...

Vad trött jag är på det här. Trött ända in i märgen. Alltid är det något som grumlar. En ny generation tar vid där den äldre inte ens är i närheten av att avsluta. Åldrar i tidningen - jag är urless på att hålla reda på dem. "En kvinna i XX-åldern", "en man i XX-åldern"...

Skit är vad det är. Och jag är trött. Jag är less. Jag är förbannad. Och jag skäms. Det är vad jag gör - jag skäms.

Long time lots of snow

Jag har varit en usel bloggare på sistone. En hel vecka sedan mitt förra inlägg - det är ju nära på skandal. Under veckan som gått har Ettåringen hunnit bli Tvååringen, det har kommit kopiösa mängder snö och sambon har blivit snöskadad igen. Sist han var snöskadad var när året var alldeles purfärskt och nytt. Då gav ryggen upp. Nu är det ena armen som strejkar och inte vill skotta mera snö. Och ja, jag har sagt att jag skottar istället. Men se, det får jag inte. Ja, ni hörde rätt - jag FÅR inte. Det ska tydligen finnas ett hemligt snöskottningssystem som jag inte är invigd i, och ej heller ska få bli invigd i. Nämendåsåråsörrö, skyll sig själv då!

Det är i alla fall snön jag tänkte blogga om idag. Jag tänkte dela med mig lite av bilder från vår gård. Inget nytt under solen - alla har väl snömängder de sällan skådat på sina gårdar och omgivningar. Men ibland kan det vara skoj att se ändå. Jag gillade sista snöstormen faktistk. Iskallt med overkligt lätt snö som blåser i skojiga formationer. Så det är lite formationsbilder och lite "kolla vad sjukt mycket snö"-bilder blandat. Kan tillägga att samtliga bilder är fotograferade från mitt varma hem. Genom fönstret. Så förvänta er inga kvalitetsbilder.

Här kan ni se hur fint det blev efter att sambon och Treåringen skottade upp en fin gång fram till den snötomma altanen och snöstormen kom och sa "skit ner er".

Här följer några bilder på den avskottade övre altanen. Om sambon inte hade skottat den innan, då hade nog inte dessa bilder varit möjliga att ta överhuvudtaget. Såvida jag inte ställt mig på en stege och smygit iväg några bilder från den lilla, lilla glipa som blivit högst upp på vardagsrumsfönstret. Känns ju lite... klaustrofobiskt.

Vårt äppelträd som snart är begravt i snömassorna. Det är ju lite synd att det inte bär frukt just nu...

Jag har faktiskt massor av fina bilder som faktiskt är tagna utomhus en solig härlig vinterdag. Men de skippar vi. Kan informera om, som ett avslut, att jag just i detta nu blir bländad av solen. Himlen är klarblå, inte ett moln i sikte. Synd bara att det är över 20 grader kallt ute, och att Tioåringen har lagt beslag på mina täckbyxor. Nåja, vad är väl en bal på slottet. Det är gott med kaffe inomhus också.

Mera ljugeri

Jag tänkte spinna vidare på det här med ljugandet. Och speciellt då hur vi ljuger för varandra som samboende med barn. För det jag inte tog upp i förra inlägget (som faktiskt var lite så där ihopsnott på en fiskvart och inte alls speciellt ingående i ämnet) var de här väldigt, väldigt små lögner vi drar till med som småbarnsföräldrar. Som att vi är bajsnödiga, fast vi inte alls är det. Bara för att få några enstaka ensamma minutrar. Om man har tur. Vi mammor är ju oftast de som får bajsa med öppen dörr, för att barnen gärna gör oss sällskap på toaletten. Pappor kan faktiskt få bajsa med låst dörr. Det är tydligen ett privilegie de har. Åtminstone de pappor jag känner. Vi mammor busar oftast om vi låser dörren. Vi planerar vårt fejkbajsande. Spanar så att kusten är klar när vi smyger in i badrummet - inga barn som observerar toalettbesöket - sedan drar vi igen dörren med raketfart och låser minst lika snabbt.

Den här lögnen är även användbar om vi vill få lite tid att läsa senaste numret av Mama eller Vi Föräldrar. Eller varför inte lokalblaskan eller Dagens Industri. Don efter person. Frågan är om inte min alldeles egna sambo drar till med bajstricket när han känner för att läsa tidningen i lugn och ro. Han låser ju alltid in sig, så det är ett mindre busigt trick - men ändock ett trick.

Sedan är det ju det här med soporna. Det är kanske ingen lögn, utan snarare ett väldigt fascinerande fenomen. Jag går nämligen gärna ut med soporna nuförtiden. Jag välkomnar den proceduren och värderar den högt. Jag samlar poäng hos sambon och jag får några dyrbara sekunder i ensamhet samtidigt som jag får insupa lite frisk luft. Win win win.

En rolig kommentar jag läste angående detta var att om barnen skriker inne i huset är man inte så mycket orolig för vad som försiggår, utan mer orolig att grannarna ska höra. Vilket var så himla mitt i prick! Det är precis vad som har rört sig i mitt huvud när jag gått ut med soporna. För faktum är att det ganska ofta är vid just de tillfällena man väljer att ta en välbehövlig sekundsmikropaus. Och vad grannarna tror och tycker om en är ju ganska viktigt. Tydligen.

Naturligtvis är det alldeles underbart att ha småbarn. För det mesta. Fördelarna överväger ju nackdelarna alla dagar i veckan. Men de här små pauserna blir lite en överlevnadsstrategi. För att helt enkelt orka vara en så bra förälder man kan. Hur jag gjorde när jag var ensamstående kan jag inte för mitt liv minnas. Då hade jag iofs "bara" ett barn, och faktum var att han var väldigt "lätthanterlig". Att ha två så kallade "tätisar" är en helt annan grej. Mer påfrestande, skulle jag vilja säga. Det är bråk, tjafs och skrik mest hela tiden. Vissa dagar klarar man av att stänga av, medla och vara hyfsat pedagogisk och tålmodig. Andra dagar... då ligger vansinnet närmare och pedagogiken och tålamodet har tagit flyget till Bahamas. Dessa dagar fejkbajsas det rätt mycket. Man låtsas att magen gör uppror eller att den inte samarbetar - ni vet, när man VILL bajsa men inte KAN. Sånt är användbart, för det innebär flertalet besök på toaletten. Sådana gånger är det även legitimt att sitta en längre stund.

Alla sätt är bra, utom de dåliga.

Tågresa till Mulle Meck

Vi hoppade över bad på barnens lediga onsdag och hoppade istället på X-tåget till Hudik! Ett stort äventyr om du frågar småttingarna. Ett nervöst äventyr om du frågar Träsktanten med kollektivtrafiksfobi. Med barn förstärks den fobin, eftersom man ska stå på en perrong och invänta ett tåg. Barn rör sig. Tåg åker fort. Gaaah, vad svettig jag blir! Sen stressas jag av att ha begränsat med tid på mig att komma på tåget med packning, barn och allt. För att inte tala om komma av tåget... Men det var ju inte det det här inlägget skulle handla om.

Åter till ämnet. I Hudik finns Mulle Meck, som var dagens utflyktsmål. Här bjuder jag på lite bilder från tåg och nämnda utflyktsmål. De får tala för sig själva.

OK, nästa kort kanske kräver lite förklaring. Ettåringen (som fyller två vilken dag som helst och därmed kommer bli Tvååringen hädanefter) tycker om att hoppa. Jag tycker om att fånga barnen i rörelse. Voilá!

Lies lies lies

I nån av alla dessa föräldratidningar som finns stod ett reportage om alla de små vita lögner vi drar för varandra, vi i barnfamiljer (och säkert i barnlösa familjer också, men nu stod det ju i en föräldratidning...). Vi ljuger om att vi ska jobba, och sätter oss vid datorn och shoppar loss eller ägnar oss åt allt annat än jobb. Vi shoppar loss och gömmer sedan diverse inköp för våra partners, för att sedan smyga fram inköpen som om voro de gamla som gatan. Och så vidare. Und so weiter. Eller hur det nu kan tänkas stavas.

Alla gör det. Tydligen. Vilket faktiskt var en stor sten som föll från Träsktantens bröst. Jag är inte ensam. Jag är inte sjuk. Jag är nämligen skyldig till både lögn nummer 1 och lögn nummer 2. Nu har jag ju inget jobb, men man kan ändå låtsas göra något viktigt och "tungt" vid datorn. Kolla upp barnsjukdomar och diverse annat barnrelaterat, t.ex., precis som en pappa gav som exempel i artikeln (tänk om jag kunde minnas vilken tidningen var då! Eller om jag orkade ta reda på det...). När man ändå sitter där kan man helt oskyldigt halka in på Facebook eller en och annan blogg. Bara så där i farten. Hoppsan!

Och det där med shoppingen har jag nog avslöjat både en och två gånger här i bloggen. Det är min last. Allra helst barnkläder. Men numera börjar kläder till mig själv och diverse inredningsattiraljer smyga med också. Poff, så finns de bara där i vårt hem eller på min kropp. Som trolleri. Och varje månad lovar jag mig själv att "nästa månad, då ska jag minsann hålla igen!". Men så kommer pengarna, och jisses vad rik jag känner mig! En hundralapp här och en hundralapp där - vad gör det egentligen? Två små droppar i en stor ocean av hundralappar. Typ. I min fantasivärld.

Nu har jag pysslat färdigt med mina viktiga saker här på datorn, så nu är det väl dags att joina sambon i nattningsproceduren. Ni avslöjar mig väl inte, va?

Uthyres!

Är någon är intresserad av ett tortyrredskap? Jag råkar nämligen ha ett alldeles förträffligt! En Treåring och en Ettåring som samtalar. Samtalet låter ungefär så här:

Ettåring: Din mamma och pappa! [Ettåringska för "min mamma och pappa"]
Treåring: MIN mamma och pappa!
Ettåring: Nä, DIN mamma och pappa!
Treåring: Nä, MIN mamma och pappa!
Ettåring: Din mamma och pappa.
Treårig: Nä, MIIIIIIN mamma och pappa!
Ettåring [med näsan lite lätt i vädret]: Din mamma och pappa...
Treåring: Nääe, MIN mamma och pappaaaa!
Ettåring: DIN mamma och pappaaaa!

Ja, ungefär så. Hela tiden. Så fort vi befinner oss vid matbordet. Ettåringen varvar med att vara upprörd och lite lätt uppnosig. Treåringen tjurar och tar tydligen väldigt illa vid sig. Ljudnivån varierar från strax över medel till skithög.

Så är någon intresserad?

Uppfräschad hall

Japp, nu börjar det likna något i hallen! Den stora, alltså. Den lilla är fortfarande i en härlig "torkat kiss"-färg med den fantastiska rödgråa trappan. Den får man skynda sig igenom och istället fästa blicken på följande... Jag lägger in både före- och efterbild, så att ni verkligen ska se graden av uppfräschning.

Den lilla byrån ska väck. Och proppskåpet ska byggas in. Dessutom ska golvet bli utbytt till svart skiffer. Observera dörrhandtagen! Vi var tvungna att putsa upp metallen och måla om handtagen, eftersom det skulle ha kostat en smärre förmögenhet att byta ut (pga låshuset som är megastort och helst inte borras igenom som vi skulle ha varit tvungen att göra med de moderna handtag som finns att köpa). Egentligen skulle jag ha zoomat in, för resultatet är förbluffande bra! Metallen är skinande blank och man skulle aldrig kunnat gissa att självaste handtagen är målade! Inga är mer förvånade än vi. Jag gillar att dörrarna är i äldre stil. Det tillför ju lite charm, tycker jag.

Och så fondväggen! Som jag blev riktigt nöjd med trots att jag inte skulle ha valt just denna tapet om jag fått välja helt själv. Men eftersom jag inte bor i detta hus ensam är jag tvungen att syssla med det där som kallas kompromiss. Denna gång ledde det till ett tillfredsställande resultat.

Bortse dock gärna från färg på apotekardisken (den ska förhoppningsvis bli vit, om jag lyckas övertala sambon) och bortse också från lampan. Den ska bli ett minne blott, bara vi kommer iväg till IKEA någon gång. Spegeln ska också målas vit "så länge". Eller snarare ramen då. Helst skulle jag ha en annan spegel, men det får bli en framtidsfråga.

Ja, det var en liten glimt av vår nya, fräscha hall. Det fattas en hel del saker på väggarna och annan tillpiffning, men det kommer...

Den opraktiska modern

Jag måste vara den som är minst praktiskt inriktad vad gäller mina inköp. Jag köper kläder till barnen i överflöd. Jag undrar hur många långärmade t-shirts Treåringen har, till exempel. Behöver man si så där 30 stycken i en och samma storlek? Knappast troligt. Och Ettåringen - känns det befogat att köpa klänning nummer 42 och 43? Tja... hm... hmmm... ja, nä, NEJ. Faktiskt inte. Om jag ska tänka praktiskt. Och logiskt.

Så kommer vi till mig själv. Jag har dille på att köpa billiga toppar och olika typer av överdelar från Vero Moda. Dessutom har jag fått för mig att jag behöver cirka 20 par jeans. I ungefär samma färg. Och modell. Det heter "jag provar mig fram till den ultimata modellen". Eller "jag försöker hitta exakt rätt par jeans som döljer att jag är mag- och stjärtmuskelbefriad".

Hursomhaver. Billiga toppar och det absolut perfekta paret jeans - användbara förvisso, men onödiga. Vad som däremot vore ganska nödvändigt är en vinterjacka som inte rymmer två Träsktanter. En som inte är avsedd för en gravidmage à la vecka 40 inklusive vattenansamlingar utan dess like. Jo, jag köpte en sån där ullaktig sak som jag kan strutta runt i klackskor och se viktig ut i. Hur ofta jag struttar runt så? Öh... jo, ok - tillräckligt ofta, eftersom jag måste se till att använda den. Men det mer praktiska vore ju naturligtvis en sportig, varm och PRAKTISK jacka, som man kan ha när man ska leka i snön med barnen och så vidare.

Men icke. En ullkappa blev det. Och nu nyligast en midjekort "skinnjacka" från H&M. Den kommer ju väl till pass...

Så till nästa sak jag tydligen inte kan lägga ner pengar på. En vettig väska. Av typen träningsväska eller weekendväska. Något att packa saker i när jag ska iväg någonstans! Men nä... dumt att köpa saker man faktiskt har användning för. Så jag packar i mina plastkassar (men jag är noga med att välja snygga plastkassar) eller lånar Tioåringens avlagda rygga. Den är svart och har en stor döskalle på sig. "Pirates of the Caribbean" står det visst också. Den passar ju ypperligt på en snart 35-åring... Så jag får gå där på väg till gymmet (därav jackan och ryggan) och låtsas att jag faktiskt diggar hårdrock skitmycket och därför tycker att en rygga med en blaffig dödskalle på "äger". Samtidigt som jag går och intalar mig att jag bor i en liten stad och de flesta borde ju veta att det döljer sig en något mindre Träsktant under den där gigantiska jackan... Och att alla förstår att jag planerar att köpa en snyggare vinterjacka som faktiskt är så där mammapraktisk och bra som den borde vara. Sån där som alla andra mammor har. De som, jag intalar mig, åker till fjällen varje år och svischar nerför slalombackar, och därför har en massa snygga vinterkläder som ligger och skräpar hemma.

Oroande nog är jag mer bekymrad över folks åsikt om mitt utseende än det praktiska i att ha en jacka som passar och en väska som faktiskt är min. Är det verkligen 35 år jag ska fylla??

Hysteri - nej tack!

Igår kväll blev jag sittande framför TV4 Komedis stå upp-special. Jag gillar stå upp-program av alla de slag, och i helgen har de haft stå upp-maraton. Sånt gillas. Hursomhelst. Igår kväll var det Margaret Chos tur. En hyfsat rolig tjej som är grov i munnen och frispråkig på alla sätt och vis. Kanske inte hysteriskrattrolig, men ändock. Programmet började dock inte förrän 22, och höll på i en och en halv timme. Mot slutet var jag ganska mosig och trött, och började tycka att hennes minspel var alldeles hysteriskt roligt. För det är nog det roligaste med henne - hon kan göra riktigt roliga miner. Plus att jag kände mig liiite träffad av skämtet. Hon pratade om att hon flög ofta och att hon kissar ofta. Hon tyckte att det var märkligt att folk inte flyttar på sig, om man har fönsterplats, om man säger att man vill gå på toaletten. Istället drar folk in magen allt de kan och håller andan och kippar fram "varsågod!". Samtidigt visade hon hur dessa personer ser ut.

Hysteriskt roligt, om du frågar en trött Träsktant. Riktigt hysteriskt roligt. Så där så att man skrattar och undrar om man tänker börja gråta nu. För ansiktet vill sluta le och istället dras ihop som ett russin. Och det där gapskrattet låter mer som kvidningar.

Mitt i det där traskar Treåringen upp från sin säng, stapplar in i vardagsrummet med sin kudde och sin mjukistiger. Nyvaken och yr. Jag försöker samla mig, men det går inte. Jag har precis trätt in i hysteriskrattsfasen och den är långt ifrån över. Men jag måste ju skärpa mig på något vis, så jag skratt/gråt/fniss/kvider lite över axeln och lyckas sedan vara tyst. Däremot håller mitt ansikte på med någon slags gymnastik och vet inte riktigt hur det ska se ut. Jag ömsom ler stort, ömsom ser gråtfärdig ut. Jag lyckas dock leda Treåringen in till pappan i vårt sovrum. För det är dit han brukar få gå. Väl inne i sovrummet fortsätter mitt ansikte med sitt märkliga beteende. Jag tycker att jag har fått kontroll på skrattet, men ansiktet fortsätter rycka och ögonen känns helt crazy. Stora, hysteriska. Och munnen, den pendlar mellan megaleende och darrande underläpp.

Det brister. Så klart. Jag börjar asgarva. Klämmer ur mig "nej, jag klarar inte..." och skyndar mig ut ur rummet. Fast det är bara det att det låter som att jag börjar storgråta. Sambon sätter sig upp i sängen och viskropar oroligt efter mig: "Vad är det?!". Jag stannar i dörren och försöker visa att jag skrattar, men jag tror inte riktigt att det gick fram.

Jag vet inte ens vad jag skrattar åt längre. Jag vet bara att det är helt omöjligt att sluta. Och det är helt omöjligt att skratta normalt! Funderar över om jag ska passa på att gråta en skvätt, men det går inte heller.

Att få sig ett ordentligt skratt är ju skönt. Och att gråta ut ordentligt, det är ju också skönt. Men jag vet inte vad jag tycker om den där reaktionen. Någonstans mitt emellan liksom. Varken eller. Man skrattar, men i huvudet pågår en febril tankeverksamhet som bara vill veta vad som pågår. Har jag roligt? Ska jag få ett nervöst sammanbrott? Och alla skratt därefter känns ju liksom bara så fjösiga, som att ingenting blev riktigt så där roligt igen.

Slutsats? Lagom är bäst!