Allergisk

Ja, jag är nog allergisk mot champagne. Ligger som en slakt i sängen och kan knappt röra mig. Magen har åkt hiss hela dagen, tills alldeles nyss... Då blev det lite utgifter, om man säger så. Fördelen var väl att det känns liiiiite bättre nu.

Stackars stackars mig. Eller kanske inte.

Hursomhelst. Gårdagen innebar ju en fest, som ni kanske förstår. Galafest, närmare bestämt. Därav skumpan. Som jag inte ens tycker om, men av någon konstig anledning drack mest av (??). Och som den där jäkla festen har sysselsatt min hjärna! Jag har nojat över klädsel i en halv evighet. Till slut hittade jag en lila festklänning på Nicca. Men såååå jättefarligt seriöst var ju inte temat på festen, även om alla var väldigt fina i sina festkläder. Jag hade dock inbillat mig att alla skulle komma i snudd på balklänningar. Ja ja, nu är det överstökat så nu kan jag släppa det där. Skönt.

Måste säga att det är en lite konstig företeelse, det här med fest. Man dricker sig berusad, dansar runt och tjoar och sjunger, sedan går man hem. Ju mer man har dansat och sjungit desto roligare har man haft. Är det inte lite konstigt då att man inte gör sånt hemma? När det nu är så skoj? Nej, man måste tydligen dricka lite alkohol för att det ska verka som normalt beteende. Och så ska det göras i flock. Lite lustigt egentligen, när man tänker efter.

Men det ska jag sluta med nu. Tänka alltså. Det gör för ont i huvudet. Dunk, dunk, dunk.

Ellens stora dag

Ellens födelsedag har nu kommit och gått. Allt gick bra, fast det blev väldigt stressigt och hafsigt. Som vanligt. Glömde ta fram allt mjukt kaffebröd, t.ex., så det bjöds bara på två sorters kakor + Bragokex. Ja, förutom tårtan då. Givmilt. Men alla kom lite senare på eftermiddagen, så jag tröstar mig med att folk kanske inte var så sugna på just en massa bullar och grejs. För de kom nog direkt från middagsbordet.

Nu är Ellen en gåbil, en gunghäst, en badhanddukscape, en aktivitetsbok och lite kläder rikare. Hugo tycker som vanligt att allt är hans. Förutom kläderna då. Fast han blev lite avundsjuk på Ellens fina kalasklänning. Han ville också ha en sån. Men så var den riktigt fin också. Han vill väldigt gärna ha pippilotter också, lika som Ellen (fast hon har ju bara en pippilott mitt på skallen). Men det är väl klart han vill det, när så många kommenterar och berömmer hennes söta pippilott och hennes kläder. Det glöms ju ofta bort med de små pojkarna. Han vill ju också vara fin ju!

Får lägga in bilder från kalaset och så senare, när jag har kommit hem.
Hej så länge!

Sentimental?

Usch vad är det med mig idag? Alldeles gråtmild och "ontig" i magen. Ja, "ontigt" på det där lite ledsna viset alltså, ingen magsjuka eller så. Kan det vara för att Ellen fyller ett imorgon? Nu har jag ingen bebis längre. Och kommer aldrig mer att få. En liten sorg, även om det är vad jag själv vill. Eller ja, just ordet aldrig ska jag väl inte rista i sten, men det finns inte med i planerna nu. Om man säger så.

Om tre timmar är det precis ett år sedan förlossningen drog igång. Och tänka sig - jag som sa att Ellens förlossning var den värsta, nu sitter jag här och är sentimental och längtar tillbaka. Man är inte klok.

Voj voj voj. Mammas gullrumpa fyller ett. Snyft.

Melodifestival

Man behöver väl knappast berätta att man återigen är besviken på majoriteten av bidragen i Melodifestivalen. Jag har heller inte kvalificerat mig så att jag kan klaga på resultaten, eftersom jag inte röstar själv. Jag tänker ändå säga att jag tycker svenska folket har smaken i baken när de röstar Emilia direkt till final. Mer menlös låt får man ju leta efter! Nåja. Jag ska försöka släppa det där nu. Det finns ju en ny delfinal att irritera sig över.

Nämligen gårdagens. Lili och Sussie. Need I say more? Snacka om att leva på gamla meriter! Hela låten lät som ett skämt i mina öron. Å andra sidan verkar ju skämtlåtar gå hem i stora finalen. Ja, den som i år är i Moskva, alltså. Min nya idol Frida Öhrn (tänk att hon dök upp där som gumman i lådan, precis efter att jag kärat ner mig i henne på nytt - är jag synsk på nåt vis?) skulle ju naturligtvis ha fått gå direkt till final. Den låten kan jag faktiskt nynna i huvudet nu när jag sitter här. Skämtlåten däremot kan jag inte ens komma på vad den hette.

Och Markoolio. Hrrrm. Han påstod att han inte skulle ställa upp i Melodifestivalen förrän han hade en låt han verkligen trodde på, och NU hade han minsann hittat den. ?????????? Så hans idé om en schlager med vinstchans är alltså en slags revysång utan någon som helst medryckande refräng? Magnus Uggla förresten - har han hört talas om honom?

Internationella juryn - vad är deras roll förresten? Hur spännande är det att låtar som redan har en chans att gå vidare till finalen får en till chans?!

Jag kan ändå säga nu att det kommer att stå mellan Alcazar och Måns. De två delfinaler som är kvar kan ställas in. Andra chansen likaså. Madame Träsktanten har talat.

Alla Hjärtans Dag

Jag ska väl inte vara sämre än de flesta andra som skrivit ett alla hjärtans-inlägg idag.

Jag har en ytterst romantisk dag idag. Jag, Anton och Ellen är nere hos mina föräldrar, medan sambon ligger hemma och är sjuk. Hugo blev utlånad till farmorn och farfarn. Eftersom sambon är sjuk fick jag ingenting idag. Eller ja, man kan ju säga som så att eftersom sambon är sjuk har han en ursäkt detta år... Nej, skämt åsido. Han har nog gett en och annan blomkvast genom åren.

Jag och småttingarna köpte en liten porslinshund och -katt åt honom. Hugo valde. Kanske inte helt i pappans smak, men men. Han blev glad iaf.

Ellens kalas närmar sig och vi har förberett noll och ingenting. Hemmet ser ut som ett dammigt råtthål, present har vi enbart pratat lite löst om och ingenting i fikaväg är införskaffat. Stackars lilla Ellen. Hennes stora dag bara smyger upp utan att någon har tid att reflektera över det. Kom på i torsdags att vi (läs: jag) inte hade skickat in till tidningen, så först då gjorde jag det. Vi får väl se om hon dyker upp på rätt dag. Var så himla snurrig också, så det kan stå precis vadsomhelst i den där lilla pluttannonsen. Spännande spännande.

Min hjärna är bara ludd just nu, så jag har lite svårt att formulera mig, och komma på saker att skriva öht. Ska nog ta och styra kosan hemöver och stoppa i mig lite mat. Och godis. Förhoppningsvis. Ikväll väntar melodifestivalen. Väntar mig sömnpiller till låtar, så kanske man blir lite glatt överraskad?

Hoppsan hejsan, nu håller Ellen på och somnar hos mormor! Dags att sluta!

Ljuvlig stämma... och mindre ljuvlig stämma

Är det svårt att läsa i bloggen nu när jag ändrade färgerna? På jobbet (harkel, harkel...) ser jag jättebra, men hemma på bärbara datorn var det jättesvårt. Synd. Måste väl pilla lite på det där. En annan gång.

Idag är jag ensam på rummet på jobbet, så jag passar på att poppa hejvilt. Jag gillar ju att lyssna på musik när jag jobbar - det var jag lite känd för förr i tiden, här på jobbet. Även om andra också lyssnade på musik, så lyssnade väl jag lite högre kanske. Men jag tänker så mycket bättre då, och blir inte distraherad av en massa korridorssnack och -spring. Det fanns ju dock de som störde sig nå enormt på att man kunde höra genom min dörr att jag lyssnade på musik därinne. Även om de inte hörde själva musiken eller att den ens överröstade den minsta lilla fnysning där utanför. Men klagas skulle det ju. Naturligtvis. Värst var det ju om jag spelade något så fruktansvärt som hårdrock. Så kände man sig inte ung innan så kunde man ju dra av några år då...

Hursomhaver. Idag lyssnar jag inte på hårdrock. Just nu lyssnar jag faktiskt på - håll i er! - Bruce. Men tidigare idag njöt jag till fullo av Oh Laura. Jag älskar sångerskans röst! Man vill bara ha mer av den. Typ som väckarklocka, eller som bokuppläsare, eller som ersättningsröst åt Ellen när hon är på tjuthumör, eller varför inte ersättningsröst åt mig själv? Tänk om man hade sån där ljuvlig stämma!

Ja ja. Nu har jag inte det. Jag fick den här "konstiga" stämman. Ja, i min ungdom var det en kille som jag ringde till, som hade som enda kommentar efter vårt samtal "vad konstig röst hon har!" (till sin kompis). Och det fick ju jag höra. Varför minns man sånt? I evigheters evigheter! Jag skiter väl i den där killen. Han var skitäcklig dessutom, och ful! Ha! Men likväl...

Avslutar med en textsnutt - Oh Laura - Friend like me:
If I feel like a loser
If I lock myself out
If I lost all my money
Would you close the door when I need someone to talk to
When I'm drunk at the bar, when I fear it's all over
I would turn to you

When you're dead broke you don't ask for money
On a sunday you dont talk to God
Cause you're too damn proud to reach out when you need it
But someday you will need a friend
You will need a friend like me

If you feel like a loser
If you lock yourself out
If you lost all your money
Would you turn to me?

Eller nej, det blev inte avslutet. Det här var mitt största nöje en gång i tiden. Att lyssna på musik, lära mig texter, analysera texter och bara... gotta mig i musiken. Nu blir det ju aldrig tid till sånt! Vad jag saknar det, känner jag nu. Perfekt sysselsättning då man inte orkar tänka, bara stänga av och lyssna... Vara riktig nörd. Sånt gillar jag. Oh well... Någongång ska jag väl få tid. När jag blir pensionär eller nåt.

Nu ska jag sluta vara nostalgisk och sentimental.
Punkt.

Uppfräschad

Ja, bloggen alltså - inte jag. Jag ska dock bli uppfräschad på måndag är tanken - då ska jag äntligen klippa mig igen. Mitt hår växer ju som ogräs!

Idag är det precis en vecka tills Ellen fyller 1 år! Helt otroligt sanslöst! Lilla underbara skrutta! Det känns visserligen som att hon alltid funnits, men var det verkligen ett år sedan jag var så där hysterisk och sprang i trappor, drack te i sjuka mängder och käkade äcklig mörk choklad i ännu sjukare mängder? Och just det - käkade upp en hel ananas. Jo, jag var ju mitt uppe i den knasiga perioden för ett år sedan. Grät varje dag när jag fick gå och lägga mig utan att känna minsta lilla tillstymmelse på att förlossningen var på gång. Så här i efterhand känns det ju aningens överdrivet, med tanke på att en vecka senare var hon ute - frisk och sötare än söt!

Jag var ju spådd en flicka med runda, röda kinder (och uppåtnäsa). Ni ser ju på bilden hur hon såg ut som alldeles nykläckt. Jag och sambon undrade och undrade varför hon var så himla RÖD om kinderna! Hade hon feber?? Men nej, hon var bara väldigt röd om kinderna av ingen anledning alls. Inte förrän senare slog det mig vad spåtanten sagt. Lite lustigt. Och uppåtnäsan sitter där den också. Söta, söta, söta, söta, söta, SÖTA unge!

Utmaning!

Blev utmanad av Sofie (sofiehedebris.blogg.se).

Så här går utmaningen till:

* Gå in i mappen där du har dina bilder

* Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen

* Lägg upp bilden på din blogg och skriv sedan något om den

* Utmana (sex) andra personer och länka till dem, samt tala om för dem att dem är utmanade.

Åh, vad förvånande! En bild på Ellen! Min eviga fotomodell. Skulle nog fota henne till dansktråden (familjeliv.se) eftersom hon är klädd i Molo och Katvig. Barnklädesnörd som jag är. Inte så lätt att fota henne numera, eftersom hon alltid går emot kameran, så jag har fått lägga mig bakåt och fotat. Mina ben hon håller i, alltså.

Hade jag suttit vid stationära datorn hade det nog varit mer intressant, på så vis att det nog varit nåt annat än nåt av mina barn. Med det inte sagt att mina barn är ointressanta, men ni har ju fått se dem x antal ggr. Förr var jag ju lite mer aktiv och tog foton på annat än barnen. Det har jag dock lagt ner nu. Tyvärr.

Och nu ska här utmanas:

Elin

Jenny

Topsenpinglan

Petra

Annelie (fast jag vet att du gjorde nåt liknande alldeles nyss)

Linda

Söndagssurr

I fredags var vi äntligen iväg till Mariagården (ÖF) igen. Skönt att komma iväg. Barnen lekte och trivdes och mammorna fikade och surrade. Som det ska vara! Efteråt gick vi till fiket och tog en lunch med barnen. De sprang runt och lekte så svetten rann. Personalen hatade oss säkert, men de var inte ivägen för några gäster, och dessutom är lokalen så megastor och "surrig" så jag tror knappast några av gästerna stördes av dem heller. (Ursöta, ätande pojken är min gudson Arvid)

Såg en snutt av Lyxfällan igår, och där var det ju en caféägare som frågade om hon faktiskt kunde stoppa barnvagnarna i dörren (!!). Jag blir så jäkla irriterad på att folk ska störa sig så hemskt på folk med barn! Ska inte föräldrar få gå och fika med sina barn? Eller för den delen vistas i centrum, gå på trottoarer etc etc etc. Vad som helst verkar ju irritera folk så fort de ser en barnvagn. Vadan detta agg, kan man ju fråga sig... Måste ju vara någon slags avundsjuka. Att de inte får gå runt där och vara "ledig hela dagarna" och strosa runt med en barnvagn. Som att livet som föräldraledig är en enda lång caffe latte-fika med idel leenden och "snälla" barn.

Ja ja. Nu väntar jag bara på att Ellen ska vakna så ska jag och småttingarna åka och hälsa på fd svägerskan och kussarna. Trevligt!

Splittrad hjärna

Gaaah! Jag får ingenting gjort på jobbet! Hjärnan är helt splittrad och jag har tusen saker i tankarna. Andra natten jag knappt har fått sova med efterföljande arbetsdag. Även om jag bara "sitter" på mitt jobb, så behövs ju sömnen. Tror fasen den behövs mer när man bara "sitter", för då är det ju så lätt att bli helt borta av trötthet. Är man i farten och rör sig, då håller man ju sig vaken under arbetstiden iaf. Då kraschar man väl när man kommer hem istället. Det känns dock som något jag skulle föredra framför att krascha på jobbet...

Nu har jag ju faktiskt arbetsuppgifter som är roliga, som jag trivs med och som jag vill göra bra! Ändå kan inte hjärnan samarbeta! Oerhört frustrerande. Blä.

Imorgon är det dags för Mariagården igen! Var ju sjuk i måndags, eller skulle ju hålla mig isolerad efter magsjukan, snarare - så då kunde vi ju inte gå. Katastrof i min lilla värld. Överväger att försöka jobba 80% när det väl är dags att börja jobba heltid - mest för att kunna fortsätta gå på Mariagården en dag i veckan. Är man beroende då?? Nu är det ju inte säkert att det skulle funka för oss rent ekonomiskt. Det återstår att se. Men jag ska kolla upp möjligheten. Det vore himla skönt att kunna göra så i ett år kanske.

Nej, om man skulle ta tag i jobbet kanske? Har bara två timmar, lite drygt, på mig att få den här grejen färdig. Gaaaah! Koncentration!

Jahapp?

Sambon fick dra iväg på larm och kvar satt jag och såg ut som en fågelholk. Så ofta händer det. Jag som är soffpotatisen personifierad studsade plötsligt upp ur soffan och irrade runt medan sambon skyndade sig att få med allt och sticka ut genom dörren. Jag fortsatte irra runt. Öh?? Själv med alla barnen??? Oj! Hur gör man då??? Ja, det var ju inte så mycket att göra för alla tre sov (ja, Hugo somnade några minuter efter att fadern sprungit hemifrån). Kunde inte ens gå tillbaka till tv-soffan då jag insett det, utan vankade lite från rum till rum. Jahapp? Vad ska jag hitta på då? Jag som också fått adrenalinet att skjuta i höjd av larmet, men som inte skulle nånstans? Hum di dum. Ja, jag åt en banan och försökte lugna ner mig. Funkade så där. Magen skrek och egentligen skulle jag kunna dra ihop en trerättersmiddag på den energin jag plötsligt fått. Pillade lite på godispåsen, men magen led lite av magsjukan fortfarande så godis kändes inte som rätt skonkost.

Tänk! Jag och sambon tillbringar sällan våra kvällar tillsammans, men man är ändå van att ha varandra där. Någonstans i huset. Annars blir man rastlös i kroppen och vet inte vad man ska hitta på. I och för sig räcker väl ett sånt larm till för att man ska bli helt "ojig" och sprattig i kroppen. Första fem minutrarna känns det som att man går runt med ögonen vitt uppspärrade. Tur att det inte är jag som ska iväg sådana gånger, säger jag bara. Då skulle jag väl göra som min kollega (tillika kollega med sambon då, fast på annat jobb - snurrigt det där) och ta med mig kläderna i handen men glömma att klä på mig. Å andra sidan får jag väl räknas som en rätt cool sambo som inte får för mig att mitt livs kärlek absolut måste ha en mössa på sig och trycker ner den för ögonen precis när sambon kliver utanför dörren så att han ramlar nerför trappen. Jodå, en sann historia. Dock inte gjort av mig då. Det kan man ju vara lite stolt över. Jag irrar bara omkring därinne med uppspärrade ögon och äter en massa bananer.

Sjukling

Men vad jag glömmer bort bloggen hela tiden! Skärpning! Nu har jag väl en liten ursäkt iaf - jag har haft magsjuka. Inte ett dugg roligt. Men jag klarade mig med en kräkomgång bara. Eller, ja. Peppar peppar. Det var igår eftermiddag, så faran kanske inte är över?? Känner mig mör ff, men mår inte illa. Sambon har klunkat Fernet Branca som om han hade betalt för det. Än så länge kräkfri. Hugo verkar dock misstänkt blek och... konstig. Han somnade i soffan vid kvart över sex, ville att jag skulle bära in honom i sängen när jag frågade och ratade vällingen totalt. Hmmm... Bådar inte gott va?

Imorgon blir jag hemma från jobbet, enligt 48-timmarsregeln. Tänkte jobba onsdag och torsdag istället, så att jag slipper inkomstbortfall.

Men är man smart om man sätter sig och vräker i sig smågodis och fruktsoda kvällen efter magsjukan? Rätt korkat. Jag var ju bara lite törstig egentligen. Ja ja, snart 34 år och inte klokare än så...

Ikväll började mitt favvoprogram igen - Halv åtta hos mig! Tjoho!