jag minns att jag skämtade om att jag skulle "skaffa" femton ungar på rad så att jag kunde vara hemma länge, länge. Be careful what you wish for. Liksom.

Så nu tänker jag bara vara glad över varje dag jag får kliva upp och gå till mitt jobb. Så länge det varar.

Filmkvällar hos oss

Jag har passat på att kolla på filmer på TV1000 med Elvaåringen, nu medan vi fortfarande har det. Alltså. Av någon anledning lyckas jag inte så bra med filmvalen.

Första filmen var en film jag själv ville se, mest pga att någon nämnde den på Facebook nyligen och jag då precis hade missat den kvällen innan. Mammut - ni vet, Lukas Moodyson-filmen. Jag visste ingenting om den. Faktiskt. Jag var helt oinsatt och visste inte vad som kunde tänkas hända. Jag och Elvaåringen börjar titta. Filmen går och går och absolut ingenting händer. Jag tänker att jag ska kolla infon om den för att se vad vi har att vänta oss. Där uppmärksammar jag att filmen är från 15 år. Hoppsan då. Men en sån här händelselös film kan väl knappast skada. Så vi fortsätter att titta. På något sätt är jag ändå innästlad i filmen och vill veta hur det går, om det ens kommer att hända någonting överhuvudtaget i filmen. Men det gör det. Sista kvarten. Då händer allt. Allt. Jag ska inte sabba ifall någon inte sett den och möjligtvis vill se den. Men det händer otäcka och upprörande saker under denna sista kvart. Av någon anledning fick den här mamman handlingsförlamning av chocken, så hon tänkte aldrig på att Elvaåringen kanske inte borde se allt detta elände. Vilket resulterade i en förstörd son som aldrig någonsin vill bli vuxen, och vid närmare eftertanke faktiskt inte riktigt vill vara barn heller. Oj. Jo, vi pratade igenom det hela och kramades. Han fick titta på "Kniven mot strupen" (ni vet, restaurangprogrammet) innan sängdags för att liksom radera lite elände.

OK. Inte så lyckat.

Kväll nummer två. Vi ser först Twilight och jag oroar mig under hela filmen att sonen tycker att det är otäckt. Det tycker han inte. Lugna puckar, med andra ord. Efter Twilight zappar jag över till en annan TV1000-kanal och hittar en film som enligt kanalbytarinfo-grejen heter nåt som börjar med "Zack och Miri...". Jag känner igen en av skådespelarna som någon som brukar vara ganska skoj, så vi fortsätter titta. Efter ungefär fem minuter känner jag att det kanske var lite väl fult språk. Men ja ja. Någon sväng under filmens första halvtimme eller så kollar jag infon för att se vad det är för film. Den fullständiga titeln är "Zack och Miri gör en porrfilm". Harkel. Okeeeej. Jag säger inget till sonen utan konstaterar bara lite nonchalant att nu börjar nog filmen bli lite för barnförbjuden, och skickar honom i säng med en bok istället.

Ett rätt av tre. Jag måste verkligen hänga med bättre i filmvärlden.

So far so good

Nu har jag snart avverkat min första vecka på jobbet. Det går framåt. Idag har jag faktiskt utfört en riktig arbetsuppgift som fick mig att känna mig ungefär lika viktig som Kronprinsessan herself. Jag satte etiketter på förpackade kuvert och bar en hel hög med etiketterade och förpackade kuvert till Posten (ja, den interna alltså). I övrigt pysslar jag mest bara med medlyssning (jag sitter med hörlurar och lyssnar på min handledares kundsamtal) och inpluggning av rutiner och ämnen.

Jag har inte fått igenom mina prv-medmänniskesamtal än, så i väntan på det fortsätter jag att etikettera kuvert och se skitviktig ut.

Ett stycke rapport

Det gick bra igår. Min första dag på jobbet. Eller ja, första dagen på just den här tjänsten i alla fall. Allt känns mer än lovande. Så trots att jag var så trött så att jag trodde att jag skulle somna vid middagsbordet var jag sällsynt glad och uppsluppen igår eftermiddag (tills barnen började tjafsa vid matbordet då och fick min trötta stubin att tända på nolltid. Så med andra ord var det en kort liten stund av glädje och uppsluppenhet. Men ändock).

Hursomhaver. Idag är en ny dag och jag ska visst tillbaka till jobbet idag igen. När jag insåg det igår kväll kändes det totalt surrealistiskt. Vadå? Får jag komma tillbaka? Mars 2006 - då gick jag hem på föräldraledighet med Fyraåringen. Sedan dess har jag gjort några korta gästspel på jobbet. Några månader här, några månader där. Alltid på deltid. För att dryga ut föräldradagarna. Tvååringen anlände och föräldraledigheten fortsatte med något gästspel på jobbet någonstans mitt i. Sedan ofrivillig ledighet i cirka nio månader och PANG! Heltidsjobb bara så där. Min hjärna har inte riktigt hunnit registrera det här med heltidsjobb och vad det innebär. Men snart så.

Och kanske är det en dum idé att blogga på morgonen när man inte är helt färdig och dessutom har två småttingar att göra färdig. Om tjugo minuter ska vi stå utanför ytterdörren. Lycka till med det...

Snart

Vart jag ska åka snart? Jo, till jobbet. Japp, jobbet! Jag har ett! Iiiiiiiiiiiiiiiiiih!

The end of an era

Nu är syskonvagnen såld. Det känns faktiskt inte ett dugg sorgligt. Jag tror sambon tycker att det här är jobbigare än vad jag tycker. Det ska bli så in i bomben skönt att slippa släpa runt på den, nu när barnen är så pass tunga som de är. Istället har vi införskaffat ståbräda - en sk. buggy board. Den ser väldigt smidig ut, så det återstår att se.

Okej, skittrist inlägg. Men nu kan jag i alla fall se när bytet ägde rum, ifall jag nu vill veta det i framtiden. Eftersom den här bloggen kommer att leva i en evighet. Jomenvisst.

Från och med idag är Fyraåringen en stor kille som inte sitter i vagn. Tjolahopp.

Stackars stackars

Jag är sjuk. Jag fattar det knappt, för jag är - varsågod, Murphy - aldrig sjuk. Jag minns inte när jag var förkyld sist. Och faktiskt minns jag inte ens när jag började säga att jag aldrig är sjuk. Jag vet bara att någonstans på vägen har jag slutat vara sjuk.

Men nu är det slut med det. Huvudvärk som nästan får mig att gråta. Med sånt där annat drygt obestämbart ont. Man kan inte säga att man har ont i halsen. Eller ont i näsan (brukar man någonsin ha det?). Man har bara ont någonstans inuti huvudets nedre del. Lite krångligt att säga. Så man håller tyst och lider bara.

Ja, jag är vek. Men jag är ju aldrig sjuk!

Slappna av lite, shall we?

Det kan vara så att jag missar poängen. Fast jag tror inte riktigt att jag gör det. Det här med barn och deras barnprogram och -sånger, måste de alltid vara politiskt korrekta och jämställda till punkt och pricka? Jag kan erkänna att jag är en av dessa föräldrar som inte ens höjer det minsta på ögonbrynen över att Händige Manny råkar vara av det manliga könet. Inte för att jag tycker att så ska det vara, för han är snickare (eller vad är han egentligen? Alltiallo? Hela stadens vaktmästare?). Utan snarare för att jo, män kan faktiskt också vara snickare. Och kvinnor också. I den här serien är det en man. Det vore ju toppen om det fanns en serie om Händiga Hanna också. Visst. Men är det ändå inte vi föräldrar som uppfostrar barnen? Är det inte vår uppgift att lära dem om jämställdhet och vilka möjligheter de har här i livet?

Kan inte barnen bara få bli underhållna ibland? Bara få sitta där och tycka att Händige Manny är rätt skoj? Slippa bli matad med lektioner om könsrollers vara eller icke vara hela tiden?

Om jag lovar som god förälder att lära min dotter att hon kan och ska följa vilka drömmar hon än har, att hon har rätt till och är värd exakt samma saker som hennes bröder, att lära henne om gräsklippning och biltvätt, skruva i glödlampor (förlåt, energilampor), spika upp en tavla och montera ihop IKEA-möbler. Om jag lär henne att hon är värd allt och lite till och att hon inte behöver forma sig efter någon mall utan bara vara exakt den underbara människa hon är - kan hon få titta på Händige Manny då och bara bli road en stund? Ungefär som jag blir när jag tittar på extremt icke-politiskt korrekta The New Adventures of Old Christine? Eller Desperate Housewives för den delen? Ni vet, av typen "låt hjärnan slappna av så tar vi hand om dig en stund". Ok, det där lät lite creepy, men jag hoppas ni fattar. Jämför deras energiförbrukning med min eller din för ett ögonblick, så inser man att de kanske kan behöva en stund av icke-föreläsning. En stund av bara vara.

Nytillskott

Idag vill jag gratta min systerdotter som fött en dotter på självaste Nationaldagen. Och - dessutom - på självaste BF-datumet! Sånt imponerar på mig. Själv har jag ju svårt att få ut ungarna överhuvudtaget (+15 dagar resp. +9 dagar med småttingarna). Om jag inte vore helt och hållet färdig på bebisfronten skulle jag vilja testa bara en gång till, just för att se om det är möjligt att få en bebis i närheten av BF-datumet. Helst före då, men just PÅ själva BF-datumet är ju nästan häftigare.

En riktig liten sötnos är hon i alla fall! Nu väntar jag bara, inte så tålmodigt, på vad sockertoppen ska få för namn. Det är alltid - alltid! - den viktigaste infon i min värld. Jag har redan överöst henne (systerdottern alltså) med namnförslag. Nåja. Nu svamlar jag bara.

Stort grattis till tösen, Bea!

Snabba ryck

Jag satt vid köksbordet imorse. Med barnen. Frukostdags med Bolibompa-webben på hederplatsen vid bordets ena kortsida. Barnens älskade "Elias" som skulle ut och åka tåg. Så ringer telefonen och jag rycker åt mig den i tron att det är sambon som ringer (AC/DC-konsert med efterföljande hotellnatt), men innan jag svarar ser jag att det är från Arbetsplatsen.

Magont. Magont. Magont. Och lite hjärtklappning.

För att göra ett längre telefonsamtal kort - jag blev erbjuden jobbet. Jag börjar inte nästa vecka, men veckan därpå. Det har inte sjunkit in än. Kan det verkligen gå så fort? Drömde jag? Skrev en statusrad på Facebook och fick sedan ångest när alla grattis-hälsningar kom. Tänk om jag bara drömde?! Eller att det inte är klart alls på långa vägar?

Så det där jublet har inte kommit än. För jag fattar helt enkelt inte. Ännu ett "vad hände?"-moment denna vecka. Vadå, ska jag jobba nu? Jobba, som i komma iväg hemifrån, ha en arbetsplats att gå till och arbetskamrater att prata med? Va? Intervju ena dagen och jobberbjudande nästa? Nix, det sjunker inte in.

Men när det väl sjunker in kommer jag att vara jätteglad. Superdupermegajätteglad. Big time.

Null

För att summera dagen:

Det var alltså en anställningsintervju som jag våndades över imorse. Den hade en början, en mitten och ett slut och jag överlevde allt. Det är typ det enda jag kan säga om den. Jag vet inte om jag svarade tillfredsställande eller om jag var ute och cyklade långt på landsbygden. Jag kan ha fått till några bra svar och jag kan ha fått till några uppåtväggarna svar. Helst ville jag säga att vi kunde hoppa över alla frågor och liksom bara ge mig jobbet. Det är hemskt att sitta i ett rum och svara på frågor som man sedan ska bli bedömd efter. Ingenting spelar någon roll i det läget. Utöver det faktum att man blir bedömd.

Men den biten var ju som den var. Efter intervjun lyckades jag springa på min syster och systerdotter och fick således lunchsällskap. Vilket var en himla tur eftersom jag på morgonen uttalat följande för mig själv: "Om jag får tag i lunchdejt får jag jobbet, om jag inte får tag i lunchdejt ger de jobbet till någon annan". As simple as that. Nu kan jag ringa dem och meddela att jobbet är mitt. Pepparlax, potatis och romsås på Tewes i systerdotters sällskap.

Cyklade hem och upptäckte att jag hade 45 minuter på mig innan småttingarna skulle hämtas, så jag tänkte tillbringa dem med denna kära ägodel - laptopen. Hann i stort sett bara starta upp, så ringde småttingarnas förskola. Tyst förklarades det att de blivit bombhotade och att de helst såg att jag hämtade barnen så fort som möjligt. "Ja, absolut!", svarade jag chockat och la på luren.

Vänta nu... vad hände just? Va? Va?! VA?!, ungefär så gick tankarna när jag skyndade mig iväg. Vi bor så gott som granne med förskolan, så det blev ingen lång promenad. Jag visste inte om jag ville börja gråta eller bli arg eller skratta hysteriskt. Jag var bara... va?! Väl på förskolans gård möttes jag av barn som glatt meddelade att de fått äta mellis i båten på gården idag. Jättefestligt! Vi blev ombedda att ta barnen som de var och lämna allt som befann sig inne i byggnaden. Jag försökte växla några ord med en av personalen, men jag var fortfarande i va?!-tillståndet, så jag tog småttingarna under mina vingar och vi gick hemåt.

Jag kan knappt formulera riktiga meningar. Polisen avfärdar hotet som oseriöst, och det må så vara. Men chocken vill inte släppa riktigt. Mina småttingar är lediga imorgon, men stora sonen har skoldag som vanligt. Det känns, minst sagt, olustigt. Det går inte att bara skaka av sig känslan av att mina barn kunde ha svävat i livsfara idag. Seriöst hot eller ej, skadan är redan skedd. Det är allvarligt nog att man har hotat att spränga barn i luften. Att oskyldiga små barn blir måltavlor när de är så långt ifrån inblandade i själva anledningen. Så tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken och magen är en stor knut. Det spelar ingen roll att det inte fanns någon bomb någonstans. För hotet hade kunnat vara seriöst. Någon tänkte tanken. Uppenbarligen. Det är inget annat än vettskrämmande.

Jag hyperventilerar

Håll tummarna, tack. Jag är galet nervös. Galet nervös. Mer nervös än vad som egentligen är befogat. För jag hetsar upp mig själv. Tänker allt annat än positiva tankar. Mer sådana där som går ut på att jag i grund och botten är rätt värdelös. Det känns inte så där peppande precis.

Grejen är att jag kan. Goddamnit - jag kan. Det vet jag. Jag kanske till och med inte bara kan, utan också kan vara jäkligt bra. Så är det och det vet jag. Ändock. Jag hatar detta moment.

Det här med att läsa

Jag har befunnit mig i en lässvacka utan dess like. Inte en bok sedan 4-åringen föddes. Eller nä, det är osant. Men nästan sant. Jag har läst "The Dirt" av Neil Strauss, fast den räknas nästan inte. Hur underhållande den än må vara. Jag läste iofs Nikki Sixx:s bok "The Heroin Diaries" också. Den var inte så underhållande, mer... intressant. Hursomhaver. Cirkus två böcker på fyra år. Bra jobbat.

Jag har bestämt mig för att ta tag i det här nu. Så inom loppet av två veckor har jag avverkat tre böcker. Inte helt sant, det heller. För en av böckerna var påbörjad sedan tidigare, men bara lämnad åt sitt öde. Så nu har jag läst "I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén, "Dotter Önskas" av Katerina Janouch och "Champagneflickan" av Caroline L. Jensen.

Jag borde ju känna mig rätt nöjd med mig själv, men sanning är att jag blir stressad. Jag vill bara läsa när jag har en bok på gång. Jag vill inte göra något annat. Boken ligger där i tankarna och skvalpar och stör tills jag får sätta mig ner och läsa. Jag läser när jag lagar mat, vilket resulterar i brända korvar och överkokta makaroner (ja, jag är småbarnsförälder så mer exotiskt än så blir det inte). Jag läser när jag nattar barn, vilket resulterar i barn som blir distraherade och inte kan ägna sig åt insomning. Jag läser när jag tittar på tv, vilket resulterar i att jag missar viktiga saker som vad Lynette sa till Eddie i säsongsavslutningen i Desperate Housewives. Ja, ni förstår säkert min frustration.

Jag har egentligen ingen lästid i mitt liv. Ingen tid som bara ligger och finns till ingenting. För jag har småbarn. Jag har hus. Det finns alltid något jag egentligen borde göra istället för att sitta där, och som ni märker funkar inte riktigt kombinationen läsa/utföra sysslor. Så borde jag satsa på ljudbok?

Det konstiga är att jag har tid för Facebook. Och numera även Twitter (igen). Av någon anledning har jag mera ro att kasta bort dyrbar tid på det, än att sätta mig ner med en god bok. Man borde ju tycka att det senare alternativet ger mera. Dessutom borde man tycka att en verklighetsflykt är mera behövligt än att sitta och skriva statusrader om alltför vardagliga, verkliga saker.

För mycket fritid - är det så det kallas mitt enorma dilemma?