Dagen idag

En sällsynt stund av ensamhet. Det är helt tyst, så när som på diskmaskinen (som banne mig inte har högsta ljudnivå någonstans ens i närheten av 48 dB, lägg på 100 så kanske vi börjar komma i närheten). Inga barn som kivas. Inga barn som ropar "mamma, mamma, MAMMAAAAAA!". Aaaaaaaaaaaah...

Jag får nog äta upp de här orden både en och två och femtioelva gånger - men jag vill börja jobba igen så att jag får lite lugn och ro! Mitt huvud svämmar över av barnröster som försöker överrösta varandra. Pust!

Det har varit en rätt intensiv vecka med besök och utflykter varje dag. Jag och barnen, 24/7 (nej, inte datumet). Missförstå mig rätt - mina barn är sötast i världen och bäst på alla sätt och vis. De är bara väldigt envisa, högljudda och duktiga på att krama minsta droppe energi ur sin moder.

Om jag vore mindre trött skulle jag skriva om nåt mer intressant. Det får bli en annan dag.

Idag var det Järvsjön som blev vårt utflyktsmål. Köpte med mig sallader och dricka på Shell. När vi kom fram var vi helt ensamma! Superhärligt! Det dök upp några fler familjer under dagens lopp, men det var aldrig fler än vi och två familjer till, åt gången. Så barnen kunde ju bada helt obehindrat. Jag försökte mig på att fiska med Treåringens håv. Voj, voj. Inte det lättaste. Jag tog håven med övertygelse om att jag bara behövde sträcka ut den lite nonchalant och visa upp minst tre sprattlande firrar däri. Jag har en tendens att ha bra självförtroende så där. Ett konstigt drag, för det visar sig alltid att jag inte har minsta lilla anledning att ha så där bra självförtroende. Man tycker att man borde lära sig någon gång. Men icke då. Så det blev ingen fisk. Jag hade svårt att ge upp. Men när jag märkte att jag släppte Ettåringens hand och liksom glömde bort att hon stod bredvid mig ganska långt ut (för henne) i vattnet, för att jag hade rätt bra chans (trodde jag) att fånga en fisk - då insåg jag att jag nog kanske gick lite för långt i min fiskjakt. Nog för att det vore häftigt att kunna hiva upp den där håven med en fiskjäkel i den och liksom skrika över hela (tomma) stranden så att ingen missade det - men eventuellt inte så häftigt om det vore på bekostnad av min Ettåring.

Helt slut!

Det är inte bara barnen som inte minns nåt annat efter två-tre veckor av en ny rutin. Detta gäller även en Träsktant. Sambon har varit tillbaka på jobbet i fyra dagar nu, och jag håller på att trilla av pinn av allt spring. Var barnen verkligen så här krävande och jobbiga innan sambons semester?! Ettåringen beter sig som om hon fått tag på nåt uppåttjack nånstans mest hela tiden, och Treåringen är tjurig och tvär och ska bestämma ALLT. Banne mig och ve och fasa om han inte får som han vill. Känner mig allt som oftast som en medlare i ett gisslandrama. Treåringsmonstret har kommit och tagit min söte son i besittning. Ja, Ettåringen blir jag bara trött av att prata om. Nä fy, det lät ju jättefel. Men jag blir trött av att prata om hennes beteende. Virvelvind och klättermus kan få sammanfatta henne. Och så lägger vi lite envishet, bestämdhet och ett jäkla humör på det, liksom som grädde på moset.

Mitt enda lugna barn ser jag inte röken av. Han drog till Leksand med mormorn och morfarn. När han kommer tillbaka ska jag koppla honom här hemma. Han kan få en löplina som räcker ut på gården. Sen får han inte komma längre. För sådana är tioåringar. Är det inte kompisarna som lockar så är det det "go with the flow"-iga livet hos mormor och morfar (där man blir ganska rejält bortskämd, men den förklaringen var kanske överflödig?).

Nåja. Idag har jag och småttingarna roat oss i Växbo/Trolldalen med farmorn och farfarn. En riktigt mysig dag. Men voj voj, vad jag blir trött och slutkörd! Inte kände jag väl så här före sambons semester? Eller är det bara sommaren som bör lida mot sitt slut nu, så att jag får tillbaka mina vardagsvanor? Helt ärligt känns det som att den lika gärna kan ta slut nu, för nu har ju sambons semester varit och snart börjar småttingarna på dagis. Elva dagar kvar för Ettåringen. Tolv för treåringen (eftersom han inte behöver skolas in då). Iofs kan ju jag och fastkopplade sonen umgås och ha roligt fram tills han börjar skolan igen. Så okej då, sommaren får väl fortsätta då. Ett tag till.

Nu kommer Ettåringen och kräver min uppmärksamhet. Just nu slickar hon på mina shorts och försöker snyta sig i dem. Har jag sagt att hon är mest lik far sin?

Bad och sol

Nu tänkte ju jag skriva, och naturligtvis börjar barnen kivas då. Alldeles nyss var det tyst och fridsamt som aldrig förr. Är det inte typiskt?

Nåja, jag testar och ser om det går över. Idag har vi tagit en tur ut till Stenö. Ettåringen badade som om hon aldrig någonsin har tyckt att både sanden och vattnet därute är ungefär det värsta som finns. Idag var det helskoj. Hon doppade stjärten ungefär femtioelva gånger innan hon tyckte att hon hade blivit blöt nog att börja leka. Man måste ju känna sig fram. Storebrodern den yngre badade också på. Så det blev en ytterst lugn stranddag för mamman. Barnen var så nöjda, så min närvaro var lite överflödig. Vi hade ju både sällskap av farmorn och farfarn, plus kusiner med tillhörande mamma. Det syns dåligt på bilden, men Ettåringen drog runt med farfarn ute i vattnet. Treåringen hade fullt upp med kussarna. Men det fångades av någon anledning inte på bild.

Jag tycker att det är tok för mycket klagomål på denna sommar. Jag har upplevt den som riktigt fin! Men det verkar jag vara ensam om. Att man ens har bränt sig i solen överhuvudtaget, kvalificerar ju en sommar i kategorin Fin (alternativt blivit fint solbränd om man är smartare än jag och faktiskt använder solskyddsfaktor som man ska).

Nej, om man skulle ta sig en kopp kaffe och en av alla miljarders chokladbitar vi har i matkällarn? Någon måste ju äta upp dem. Jag vet inte, men jag verkar vara den enda som inte kan glömma bort att de ligger där. Konstigt.

Lite svammel

Nu är sambons semester slut. Vardagen är tillbaka, och det känns - faktiskt - riktigt skönt. Är riktigt nöjd med gemensamma ledigheten. Vi har hunnit med en del och det har, för en gång skull, känts som semester.

Avslutade den dock inte på det bästa sättet. Blev så där lite "i sista minuten"-utdragen på krogen, vilket ofta resulterar i en lite smått övertänd Träsktant. Jag har dock konstaterat att den personen som bjöd på shots bär allt ansvar för mitt tillstånd. Man kan ju inte INTE dricka upp redan betalda drycker!

Hursomhelst. Idag är en ny dag. Tror inte sambon var alltför nöjd med att hans sista lediga dag innefattade en överdrivet bakfull sambo som inte ens kunde röra sig. Nåja. Gjort är gjort.

Idag är Treåringen utlånad till farmorn och farfarn, på egen begäran. Ettåringen ligger för tillfället och sover ute i vagnen. Mycket besviken över att bli lämnad hemma med tråkmamman. För mamman är verkligen en tråkmamma idag. Känner mig inte helt återställd, och skulle helst ligga och sova hela dagen. Men men. Jag ska rycka upp mig och hitta på nåt med lilltjejen bara hon vaknar.

Japp, det var ungefär vad min hjärna kunde prestera idag. Imponerande.

Ny design

Nu har jag äntligen fått tummen ur och gjort en header som jag är nöjd med och som känns som "jag". Blev lite inspirerad när jag satt och pulade med Gulluddens nya header. Den sistnämnda är dock inte helt färdig. Tror jag. Ett första (eller egentligen ett tionde) utkast.

Hursomhelst. Jag tror inte att jag har så mycket mer att komma med idag. Förutom ett stort GRATTIS till halva stan som fyller år idag! Bland annat Arvid, min pappa och Annika. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Pyser lite

Jag är i desperat behov av en kvällspromenad. Eller ja, en promenad närhelst på dygnet. En promenad utan barn. Men sambon har jour och det betyder ju som bekant att jag måste vara hemma. Eller ta med mig barnen. Och just nu har jag inget som helst tålamod. Det tog slut. Nu vill jag bara gömma mig i en grotta i skogen.

Nä, fullt så illa är det inte. Jag känner bara ett stort, stort behov av lite ensamtid. Fast helst i trevliga vänners lag då. Men men. Någon annan dag. Och vecka.

Under tiden kan jag ju förundras över ettåringens förstånd. Hon förstår ju precis allt! Som alla andra föräldrar undrar jag om inte just mitt barn är lite mera begåvat än andras. Bara liiite granna? Alldeles nyss kom hon in och pekade på sina fötter. "Vill du ha skor?", frågade jag. Ettåringen nickade bestämt. "Hämta skorna du", svarade jag, varpå hon pinnar iväg ut i stora hallen mot skohyllan. "Nej, ta de där skorna som står i lilla hallen", ropade jag efter henne. Och tror ni inte att hon byter riktning och styr kosan mot lilla hallen istället - och hämtar precis de skor som jag menade att hon skulle ta? Är inte det lite begåvat av en ettåring? Jag är i alla fall imponerad.

Dessutom är hon ju blond! Bara en sån sak!

Köksnytt

Igår var vi iväg till IKEA. Ett hett efterlängtat IKEA. Vårt uppdrag var att hitta en matta till vardagsrummet. Den gamla var ljus och full i fula fläckar som syntes alldeles för väl. Så kan man ju inte ha det, så vi ville alltså ha en lite mera praktisk mörk matta. Och heureka! Vi hittade en! Så här bjuder jag på en bild på vardagsrummet med nya mattan. Ber er dock bortse från en hel del andra saker, som soffan, kuddar, filtar och vardagsrumsbord. Allt ska ut, vid senare tillfälle. Nu kör vi barnvänliga stilen.

Hittade, helt utan att egentligen leta, ett par nya gardiner till köket också. Har velat ha en kappa ett tag, för jag är trött på panelgardiner som småttingarna leker med och kladdar på. Hittade denna gardin för ynka 49 kronor! Observera även tavlan på väggen. Den införskaffades på IKEA. Äntligen har vi fått upp nåt på väggarna i köket. Tog bara si så där två år...

Tavlorna såldes i Trilling-set, så det blev två tavlor till. Nu har jag spikat upp dem helt på egen hand. Tydligen kan jag inte sånt längre. Sedan jag blev sambo. De är lite för nära varandra och på liiite olika höjd. Lite irriterande. En inte alltför bra bild visar de andra två tavlorna. Nu är det bara hylla och en reklam/tidnings"korg" kvar att sätta upp. Tvivlar på att sambon låter mig göra det dock...

Gnellen The Incredible

Jag har en dröm om att sitta i solskenet med en kopp kaffe och solglajor - och blogga. När jag sitter där i min "solstol" flödar alla idéer och jag påbörjar femtioelva romaner och en hel uppsjö av tokroliga blogginlägg.

Nu sitter jag iofs ute, men på "lilla altanen" med tak. I skuggan. Helt utan kaffe (för det har jag druckit upp) och solglajor. Det senare skulle jag ju iofs kunna ha på mig ändå, och jag försökte - men jag såg lite dåligt.

Hursomhelst. Min frid stördes en aning av att sambon och treåringen kom hem från sin cykeltur precis, och började babbla om lunch. Jag som liksom var "in the zone". Ja ja. Nu kom jag av mig.

Kan berätta om Ettåringen som blivit förvånansvärt lång på sistone. Eller begåvats med gummiarmar, eller liknande. Igår när jag förberedde den ytterst originella middagen, tacos, ställde jag en skål med hackad paprika på köksbordet. Ungefär alldeles mitt på bordet. Jag hackar vidare i lugn och ro. I min egen lilla värld så där. Helt plötsligt vaggar Ettåringen iväg med nåt i handen. Detta ser jag i ögonvrån, och något liksom fångar min uppmärksamhet lite mer än vanligt så jag blir tvungen att vakna upp och titta ordentligt - hon håller paprikaskålen i handen! Hur - jag upprepar, HUR - är detta möjligt?!

Nåja. Det KAN ha varit sambon som nallat lite paprika å barnens vägnar och flyttat skålen en aning från bordets mitt. Men ändå! Det krävs en del finess av en mycket kort Ettåringen att få ner skålen från bordet utan att hälla allt över huvudet. Först och främst. Så jag anar dolda superkrafter.

Eftersom jag var så rolig häromdagen, klämmer jag in det citatet här (för det funkar ju faktiskt i alla möjliga sammanhang): Hon har ju en bror att mås på.

Mödrar, brödrar, schmödrar

Det är inte bara barnen som säger roliga saker. Jag kan också. Åtminstone skrattade jag själv både gott och länge och väl. Storsonen log lite snett och förklarade att han hade förstått, när jag för femtioelfte gången skrattande försökte förklara vad det var som blev så tokigt. Nåja, alla kan inte ha min ypperliga humor.

Det roliga?

Jag sa följande till stora sonen [sagt lite kaxigt med en del stolthet i rösten]: "Du har ju en bror att mås på!".

Ja, jag skrattar fortfarande. Visst är det väl lite kul i alla fall?

Rätt svar

Treåringen vill trumma, säger han. Han har plockat fram två teskedar och en ballongvisp. Som den snälla moder jag är, säger jag "javisst, min son" och går för att uppfylla hans önskan om att spela "mik" (= musik).
- Vad ska vi spela för musik då?, frågar ömma modern och funderar lite smått på nåt hårdrockigt, som Mötley Crüe.
- Spingtiin, svarar den ytterst väluppfostrade sonen.

Slutet gott. Allting gott.

Senaste dagarna

I brist på annat, bjuder på jag lite bilder från senaste dagarna.

Vi börjar med hopptorn på stan:

Lite mys hemma hos farmor och farfar:


Vid Borka Brygga. Eller rättare sagt PÅ Borka Brygga.

Treåringen diggar båtar.

Ettåringen diggar stenar.

Ett stopp vid Ångersjön.

Treåringen testar vattnet.

Ettåringen testar sanden.

Ett stycke mås.

En (väldigt kort) utflykt till Vevlinge Strand.

"Vad är det här för manick?!"

Ettåringen börjar lovande...

...för att sedan visa sitt rätta jag...

Och ja, ni har säkert observerat att barnen har napparna i munnen på typ alla bilder. Nu är det definitivt dags för skärpning! Får se om jag återkommer med fler bilder. Nu tjatar treåringen om femtioelva olika saker, så jag gissar på att han vill ha lite uppmärksamhet.

Liten förklaring

En dryg förkylning och en semestersambo. Då blir det dåligt med bloggandet.
Vi är iväg på små dagsutflykter och försöker mysa så gott det går i detta trista väder.
Ettåringen börjar bli dålig nu också. Vet inte om det är förkylning eller vad det är. Hon börjar matvägra så smått och är allmänt Gnellen hela tiden. Ont i halsen? Ja, vem vet? Det enda vi vet är att hon är väldigt röd under tungan. De där två strängarna som går under tungan, ni vet. De är mörkröda. Någon som vet vad det kan bero på?

Ja, en kopp kaffe var planen. För ett tag sen.

Lättrörd

Idag har jag och småttingarna varit nere på stan. Inte direkt vad som var min plan för dagen. Vad som var min plan för dagen var... typ ingenting. Men en dag på stan i tryckande medelhavsvärme var det inte i alla fall. Nåja. Nu blev det så. Barnen växlade mellan att vara glada och tycka att livet lekte, och att vara gnälliga, tjuriga och allmänt envisa (på det negativa sättet). Så jag kände mig aningens schizofren där. Ömsom skratt och tjohej och ömsom mutor och ultimatum. I och för sig ser väl dagarna ut ungefär så mest för jämnan.

Hursomhaver. Det var uppträdande på stan, eftersom det idag är en torsdag i juli. Det betyder nämligen festligheter i Söderhamn. Trivsel på stan på dan och trivsel på Berget på kvällen. Så ska man tillbringa en dag på stan, så kan det ju med fördel vara en torsdag. Även om det är en tokvarm sådan. Ja, skitsamma. Nu ska jag komma till saken. Det var uppträdanden. Först av förvånansvärt duktiga tjejer som sjöng (ja, sorry, men oftast är det flickor som sjunger lite svajigt och ibland hellre än bra), och sedan av Bumpy Feet (som dansar, för de som inte vet det). Och jag vet inte vad det är med mig - jag börjar nästan alltid gråta när jag ser duktigt folk uppträda. Hur konstigt som helst. Det går gråtvågor genom hela kroppen, och helst skulle jag vilja begrava ansiktet i händerna en stund och gråta en fulgråt. Vet verkligen inte varför. Jag blir bara så rörd, av någon anledning. Så jag försöker prata bort det där gråtbegäret, med resultatet att rösten blir helt grötig och konstig. Dessutom säger jag bara konstiga saker, för jag pratar enbart för pratandets skull.

Fick sällskap av Å efter en stund, och precis när jag sa att jag höll på att börja gråta, började hon berätta för mig att hon höll på att börja gråta. Lite lustigt. Jag är tydligen inte ensam om att vara knasig.

Fina storsonen!

Det kan faktiskt vara så att jag har den finaste tioårige sonen i världshistorien.

De säger att han är lik mig... ;)