Jag har befunnit mig i en lässvacka utan dess like. Inte en bok sedan 4-åringen föddes. Eller nä, det är osant. Men nästan sant. Jag har läst "The Dirt" av Neil Strauss, fast den räknas nästan inte. Hur underhållande den än må vara. Jag läste iofs Nikki Sixx:s bok "The Heroin Diaries" också. Den var inte så underhållande, mer... intressant. Hursomhaver. Cirkus två böcker på fyra år. Bra jobbat.
Jag har bestämt mig för att ta tag i det här nu. Så inom loppet av två veckor har jag avverkat tre böcker. Inte helt sant, det heller. För en av böckerna var påbörjad sedan tidigare, men bara lämnad åt sitt öde. Så nu har jag läst "I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén, "Dotter Önskas" av Katerina Janouch och "Champagneflickan" av Caroline L. Jensen.
Jag borde ju känna mig rätt nöjd med mig själv, men sanning är att jag blir stressad. Jag vill bara läsa när jag har en bok på gång. Jag vill inte göra något annat. Boken ligger där i tankarna och skvalpar och stör tills jag får sätta mig ner och läsa. Jag läser när jag lagar mat, vilket resulterar i brända korvar och överkokta makaroner (ja, jag är småbarnsförälder så mer exotiskt än så blir det inte). Jag läser när jag nattar barn, vilket resulterar i barn som blir distraherade och inte kan ägna sig åt insomning. Jag läser när jag tittar på tv, vilket resulterar i att jag missar viktiga saker som vad Lynette sa till Eddie i säsongsavslutningen i Desperate Housewives. Ja, ni förstår säkert min frustration.
Jag har egentligen ingen lästid i mitt liv. Ingen tid som bara ligger och finns till ingenting. För jag har småbarn. Jag har hus. Det finns alltid något jag egentligen borde göra istället för att sitta där, och som ni märker funkar inte riktigt kombinationen läsa/utföra sysslor. Så borde jag satsa på ljudbok?
Det konstiga är att jag har tid för Facebook. Och numera även Twitter (igen). Av någon anledning har jag mera ro att kasta bort dyrbar tid på det, än att sätta mig ner med en god bok. Man borde ju tycka att det senare alternativet ger mera. Dessutom borde man tycka att en verklighetsflykt är mera behövligt än att sitta och skriva statusrader om alltför vardagliga, verkliga saker.
För mycket fritid - är det så det kallas mitt enorma dilemma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar