...imorgon. Imorgon avgörs det (eller egentligen är det ju redan avgjort, men inte kommunicerat) alltså om jag sitter löst eller inte. Min gissning är... extremt löst. Min gissning är att jag efter imorgon får börja se mig om efter ett nytt jobb.
Blä, skit och helskotta! Jag som verkligen har kommit igång, och som faktiskt längtar till jobbet de dagar jag inte är där. Konsekvenserna rent ekonomiskt orkar jag inte ens tänka på...
Fasen också!
onsdag 30 september 2009
söndag 27 september 2009
Fortsatt krassligt
Den här förkylningen tänker inte ge med sig i första taget. Den började ju med huvudvärk förra fredagen, och fortsätter i samma stil fortfarande. Har haft sådan huvudvärk de senaste dagarna så att jag stundvis vill börja gråta. Fast mest för att jag tycker synd om mig själv. Men ändå! Jag är rejält urless på det här nu.
Till veckan får vi veta vilka som får gå, på jobbet. Känns som att veckan blir lättare att ta - oavsett utgång - om jag slipper må så här. Jag försöker räkna med att jag ska få gå, så att ett sådant besked ska bli lättare att smälta. Men om jag, mot all förmodan, får stanna så blir det ju ändå inga klackar i taket och hurra-rop. För det kommer onekligen vara många som får gå som man absolut inte vill mista som arbetskamrater. Nej, det här är bara skit, oavsett hur det går för mig.
Vi var faktiskt ut på after work i torsdags. Just av anledningen att det är så himla deppigt och trist på jobbet nu, och många kände att de bara behövde släppa allt och ha lite roligt. Och roligt hade vi. Jag vet inte om det var all press och stress som spelade in och fick oss att skratta hysteriskt åt precis ALLT. Men skrattade gjorde vi. Hela, hela tiden. Det var otroligt skönt, måste jag säga. Det var ju lite sista chansen att ha roligt med varandra på ett tag (och för vissa av oss kanske för alltid - vem vet?).
Det är ganska mycket på g nästa vecka (för mig som inte är van att ha mycket på g), så det är kanske bra?
Till veckan får vi veta vilka som får gå, på jobbet. Känns som att veckan blir lättare att ta - oavsett utgång - om jag slipper må så här. Jag försöker räkna med att jag ska få gå, så att ett sådant besked ska bli lättare att smälta. Men om jag, mot all förmodan, får stanna så blir det ju ändå inga klackar i taket och hurra-rop. För det kommer onekligen vara många som får gå som man absolut inte vill mista som arbetskamrater. Nej, det här är bara skit, oavsett hur det går för mig.
Vi var faktiskt ut på after work i torsdags. Just av anledningen att det är så himla deppigt och trist på jobbet nu, och många kände att de bara behövde släppa allt och ha lite roligt. Och roligt hade vi. Jag vet inte om det var all press och stress som spelade in och fick oss att skratta hysteriskt åt precis ALLT. Men skrattade gjorde vi. Hela, hela tiden. Det var otroligt skönt, måste jag säga. Det var ju lite sista chansen att ha roligt med varandra på ett tag (och för vissa av oss kanske för alltid - vem vet?).
Det är ganska mycket på g nästa vecka (för mig som inte är van att ha mycket på g), så det är kanske bra?
lördag 26 september 2009
Bokstavsutmaning
Jag har blivit utmanad av http://yagubova.blogspot.com/. Och hon utmanade rätt person, för jag älskar sånt här. Ok, here it goes...
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)! LYCKA TILL!
1. Vad heter du? Camilla
2. Ett ord på fyra bokstäver: Chat
3. Flicknamn: Carola
4. Pojknamn: Christian
5. Yrke: Chef (det där specifika yrket...)
6. Färg: Cerise
7. Klädesplagg: Cardigan
8. Mat: Calzone
9. Sak i badrummet: Citrontvål
10. Plats/stad: Chicago
11. En orsak att vara sen: Cykelhaveri
12. Något man skriker: Ciao! (jag skriker det dagligen, vet inte hur det är med er... ;))
13. Film: Can't Buy Me Love (nostalgiiiii!)
14. Något man dricker: Champagne
15. Band: Counting Crows
16. Djur: Citronfjäril
17. Gatunamn: Cederströmsvägen (ok, jag fick googla)
18. Bil: Corolla (Toyota)
19. Sång: Candy's Room - Bruce
Jag skickar utmaningen vidare till:
Mossbergsfrugan
Petra
Bea
Anna-Maria
Jenny
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)! LYCKA TILL!
1. Vad heter du? Camilla
2. Ett ord på fyra bokstäver: Chat
3. Flicknamn: Carola
4. Pojknamn: Christian
5. Yrke: Chef (det där specifika yrket...)
6. Färg: Cerise
7. Klädesplagg: Cardigan
8. Mat: Calzone
9. Sak i badrummet: Citrontvål
10. Plats/stad: Chicago
11. En orsak att vara sen: Cykelhaveri
12. Något man skriker: Ciao! (jag skriker det dagligen, vet inte hur det är med er... ;))
13. Film: Can't Buy Me Love (nostalgiiiii!)
14. Något man dricker: Champagne
15. Band: Counting Crows
16. Djur: Citronfjäril
17. Gatunamn: Cederströmsvägen (ok, jag fick googla)
18. Bil: Corolla (Toyota)
19. Sång: Candy's Room - Bruce
Jag skickar utmaningen vidare till:
Mossbergsfrugan
Petra
Bea
Anna-Maria
Jenny
onsdag 23 september 2009
Brist på röst
Jag har slarvat bort rösten. Enormt frustrerande och irriterande. Jag tar i och tar i, men jag låter som en trettonårig pubertetspojk. Rösten svajar hit och dit och helt plötsligt kommer inget som helst ljud. Och vips, så skjuter rösten iväg i höjden och jag nästan skriker ut ett halvt ord. Innan det blir tyst igen. Däremellan låter jag lite som Bonnie Tyler. En sjuk Bonnie Tyler. En kollega frågade om jag skulle sjunga lite italienska powerballader. Och ja, jag låter lite som hon... hon... äh, nini-nånting. Fast när jag skulle sjunga imorse, och lite på jobbet, då lät jag inte alls speciellt mycket som Bonnie Tyler. Eller hon nini-nånting. Det lät faktiskt inte så mycket alls. Pip - tyst - pip. Nåja. I huvudet låter det himla bra, i alla fall.
Jag har en förmåga att tappa rösten. Det händer rätt ofta. Just nu när jag skriver det här känns det som att jag rätt nyligt skrivit ett liknande inlägg faktiskt. För nu tänkte jag glida över till när jag tappade hörseln - och det känns kusligt mycket som att jag nyss skrivit precis det här inlägget. Eller har jag knaprat för mycket alvedon nu? Skitsamma. Jag känner mig inspirerad nu, så nu skriver jag ändå. Jag tappade alltså hörseln. Hör och häpna. Det kan man också göra när man är förkyld. Tydligen. Då får man något som kallas öronkatarr. Och blir stendöv. Läkaren påstod att jag hade något som liknade Atlanten bakom mina trumhinnor. Va?, sa jag.
Det låter ju lite skoj så här i efterhand, men det var inte roligt någonstans just då. Eller jo, jag skrattade en hel del faktiskt. Vad sjutton ska man göra liksom? Men jag såg en annons i tidningen en dag där det stod "Känner du dig utanför?" med Hörselskadades Riksförbund som avsändare. Svaret var japp, shopp, jomenvisst! Jag lunchade med mina kompisar. Spännande. De pratade skvaller och hemligheter och sånt man helst pratar lite tyst om. "VAD SÄGER NI?", ropade döva pensionärtanten. "HAR HAN VARIT MED HENNE?!". Ja, det funkade ju inte. Om man säger så. Så jag gav upp, åt min mat och satt tyst i min lilla bubbla. Jag var på möten på jobbet. Det spelade ingen roll om jag så satt i knät på personen som försökte lära/utbyta/fråga nåt, för allt jag såg var läppar som rörde sig. Det var iofs lite roligt att försöka slipa lite på läppläsarskillsen. Men inte så roligt. Hemma fick numera sambon stoppa öronproppar i öronen när vi tittade på tv. Volymen som tidigare legat runt 24, låg numera runt 65-70. Det är HÖGT. Ifall ni inte förstod det. Stackars M:s trumhinnor höll på att sprängas, och han var nära en "det våras för..."-död (fast vilken "det våras för"-film det är minns jag inte, men den där en man mördas genom att bilradion sätts på högsta volym, och han blir inlåst i bilen). Och jag satt där - nöjd och belåten. Aaaaah, tänk om alla kunde prata så här med liiiite större bokstäver...
Eftersom jag är den jag är, och inte gärna går till farbror doktorn - så tog det ett tag innan jag på allvar tog tag i min dövhet och sökte hjälp. Hur länge kan jag faktiskt inte säga just nu, det skulle ha kunnat vara två månader. Eller så var det två veckor. Hursomhelst så var det en evighet, både för mig som döv och för M som volymtorterades. Och jag botades faktiskt med ett par ljus. Japp, du läste rätt. Ett par ljus. I öronen. Det såg inte klokt ut och det var inte speciellt bekvämt. Men det var värt det. Ut ur bubblan. Ut ur dimman. Och M kunde äntligen slappna av i sina trumhinnor.
Jag har en förmåga att tappa rösten. Det händer rätt ofta. Just nu när jag skriver det här känns det som att jag rätt nyligt skrivit ett liknande inlägg faktiskt. För nu tänkte jag glida över till när jag tappade hörseln - och det känns kusligt mycket som att jag nyss skrivit precis det här inlägget. Eller har jag knaprat för mycket alvedon nu? Skitsamma. Jag känner mig inspirerad nu, så nu skriver jag ändå. Jag tappade alltså hörseln. Hör och häpna. Det kan man också göra när man är förkyld. Tydligen. Då får man något som kallas öronkatarr. Och blir stendöv. Läkaren påstod att jag hade något som liknade Atlanten bakom mina trumhinnor. Va?, sa jag.
Det låter ju lite skoj så här i efterhand, men det var inte roligt någonstans just då. Eller jo, jag skrattade en hel del faktiskt. Vad sjutton ska man göra liksom? Men jag såg en annons i tidningen en dag där det stod "Känner du dig utanför?" med Hörselskadades Riksförbund som avsändare. Svaret var japp, shopp, jomenvisst! Jag lunchade med mina kompisar. Spännande. De pratade skvaller och hemligheter och sånt man helst pratar lite tyst om. "VAD SÄGER NI?", ropade döva pensionärtanten. "HAR HAN VARIT MED HENNE?!". Ja, det funkade ju inte. Om man säger så. Så jag gav upp, åt min mat och satt tyst i min lilla bubbla. Jag var på möten på jobbet. Det spelade ingen roll om jag så satt i knät på personen som försökte lära/utbyta/fråga nåt, för allt jag såg var läppar som rörde sig. Det var iofs lite roligt att försöka slipa lite på läppläsarskillsen. Men inte så roligt. Hemma fick numera sambon stoppa öronproppar i öronen när vi tittade på tv. Volymen som tidigare legat runt 24, låg numera runt 65-70. Det är HÖGT. Ifall ni inte förstod det. Stackars M:s trumhinnor höll på att sprängas, och han var nära en "det våras för..."-död (fast vilken "det våras för"-film det är minns jag inte, men den där en man mördas genom att bilradion sätts på högsta volym, och han blir inlåst i bilen). Och jag satt där - nöjd och belåten. Aaaaah, tänk om alla kunde prata så här med liiiite större bokstäver...
Eftersom jag är den jag är, och inte gärna går till farbror doktorn - så tog det ett tag innan jag på allvar tog tag i min dövhet och sökte hjälp. Hur länge kan jag faktiskt inte säga just nu, det skulle ha kunnat vara två månader. Eller så var det två veckor. Hursomhelst så var det en evighet, både för mig som döv och för M som volymtorterades. Och jag botades faktiskt med ett par ljus. Japp, du läste rätt. Ett par ljus. I öronen. Det såg inte klokt ut och det var inte speciellt bekvämt. Men det var värt det. Ut ur bubblan. Ut ur dimman. Och M kunde äntligen slappna av i sina trumhinnor.
60 år
Idag är en stor dag. Idag fyller Bruuuuuuuuce år. Hipp hipp hurra, säger jag. Och skickar en och annan födelsedagspuss.
Jag är 34 år. Jag lovar. Man får säga grattis till främmande karlar ändå. Och pussa dem. Fast bara om det är Bruce. Världens bästa Bruce, dvs. Ingen annan.
Jag är 34 år. Jag lovar. Man får säga grattis till främmande karlar ändå. Och pussa dem. Fast bara om det är Bruce. Världens bästa Bruce, dvs. Ingen annan.
tisdag 22 september 2009
Det här med lukter
Idag var det dags för cellprov. Själva provtagningen i sig är ju inte speciellt rolig, men för min del är det allra jobbigast innan. Speciellt dagen innan. Då måste jag planera in i minsta detalj vad jag ska ha för kläder på mig, hur jag ska få möjlighet att gå på en toalett så nära inpå besöket som möjligt - och mitt största problem - vad för skor?! Jag har fotfobi. Ingen får peta på mina fötter. Helst får ingen titta på dem heller. Men något som ingen i hela världen någonsin kommer få tillåtelse till är att lukta på mina fötter. Fobi fobi fobi. Och gynekologstolen är inte gynnsam när man har sådan fotfobi.
Får man dessutom, som jag idag, tid på eftermiddagen - en dag då jag dessutom jobbar och därmed går i skor hela tiden från tidiga morgonen - då blir det krångligt och besvärligt. Jag kan inte ens låtsas att jag inte bryr mig, att de har känt alla konstiga "dofter" som existerar. Det funkar inte. Själva undersökningen i sig kan jag uppleva femtioelva gånger i rad, bara jag slipper fundera över fötterna.
Jag är då mäkta glad att jag inte är gynekolog eller barnmorska. Fy för att sitta där och inhalera. Jag menar, svettiga fötter i kombination med avklädda nedre regioner - kan tänka mig att det inte luktar hallontårta direkt. Och dagar som denna, med cellprov på löpande band. Usch och blä. Ja, jag har iofs lite hang ups vad gäller lukter. Vill inte gärna känna andra människors andedräkter eller andra mera "naturliga" lukter överhuvudtaget. Inte för att folk som regel luktar illa, utan för att jag gärna vill gardera mig IFALL det luktar illa. Det finns inget värre än när man tar ett djupt andetag och helt plötsligt fyller näsan med en unken kaffe/cigarett/stängd-mun-i-evigheter-andedräkt. Helt totalt ofrivilligt och oväntat!
(Nu undrar om jag har en blomfluga i halsen. På allvar alltså. Det skulle inte förvåna mig. Det kryllar av dem här hemma.)
Nåja. Nu är persen över för den här gången. Jag lyckades klä mig i passande kläder, hann både gå på toa och byta både strumpor och skor innan undersökningen. Dagens neurotiska stund är avklarad.
Får man dessutom, som jag idag, tid på eftermiddagen - en dag då jag dessutom jobbar och därmed går i skor hela tiden från tidiga morgonen - då blir det krångligt och besvärligt. Jag kan inte ens låtsas att jag inte bryr mig, att de har känt alla konstiga "dofter" som existerar. Det funkar inte. Själva undersökningen i sig kan jag uppleva femtioelva gånger i rad, bara jag slipper fundera över fötterna.
Jag är då mäkta glad att jag inte är gynekolog eller barnmorska. Fy för att sitta där och inhalera. Jag menar, svettiga fötter i kombination med avklädda nedre regioner - kan tänka mig att det inte luktar hallontårta direkt. Och dagar som denna, med cellprov på löpande band. Usch och blä. Ja, jag har iofs lite hang ups vad gäller lukter. Vill inte gärna känna andra människors andedräkter eller andra mera "naturliga" lukter överhuvudtaget. Inte för att folk som regel luktar illa, utan för att jag gärna vill gardera mig IFALL det luktar illa. Det finns inget värre än när man tar ett djupt andetag och helt plötsligt fyller näsan med en unken kaffe/cigarett/stängd-mun-i-evigheter-andedräkt. Helt totalt ofrivilligt och oväntat!
(Nu undrar om jag har en blomfluga i halsen. På allvar alltså. Det skulle inte förvåna mig. Det kryllar av dem här hemma.)
Nåja. Nu är persen över för den här gången. Jag lyckades klä mig i passande kläder, hann både gå på toa och byta både strumpor och skor innan undersökningen. Dagens neurotiska stund är avklarad.
måndag 21 september 2009
Lite klageri
Jag och småttingarna har varit på Mariagården (ÖF) idag. Äntligen har mina vardagar blivit återställda till normalläge. Ja, måndagarna och fredagarna, det vill säga. Jag stortrivs med det här livet, måste jag säga. Lagom mycket jobb och ändå tid över till barnen. Även om jag ibland önskar att jag kunde jobba mera, men å andra sidan kommer aldrig den här möjligheten igen - att jobba lagom mycket och ändå vara hemma med barnen. Så jag får passa på medan jag kan.Efter Mariagården gick vi i vanlig ordning och åt lunch på stan. Treåringen fick bestämma så det blev stamhaket och pannkakor med sylt och grädde. Bilden är därifrån (och barnens fina kläder är från Gulludden! Kolla in!). En lekhörna har ju varit önskat länge. Men det blev en sån här "betal-bil". Nu vill ju inte mina barn att man ska stoppa i pengar än - för det är bara otäckt när bilen rör på sig - men snart så... Just nu rör sig problemet istället runt det faktum att bilen står bredvid en hög ljusstake med ett flertal levande ljus i. Mycket barnvänligt och lämpligt. Tidigare stod där en skylt som både mina barn och andras barn sprang ner stup i kvarten. Undrar hur tankegångarna gick när man bestämde sig för att ta bort den förbenade skylten och ersätta den med... tada! levande ljus!
Undrar just när någon caféägare i denna stad ska komma på hur praktiskt det faktiskt vore med en lekhörna. Ett litet bord, lite duplo, någon bil... Flertalet klädaffärer har det, och ändå vistas man ju längre stund på ett fik. Förmodligen. Den här staden är dessutom överfull på just föräldralediga som gärna tar sig en fika eller en lunch. Fram till en viss ålder går det ju finfint att ha barnet sittande i en matstol, men sen inser ju barnen att det är roligare nere på golvet. Visst - man kan strunta i att gå och fika, vilket man faktiskt ofta gör. Men vilka är det som förlorar på det? Japp - caféägarna! Jag skulle gissa att merparten av inkomsterna kommer från lunchande föräldralediga mammor/pappor. För vi köper inte bara vår lunch för 65 kronor och dricker vatten till. Nej, vi köper vår lunch för 65 kronor (och gärna en dricka till för lite extra energi + 15 kr), sedan vill barnen ha lunch (minst ett barn - 39 kr) och så brukar det bli en festis till åtminstone ett barn (12 kr). Nu ska vi ju tala tyst om det här, men ibland blir det ju något till kaffet också (numera runt tjugan). Det var bara en familj... av minst tre eller fyra. I sällskapet. Och sådana sällskap är det både två och tre och fyra av vid lunchtid. Då verkar det ytterst märkligt i mina ögon att man inte satsar på att göra stället barnvänligt - utan istället faktiskt gör det mera Obarnvänligt. Hur tänker man då? "Vi gör allt vi kan för att få bort barnfamiljerna, så att vi har... fjortisarna kvar". Många bäckar små... eller?
Ja ja.
Imorgon är det jobbdag igen. Samt gynekologbesök. Alltid lika underhållande. Cellprovsdags. Usch och fy!
lördag 19 september 2009
Nä
Det är verkligen inte min vecka den här veckan. Eller ja, förhoppningsvis bara den här veckan. På jobbet har nästan alla ärenden jag tagit i, strulat. På sånt vis att inte ens mina lite mer erfarna och uppdaterade kollegor vet hur saker ska lösas. Så med andra ord har inte mycket kunnat lämna mina händer. Åtminstone inte så mycket som jag hade hoppats. Så jag är lite missnöjd med den här arbetsveckan. Jag VET att jag inte kan producera lika mycket som en heltidare, men det hindrar mig tydligen inte från att försöka. Därför känner jag mig lite misslyckad när jag inte klarar av det. Dumt.
Resten av veckan har fortsatt i skitets tecken. Gårdagen var mest bara blaj, med undantag av Mariagårdsbesök, Flinkenlunch och lekparkslek. Tröstshoppade ett par jeanstajts och en tröja innan jag gick hem. Så gott som gratis, för jag gjorde av med lite rester av presentkort. Så det var ju lite positivt som hände igår. Eftermiddagen gick i huvudvärkens tecken. Den blev värre och värre och alvedon var totalt verkningslöst. Lagom till att tacosen serverades och Karin anlände kände jag att ögonlocken liksom inte riktigt ville vara så där öppna som de brukar. Så det blev soffläge efter maten med en filt runt mig. Gick och la mig samtidigt som barnen - och glömde till och med bort Idol! Sambon påminde mig dock och satte på tv:n inne i sovrummet.
Hursomhelst. Idag mår jag skit. Huvudet är tungt och orken är helt puts väck.
Så nu hoppas vi att den här oturen är begränsad till den här veckan. Och om den inte är det - måtte inte min arbetsgivare komma på att det är en bra idé att tillkännage de varslade...
Resten av veckan har fortsatt i skitets tecken. Gårdagen var mest bara blaj, med undantag av Mariagårdsbesök, Flinkenlunch och lekparkslek. Tröstshoppade ett par jeanstajts och en tröja innan jag gick hem. Så gott som gratis, för jag gjorde av med lite rester av presentkort. Så det var ju lite positivt som hände igår. Eftermiddagen gick i huvudvärkens tecken. Den blev värre och värre och alvedon var totalt verkningslöst. Lagom till att tacosen serverades och Karin anlände kände jag att ögonlocken liksom inte riktigt ville vara så där öppna som de brukar. Så det blev soffläge efter maten med en filt runt mig. Gick och la mig samtidigt som barnen - och glömde till och med bort Idol! Sambon påminde mig dock och satte på tv:n inne i sovrummet.
Hursomhelst. Idag mår jag skit. Huvudet är tungt och orken är helt puts väck.
Så nu hoppas vi att den här oturen är begränsad till den här veckan. Och om den inte är det - måtte inte min arbetsgivare komma på att det är en bra idé att tillkännage de varslade...
onsdag 16 september 2009
Slut..
...i hela kroppen. Det tar på en att sitta vid en dator hela dagen och skyffla papper. Det är fortfarande roligt, men ack ack så tjafsiga vissa ärenden är. Och den här veckan har jag tydligen bara sådana ärenden. Ingenting tycks vilja lämna mitt bord som en enkel registrering eller i alla fall snabbt hamna i hyllan med ett snabbskrivet föreläggande. Nix pix! Det ska forskas och grottas och vara krångliga fel. Aj do nått lajk.
Hursomhelst. Idag ringde en kund. En envis, oförstående, uppretad kund. Jag förklarade och förklarade. Han upprepade och upprepade. Samma sak. Om och om igen. Till slut började jag märka hur min "rumbo" började skruva på sig och gestikulera åt mig. Jag kunde inte titta på honom för då skulle jag tappa koncentrationen (det krävdes en hel del av det för att kunna hålla humör och fokus). Innan samtalet äntligen var över hade jag blivit kallad både lögnare och hysterika. Eller ja, det där sista hittade jag på själv. Men andemeningen är densamma. Han tyckte att jag överdrev. Allt var bara "crazzzy" (sagt med ett onaturligt ljudande z). "Det här är ju crazzzy!", "Men det verkar ju crazzzy!"...
Allt detta minutrarna innan lunch. Jag var dödshungrig och hade dessutom en tid att passa. Trots att jag berättade ingående hur han skulle gå tillväga för att eventuellt kunna gå vidare med sitt ärende, ansåg han att han inte fick någon hjälp av mig. Så till slut tackade han äntligen för ingenting och la på.
Gaaaah!
Det var ett lindrigt samtal egentligen. Med tanke på hur extremt "trevliga" vissa kan vara. Men jag är ovan sånt här. När jag pratar barnbajskonsistens och sov- och mattider är jag van att folk förstår. Det är aldrig någon som ifrågasätter mina påståenden eller ber mig förklara samma sak om och om igen in i minsta detalj.
Jag tröstade mig i alla fall med en nachotallrik. Mumsigt!
Hursomhelst. Idag ringde en kund. En envis, oförstående, uppretad kund. Jag förklarade och förklarade. Han upprepade och upprepade. Samma sak. Om och om igen. Till slut började jag märka hur min "rumbo" började skruva på sig och gestikulera åt mig. Jag kunde inte titta på honom för då skulle jag tappa koncentrationen (det krävdes en hel del av det för att kunna hålla humör och fokus). Innan samtalet äntligen var över hade jag blivit kallad både lögnare och hysterika. Eller ja, det där sista hittade jag på själv. Men andemeningen är densamma. Han tyckte att jag överdrev. Allt var bara "crazzzy" (sagt med ett onaturligt ljudande z). "Det här är ju crazzzy!", "Men det verkar ju crazzzy!"...
Allt detta minutrarna innan lunch. Jag var dödshungrig och hade dessutom en tid att passa. Trots att jag berättade ingående hur han skulle gå tillväga för att eventuellt kunna gå vidare med sitt ärende, ansåg han att han inte fick någon hjälp av mig. Så till slut tackade han äntligen för ingenting och la på.
Gaaaah!
Det var ett lindrigt samtal egentligen. Med tanke på hur extremt "trevliga" vissa kan vara. Men jag är ovan sånt här. När jag pratar barnbajskonsistens och sov- och mattider är jag van att folk förstår. Det är aldrig någon som ifrågasätter mina påståenden eller ber mig förklara samma sak om och om igen in i minsta detalj.
Jag tröstade mig i alla fall med en nachotallrik. Mumsigt!
måndag 14 september 2009
Det kliar...
i min kreativa nerv. Är så frustrerad över att jag aldrig har tid eller möjlighet att kunna syssla med mina hobbies. Eller plural var väl egentligen helt fel. Skriva är väl iofs lite av en hobby, men det är ju fotograferingen jag saknar mest. Nu blir det mest fotografering för att minnas stunder - vilket inte är fy skam heller. Men det är ju inte samma sak som att försöka göra vackra/roliga/intressanta bilder. När jag väl hittar en gnutta tid att halvhjärtat försöka få till något - ja, då har jag ju ändå aldrig tiden att sitta med Photoshop och göra bilderna färdiga. Fruktansvärt trist!
Hemlis
Nu ska jag berätta en hemlighet. Eller hemligt och hemligt - men jag har faktiskt inte sagt det till speciellt många (om ens någon?). Jag skulle vilja jobba heltid. Jag är jätteglad att jag har den här möjligheten att låta barnen gå färre dagar på dagis, men för egen del skulle jag mer än gärna jobba heltid. När arbetsdagen är slut blir jag alldeles paff och förstår inte hur tiden kunde gå så fort. Och jag vill baske mig inte gå hem! Ni ska heller inte tro att mina torsdagar är hurra-dagar där jag bara runt i ett glädjerus över att ha "fredag". Nix. Istället går jag runt med lite saknadont i magen och vill inte alls vara ledig dagen efter. Alla andra på mitt jobb får ju jobba! Eller ja, majoriteten i alla fall. Imorgon ska jag sluta tidigare, är det bestämt. Och vad konstigt det känns! Vadå tidigare? Då har jag ju nyss kommit dit ju!
Det är inte det att jag inte vill vara hemma med barnen. Jag har bara kommit på att mitt jobb är jäkligt roligt. När det går bra. Och just nu går det faktiskt riktigt bra. Jag känner mig pånyttfödd och helt lyrisk när jag är där. Änd aj lajk. Jag gillar både känslan av att gilla jobbet och känslan som jag får av själva jobbet. Det är helt nytt för mig. Faktiskt.
Den åttonde oktober. Det är då bomben släpps. Håll tummarna med mig, please!
Det är inte det att jag inte vill vara hemma med barnen. Jag har bara kommit på att mitt jobb är jäkligt roligt. När det går bra. Och just nu går det faktiskt riktigt bra. Jag känner mig pånyttfödd och helt lyrisk när jag är där. Änd aj lajk. Jag gillar både känslan av att gilla jobbet och känslan som jag får av själva jobbet. Det är helt nytt för mig. Faktiskt.
Den åttonde oktober. Det är då bomben släpps. Håll tummarna med mig, please!
söndag 13 september 2009
Frukost-tv
Så här såg det ut alldeles nyss när småttingarna åt frukost. De har lite svårt med koncentrationen just nu, så mamman mutar med lite SVTplay.se! Världens bästa idé - att lägga Bolibompas barnprogram på webben! Efter två avsnitt av Stora Maskiner var det dags för Billy, och då var uppmärksamheten total. Som synes.Den här veckan har sambon semester. Vilket han invigde genom att... jobba! Chefen hörde av sig i helgen och ville ha lite hjälp några timmar, så sambon ställde upp. Och det kan han gott göra när han har sådan bra chef som han har. För sådana växer minsann inte på träd. Min plan är i alla fall att jobba över lite den här veckan. Men inte imorgon för då fyller ju lilla Nellie ett år. Det måste ju firas!
lördag 12 september 2009
Rosenmandel
Så heter vårt fina träd som så många har frågat om (inte här på bloggen, men "in real life", som det heter)! Innan vi bodde här gick jag alltid och trånade efter det där trädet när jag gick förbi. Ett sånt ska jag ha någon dag!, bestämde jag. Och jag gjorde det inte svårare än att jag köpte huset som hörde till just det där trädet som jag trånade efter. På det viset blev ju trädet lite billigare...Skämt åsido. Det är faktiskt lite lustigt att både sambon och jag har haft siktet på det här huset med dess trädgård på ett eller annat sätt, redan innan vi ens tänkte eller trodde att vi skulle kunna köpa det här huset (och trädet).
Hursomhelst. Nu återstår bara att ta reda på vad det där andra trädet är. Det som blommar för fullt nu, och får folk att stanna på gatan och peka och kommentera. Det är stora klungor med vita blommor, ganska stora sådana. Efter ett tag byter blombladet färg till rosa. Det doftar ljuvligt och är verkligen otroligt vackert. Det vore ju roligt att kunna svara på vad det faktiskt heter när förbipasserande frågar...
torsdag 10 september 2009
Bimbodag
Idag hade jag ett samtal med chefen inbokat. Han sa innan att det bara skulle vara lite av ett "lära känna varandra"-samtal, i stil med "berätta om ditt liv så berättar jag lite om mitt och så vips, så är vi kompisar". Ett sånt samtal behöver man ju inte förbereda sig för, tyckte jag och gjorde sålunda inte det. Inte ett dugg. Fem minuter innan mötet insåg jag att oj, nu är det visst snart dags. På den nivån låg det.
Väl inne på chefens rum börjar det lite lätt med en "berätta om ditt liv fram till att du började jobba här". Jag drog blixtvarianten och glömde bort att berätta sådana där väsentliga saker som VAD jag faktiskt hade pluggat den där tiden då jag bodde i Uppsala. Man kan väl säga att min tankeverksamhet inte var på topp, att jag är totalt ovan att prata annat än bajskonsistens, sovtider och barnspråk. Jag kom inte på vad ord hette, försökte verka seriös och sänkte rösten så där som jag alltid gör när jag ska vara A L L V A R L I G. Och mitt största problem var faktiskt inte att komma på vad jag skulle säga - utan var jag skulle ha händerna. Hur sitter man på ett laid back, relaxat sätt när man har ett casual chefssamtal? Rent reflexmässigt ville min ena hand hela tiden hamna under hakan. Jag insåg att det nog inte såg speciellt avslappat och intresserat ut, utan snarare "gäsp, vad uttråkad jag är"-aktigt. Men det spelade ingen roll hur mycket jag försökte pilla på min tekopp eller lägga handen lite mera ut mot örat/käken till. Svisch, sa det - så var handen under hakan igen. Stort problem. Och det kan ha varit orsaken till mitt totala hjärnsläpp. Det, och att jag inte hade förberett mig ett skit.
För efter ett tag kom Frågan. Suck och stön. Den jobbigaste frågan i världshistorien. Jag föredrar att bli anklagad för hemska saker. Eller ombedd att rabbla alfabetet baklänges så fort jag kan. Det skulle faktiskt vara lättare. Frågan var alltså...
... "Vad har du för egenskaper som utmärker dig?"
...
...
...
Öh?? Va?
Hjärnan gick inte ens på högvarv. Det sa "stopp!", sen blev den tom. Helt ihålig och "ho hoooo"-tom. Jag skruvade på mig, bytte sittställning på stolen, tittade ut mot horisonten och låtsades tänka. Sa saker som "men oj, vilken svår fråga" som att jag aldrig någonsin har fått en sån fråga förut. Och så kisade jag lite med ögonen, för då ser man ju verkligen ut som att man tänker riktigt hårt.
Efter ett tag insåg nog chefen att jag fejkade mitt hårda tänkande, för han försökte hjälpa mig med att ställa om frågan - "om jag skulle väcka din sambo mitt i natten och be honom beskriva dig med tre ord - vilka ord skulle han tänka på först?". Ööööööööööh? Nu kan vi faktiskt på allvar börja snacka svåra frågor. Hur sjutton ska jag kunna veta det?! Jo, jag kan ju gissa. Det är bara det att de ord som började ploppa upp i mitt huvud var ganska negativa. Eller rättare sagt - stryk ganska - de var negativa. Helt och hållet. Slarvig var ett ord. Så därför valde jag att slänga ur mig ett "noggrann". Det slapp visst ur mig ett "positiv" också. "Skulle din sambo säga det också?", frågade chefen. Jag kikade bort mot horisonten igen och kisade lite så där lagom fundersamt, sedan sa jag bestämt och totalt övertygat - "ja, det tror jag faktiskt!". Faktum är att i huvudet dök ordet "negativ" upp. Men jag chansade vilt på att min chef faktiskt aldrig skulle träffa min sambo och förhöra sig om hur det egentligen stod till med de där tre orden mitt i natten.
Det tredje ordet? Jag lyckades dra ur mig själv ordet "driftig". Fråga mig inte var det ordet kom från. Jag tänkte mest på att sambon faktiskt har sagt något positivt om att jag hittar på många saker med barnen. Fast ordet driftig har ju inte ett jota med det att göra. Men vad gäller jobbet låter det ju jättebra. Så driftig fick det bli. Tur att ingen som faktiskt känner mig hörde det där samtalet.
Men varför är det så himla svårt att klämma ur sig tre positiva saker om sig själv? Nu frågade han ju inte specifikt efter positiva saker, men det är ju främst de sakerna man egentligen vill lägga fram. Det känns ju inte speciellt passande att sitta och berätta för chefen hur dålig man är och vilka knasiga saker man har för sig.
Frågan som följde de där förhatliga frågorna var "vad har du för egenskap som du skulle vilja förbättra eller vad för egenskap skulle du önska att du hade?". Konstigt nog hade jag svar på det redan innan han hunnit formulera sig färdigt.
Om jag blir av med jobbet nu - hur ska jag någonsin lyckas få ett annat jobb? Söker de en blond bimbo någonstans så kan jag ju möjligtvis få den posten.
Dagen idag var inte menad att ägnas åt samtal av det mer seriösa slaget. På eftermiddagen fick jag nämligen ett samtal från en kund. Hon pratade göteborgska. Vilket egentligen inte har ett skit med någonting att göra alls, men jag blir knasig när jag pratar med göteborgare. Eller stockholmare, eller någon annan med en mer distinkt dialekt. Jag börjar prata konstigt. En annan dialekt - en icke existerande dialekt som liksom är en blandning mellan bonnigt söderhamnsmål, stockholmska och göteborgska. Och det är så fruktansvärt distraherande att jag knappt vet vad jag säger till slut, för jag tänker bara på att jag MÅSTE sluta prata så där!
Så jag drabbades av totalt hjärnstillestånd och tomhet i huvudet med jämna mellanrum, blandade ihop ord och blev så nervös att jag nästan tänkte ge henne en muntlig registrering av sitt varumärke. "Här, du får det! Om jag säger GD:ns namn, så kan du se det som hennes signatur på registreringsbeviset." Fast jag vet ju inte vad GD:n heter längre. Inte för att hon har bytt namn, utan för att jag har varit frånvarande i evigheter och knappt vet ett dugg om omvärlden på min arbetsplats. Jag vet var jag sitter, jag har lite hum på var i alla fall en av mina kollegor sitter och jag har stenkoll på mina ärenden. Allt annat är bara blurr blurr. Jag måste plugga på! Så att jag kan berätta allt jag vet om min före detta arbetsplats sedan...
Väl inne på chefens rum börjar det lite lätt med en "berätta om ditt liv fram till att du började jobba här". Jag drog blixtvarianten och glömde bort att berätta sådana där väsentliga saker som VAD jag faktiskt hade pluggat den där tiden då jag bodde i Uppsala. Man kan väl säga att min tankeverksamhet inte var på topp, att jag är totalt ovan att prata annat än bajskonsistens, sovtider och barnspråk. Jag kom inte på vad ord hette, försökte verka seriös och sänkte rösten så där som jag alltid gör när jag ska vara A L L V A R L I G. Och mitt största problem var faktiskt inte att komma på vad jag skulle säga - utan var jag skulle ha händerna. Hur sitter man på ett laid back, relaxat sätt när man har ett casual chefssamtal? Rent reflexmässigt ville min ena hand hela tiden hamna under hakan. Jag insåg att det nog inte såg speciellt avslappat och intresserat ut, utan snarare "gäsp, vad uttråkad jag är"-aktigt. Men det spelade ingen roll hur mycket jag försökte pilla på min tekopp eller lägga handen lite mera ut mot örat/käken till. Svisch, sa det - så var handen under hakan igen. Stort problem. Och det kan ha varit orsaken till mitt totala hjärnsläpp. Det, och att jag inte hade förberett mig ett skit.
För efter ett tag kom Frågan. Suck och stön. Den jobbigaste frågan i världshistorien. Jag föredrar att bli anklagad för hemska saker. Eller ombedd att rabbla alfabetet baklänges så fort jag kan. Det skulle faktiskt vara lättare. Frågan var alltså...
... "Vad har du för egenskaper som utmärker dig?"
...
...
...
Öh?? Va?
Hjärnan gick inte ens på högvarv. Det sa "stopp!", sen blev den tom. Helt ihålig och "ho hoooo"-tom. Jag skruvade på mig, bytte sittställning på stolen, tittade ut mot horisonten och låtsades tänka. Sa saker som "men oj, vilken svår fråga" som att jag aldrig någonsin har fått en sån fråga förut. Och så kisade jag lite med ögonen, för då ser man ju verkligen ut som att man tänker riktigt hårt.
Efter ett tag insåg nog chefen att jag fejkade mitt hårda tänkande, för han försökte hjälpa mig med att ställa om frågan - "om jag skulle väcka din sambo mitt i natten och be honom beskriva dig med tre ord - vilka ord skulle han tänka på först?". Ööööööööööh? Nu kan vi faktiskt på allvar börja snacka svåra frågor. Hur sjutton ska jag kunna veta det?! Jo, jag kan ju gissa. Det är bara det att de ord som började ploppa upp i mitt huvud var ganska negativa. Eller rättare sagt - stryk ganska - de var negativa. Helt och hållet. Slarvig var ett ord. Så därför valde jag att slänga ur mig ett "noggrann". Det slapp visst ur mig ett "positiv" också. "Skulle din sambo säga det också?", frågade chefen. Jag kikade bort mot horisonten igen och kisade lite så där lagom fundersamt, sedan sa jag bestämt och totalt övertygat - "ja, det tror jag faktiskt!". Faktum är att i huvudet dök ordet "negativ" upp. Men jag chansade vilt på att min chef faktiskt aldrig skulle träffa min sambo och förhöra sig om hur det egentligen stod till med de där tre orden mitt i natten.
Det tredje ordet? Jag lyckades dra ur mig själv ordet "driftig". Fråga mig inte var det ordet kom från. Jag tänkte mest på att sambon faktiskt har sagt något positivt om att jag hittar på många saker med barnen. Fast ordet driftig har ju inte ett jota med det att göra. Men vad gäller jobbet låter det ju jättebra. Så driftig fick det bli. Tur att ingen som faktiskt känner mig hörde det där samtalet.
Men varför är det så himla svårt att klämma ur sig tre positiva saker om sig själv? Nu frågade han ju inte specifikt efter positiva saker, men det är ju främst de sakerna man egentligen vill lägga fram. Det känns ju inte speciellt passande att sitta och berätta för chefen hur dålig man är och vilka knasiga saker man har för sig.
Frågan som följde de där förhatliga frågorna var "vad har du för egenskap som du skulle vilja förbättra eller vad för egenskap skulle du önska att du hade?". Konstigt nog hade jag svar på det redan innan han hunnit formulera sig färdigt.
Om jag blir av med jobbet nu - hur ska jag någonsin lyckas få ett annat jobb? Söker de en blond bimbo någonstans så kan jag ju möjligtvis få den posten.
Dagen idag var inte menad att ägnas åt samtal av det mer seriösa slaget. På eftermiddagen fick jag nämligen ett samtal från en kund. Hon pratade göteborgska. Vilket egentligen inte har ett skit med någonting att göra alls, men jag blir knasig när jag pratar med göteborgare. Eller stockholmare, eller någon annan med en mer distinkt dialekt. Jag börjar prata konstigt. En annan dialekt - en icke existerande dialekt som liksom är en blandning mellan bonnigt söderhamnsmål, stockholmska och göteborgska. Och det är så fruktansvärt distraherande att jag knappt vet vad jag säger till slut, för jag tänker bara på att jag MÅSTE sluta prata så där!
Så jag drabbades av totalt hjärnstillestånd och tomhet i huvudet med jämna mellanrum, blandade ihop ord och blev så nervös att jag nästan tänkte ge henne en muntlig registrering av sitt varumärke. "Här, du får det! Om jag säger GD:ns namn, så kan du se det som hennes signatur på registreringsbeviset." Fast jag vet ju inte vad GD:n heter längre. Inte för att hon har bytt namn, utan för att jag har varit frånvarande i evigheter och knappt vet ett dugg om omvärlden på min arbetsplats. Jag vet var jag sitter, jag har lite hum på var i alla fall en av mina kollegor sitter och jag har stenkoll på mina ärenden. Allt annat är bara blurr blurr. Jag måste plugga på! Så att jag kan berätta allt jag vet om min före detta arbetsplats sedan...
onsdag 9 september 2009
09 x 3
Man måste väl skriva ett inlägg idag, när det är ett sånt käckt datum. Jag är ju numera en högst upptagen karriärskvinna, så det finns ingen tid att sitta vid datorn längre. Jag har några snuttar här och där, och jag ska väl erkänna att de små snuttarna nästan oavkortat går åt till Facebook. Ja, jag är beroende. Sån är jag. Blir helt uppslukad. Just nu är jag bonde i ett av spelen där. Otroligt viktiga sysslor som ICKE får negligeras (jag kom inte på nåt bättre ord, konstigt nog).
Hursomhelst. Eftersom jag är en karriärskvinna nu ansåg jag att jag var värd och nästan var tvungen att ha ett par nya "klackskor" till jobbet. Så efter att jag lämnat mina lunchdejter (efter bara lite drygt en timme! Ni hör ju - vad har hänt?!) skrek skoaffären efter mig. Det var bara att springa in, kika runt lite snabbt och illa kvickt bestämma sig för ett par otroligt söta pumps à la lite 50-tal. Med en "slejf" (vad sjutton heter det?!) över vristen och ett spänne. Om jag orkade skulle jag ta ett kort och lägga in, men är jag lat. Sorry. De är i alla fall svarta och jättefina. Jag är nöjd. För att vara ett totalt spontaninköp valde jag väldigt bra. Tummen upp till mig. Humant pris var det också - 499.
Kvällen bjöd på en långpromenad med Sofia. Otroligt skönt! Jag går ju till och från jobbet i en takt raskare än rask, men det är ju sån kort sträcka så det är ju pinsamt att räkna det som motion. Bättre än inget i och för sig, men det behövdes en längre sträcka för att jag skulle känna mig nöjd nu. Har svullat något alldeles enorm i helgen! Men nu känner jag mig lite matt i benen, och sånt gillas. Lite av helgens frosseri måste ju ha förbränts? Eller i alla fall den där Dajmen jag åt igår kväll? Fasen vad god den var! Det är nu jag ska ignorera att det ligger två, små, helt orörda Dajm i skafferiet och ropar. Japp, det är det! Nu börjar Idol snart, så nu ska jag göra sambon sällskap framför tv:n.
Hursomhelst. Eftersom jag är en karriärskvinna nu ansåg jag att jag var värd och nästan var tvungen att ha ett par nya "klackskor" till jobbet. Så efter att jag lämnat mina lunchdejter (efter bara lite drygt en timme! Ni hör ju - vad har hänt?!) skrek skoaffären efter mig. Det var bara att springa in, kika runt lite snabbt och illa kvickt bestämma sig för ett par otroligt söta pumps à la lite 50-tal. Med en "slejf" (vad sjutton heter det?!) över vristen och ett spänne. Om jag orkade skulle jag ta ett kort och lägga in, men är jag lat. Sorry. De är i alla fall svarta och jättefina. Jag är nöjd. För att vara ett totalt spontaninköp valde jag väldigt bra. Tummen upp till mig. Humant pris var det också - 499.
Kvällen bjöd på en långpromenad med Sofia. Otroligt skönt! Jag går ju till och från jobbet i en takt raskare än rask, men det är ju sån kort sträcka så det är ju pinsamt att räkna det som motion. Bättre än inget i och för sig, men det behövdes en längre sträcka för att jag skulle känna mig nöjd nu. Har svullat något alldeles enorm i helgen! Men nu känner jag mig lite matt i benen, och sånt gillas. Lite av helgens frosseri måste ju ha förbränts? Eller i alla fall den där Dajmen jag åt igår kväll? Fasen vad god den var! Det är nu jag ska ignorera att det ligger två, små, helt orörda Dajm i skafferiet och ropar. Japp, det är det! Nu börjar Idol snart, så nu ska jag göra sambon sällskap framför tv:n.
söndag 6 september 2009
Bubblor!
Solen skiner ute men helst skulle jag vilja krypa ner i sängen igen. Nattugglade igår, av någon outgrundlig anledning. Fruktansvärt onödigt. För idag skulle jag behöva lite energi. Men jag ska pimpla kaffe och ta med mig barnen till lekparken. I sällskap med Mossbergsfrugan och tillhörande barn. Så det blir nog en bra dag trots allt.
Det var länge sen jag bjöd på några bilder. Så här kommer lite bubbelbilder från helgen. Jag och Treåringen var själva hemma, eftersom storsonen var utlånad till mormorn och morfarn, pappan var på firmafest och lillasyster ville bli utlånad till farmorn och farfarn. Så vi busade och gick ut på altanen efter läggdags och blåste såpbubblor. 
Bilden ovan är jag lite extra nöjd med. Fast den ska ju beskäras, för det är lite synd på bakgrunden. Bubblan fångade blixten och den ser ut som ett glasklot som flyger runt.
Synd på den trista himlen, annars hade nog den här bilden blivit lite finare. Ni får tänka er en klarblå himmel där bakom bubblorna.
Sött och surt
Treåringen är en omtänksam storebror. I torsdags innan vi lämnade hemmet för att gå till dagis, hörde jag honom säga till lillasyster:
"Mamma jobba dad, E. Inte du vara lessen på dadis idad?" [översättning: Mamma ska jobba idag. Inte du vara ledsen på dagis idag?]
Ettåringen mumlade "mmm" till svar. Fast hon gjorde inte riktigt som hon lovade. Storebror blir aningens bekymrad över sin yngre systers förtvivlan vid dagislämningen. Han försöker att få henne på bättre humör och tjoar om att de ska gå till fönstret och vinka. Så det är så våra lämningar ser ut nu. Treåringen som överlyckligt vill vinka i fönstret och ettåringen som gråter hjärtskärande. Men det är väldigt gulligt att se vad mån storebror är om att lillasyster ska ha det bra.
För övrigt går det väldigt bra under dagarna trots att de går mååånga, lååånga ovana timmar på dagis numera. Dessutom går det bra för mig på jobbet. Så länge jag nu får ha det kvar... Varsel på gång, och det känns som att jag hänger ganska löst. Både pga att det finns mest handläggare på vår avdelning (och därför kan man ju tänka sig att de tänker att det är rätt ställe att sålla bort lite), och pga att det är så många "gammelhöns" så att mina snart 9 år på verket är rätt fjuttiga. De nya som kommit efter mig har antingen tidigare statliga tjänster att plussa på sina år med, eller så har de hunnit sluta redan. Eller bytt upp sig till "högre" tjänst. Hmm. Jag väljer allt som oftast att stoppa fingrarna i öronen och stoppa huvudet i sanden. För det känns INTE bra, men än så länge vet vi inget. Frustrerande situation.
Hursomhaver. Jobbet känns roligt igen. Själva arbetsuppgifterna alltså. Jag är taggad till tusen för att visa att jag kan och borde behållas. Men frågan är om tiden finns... Ja, skitsamma. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det som sker, det sker. Que será será. Om jag blir en av de som får gå, så kanske det betyder att det väntar något bättre?
Ja, nä, usch. Jag skriver inget mer om det där nu. Punkt.
"Mamma jobba dad, E. Inte du vara lessen på dadis idad?" [översättning: Mamma ska jobba idag. Inte du vara ledsen på dagis idag?]
Ettåringen mumlade "mmm" till svar. Fast hon gjorde inte riktigt som hon lovade. Storebror blir aningens bekymrad över sin yngre systers förtvivlan vid dagislämningen. Han försöker att få henne på bättre humör och tjoar om att de ska gå till fönstret och vinka. Så det är så våra lämningar ser ut nu. Treåringen som överlyckligt vill vinka i fönstret och ettåringen som gråter hjärtskärande. Men det är väldigt gulligt att se vad mån storebror är om att lillasyster ska ha det bra.
För övrigt går det väldigt bra under dagarna trots att de går mååånga, lååånga ovana timmar på dagis numera. Dessutom går det bra för mig på jobbet. Så länge jag nu får ha det kvar... Varsel på gång, och det känns som att jag hänger ganska löst. Både pga att det finns mest handläggare på vår avdelning (och därför kan man ju tänka sig att de tänker att det är rätt ställe att sålla bort lite), och pga att det är så många "gammelhöns" så att mina snart 9 år på verket är rätt fjuttiga. De nya som kommit efter mig har antingen tidigare statliga tjänster att plussa på sina år med, eller så har de hunnit sluta redan. Eller bytt upp sig till "högre" tjänst. Hmm. Jag väljer allt som oftast att stoppa fingrarna i öronen och stoppa huvudet i sanden. För det känns INTE bra, men än så länge vet vi inget. Frustrerande situation.
Hursomhaver. Jobbet känns roligt igen. Själva arbetsuppgifterna alltså. Jag är taggad till tusen för att visa att jag kan och borde behållas. Men frågan är om tiden finns... Ja, skitsamma. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det som sker, det sker. Que será será. Om jag blir en av de som får gå, så kanske det betyder att det väntar något bättre?
Ja, nä, usch. Jag skriver inget mer om det där nu. Punkt.
torsdag 3 september 2009
Fula Angelina
När jag var hos frissan satt jag och bläddrade i en av alla skvallerblaskor som fanns där. Ja, jag ska ärligt erkänna att jag älskar skvallertidningar - däremot erkänner jag det inte så villigt att jag BETALAR för en (man måste ju visa solidaritet med alla stackars kändisar som blir jagade av paparazzis - att jag sedan sitter och verkligen frossar i alla sådana bilder så fort jag får en gratischans, det kan vi ju blunda lite för). Hursomhelst. Det var inte alls det jag skulle skriva om nu. Istället tänkte jag skriva lite om stackars Angelina som tydligen har gått ner sig nåt alldeles förskräckligt under de senaste tre åren. Allt enligt In Touch. De visar upp en glassig filmpremiärbild (eller dylikt) där hon har en glittrig stass och är mega-mejkad med superstajlat hår. Bredvid den en bild där hon är sparsamt sminkad och har en väldigt intetsägande beige kreation. Den senare ska visa hur fruktansvart "ful" hon har blivit under de senaste tre åren. Hon ser trött ut, är mager, och hyn är alldeles hopplös. Påstår In Touch.
Jag granskar bilderna. Jovisst, hon är ju onekligen mer glamourös på den där "före-bilden". Fast å andra sidan är ju bild nummer två med största sannolikhet tagen vid ett totalt annorlunda tillfälle. Det är ju ingen hemlighet att hon är engagerad i alla världens orättvisor, och därför är närvarande vid lite mera seriösa tillställningar. Jag tror inte att hon skulle bli tagen på speciellt stort allvar om hon dök upp i en glittrig svart klänning med slits upp till murvan. Så inte vet jag, men det skulle ju kunna bero på det. Att hon inte är lika smashing på bild nr två.
Man undrar ju lite vad de är ute efter att åstadkomma. För de flesta bilder och reportage av den där typen verkar ju vara ute efter att få Bettan på kammarn att känna sig lite mera okej - för superstjärnor får också finnar, petar sig i näsan (vilket de alltid gör bara handen är det minsta i närheten av näsan) och går runt i sunkiga mjukiskläder. Och visst, det kan väl kännas lite okej att se någon hotting som struttar runt i celluliter och liten bullmage på stranden - för man ser att man faktiskt kan vara snygg även i sådant. Och att de där glassiga bilderna man ser i tidningen är retuscherade till tusen (vilket man alltid vet, men ändå glömmer bort).
Men vad vill de åstadkomma med att visa en supersnygg bild på Angelina och sedan påstå att hon är ful på den - faktiskt - ändå snygga bilden bredvid. Om HON är ful - vad är då JAG? Liksom. Nej, jag förstår verkligen inte.
Dessutom. Hur jäkla konstigt är det om man ser trött ut, magrar och har lite "dålig" (?) hy när man har (hur många barn har de nu igen? 232?) en massa barn - däribland tvillingarbebisar? Att hon ens kan stå och gå är för mig ett mysterium. Hon har säkert en barnflicka eller fyrtiosju, men ändå!
Å andra sidan - behöver man lägga ner energi på att irritera sig på skvallerblaskor och deras "fakta"fyllda, högintressanta reportage? Förmodligen inte.
Men nu har jag skrivit ett inlägg som inte handlar om mig. Alltid något.
Jag granskar bilderna. Jovisst, hon är ju onekligen mer glamourös på den där "före-bilden". Fast å andra sidan är ju bild nummer två med största sannolikhet tagen vid ett totalt annorlunda tillfälle. Det är ju ingen hemlighet att hon är engagerad i alla världens orättvisor, och därför är närvarande vid lite mera seriösa tillställningar. Jag tror inte att hon skulle bli tagen på speciellt stort allvar om hon dök upp i en glittrig svart klänning med slits upp till murvan. Så inte vet jag, men det skulle ju kunna bero på det. Att hon inte är lika smashing på bild nr två.
Man undrar ju lite vad de är ute efter att åstadkomma. För de flesta bilder och reportage av den där typen verkar ju vara ute efter att få Bettan på kammarn att känna sig lite mera okej - för superstjärnor får också finnar, petar sig i näsan (vilket de alltid gör bara handen är det minsta i närheten av näsan) och går runt i sunkiga mjukiskläder. Och visst, det kan väl kännas lite okej att se någon hotting som struttar runt i celluliter och liten bullmage på stranden - för man ser att man faktiskt kan vara snygg även i sådant. Och att de där glassiga bilderna man ser i tidningen är retuscherade till tusen (vilket man alltid vet, men ändå glömmer bort).
Men vad vill de åstadkomma med att visa en supersnygg bild på Angelina och sedan påstå att hon är ful på den - faktiskt - ändå snygga bilden bredvid. Om HON är ful - vad är då JAG? Liksom. Nej, jag förstår verkligen inte.
Dessutom. Hur jäkla konstigt är det om man ser trött ut, magrar och har lite "dålig" (?) hy när man har (hur många barn har de nu igen? 232?) en massa barn - däribland tvillingarbebisar? Att hon ens kan stå och gå är för mig ett mysterium. Hon har säkert en barnflicka eller fyrtiosju, men ändå!
Å andra sidan - behöver man lägga ner energi på att irritera sig på skvallerblaskor och deras "fakta"fyllda, högintressanta reportage? Förmodligen inte.
Men nu har jag skrivit ett inlägg som inte handlar om mig. Alltid något.
tisdag 1 september 2009
Dag ett avklarad
Jag har gjort första dagen på jobbet. Den gick lite trögt i början, men sen fick jag upp farten så hemskt så jag ville inte gå hem. Fick verkligen slita mig från mina sysslor! Jag blir alltid lika förvånad över att jag trivs när jag kommer tillbaka till jobbet (under mina gästspel som jag hittills har gjort). Så även denna gång. Som en guldfisk vill jag ropa ut till hela världen att jag ju faktiskt ha ett helt okej jobb. Ha! Who knew? Jo, jag bland annat...
Hursomhelst. Jag har återgått till mina ursprungliga arbetsuppgifter, och banne mig om inte en hel del sitter där det ska. Det vill säga i ryggmärgen. Dessutom har jag använt mig av Facebook som arbetsredskap idag. Bara en sån sak! Vad har man där - om inte en hel hop med kunniga kompisar att vända sig till när de befintliga arbetsredskapen inte räcker till! Dagens guldstjärna går till Anna-Maria!
Nu längtar jag nästan till jobbet imorgon. Då ska jag få fortsätta förgranska! Tråkigaste sysslan någonsin egentligen, men riktigt kul just nu. Jag vill så gärna ta lite "revansch" och visa vilken toppenhandläggare det bor i mig. Hur skulle de klara sig utan mig?! Varsel smarschel, säger jag bara.
Hursomhelst. Jag har återgått till mina ursprungliga arbetsuppgifter, och banne mig om inte en hel del sitter där det ska. Det vill säga i ryggmärgen. Dessutom har jag använt mig av Facebook som arbetsredskap idag. Bara en sån sak! Vad har man där - om inte en hel hop med kunniga kompisar att vända sig till när de befintliga arbetsredskapen inte räcker till! Dagens guldstjärna går till Anna-Maria!
Nu längtar jag nästan till jobbet imorgon. Då ska jag få fortsätta förgranska! Tråkigaste sysslan någonsin egentligen, men riktigt kul just nu. Jag vill så gärna ta lite "revansch" och visa vilken toppenhandläggare det bor i mig. Hur skulle de klara sig utan mig?! Varsel smarschel, säger jag bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)