I'm an addict

Just nu äter jag godis. Det händer inte så ofta längre. En gång i tiden var jag en av världens största godisråttor. Kanske inte till storleken, men definitivt till karaktären. När jag flyttade hemifrån vid 20 års ålder åt jag en påse Gott & Blandat till middag varje dag. På riktigt. Jag pluggade i Gävle och sprang alltid in på Pressbyrån innan tåget hem, köpte mig en påse och molade sen i mig under den timmeslånga tågresan hem. Väl hemma mådde jag lite lätt illa och kunde inte äta mera den dagen.

Ja, det låter rätt otroligt även i mina öron. Men är man ung så är man. Kroppen fungerar inte riktigt så längre. Nu för tiden blir jag illamående efter cirka tre godisar, men å andra sidan blir jag sugen på något annat efter ungefär en kvart. Och ger jag efter för frestelserna så sätter de sig där - på rumpan, på magen, i midjan, på låren... En ständig påminnelse om att jag inte är 20 längre. Numera är jag bara en godisråtta i hjärnan. Ständigt sug och längtan.

En påse Gott & Blandat om dagen resulterade i ett viktras utan dess like. Jag gick ner tre jeansstorlekar. Bara så där. Ibland funderar jag på att köra den dieten igen. När jag blir så där överless på att alltid tänka på vad jag stoppar i mig. Om allt jag fick äta var godis - då skulle jag ju tråna efter grönsaker och nyttigheter dessutom. Tjuväta en morot eller busa med lite broccoli. 

Men så funkar det ju inte. Först och främst skulle det inte resultera i ett viktras i den här åldern. Dessutom skulle jag nog inte drömma om morötter och broccoli. För socker, mina vänner, är en drog. Goddamnit. Det borde vara förbjudet att äta socker. Det borde räknas som missbruk. Olaga sockerinnehav. För jag är jätterädd för poliser. Helt allvarligt. Pulsen slår tusen gånger snabbare när jag ser en polis. Och det är inte för att jag går igång på karlar i uniform. Allt (nåja) som är olagligt skyr jag som pesten på grund av detta. Eller ja, kanske lite för att jag har ett samvete också. Och är en allmänt god människa. Tror jag. Men mest för att slippa ha kontakt med poliser.

Så där har jag lösningen. Ska man lämna in en motion till riksdagen nu?

Kalasande

Fyraåringen har äntligen fått sin hett efterlängtade sopbil. Och ambulansen han så gärna ville ha. Plus den där legobrandbilen har trånat efter. Faktiskt fick han bara leksaker i present, förutom en ny cykel. Den räknas väl snarare som något praktiskt, även om den mest fungerar som leksak just nu. Något man kan konstatera är att en Fyraåring inte behöver en hel hop med nya leksaker. Mest eftersom hans rum är överfullt av "redanhavdaleksaker". Vilken tur då att vi inom kort ska byta rum med honom, så att han och lillasyster Tvååringen får dela rum i vårt stora sovrum. Har man inga projekt så kan man ju skaffa sig. Eller nåt.


Fyraåringen är i alla fall mycket nöjd över sina födelsedagskalas. Det riktiga kalaset, dvs kalaset på hans riktiga födelsedag gick i lugnets tecken. Fyra besökare direkt efter dagis och tre på kvällen. Däremellan hann vi med en "Mackedonken"-middag. Idag på eftermiddagen kommer (tror jag) sista firarna, sedan är det inte kalas i detta hus förrän i slutet av året. Det gillas skarpt av mig. Kalas i all ära, men att ha kalas varenda månad (inklusive rena barnkalas OCH släktkalas i två fall av fyra [än så länge]) är ingen höjdare. För mamman i alla fall. Vi har lyckats med konststycket att föda barn i februari, mars och april. Dock inte samma år. Det vore väldigt konstigt. Mitt i smeten där fyller dessutom jag år.
 
Ja, ni fattar. Jobbig period. Stackars oss.
 
Avslutningsvis kan jag meddela att Tvååringen har varit utan blöja på dagis några gånger och det har funkat finemang! Igår fortsatte hon att vara utan blöja ända till nattningen och hon gick så snällt på pottan i tid, trots stora mängder saft och massor av spännande nya leksaker att leka med. Modern är stolt och lite lättad. Vi är på g. Snart kanske blöjor är ett minne blott i detta hus. Alltid något.

2006-01-30

Ett gammalt dagboksinlägg. Überpersonligt, men väldigt ohemligt. Den här smutsiga byken har jag tvättat offentligt förut. Så inget nytt under solen. Lite meningen med det hela, att lägga den i den ohemliga bloggen - att inte vara tyst eller hymla. För det ska man inte. Punkt slut. Jag ska dock tillägga att det inte gäller något aktuellt förhållande. För de som inte är insatta.

Here it goes:

Det var alltid bara jag. I alla år har det alltid bara varit jag. Mitt ord. Mot hans. Jag har aldrig haft någon i min ringhörna. Någon som har stått upp för mig. Det var alltid bara mitt ord mot hans.

Därför svider det i hjärtat när jag hör de här orden. De får mig att känna mig så ensam. Jag har inte ens insett att jag har saknat det. Att det är något jag har önskat så innerligt. Men så är det. Det gör ont. Att ingen stod upp för mig. Det fick jag göra själv. Trasig och svag.

Om någon hade kunnat säga de här orden om mig. Då. Där. Till honom. Det hade gjort sådan skillnad.

Men hur skulle någon ha kunnat göra det - när ingen visste?

Hon är inte nåt man får
Hon är nån man ska förtjäna
Du höll aldrig henne högt
Du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har
Inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår
Men klagar för att det är över

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld
Att stå under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat
Men jag antar att det inte längre
Spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne
Om jag kan
För hon förtjänar hela himlen
Och en mycket bättre man

Du sa att du var beredd
Att vara storsint, att förlåta
Vad svara man på sånt?
Ska man skratta eller ska man gråta?
Du som gjort henne så illa
Ska du kalla henne brottsling nu?
Om någon nånsin ska förlåta
Är det hon, inte du

Löftet hon gav var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat
Så hon kan inte klandras, hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne
Om jag kan
För hon förtjänar hela himlen
Och en mycket bättre man

Du sa att hon var så svår
Ja, helt omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt
Mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säger du i raseri
Att den förräderskan har gått
Jag säger hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

Lisa Ekdahl - Hon förtjänar hela himlen

Kalas avklarat!

I helgen har vi kalasat. Fyraåringen har haft sitt allra första barnkalas. Lite tur i oturen att tre stycken lämnade återbud, för tolv barn känns ganska lagom. Utomhus. Hade vi varit inomhus hela tiden hade jag nog fått eskorterats raka vägen till psyket efteråt. Pga barnrösterna då. Barnröster har en förmåga att borra sig in i min hjärna och lämna små bomber som exploderar när man minst anar det. I övrigt var de gästande barnen så söta och snälla så. Vi hade bara planerat in fiskedamm som aktivitet utöver fikat, så jag var lite nervös att de små skulle bli rastlösa och sysslolösa. Men inte då! De lekte så fint i små grupper här och där. Växlade mellan att vara ute och inne (jag tillbringade större delen av tiden ute oavsett var majoriteten av barnen befann sig). Alla tolv var förvånansvärt duktiga på att avlägsna skor innan de inträdde i huset. Jag blev smått imponerad. Jackor och mössor togs av och togs på, togs av och togs på. Helt utan knorr.

Observera min klädsel (inne i hörnet, ståendes, ifall någon undrade) - så gick jag runt hela tiden utomhus utan att frysa det minsta! Vi hade lite oflyt med vinden. Den svepte nämligen in över bordet ett antal gånger och la barnens tallrikar i knät eller på golvet. Lite taskigt, om du frågar mig.

Men ett lyckat kalas blev det. I alla fall om du frågar mig och sambon. Vi var nöjda och det är ju huvudsaken. Eller inte. Men inget av barnen grät eller såg rädd ut, så det känns i alla fall som ett bra betyg.

Undra vad jag ska använda för hot nu när kalaset är överstökat?

Filbunkemamman efterlyses!

Jag hoppade över träningen idag. Jo, jag gav mig tillåtelse till det. Sedan sambon började jobba igen (det vill säga sedan i måndags) har jag varit Monstermamman. Att vara vaken för länge på kvällarna i kombination med frånvaro av assisterande förälder resulterar i uppfostran modell sämre. Jag hotar och mutar på de allra mest dumma sätt. Och allt med Elaka Rösten. Snartfyraåringen ska ha kalas för sina kompisar på söndag. Hans första. Jag behöver knappast berätta hur stort och pirrigt det är i hans värld. Monstermamman hotar nu ständigt med att ställa in detta kalas ifall inte Snartfyraåringen lyssnar på vad hon säger.

Och det är ju en rolig sak att säga också. "Lyssna på vad jag säger!" - det går den här mamman runt och fräser stup i kvarten. Jaha? Vad är det som säger att han inte lyssnar? Han kanske bara inte känner för att göra som jag säger? Jag ska sluta säga så. Bums! Och jag ska definitivt sluta hota med sonens hett efterlängtade kalas. Usch, vad elakt att göra så! Fy på mig! Big time!

Dessutom hade jag en lång utläggning för Tvååringen om att hon aldrig mera kommer få russin. Detta på grund av hon hällde ur alla russin ur sin lilla burk och spridde dem över vardagsrumsgolvet. Fasansfullt. Kräver definitivt straff av det grövre slaget. I detta fall bli förvägrad russin resten av sitt liv. Jo, det känns rimligt.

Parenteser i all ära, men nu ska jag försöka komma till poängen. Jag gav mig tillåtelse att skippa träningen alltså. Av den anledningen att jag blir ännu mera monsteraktig av att känna stressen att jag måste till gymmet fortfortfort så att jag kan hinna på en av de två "crosstrainarna". Ja, det låter sanslöst och det är riktigt sanslöst också. Jag blir skitsur rentutsagt för att barnen inte samarbetar så att jag kan komma till gymmet 9:10 istället för ungefär 9:17. Där kan man tala I-landsproblem.

Jag var ingen idealisk mamma för det, men nog blev jag snäppet bättre efter att jag tagit beslutet i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det här innebär. Att jag måste sluta morgonträna? Att jag måste inse att ett pass på gymmet är fullt utförbart utan en crosstrainer?

Veckans Familjeverkstad är inställd. Jag känner att jag börjar tappa greppet om Filbunkemamman och jag behöver hjälp av verkstan att få tag i henne igen. Men jag ska börja med att vara Snällsambon och göra min oäkta hälft glad genom att städa.

Ält Schmält

Livet går liksom bara vidare och vidare. Dagarna flyger fram i raketfart just nu. Den ena soliga dagen efter den andra (utom idag då). Man hetsar för att hinna njuta och har dåligt samvete över alla de där sakerna man lägger åt sidan.

Jag njuter enbart av de här vårdagarna för att jag förtränger allt det där jag måste göra. Jag stoppar huvudet i sanden, vänder ansiktet mot solen och tänker bara "lalalalalaaaaabingo". Det känns lite så där att ha satsat allt på ett kort nu, och tanken på att stå där i slutet av juli, med endast en månad kvar av anställningen, och vara tillbaka på ruta ett... den känns helt uppåt väggarna.

Ja, suck. Det här har jag ältat förut. Den här väntan är så fruktansvärt frustrerande! Jag vill veta vad nästa steg är. NU! Utbildningen känns så klart oerhört spännande och verkligen som JAG, men helst av allt skulle jag bara vilja ha ett jobb. I tre år levde vi på sambons lön och min föräldrapenning. Nu när vi äntligen har en varsin hel lön - ja, då kommer den ena att försvinna igen och ersättas av något som liknar föräldrapenning. Igen. Oavsett om jag pluggar eller stämplar så blir det ju typ samma "inkomst". Det blir ju aningens ansträngt, om man säger så. Det vore skönt att kunna bidra med en summa som i alla fall är lite mera i närheten av sambons...

Nej, det går inte att sitta och deppa så här. Positivt tänkande var det. Att agera istället för att reagera. Ha ett halvfullt glas istället för ett halvtomt. And so on and so forth.

Inte så vilsen längre

Jag tror att jag börjar få en bild av vad jag vill bli när jag blir stor. Det känns riktigt skönt. Även om jag inte skulle komma dit, så vet jag i alla fall vad drömmen är. Att inte ens veta vad man har för drömjobb har känts ganska frustrerande. Men nu vet jag. Jag älskar språk och har alltid varit vetgirig och intresserad inom det området. Att det inte har slagit mig förrän NU att det är inom det området mitt drömjobb ligger - det känns en anings konstigt.

Jag har precis skickat in ansökningar till höstens terminstart. Jag har sökt hejvilt med tanken att det bara är att tacka nej. Det jag inte räknade med var att jag skulle hitta utbildningen med stort U. Jag kommer inte komma in. Men jag vill, vill, vill!

När jag tänker tillbaka på mitt torftiga yrkesliv vet jag exakt när jag har mått som bäst - när jag har fått arbeta med språk på ett eller annat sätt. Lägga pannan i djupa veck över formuleringar, leka detektiv för att hitta precis rätt definition eller översättning... Då har jag svävat runt på små osynliga lyckomoln.

Så hur självklart är det inte?

Våren är här!

Igår åt vi lunch på Å och D:s altan. Faktum är att vi grillade korv och njöt i stora drag av solskenet. Och försökte ignorera att barnen sprang runt i snön och lekte. Vi kan lika gärna ha blivit bländade av solen så att det bara såg ut som snö.

På eftermiddagen tillagades maten i ugnen, men den intogs faktiskt ute på vår altan. Årets första riktiga utemiddag! Barnen hade tunna jackor, vårskor och tunna mössor. Jag hade faktiskt bara en sweatshirtkofta på mig (över de övriga kläderna alltså) och höll på att svettas bort. Det blir något alldeles förfärligt varmt på vår altan. Inte för att jag klagar.

Sambon har påbörjat Operation Fixa Altanerna, så nu målas det för fullt på... öh... bjälkarna. Och så. Jag tänkte att jag skulle... öh... titta på. Och se till så att han inte ramlar ner. För det vore ju dumt. Och olyckligt. Kanske att jag måste dricka lite kaffe också. Jag har ju fullt upp, så det är väl dags att dra igång!

Ett stycke låtsasliv

Jag måste börja med att säga att gårdagens lusinlägg var nog det mest osammanhängande jag skrivit på länge. Det kan bero på att jag fått bakslag vad gäller kvällssudderiet (ja, det går inte ens att kalla nattsudderi längre) och därmed är ett vrak om jag är vaken till 23 flera kvällar på rad. Men vet ni vad? Jag måste. Måndagskvällar är tidiga, eller får i alla fall vara tidiga. Men tisdagskvällar och onsdagskvällar har jag en 23-gräns på. Varför?, undrar ni. Jo, tisdagar innebär Desperate Housewives, Cougar Town och Christine. CT ses enbart eftersom det finns dötid innan Christine. Att missa Christine är det snudd på dödsstraff på. I mitt huvud, det vill säga. Ondagar i sin tur innebär Grey's Anatomy och Sex Rehab with Dr. Drew. Det förstnämnda är det inte bara snudd på dödsstraff på, utan dödsstraffet är ett faktum. Om jag missar, alltså. SRWDD däremot känns ju lite så där att erkänna att jag absolut vill se. Men jag skyller på att jag numera har lärt känna deltagarna och måste få se deras framsteg. Eller återfall. Oerhört rafflande.

Torsdagskvällar är i vanliga fall tidiga kvällar, men igår inföll en Familjeverkstadskväll och jag kom inte hem förrän 22. Uppstissad och fnittrig. Vilket innebar att jag var tvungen att vara vaken ytterligare en timme för att varva ner. Ergo - 23:00.

Sedan är det ju helg och då blir det ju lite si och så med tiderna. Och tv-programmen. Mitt liv, som mest kretsar kring barnens rutiner och vilka tv-program jag måste se, känns för tillfället något alldeles förfärligt trist! Jag har till och med börjat ta upp Facebooksspelerierna för att få dötiden på dagarna att gå. Jag har precis adopterat en hund på Farmville som måste matas vid samma tid varje dag i 14 dagar. Ni hör väl? Vad som händer om jag inte matar honom? Han rymmer. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det. Han får inte rymma. Det vore ju verkligen en katastrof om något.

Gårdagskvällen innebar ju något så sällsynt som riktigt IRL-sällskap, så det var kanske inte så underligt att jag hade svårt att varva ner och landa efter något så stort.

Jag tror att det är dags att jag får ett jobb snart. Eller kommer på något att plugga. Eller åtminstone har någon slags plan som sysselsätter mig. Det finns en liiiiten liiiiiten plan. Men den förutsätter nästan ett jobb. Så då var jag tillbaka på ruta ett. How unusual...

Hellre två små harar...

Det går löss på dagis. Vi har faktiskt varit väldigt förskonade från detta på vårt dagis, så obehagskänslan blev stor när beskedet kom. Så trots att skadan förmodligen redan är skedd får barnen vara lediga från dagis den här veckan. Lämpligt nog är det ju påsklov för Elvaåringen, så det kändes ju rätt passande. Även om barn i den här åldern (dvs två och "snartfyra") snarare ser det som bestraffning än belöning.

Jag kammade igenom barnens hår direkt vi kom hem från dagis, som en duktig moder. Under tiden la dock sambon och farfarn golv i köket, så den där odelade uppmärksamheten jag hade önskat - ja, den fanns inte, kan man sammanfatta det. Jag kammade och kikade med stora, uppspända ögon. Lämpligt nog har vi förstoringsglas på vår luskam, så den kom ju väl till pass. Jag kände mig som direkt tagen ur ett avsnitt av CSI när jag lyckades identifiera några dammkorn och lite bortkammat skorv. Inga lusar och inga ägg. Phew!

Så här efter påsk blir barnen något storögda när jag pratar om att det antingen kan finnas små "lusar" eller små ägg i håret. Jag riktigt ser bilden de får framför sina små uppspärrade ögon. Jättekonstigt ju. Och ännu konstigare att vi måste använda en kam med miljoners taggar på en sträcka på cirka 5 cm - och ett förstoringsglas - för att lokalisera och se dem. Mystiskt är ordet. Ägg är ju hyfsat stora och inte alls svåra att se.

Men för att gå vidare till moderns funderingar... Det kliar ju konstant sedan beskedet. Tvärtemot vad man skulle kunna tro kliar det inte bara i håret. Det kliade alldeles nyss på axeln, och jag undrar om det är en lus som har ramlat från hårstrået och liksom försöker grabba tag i vadsomhelst innan den möter döden här på filten bredvid. Och på så vis ställer till med kli på min axel. Eller det där som kliar innanför jeansen på utansidan av låret. Kan det vara en instängd lus som till sin stora glädje upptäckte ett litet tunt fjun och som genom ett mirakel överlever inuti mina byxor? Jag undrar sådana här saker. På allvar. Är det möjligt? Rent medicinskt, menar jag? Jag vet - rent logiskt - att svaret är NEJ. Med precis så där stora bokstäver. Eller möjligtvis lite större. Ändock, gott folk - ändock!

Dessa små kryp får förståndet att "flyga ut fönstret" för att översätta ordagrant. Kvar finns en - iofs mild - skräck för att upptäcka att en del av min kropp har invaderats av djur. Eller parasiter då, om vi ska vara petiga. Men det låter hursomhaver inte bättre. Parasiter. Eeeew!

Nu kliar det på benet. Undrar just hur långt stubb jag har där nu? Tillräckligt för att ge logi åt en lus?

Två små harar

Påsken är här. För den som har missat det. Jag tänkte att jag skulle vara så där skojigt påskig på barnens sista dagisdag innan påskhelgen, så jag tog på barnen en varsin tröja med kaniner på. Ja, som då blev påskharar, alltså. De var extremt stolta och gick runt med putande magar för att alla skulle se ordentligt att de hade påskharar på sig. Vad jag inte hade förutsett var dock att barnen (läs: Treåringen) skulle börja leka "vi är harar och kallar du oss för något annat än 'haren' så tänker vi gråta blod". För sådana är barn i dessa åldrar. Treåringen är ju då egentligen snart Fyraåringen. Och visst, det är en irriterande lek, men ändock något man kan leva med. Förutom när man är sen och således har bråttom att komma iväg någonstans. Läs följande dialog:

Jag: Treåringen, hoppa i overallen!

Treåringen: Jag heter HAREN!

Jag: Okej, haren hoppa i overallen!

Tvååringen: Ä dä?

Jag: Det är Treåringens mössa.

Treåringen: Jag heter HAREN!

Jag: Ja, just ja - det är harens mössa.

Jag två sekunder senare: Treåringen, hoppa i overallen nu då.

Treåringen: Jag heter HAAAAAAREN!

Jag: Haren kliv i overallen.

Jag fortsätter: Tvååringen, sätt dig ner och ta på dig byxorna.

Treåringen: Hon heter HAREN!

Jag: [ignorerar]

Treåringen: Hon heter HAREN!

Jag: [ignorerar vidare]

Treåringen: HON HETER HAAAAAAREN!!

Jag: Haren sätt dig ner och ta på dig byxorna.

Ni fattar. Jag råkar hamna i dessa situationer trots att jag familjeverkstädar. Påklädning är ju ett kapitel för sig. Treåringen (som egentligen är Fyraåringen) kan verkligen klä på sig själv, så vi jobbar på att bita oss i tungan och knyta nävarna femtioelva gånger istället för att hjälpa till. Tvååringen är Fröken Kan Själv, så henne får man inte hjälpa. Däremot får man ju x antal gånger per påklädningstillfälle påminna henne om av vilken anledning man befinner sig i hallen. Och eftersom barnen är två till antalet använder man väldigt ofta deras namn. Väldigt ofta. För att inte säga väääääldigt ofta. Så dialogen ovan är ungefär en tiondel av den faktiska dialogen.

Ibland blir jag lite stolt över mitt tålamod. Att jag kan hålla mig lugn och sansad, eftersom det är ungefär lika lätt att bli ett skrikande monster, eller ett kolli som sätter sig och vaggar fram och tillbaka och mumlar lite osammanhängande. Det är skönt att veta att riktigt så nära nervsammanbrottet är jag ju inte. Upplyftande insikt.

Jag avslutar med dagens fynd! En påskkyckling skapad av naturen herself:

Glad påsk!