Hjärntvättad

Maskrosplockare i all ära - men helt ärligt, jag ser maskrostuvor framför mig så fort jag blundar. På riktigt! Det kliar i fingrarna så fort jag ser en gul blomma eller de där karakteristiska bladen.

Jag HAR fantiserat om att gå lös med plockaren i dikeskanten vid gångvägen ner till stan. Ett besök hemma hos mor och far fick mig att fantisera om att ta med plockaren dit. Och allt det här är helt seriöst menat.

Vad är det för fel på mig?!

Att bli husägare har tagit fram de mest oväntade intressen hos mig. Men detta måste vara det allra mest besynnerliga. Maskrosorna har blivit mina värsta fiender och jag är numera The One and Only Maskrosförgörare.

Är det här höjden av tristess?

Järvzoo-dag

Idag har jag och treåringen varit till Järvzoo med Öppna Förskolan. Det blev en otroligt lyckad dag med alldeles perfekt väder och lagom lite folk. Vi har strosat runt och lyckats se de flesta djuren. Vissa såg vi bara på håll, för djuren tyckte nog att solen sken lite väl mycket, men från vargarna och framåt lyckades vi tajma in matningen. Så här följer några bilder från dagen:

Två förväntansfulla barn i bussen:

Fru Björn ligger och pustar i solen:

Hungrig som en varg!

Men ro hit käket nån gång då, surrkuse!

Herr Järv ute på promenad:

Fröken Lodjur får sig en munsbit (observera maten som flyger i luften):

Fröken Lodjur har precis inmundigat:

Någon sorts uggla som sitter och slumrar:

En annan sorts uggla, av den blygare sorten:

Helt plötsligt gjorde en ekorre ett gästspel på trätrallen!

Två nöjda och glada barn vid trätrallens slut (mammorna var lika nöjda och glada också faktiskt, men vi ville inte visa det på bild):

Dagens ord

Treåringens ord för dagen är - "läpplök".

Gissa vad det kan betyda!

Eftermiddagskonversation

Jag tittar i en bok med ettåringen och treåringen. Ettåringen pekar på en gubbe i en traktor.
Jag: "Ja, titta, bonden. Är det pappa som är bonden?"
Treåringen [argt]: "Nej! Pappa är ingen bonde!"
Jag: "Nähä, är han inte? Vad är han då?"
Treåringen [bryter ihop]: "Jag vet inte! Jag vill inte veta!"

Frustrerad!

Jag har varit och sett Joe Labero in action. Fick frågan innan jag gick in (av lokala blaskan) vad jag förväntade mig av showen. Helt ärligt förväntade jag mig en rätt dryg uppblåst blondin som trixar med kort och förväntar sig att jag ska bli helt förbluffad. Fast så svarade jag naturligtvis inte. Vad jag svarade behöver vi inte gå in på, det var nåt fnissigt och korkat. Vi kan nöja oss med det.

Hursomhaver. Jag måste erkänna att jag hade helt fel om den dryga uppblåsta blondinen. Han var ju riktigt underhållande, och lyckades då lura mig till Skåne. Och till typ Bangladesh. Jag fattar verkligen noll och ingenting. Hur mycket jag än VILL förstå och kunna lista ut, så faller mitt resonemang hela tiden någonstans på vägen. Otroligt frustrerande. Jag är en besserwisser. Jag ska förstå sånt här! Som tur var jobbar sambon med världens största besserwisser så jag får veta tids nog. Han var nämligen också där.

Duvorna fattar jag dock. Fast det gjorde väl varenda människa i publiken. Däremot gör det faktiskt inget att man fattar att de ligger innanför skjortan och innanför fracken - för hur sjutton lyckas han ta fram dem så smidigt utan att man uppenbart ser att han tar fram dem? Ni ser - även när jag fattar fattar jag inte riktigt.

Gah!

3-åringsfunderingar

- Mamma, alla heter mammor!
- Gör de?
- Ja, Hildas mamma heter också... öh... [funderar ett tag]...mamma!

Blaj

Det är full rulle nu inför avslutning av terminer. Utvecklingssamtal, familjekvällar, brännbollskvällar, pizzakvällar, Järvzoodagar... Ja, det händer en del, kan man ju lugnt konstatera. Och mitt upp i allt detta ska jag ta tåget till hufvudstaden och bevittna en Springsteen-konsert. Det faller liksom ur minnet hela tiden, nu när det är så mycket annat. Kul ska det dock bli! Undrar bara vad jag och två karlar ska hitta på i Stockholm en hel dag... Tror ni de vill springa i affärer med mig? Nja, förmodligen inte. Jag får väl placera dem nånstans med en öl i handen, så sitter de väl stilla tills jag kommer tillbaka. Några timmar senare. Eller så.

Ikväll ska vi gå på Joe Laberos tältturné. Det blir nog rätt skoj. Undrar om jag ska be honom trolla bort några kilon? Det blir ju fasen aldrig några kvällspromenader! Det är alltid någonting som kommer emellan. Och då sitter jag i tv-soffan och moffar godis istället. Har hört att man blir supersmal av det...

Åh nej... Nu tänker grannen klippa gräs! Gah! Jag som sitter här med hårfärg i håret och ettåringen MÅSTE sova vidare! Varför kan inte hela gatan bara leva sina liv utifrån MITT?! Jag borde ha byggt mig en koja långt ute i skogen istället.

Jaha... Där hörde jag ett Gnellen-gnäll... Skit också!

Små grodorna

Detta är inlägg nr 100. Jippie yay. Lite av en bedrift, måste jag säga, eftersom jag startat upp femtioelva bloggar som bara runnit ut i sanden. Träsktanten is here to stay. Kanske.

Idag har det varit Grodlopp på 3-åringens dagis. Min son missförstod allt litegrann. Det där med vätskestopp blev verkligen vätskeSTOPP. Han stannade och drack vatten i evigheter, pysslade och donade och ja, vad vet jag egentligen? Jag stod nämligen vid mål och väntade. Såg hela dagiset springa förbi, en och en. Men ingen son. Var ju tvungen att gå och kolla så att han inte låg avtuppad i ett dike eller stod och trotsade och vägrade springa/gå mer. Men då kom han där och knallade på. Gick alltså. Så fort han såg mig började han springa, precis som att mamman inte fick se att han maskade lite (för det hade jag ju inte listat ut redan...). När jag tjoade och heja-ropade tog han i så där som bara barn kan. Armarna gick i femhundratjugo och benen rörde sig väldigt fort, men ungefär på samma ställe hela tiden. Och så ett lite generat, men stolt leende. Hjärtat kan ju svälla över av mindre.

Han kom i mål till slut, och fick sin medalj. Stolt som en tupp och ungefär lika intresserad av sin mor som en tonåring. När jag kom fram och grattade och tjoade (ännu mera, ja - misstänker att jag kan ha varit lite dryg) visade han medaljen och vände sedan ryggen till.

Sen är det ju det här med bilder. Riktiga föräldrar - sådana där med stora F - kommer ju ihåg att ta med en kamera för att föreviga. Lite halvdana föräldrar har i alla fall mobilen med sig, så att det går att ta några kassa suddiga mobilbilder. Sen finns barskrapet som har varken eller. Gissa vilken kategori jag hör till...

Knäppis

Idag har jag varit lite pinsam.

Ellen har sovit pissdåligt inatt pga förkylning. Jag är själv tokförkyld, och såg bara fram emot tiden EFTER dagislämningen då Ellen sover och jag kan få lite lugn och ro helt själv. Jo, troligen händer det en sån här dag...

Träffade några bekanta på dagis och började prata lite. Det störde Ellens rytm, så hon blev väldigt svårsövd när vi promenerade vidare. Hon brukar i stort sett sova när vi kommer hem igen, men nu fick jag ta en liten extra runda. Sedan runda runt lite på gården. Gunga och vyssja vagnen, fram och tillbaka. Och TILL SLUT somnade hon. Ahhhhhhhhh...

Som OM det skulle vara så enkelt... För då, gott folk, sätter en granne igång med att såga ner en tall med motorsåg, en annan granne börjar klippa gräset, en TREDJE granne reparerar en dörr - och som grädde på moset står någon och burnar med en bil bakom vårt hus. Det är ju komiskt, egentligen, för jag överdriver inte ens. Alla de sakerna hände, precis samtidigt, precis efter att Ellen äntligen hade somnat! Det kändes dock inte speciellt skrattretande just då, snarare höll jag på att börja gråta.

Och nu kommer det pinsamma. Jag har en förmåga att tycka att hela världen ska ta hänsyn till att mina barn faktiskt behöver sova just där och då. Man borde stänga av alla vägar i närheten, spränga alla mopeder (fast långt före mina barn ska sova då, i förebyggande syfte) och sätta munkavle på samtliga förbipasserande fotgängare. I det där förebyggande sprängandet kan man ju även inkludera gräsklippare, motorsågar och annat otyg. Så tycker jag. För mina barn behöver sova, och jag - god damn it - behöver egentid! Denna heliga egentid. Denna högt, högt älskade egentid. Och just det - mina barn behöver sin sömn också. Typ.

Hursomhaver. Jag stegar ut från huset, efter att jag har sett min dotter sitta upp i vagnen. Jag stegar inte bara bestämt, utan skitförbannat. För att understryka min ilska slår jag igen dörren rejält. Typ så att det överröstar motorsågen/gräsklipparen/dörrreparatören/bilburnaren. Jag hämtar Ellen och stegar så där förbannat tillbaka. Kastar en "om blickar kunde döda"-blick på mina grannar och slår igen dörren efter mig så där rejält igen. Fast nästan lite mera rejält den här gången.

Och ja, ena grannen såg mig. Och nu skäms jag. Vadå hysterisk? När ilskan lagt sig inser jag ju att världen kanske inte kretsar helt och hållet kring mig och mitt behov av egentid. Eller, mina barns behov av sömn, hette det ja.

När jag hämtar sonen på dagis ska jag le stort. Och eventuellt stanna och fråga om någon har sett min psykiskt labila tvillingsyster.

Old McDonald

3-åringen kommenterar altanbyggande farfar:
- Farfar är jobbargubbe, mamma.
- Ja, det är han.
- Men... han säger inte ia ia ooo?

Mera blomster

Var ute i trädgården och såg alla blommor som börjar slå ut. Då måste man ju försöka sig på att föreviga dem. Har inget PS på denna dator, så det blir totalt oredigerade bilder.

Börjar med lite körsbärsblommor:

Och så hittade jag EN enda liten smultronblomma som slagit ut! Det formligen kryllar av smultron på vår gräsmatta. Något trevligare än maskrosorna, måste jag säga. Dock är jag lite fundersam över hur det ska gå när gräset ska börja klippas (vi odlar på den ff). Måste sätta upp små staket runt alla smultronplantor, tror jag. Går ju säkert att pillra ihop med hjälp av glasspinnar eller så.

Nej, jag är inte seriös. Ifall ni undrade.

Sen måste jag få visa en växt jag verkligen inte förstår mig på. Stora fula blad (som jag valde att inte fota) och iofs hyfsat fina blommor. Men blommorna blommar i hela sju dagar eller så, och efter det blir bladen bruna och fula. De kommer ryka illa kvickt. Bara jag kommer på någon roligare växt att ersätta dem med. Så här ser blommorna ut, när de nästan är utslagna:

Sist, men inte minst - en misslyckad bild på det finaste trädet i världshistorien. Eller snarare ett par blommor på det finaste trädet i världshistorien. Vet dock inte vad det heter. Liksom det mesta i vår trädgård.

Blomsterkille

Den här underbara buketten kom 3-åringen och överräckte stolt till mig. Man kan ju inte annat än berömma och ställa den mitt på köksbordet. Hans första egenhändigt plockade bukett!

Ödonflammahon

Helledig igen nu då. Idag tänkte jag ta mig en sån där skön hemmadag då jag kan ta det lugnt och slappa. Jomenvisst. Hugo fick visst ögoninflammation och är hemma från dagis. Så visst blev det hemmadag, men inte på det viset jag hade tänkt mig. Istället får jag roa en rastlös Hugo som inte alls förstår att han är sjuk och en övertrött Ellen som - peppar, peppar - sover just i detta nu. Däremot har hon bestämt sig för att sova cirka tio minuter på förmiddagarna på sistone, så vi får väl se hur länge hon tänker sova nu. Faktiskt har det gått rätt lång tid nu, nästan en halvtimme! Håll tummarna!

När fröken fräken har vaknat ska vi äta lite lunch och sedan ska vi faktiskt ut på en promenad. Apoteket ska få sig ett celebert besök, och kanske kanske att vi tar oss en utefika på Tewes. Man måste ju få fjäska lite... Och solen skiner ju naturligtvis idag. De två dagar då jag fått springa runt som en galning i denna lilla stad pga diverse ärenden - då har det regnat minsann. Vädergudarna samarbetar då inte.

Inte batteriet till datorn heller. Det tänker ge upp om några minuter, informerade datorn just om. Så detta får bli avslutet. Tjing!