Sist jag jobbade heltid var jag ensamstående med ett barn. Och hur konstigt det än må låta - det var lättare än att jobba heltid som sambo med tre barn. Eller, vid närmare eftertanke kanske det inte låter så konstigt. När jag kom hem från jobbet förr i tiden hade jag min stora son och mig själv att ta hand om. Vi hade våra rutiner som funkade. Nu när jag kommer hem från jobbet har jag två småttingar, en stor kille, en sambo och mig själv att ta hand om. Ja ja, ta hand om och ta hand om. Sambon sköter sig själv, men det ska lagas mat med honom i åtanke i alla fall. Plus att man delar hemmet med någon som har åsikter om hur saker och ting ska vara. Jag kan inte bara skita i allt och låta det se ut som ett bombnedslag för att jag är dödstrött, som jag kunde förr i tiden. Vilket faktiskt i själva verket är positivt, för någon av alla de där dödströtta dagarna måste man ju ändå ta tag i hemmet.
Hursomhelst. Jag ilar runt i ett gråtfärdigt töcken när jag kommer hem från jobbet. Varje syssla byter av den andra och hela tiden blir jag avbruten av små barnröster som antingen pockar på min uppmärksamhet eller skriker argt åt leksaker/syskon. Mitt i allt det där ska jag någonstans känna att jag ser barnen, att jag pratar med barnen (bortsett från åtsägningar och trött skäll) och - kanske viktigast av allt - att jag andas.
Missförstå mig rätt - jag beklagar mig inte, jag avreagerar mig lite bara. Det blir en chock. Oavsett hur vanligt det är och hur mycket alla andra också har det så här, dag ut och dag in. Jag måste lära mig var jag ska hitta tillfällen att andas. Att inte känna att hela dagen, från det jag kliver upp till det jag går och lägger mig, är en enda lång arbetsdag. Så småningom lunkar vardagen på och man hittar rutiner som funkar. Snart har sambon semester, vilket innebär att jag får lite semester från eftermiddagsilandet hemma. Då ska jag komma hem från jobbet och ANDAS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar