Null

För att summera dagen:

Det var alltså en anställningsintervju som jag våndades över imorse. Den hade en början, en mitten och ett slut och jag överlevde allt. Det är typ det enda jag kan säga om den. Jag vet inte om jag svarade tillfredsställande eller om jag var ute och cyklade långt på landsbygden. Jag kan ha fått till några bra svar och jag kan ha fått till några uppåtväggarna svar. Helst ville jag säga att vi kunde hoppa över alla frågor och liksom bara ge mig jobbet. Det är hemskt att sitta i ett rum och svara på frågor som man sedan ska bli bedömd efter. Ingenting spelar någon roll i det läget. Utöver det faktum att man blir bedömd.

Men den biten var ju som den var. Efter intervjun lyckades jag springa på min syster och systerdotter och fick således lunchsällskap. Vilket var en himla tur eftersom jag på morgonen uttalat följande för mig själv: "Om jag får tag i lunchdejt får jag jobbet, om jag inte får tag i lunchdejt ger de jobbet till någon annan". As simple as that. Nu kan jag ringa dem och meddela att jobbet är mitt. Pepparlax, potatis och romsås på Tewes i systerdotters sällskap.

Cyklade hem och upptäckte att jag hade 45 minuter på mig innan småttingarna skulle hämtas, så jag tänkte tillbringa dem med denna kära ägodel - laptopen. Hann i stort sett bara starta upp, så ringde småttingarnas förskola. Tyst förklarades det att de blivit bombhotade och att de helst såg att jag hämtade barnen så fort som möjligt. "Ja, absolut!", svarade jag chockat och la på luren.

Vänta nu... vad hände just? Va? Va?! VA?!, ungefär så gick tankarna när jag skyndade mig iväg. Vi bor så gott som granne med förskolan, så det blev ingen lång promenad. Jag visste inte om jag ville börja gråta eller bli arg eller skratta hysteriskt. Jag var bara... va?! Väl på förskolans gård möttes jag av barn som glatt meddelade att de fått äta mellis i båten på gården idag. Jättefestligt! Vi blev ombedda att ta barnen som de var och lämna allt som befann sig inne i byggnaden. Jag försökte växla några ord med en av personalen, men jag var fortfarande i va?!-tillståndet, så jag tog småttingarna under mina vingar och vi gick hemåt.

Jag kan knappt formulera riktiga meningar. Polisen avfärdar hotet som oseriöst, och det må så vara. Men chocken vill inte släppa riktigt. Mina småttingar är lediga imorgon, men stora sonen har skoldag som vanligt. Det känns, minst sagt, olustigt. Det går inte att bara skaka av sig känslan av att mina barn kunde ha svävat i livsfara idag. Seriöst hot eller ej, skadan är redan skedd. Det är allvarligt nog att man har hotat att spränga barn i luften. Att oskyldiga små barn blir måltavlor när de är så långt ifrån inblandade i själva anledningen. Så tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken och magen är en stor knut. Det spelar ingen roll att det inte fanns någon bomb någonstans. För hotet hade kunnat vara seriöst. Någon tänkte tanken. Uppenbarligen. Det är inget annat än vettskrämmande.