Blommor på Mors Dag

Underbar vit orkidée som Elvaåringen gav mig.

En härligt karamellrosa Gerbera som småttingarna gav mig.

Matstafett

Jo. Det var skoj. Riktigt, riktigt skoj. Trots att jag var så nervös innan att jag nästan ville börja gråta. Jag pratar om Matstafetten naturligtvis. Den där jag nämnde i förra inlägget. Nu är den överstökad och jag överlevde. Både att besöka främmande människor, att ta emot främmande (nåja) människor och att cykla med en och annan alkoholhaltig dryck innanför västen.

Faktum var att jag var på grymt dåligt humör när min Matstafettspartner Sandra anlände. Jag hade städat och fejat hela dagen. Exakt hela dagen. Jag klev upp, åt frukost och började städa. Sambon grillade hamburgare, jag städade. Vi åt, sedan städade jag ännu mera. Ändå blev det aldrig så där fint som jag ville ha det! Jag ville ta hela möblemanget till soptippen och helst ställa ut en skål med efterrätt (för det var alltså den rätten vi fick äran att servera) på bron och låsa dörren. Men så var jag fruktansvärt hungrig också och då blir jag alltid lite extra sur. Stackars Sandra. Jag var definitivt inget roligt Nuskavipåfesttjohotjohej-sällskap. Men det vände. Sakta men säkert. Sandra förvandlade vårt fula, hackiga (av småbarnsbestick och leksaker) köksbord till en upphottad variant med gardin (!) som duk och fin dukning. Det hjälpte förvånansvärt mycket mot min tillfälliga depression.

Kameran var med. Men bara som sällskap. Den har inte lärt sig att ta bilder själv. Än. Jag har inte ens en bild på vår fina efterätt (hjortronparfait)! Däremot kom jag ihåg att ta kort på våra gäster, men jag lägger inte ut bilder på dem så här oförvarnat. Jag kan i alla fall berätta att våra gäster visade sig vara en av mina bästa vänner från barndomen och ungdomen (vi har känt varandra sedan vi var 6 år) och hennes man, och det andra paret var en vän till Sandra, och hans flickvän. Så lyckat och roligt! Jag som var så nervös innan. Hade jag vetat att det var de som skulle komma hade jag ju kunnat spara lite på surkrutet. Så att säga.

Eftersom jag har börjat med efterrättsrapporten, så går vi väl vidare till varmrätten då. Den inmundigades på en gata alldeles i närheten fast med ett värdpar som bor utanför Matstafettsgränsen. De bjöd på en alldeles underbar kyckling i gröncurrysås. Det var så gott och jag ville så gärna ta mera. Men av någon anledning blev jag blyg och tackade nej (!). De bjöd även på en fördrink som var himmelsk. Med persilja i. Jättekonstigt. Men gud så god den var! Jag som inte ens är någon drinkperson. Värdparet var okända för mig, men väldigt trevliga och glada. Förstagångsstafettare de med. Det andra paret var däremot bekant. Den kvinnliga delen av paret har jag träffat många gånger på Öppna Förskolan. Dessutom visade det sig att vi ätit förrätt i husen bredvid varandra alldeles innan. Som en liten parentes kan nämnas att det paret då hade Sandras bror som gäst. Och efter varmrätten skulle de vidare till Sandras syster och äta efterätt. Lite lustigt. Tre syskon, tre hus, tre rätter.

Hursomhaver. För förätten fick vi cykla ända till Norrala (för icke-Söderhamnare kan jag informera om att det blev ungefär maxavståndet på 5 km. Tror jag. Jag pratar normalt inte kilometrar och är därför ganska okunnig på området. Jag brukar prata om tid. Hur långt är det till Hudik? Typ 40 minuter). Oj, tänkte vi och började cykla en halvtimme innan vi skulle vara på plats. Ganska överdrivet. Det resulterade i att vi fick hoppa av cyklarna och gå för att inte komma för tidigt. Helt utan vägskyltar och nummer på huset gissade vi rätt på första försöket. Lite imponerande. Eller vi och vi. Sandra la ihop ett och ett, pekade på ett hus och sa "det är nog där". Det tycker jag var starkt jobbat.

Vi blev serverade en fördrink som för mig kändes bekant men ändå inte. Den smakade martini. Kanske. Jag är som sagt ingen drinkperson. Den slank ner. Men Lapin Kultan som serverades till förrätten var godare. Men godast var förrätten. Laxtartar. Mums! Jag älskar lax. Jag skulle kunna gifta mig med en lax. Och hyfsat snabbt bli änka.
Både värdparet och det andra besökande paret var okända för mig. Något ansikte kanske såg lite mera bekant ut än de andra, men ingen jag kunde placera. Däremot blev jag igenkänd. Förvånande nog.

Och vet ni vad? Jag såg knappt hur dessa två hem såg ut! Det låg så långt ner på prioritetslistan som det kunde. Faktiskt. Man hade ju fullt upp med fördrinkar, bekantningssnicksnack, spekulationer om den hemliga efterfesten, att försöka äta och dricka civiliserat. Och vips! så var det dags att öppna kuvert och ta reda på var nästa anhalt var. Så nästa gång (för jag hoppas verkligen att det blir fler gånger) ska jag slappna av innan. Pilla mig lite i naveln, fila naglarna och så.

En annan sak som slog mig var, hur i hela friden lyckas alla bli så berusade?! Själv hann jag nästan inte dricka något. Eller jo. Fördrink och en öl till rätten. Tre gånger. Inget man blir så där askalas på. Vilket jag iofs är glad över idag. Men ryktet säger ju att Matstafetten går ut på att dricka sig redlös, cykla i diket och knappt minnas vem man åt efterrätten hos eller om man ens åt efterrätten hos någon. Man kan ju då egentligen undra varför man anmäler sig till något dylikt. Till och med betalar för det. Men det låter ju skoj. Liksom. Svenskt skoj. Sup och svälj, trevlig helg. Så är det något jag är lite besviken över så är det just det - att jag inte hann bli berusad.

Det var nämligen så att efterfesten ägde rum ute på Flygstaden. Med levande musik i form av ett dansband. Dansband är inte riktigt min grej. Styrdans bör jag nog helst avstå från. Känner man sig då ganska nykter blir man lätt lite stressad. Sandra var min plånbok för kvällen och hon gick upp i rök. Hon var där, jag kunde bara inte se henne. Jag ringde och ringde och ringde. Mobilsvar, mobilsvar, mobilsvar. Till slut började jag gråta, och det är ju nu jag inser att jag kanske inte var så nykter trots allt. Jag kände dock att jag var tvungen att köpa en öl. Jag var bara tvungen. Så pass tvungen att tårarna kom när jag inte fick tag i min plånbok för kvällen. Jag pillade på min tjuga som inte alls räckte till en öl och darrade lite på hakan. Såg mig hjälplöst omkring. Kan någon hjälpa mig?! Det kunde ingen. Men mitt i min misär tändes ett ljus från himlen, änglarna sjöng vackert "aaaaaaa..." och alla omkring försvann i en suddig dimma. För där stod hon - min plånbok för kvällen. Ungefär precis där jag hade lämnat henne.

Så slutet gott, allting gott. Jag fick min öl. Sedan gick jag på toan. Eller dasset snarare. Ölen, som jag så omsorgsfullt ställt bredvid mig, ramlade omkull och rann ut över golvet. Man skulle kunna tro att jag skulle bli förkrossad. Men jag ryckte bara på axlarna. Jag hade nämligen en femtiolapp i väskan. Happy life.

Jag och frugan i en het omfamning.

Vår meny för kvällen blev som följer:
Förrätt: Laxtartar
Varmrätt: Kyckling i gröncurrysås
Efterrätt: Hjortronparfait

Lätt illamående

Det börjar sjunka in nu. Det här jag har gett mig in på. Jag ska nämligen närvara och deltaga i årets Matstafett. Sambon sa aldrig i livet, så jag och kompis S slog våra påsar ihop istället. Eftersom hennes sambo är ungefär lika sugen på detta som min. Just där vid anmälningstillfället kändes det bara roligt. Oj, vad skoj. Ungefär så.

Nu däremot. Nu känner jag mig nästan så nervös att jag skulle kunna anlita en stand-in för själva middagsgrejen och sedan bara gå på festen. Fast någonting säger mig ju att jag möjligtvis skulle gå miste om själva poängen med själva grejen. Så att säga. Så jag biter ihop.

Återigen brottas jag med kniviga saker.

Nya Tortyrmetoder

Barnens nya tortyrredskap är följande.

Fyraåringen: "Vaffödédå?" [svar] "Vaffödédå?" [svar] "Vaffödédå?" [svar] osv osv osv. Tills mamman håller på att explodera. Om jag inte svarar låter det så här: "Vaffödédå mamma vaffödédå mamma vaffödédå mamma?" [paus] "Mamma! Vaffödédå mamma vaffödédåååå?".

Om allt mellan himmel och jord. Vad gör nyckelpigan? Hon kryper runt på bladet. Vaffödédå? Hon vill det. Vaffödédå? Hon letar efter bladlöss. Vaffödédå? Hon tycker de är goda. Vaffödédå? De smakar nog gott. Vaffödédå? Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Tvååringen kör med en egen variant: "Mamma, det du en tak?" [= mamma, vet du en sak?]. Nä, vadå?, svarar mamman tålmodigt. "Mamma, det du en tak?". Nä, svarar mamman. "Mamma, det du en tak?". "Nä, mamma vet inte, berätta!", försöker mamman. "Mamma, det du?". Nä, vadå? "Mamma... det du... en tak?". Nej. Mamma vet inte! "Mamma, det du?"...

Say no more. Tur att de är söta som socker.

Altanräckesuppdatering

OK. Läget är nu som följer. Min käre far, tillika Målargurun, har förklarat att det enda otroligt katastrofala med att måla med inomhusgrundfärg för snickerier på tryckimpregnerat trä är att färgen förmodligen flagnar snabbare. Det känns i min bok inte som speciellt katastrofalt alls. Trots detta lät min far ungefär som om jag hade berättat att jag har flisat sönder altanräcket, när jag berättade om mitt missöde. "Oj!", sa han med massivt eftertryck. Jag såg framför mig hur vi skulle bli tvungen att yxmörda hela räcket och på köpet skulle sambons alldeles nylagda altantak ryka. K a t a s t r o f.

Men nä. Det kommer flagna snabbare. Hoppsan då. Så otroligt fruktansvärt. Jag tror inte ens Arga Snickaren hade blivit speciellt arg. Eller så hade han det, för han är ju man.

Enligt farsgubben hade vi alternativen att slipa av räcket eller avvakta eventuella fulheteràlajagvetintevad och sedan måla över med rätt grundfärg. Sambon såg gråtfärdig ut när jag nämnde slipningsalternativet. Så vi skippar det. Och vet ni vad? Jag fick förtroende att måla över med rätt grundfärg. Det är kärlek det. Eller bara allmän "you broke it, you fix it"-attityd.

Så nu efterlyser jag sol och värme till veckan så att jag kan köra en repris. Fast den här gången ska sambons ögon lysa av beundran och leendet ska vara så stort att grannarna blir bländade. Jag skall bli eftertraktad som stans bästa altanräckesmålare och mitt rykte skall nå över land och rike. Eller så får jag i alla fall förtroendet att måla det övre altanräcket också.

Mission not accomplished

I torsdags var jag tokinspirerad av både Arbetskvällen på barnens förskola och Arga Snickaren. Jag kände att - NU! - nu skulle jag banne mig ta tag i ett av alla projekt vi har på huset. Jag skulle bli Fröken Handywoman och liksom bara fixa något. Så att sambon kunde komma hem från sitt energikrävande jobb, ta en öl med sig ut på altanen och få sig en riktig överraskning. Det var min plan.

Jag skulle grunda altanräcket. Japp, det skulle jag. Minsann. Hur svårt kan det vara? Jag är dessutom dotter till, enligt ryktet, en av stans bästa målare (då det begav sig) och syster till en annan av dem. De måste ju bara ligga där i mina blodådror och min ryggmärg och osa, målarskillsena. Så jag lämnade småbarn på dagis, svidade om, satte på hög popig musik, hämtade en hink med grundfärg i källaren och skred till verket. Och det gick så bra. Det gick så in i bombens bra. Jag visste att alla som någonsin skulle se detta altanräcke skulle häpna. Ett sånt mästerverk! Visserligen bara grundfärgen. Men grunden är ju det allra viktigaste. Det vet ju alla.

Resultatet var, som jag antar framgår, över förväntan. Skitsnyggt. För att vara grundfärg då.

Mäkta nöjd frågar jag sambon om han är impad. Om han tycker att det är fint. Om jag är duktigast i hela världen. Jo, nickar han, det ser ju bra ut det där. Fast jag anar en viss tvekan mitt där i det svallande berömmet. Det sägs liksom inte med den där kärleksfulla blicken, det där stora leendet och rösten låter inte alls speciellt glad överhuvudtaget. Lite så där med låtsad nonchalans frågar han var jag hittade grundfärgen. Och jag vet att jag använde grundfärg. Jag lusläste den där burken och tittade på exakt alla brukar i hela rummet. Visserligen hade det runnit lite färg ner över en del av texten på burken. Men jag är inte dum, jag kan sätta ihop ett halvt ord med ett annat och fatta galoppen. Så jag lugnar honom med att jag väldigt noggrant valt ut rätt burk från hans "verkstad" i källaren. Och ungefär här börjar sambons blodådror bli väldigt bulliga och synliga...

Vår källare är för stor. Det finns för många rum. Man kan inte kläcka ur sig att det finns grundfärg i "förrådet" och sedan tro att jag ska gå till rätt förråd. Vi har tre förråd där nere. Visserligen benämda "under altanen-förrådet", "mitt/ditt rum" (beroende på vem som talar, mitt/ditt = sambons) och så slutligen "förrådet". Men ändå. Liksom. Förväntas jag verkligen lyssna på alla ord han säger?

Jag har alltså grundat altanräcket med inomhusgrundfärg. För snickerier. På tryckimpregnerat trä. Ja, mig säger det inte så mycket. Grundfärg som grundfärg. Men jag har förstått av sambon att det inte är bra. Inte alls bra. Min far har nämligen uttryckt hur otroligt viktigt det är att man grundar tryckimpregnerat trä med just den där grundfärgen vi har i "förrådet". Och ni minns kanske att han en gång i tiden var stans bästa målare? Så det som skulle bli en härlig överraskning till min hårt arbetande överstressade sambo blev platt fall och pannkaka mucho.

Undrar vad Anders Öfvergård skulle säga om det här? "Det är så jävla korkat! Du är så jävla korkad! Man får inte göra så här!"

Dessutom hade jag penslar lite här och var och spillde lite färg på ett av våra utebord.

Bleep bleep

Jag känner mig inte så skämtsam nu. Det är därför det går så trögt med bloggandet. Allt jag vill skriva om platsar bättre i den låsta bloggen. Jag vill bara vara personlig nu, inte ytlig och blajblajig. Häromdagen la jag ut ett inlägg som jag ganska snabbt raderade. Några kanske hann se det, jag vet inte. Jag ville testa att lägga ut det i offentlighetens öga, men jag var inte alls redo. Jag vet, i ärlighetens namn, inte riktigt vilka som läser. Jag tror att jag har nuddat vid det här förut, att samma personer kommenterar, att det naturligtvis inte finns något som heter kommentarstvång. Men det känns lite magstarkt att lägga ut alltför personliga saker när jag inte vet vilka de där tysta läsarna är. Konstigt nog. För en gång i tiden brydde jag mig inte alls.

Mymlan (visst var det väl hon? Rätta mig, någon som minns bättre.) skrev om det här tidigare *- att avsaknaden av kommentarer får en att fylla i med egna kommentarer från de tysta läsarna. Och de kommentarerna är alltid kritiska. Att, även om det inte är så i själva verket, så är ingen kommentar att likställa med misstycke. Även om tre kommenterar, men ännu fler läst (vilket räknaren avslöjar) så räknas på något sätt alla de där som läst, men inte kommenterat, mer. Ja, en väldigt fri översättning av Mymlans inlägg, men hursomhelst. Summan av kardemumman av min tolkning av hennes inlägg. Om man så vill.

Om det gick skulle jag vilja ha ett upprop. Alla som läser, räck upp en hand! Inte för att det egentligen skulle spela någon roll. Det finns ju en viss trygghet i att inte veta också. Vissa personer kan få en att vilja censurera det mest banala. Av någon anledning. Och jag har ju valt att ha kvar den öppna bloggen av en anledning. Jag tycker om att skriva och jag vill bli läst. Annars hade jag ju aldrig börjat blogga till att börja med. Det är roligt när både folk jag känner och folk jag inte känner lämnar kommentarer. Naturligtvis smickrande när icke-bekanta läser för att de tycker att de finner något intressant eller roande med att läsa. De icke-bekanta är ju aldrig något problem egentligen. Det är ju de man känner mer eller mindre som man vill censurera sig för.

Så jag fortsätter skriva mina inlägg i huvudet. Vissa hamnar i den låsta bloggen, vissa stannar i huvudet. Medan jag funderar vidare över hur öppen jag vill vara. Strunta i vad folk ska tycka eller fortsätta med blaj?

-------------------------------------------------
* Egentligen tror jag att jag menar ett annat inlägg (eller någon annan person?), men hon nämner det ändå i det här inlägget också:
"Tystnad är det värsta som finns, för i den gömmer sig förutfattade meningar, i tystnaden gömmer sig de där åsikterna och vetskaperna som jag alltid undrat över."

Pestopasta

Idag bjuder jag på ett litet recept! Det är så fruktansvärt gott och passar ypperligt nu när solen och värmen verkar behaga närvara. Ännu bättre är att man egentligen bara kan kasta i vad man vill och har hemma. Finemang!

Mängden får man avgöra själv. Jag höftar och tar som jag tycker just den dagen. Idag blir det som följer:

Tänk er att skinkan ser mer aptitlig ut. Och att man ansträngt sig för att lägga upp fint.

- Pasta, dagen till ära Farfalle, men jag föredrar Gnocci.

- Ungefär 2 msk pesto

- Två skivor rökt skinka (strimlade)

- Tre soltorkade tomater (även de strimlade)

- En handfull svarta oliver (delade eller hela, smaken avgör)

Man kokar helt sonika upp pastan, blandar i peston och strör över skinka, soltorkade tomater och oliver. Eller vad man nu valt att ha till. Igår hade jag knaperstekt bacon istället för rökt skinka och det var minst lika gott. Hursomhelst. Det är så himla lätt och så otroligt gott.

Nu ska jag gå ut i solen och avnjuta min mumsiga lunch med en god bok!

20 igen

Jag har varit ut på galej. Det händer inte ofta, men när det väl händer tar jag i ordentligt. Därför blev det både en Birkatur på 24 timmar och en utgång kvällen efter hemkomsten. Ni som befinner er i samma livssituation som jag och som är ungefär i samma ålder kan nog gissa hur pigg och kry jag känner mig nu. Man är definitivt ingen ungdom längre. Konstigt nog tycker jag att jag är så himla ung när jag dansar runt med en och annan öl innaför västen. Jag är ju exakt lika som de där små snärtorna som stuffar runt i sina "klänningar" med rumpan hängande utanför. Förutom kanske just den grejen då. Min rumpa är väl dold.

I väntan på bussen. Övertända och uppstissade.

Lite förfriskningar i Gävle Bro.
S håller i en exklusiv champagneflaska, inte en hushållsrulle. Bara för att informera.

OK. Det ser inte gott ut alls. Men det var det.
Jag glömde att knäppa kort innan jag börjat smaska.

S buggar loss på dansgolvet med okänd man.
Det ser ut som att kemin finns där, men jag tror hon höll sig på mattan.

Lite kaffedrinkar för att vakna till dagen efter.
Tantvarning enligt vissa, "vadå, vad menar du nu?" enligt tanterna.

E blir uppvaktad av Kryssningsvärden a.k.a. Mr. Smörochslisk.

S blir... uppjuckad av en Amigo. Och får en snorig näsduk som souvenir.
Man kan konstatera att glansiga byxor ibland ger intrycket av att man har problem med blåsan... 

Ja, det var lite städade bilder från resan. Några små smakprov. Riktigt riktigt jätteroligt hade jag. Skrattade mer än jag gjort på evigheter. Av någon anledning skrattade jag mest åt E:s felsägning. Hon skulle säga smultron, men sa smul-trooon. Som den riktiga början på smultron, men med en avslutning som mer liknar det där en kung sitter på. Jag vet inte vad som är så hysteriskt roligt, men jag skrattar fortfarande ihjäl mig åt det. Helt utan alkohol eller övertändhet. Konstigt.

Hursomhaver. Efter en natt med hela två timmars sömn, en bussresa med underhållning som gjorde sömn omöjligt, barn som vaknar i ottan när man väl kommit hem - trots detta hade jag en mysig lördag då solen gjorde entré. Besök på stan, grillning med sambons syster och hennes familj, besök på stan igen, festlig middag (fiskpinnar med pulvermos), omsvidning och öldrickning hos K. Det gäller att passa på när det är Återvändardag och utgångsfolket är några fler år över 20 än vanligt. Konstig mening, men jag har inte återhämtat mig riktigt än. Hav överseende.

Nu går mitt liv ut på att vila upp mig och återhämta mig. Nästnästa helg är det dags för festligheter igen och det känns på något sätt som alldeles för nära inpå. Den här tanten är van att gå ut cirka två gånger per år. Eller ja, okej kanske 4 gånger per år då. En gång per kvartal ungefär. Festprissigt.

På återseende.

Oss föräldrar emellan

Jag känner ett litet behov av att förtydliga mig. Inte på grund av några kommentarer jag fått, utan snarare på grund av hur tankarna har rört sig i mitt huvud. Jag menar alltså föregående inlägg, Nappen. När jag satt och läste inlägget kände jag mig plötsligt lite skenhelig.


Jag försöker på intet sätt påstå att jag inte sitter på min kammare och tycker och tänker. För det gör jag. Jag tänker saker som "men varför gör de inte bara på det sättet? Det vore så mycket enklare". För naturligtvis har jag bara erfarenhet av mitt sätt att göra saker och om jag tycker att det funkar, så ja - då är ju det det enklaste sättet i min bok.
 
Ungefär som när jag ser någon stå och skära gurka och de inte gör på det sättet jag brukar. Jag är sådan. Jag har svårt att stå och se på när andra gör något på ett helt annat sätt än vad jag skulle göra. Så tanken finns där. Däremot lägger jag mig inte i eller tar över, eller ens föreslår att jag ska visa hur jag gör. Förutsatt att det inte dyker upp i en diskussion där man delar med sig av sina erfarenheter. Men det är ju en helt annan grej. För det är klart att man får säga sin högst personliga åsikt när den är ombedd.  
 
Nu är det ju sällan man ber en vän berätta om sina erfarenheter avseende gurkdelning. Men ändå. Ni fattar galoppen och var jag vill komma.
 
Det är skillnad på att ge råd när de är önskade eller ställa frågor när ämnet förs på tal och att knycka nappar ur munnen på andras barn för att det sticker i ögonen på en själv eller komma med råd lite så där helt apropå och totalt oönskat.
 
Och precis som jag skrev i inlägget innan - alla med barn vet hur in i bomben känslig man är för minsta lilla som kan uppfattas som kritik vad gäller barnen och hur man handskas med dem. För den förälder som säger att den har full koll och en stor dos självförtroende vad gäller sättet de uppfostrar sina barn, den far med osanning. Så inte ens Fröken eller Herr Viktigpetter med ett mission att frälsa världen med sin uppfostringsmanual far med sanning en sån gång. Men man är ju aldrig en bättre förälder än när man får ha åsikter om hur andra uppfostrar sina barn.
 
Och ja, jag är också en skitbra mamma som vet exakt hur varje situation bör tacklas när det gäller andras barn. Då råkar man glömma bort saker som trötthet, stress, nedstämdhet, dåligt samvete osv osv osv som påverkar. Och för att inte jag ska framstå som Fröken Viktigpetter Light så hoppas jag att vi alla är så här. Egentligen. Antingen lightversioner som biter sig i tungan (eller bara håller tyst) eller den andra typen som vill tjäna lite poäng i Den Stora Föräldratävlingen.
 
Hursomhaver. Lite ödmjukhet är aldrig fel. Ingen är expert på barnuppfostran. Inte ens experterna. De är bara skitbra mammor och pappor som talar om för andra hur de ska göra med sina barn. När de står där själva med sina barn, då tvivlar jag på att de känner sig som några experter.
 
Punkt slut för sista gången och tack för ordet. Igen.
 
 

Nappen

Tvååringen har napp. Alla mina barn har haft napp. Elvaåringen hann precis sluta innan han fyllde fem, enligt tandläkarens rekommendation på maxålder. Fyraåringen gav bort sina nappar på julafton, så han slutade vid cirkus 3,5 år. Hursomhelst. Tvååringen är nyss fyllda två och jag och sambon har, helt ärligt, inga funderingar på att ta bort nappen just nu.


Men det ska liksom vara så, att man hela tiden ska ha en plan för borttagning av napp. Att man ska urskulda sig och förklara att "nästa vecka, då!" eller "vi ska åka till Skansen i sommar och då!". Men nej, vi har ingen plan i nuläget. Och känner faktiskt inte det minsta lilla behov av en plan heller. För det löser sig. Det gör ju faktiskt det.

Sedan är det ju faktiskt så att jag och sambon är våra barns föräldrar. Det är vi som bestämmer när det är okej att ha napp och när det inte är okej. Och hur länge nappen ska få vara en alternativ tröst och trygghet i barnens liv. Så när folk stegar in i vårt hem, "ertappar" Tvååringen med nappen i munnen och börjar påpeka för henne att hon inte borde ha den i munnen - då blir jag förbannad. För Tvååringen blir naturligtvis förvirrad och lite generad. Mamma och pappa säger att det är okej, men här kommer X och säger att det är fel och dessutom skrattar åt mig. För det sägs ju alltid lite så där förebrående med ett litet skratt: Men vad har du i munnen då? Inte ska väl du sova nu? Som slutkläm knycker de nappen från barnets mun. Och kvar står ett väldigt förvirrat barn.

Jag förstår inte detta behov att tillrättavisa andras barn vad gäller just nappen. För det verkar vara en tvångshandling hos vissa personer. Att nappen är något provokativt som måste väck. Var kommer detta nappagg ifrån egentligen? Som gör att de tvångsmässigt måste skuldbelägga små barn för att de tycker om den? Eller snarare känner sig berättigade att ge mamma och pappa en känga genom att skuldbelägga deras barn.

Jag vet inget annat område vad gäller uppfostran som folk lägger sig i så ofta och så ogenerat. Som att det är en självklarhet. Nappen ska bekämpas av samtliga. Som att alla föräldrar som väljer att introducera napp till sina barn blir omyndigförklarade och inte kan få fortsätta ha ansvar för denna styggelse. Att nappen används vid andra tillfällen än vid nattning - det är inget annat än rent missbruk och en intervention krävs ögonblickligen!
 
Alla som är föräldrar vet hur fruktansvärt irriterande det kan vara när andra kommer med o-ombedda "råd" och tips och på så vis indirekt kritiserar sättet man väljer att uppfostra sina barn på. För det finns inget annat område i en förälders liv som är så osäkert och ifrågasatt av en själv som just uppfostran, samtidigt som större delen av alla föräldrar gör så gott de kan. Eftersom det ju faktiskt inte finns något facit. Det finns sunt förnuft. Och personliga åsikter. Nappen faller under den senare rubriken.
 
Min personliga åsikt är att nappen är bra. Den underlättar en hel del under småbarnsåren. När man faktiskt inte har tid eller när barnet bara är övertrött eller har svårt att komma till ro - den besparar föräldern frustration och barnet ett onödigt och energikrävande gråtanfall. Det är åtminstone så jag har upplevt det. Den är ett komplement, helt enkelt.
 
Men alla barn vill naturligtvis inte ta nappen och då får man ju hitta andra lösningar. Eller om man inte håller med mig om att nappen är bra och därför inte vill introducera den. Då hittar man andra lösningar. Naturligtvis. Det funkar för de familjerna, och för oss funkar nappen. Lätt som en plätt. Ni bestämmer hur ni vill göra och vi bestämmer hur vi vill göra. Vill vi veta vad ni tycker så frågar vi. Och vice versa. Annars kan man vara tyst och se glad ut.
 
Punkt slut. Tack för ordet.
 

Dagens I-landsproblem

Jag lyssnar på Christer i P3. Ett favoritprogram. Förutom Morgonpasset då. I alla fall, de pratar om I-landsproblem och jag känner mig lite inspirerad att lista lite av mina I-landsproblem. Så varsågoda, här kommer de:

* Jag får inget gjort för jag fastnar framför datorn. Irriterande.

* Jag dricker för mycket kaffe så att jag blir darrig och får ont i magen. Irriterande.

* Kolorna jag köpte av sonen är för goda. Jag vill äta dem till frukost, lunch och middag. Och mellanmål. Irriterande.

* Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ha en melodi som ringsignal på mobilen eller om jag ska ha en vanlig vuxen klassisk ringsignal. Inte så irriterande, men onödig tankeenergi ödslas.

* Vår tv är lätt defekt och man får ibland knäppa på och av, på och av, på och av innan den går igång på riktigt och visar bild. Så fruktansvärt irriterande att jag helt seriöst står och skäller ut tv:n efter noter i överdrivet hög volym.

* Jag försöker få Fyraåringens byrå att stå precis under ett par tavlor han har på sin vägg. Problemet jag har är att sambon hela tiden tror att det är barnen som har flyttat på byrån och således flyttar tillbaka den i ursprungligt - totalt osymmetriskt - läge! Irriterande är bara förnamnet. Behöver jag nämna att sambon satte upp tavlorna på väggen?

* Våra köksstolar passar liksom inte in i vårt kök. De är klädda i ett fult blått tyg. Det stör mina ögon ganska rejält. Irriterande.

* Jag hittar inte min älskade Tandoorikrydda i affären längre. Den verkar ha slutat tillverkas. Vad sjutton gör jag nu? Irriterande.

* När vi bytte till Viasat visade det sig att fjärrkontrollen till boxen är utan text-tv. Så när jag vill ha textat (vilket jag i stort sett alltid vill eftersom jag har kratthörsel) måste jag ta fjärrkontrollen till tv:n för att få fram text-tv. När jag sedan byter kanal för att exempelvis zappa under en reklampaus, då måste jag ta bort text-tv:n med tv-kontrollen och sedan börja zappa med boxkontrollen. Ni hör väl? Naturligtvis blir det då samma procedur när jag sedan vill tillbaka till programmet jag tittade på. Oerhört irriterande.

* Vilket då för mig vidare till det jobbiga med reklampauser. Jag blir så fylld av frustration och irritation om jag tvingas sitta och titta på dessa reklaminslag. Jag måste zappa för att inte bryta ihop. Jag tittar hellre på en gudstjänst än ett reklaminslag.

* När jag väl kommer igång med bloggandet blir jag alltid avbruten av något. Och denna bloggningsstund är inget undantag. Bye bye.

Old dog, new tricks

Jag har läst en hel del engelska. Studerat, det vill säga. Jag har tränat en hel del på att konversera på engelska. I början är det hackigt och svengelskt. Det bara blir så per automatik. I huvudet finns de rätta ordet och uttalet, men ut kommer någon stel variant som känns väldigt hittepå. Efter ett tag blir jag varm i kläderna och det börjar flyta mer. Både uttalsmässigt och kommapåordmässigt.

En sak som däremot aldrig blir bättre är min förmåga att bemöta "hi, how are you?" som en hälsningsfras. Eller snarare min oförmåga. Jag blir alltid ställd. För svensken i mig vill svara på frågan. Seriöst. Jag vill svara saker som "well, I'm fine but I have a headache". Och samtidigt slänga in ett hej innan. Vilket gör mig stressad, för det känns samtidigt fel att prata speciellt länge. För här i Sverige säger man "hej" och så svarar den andra "hej". Kort och koncist, och sedan kommer man till poängen. Eller pratar väder. Och mående. Efter hejet. Så att slänga in en sådan fråga i själva hälsningsfrasen känns så obefogat. Varför lägga till det när man inte vill höra svaret? Liksom.

Det spelar ingen roll att jag har lärt mig att man kan svara: "hiI'mfinehowareyou?" lite snabbt så där. För jag kan inte göra det. För jag svarar "hi, I'm fine". Sedan lägger jag in en konstpaus innan jag fortsätter med "how are you?". Det känns som att jag sabbar något då. Som att jag bryter flowet som vi hade going där. Vilket känns lika fel som att svara med en utläggning om hur jag faktiskt mår.

Ändock. Det går inte att ändra.

Ett litet exempel på att allt faktiskt inte går att lära. Eller att det inte går att lära gamla hundar sitta. Eller nåt.

Tänder i en burk

Elvaåringen tappade ännu en tand i fredags. I min frånvaro. Direkt jag fick höra det undrade jag var tanden befann sig nu. Vi har ju samlat så gott som alla tänder, så denna tand borde ju också få läggas till samlingen. Men sen slog det mig - vad ska man med dessa tänder till? Ska jag skicka med honom den lilla burken när han flyttar hemifrån? Här - den här kan stå i bokhyllan och så kan du visa för dina framtida flickvänner.

Jag kan själv inte minnas att mina föräldrar har sparat mina mjölktänder. Jag kan heller inte minnas att jag någon gång under min uppväxt, eller mitt vuxna liv, har saknat dessa mjölktänder. Att jag känt ett behov av att plocka fram dem, väga dem i handen och tänka på den lilla mun de satt i en gång. Vid närmare eftertanke känns det mest lite äckligt. Eller åtminstone ohygieniskt. Eller om det är sak samma, jag vet inte.

I alla fall. Om något år börjar Fyraåringen tappa tänder och med allra största sannolikhet kommer vi att spara hans tänder i någon liten burk också. För att sedan stå där med burken och undra vad man ska med den till. Det är inte riktigt som en sådan där bebisbok där man fyller i datum och andra roliga eller mindre roliga trivia. Även om det kan kännas lite över-o-intressant att läsa om ett exakt datum då barnet stod upp för första gången. Jag menar, vad gör man egentligen med den informationen? Men boken i sig kan ju ändå vara rolig att plocka fram då och då. Både för föräldern som fyllde i den och för barnet den handlar om. Om inte annat så för bildernas skull.

Men lösa tänder i en burk... Nja, jag vet inte jag.

Fredagsfenomenet

Fredagseftermiddagarna brukar bestå av en hel del tyst tävlan mig och sambon emellan. Sambon har jobbat och jag har haft en heldag med barnen. Det kan se ut som följer.

Jag: Gäsp.
Sambon: Gäääääsp!
Jag: Stånk och stön.
Sambon: Ståååånk och stöööön!
Jag: GÄSP!
Sambon: GÄÄÄÄÄÄÄSP!
Jag: Djup suck.
Sambon: Avgrundsdjup suck.

Om vi faktiskt hade använt ord hade det låtit ungefär så här:

Jag: Åh vad jag är trött.
Sambon: Fast jag är tröttare!
Jag: Ja, fast jag har haft livliga, högljudda barn omkring mig hela dagen.
Sambon: Ja, fast jag har jobbat hela veckan.
Jag: Ja, fast om du hade varit jag hade du varit helt färdig just nu.
Sambon: Ja, fast om du hade varit jag hade du varit död just nu.

I slutändan brukar det vara sambon som vinner. Som ni kanske märker. För ska jag vara ärlig så lever jag ju lite av ett glidarliv just nu. Barnen går 15 timmar på dagis, vilket således betyder att jag har 15 helt fria timmar i veckan. Så jag har inte så mycket att komma med i den tysta tävlan, även om jag gärna vill intala mig det. Men det blir ju andra bullar när jag väl får en sysselsättning av något slag. Jäklar vad jag ska vinna då!

Fortsatt negg

Det har blivit mycket negativt i bloggen på sistone. Jag är inte fullt så deprimerad som det låter. Önskar mig bara lite mera tålamod och lite mera stimulans. Jag saknar att inte ha ett jobb att gå till. Det är vad jag saknar mest av allt. Arbetskamrater. En arbetsplats. Vad gör du? Jo, jag jobbar där. För den frågan får man tamigfasen hela tiden - vad gör du? Som att det avslöjar allt om vem man är. Men ibland känns det så. Att man är sitt jobb. Eller åtminstone är någon så länge man har ett jobb.

Just nu är jag enbart mamma. Det är inte fy skam alls, men folk vet inte riktigt vad de ska prata med en mamma om. Klämkäcka kommentarer mest. Eller som när jag klippte håret hos en ny frisörska för länge sen. Jag var höggravid och berättade att jag hade varit hemma med yngste sonen i 1½ år och snart skulle bli föräldraledig igen i 1½ år. I min värld var det höjden av lyx, men frisörskan (modell ungutanbarn) såg förskräckt på mig: "Vadå? Vad ska du göra då? Ska du gå hemma 1½ år till?!". Öh? Ja... Efter det hade inte frisörskan fler ord att yttra till mig. Som att jag nyss sagt att jag egentligen är född på Mars och väntar på att Moderskeppet ska komma och hämta mig.

Ja, nu var det ju inte alls meningen att fortsätta älta. Jag skulle ju egentligen berätta att jag faktiskt har roligt också och tycker att livet är riktigt underbart stundtals. Men det blir så här när jag ska skriva nu - i huvudet finns något positivt, men allt som kommer ut är negativt. Dumt.

Nåja. Nästa vecka ska jag ha lite sällsynt skoj. Finlandsfärja med ett gäng tjejer. Som vanligt känns det mest spännande att få ha klackskor på sig. Jag blev - på allvar - jättepirrig när jag kom på att jag ska ta med mig mina skyhöga klackar. Det är inte mycket som krävs nuförtiden. Vilket ju är en fördel med livet som "enbart mamma". Man blir lättroad. Som alldeles nyss när jag såg Liberos nya "Football Collection"-blöjor på tv:n och blev glad och förväntansfull över att snart få köpa hem dem. Vilken himla tur att jag har blöjbarn fortfarande!

Vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt att folk inte har så mycket att prata med den här mamman om...

Nära undergång

Barn är underbara. De är härliga. Roliga. Och söta. Åtminstone de egna barnen. De är alltid söta. Egentligen är alla barn söta. På sina egna sätt. Men är det några barn man alltid ser som sötare än söt, så är det ju de egna avkommorna.

Hursomhelst.

Det finns dock en tidpunkt på dagen då barnen inte är lika roliga som annars. Morgonen. Det spelar ingen roll att jag är hemmamamma för tillfället och således har all tid i världen. Morgonen är aldrig rolig. Aldrig någonsin. Varför är det så? Jag kan vara filbunke och glad och trallig. En sådan bra och snäll mamma att jag blir alldeles rörd av min egen godhet. Men på något sätt vänder allt på en fiskvart av helt outgrundliga anledningar och jag blir Mamma Sur. Så var den morgonen också förstörd.

Eller vänta nu. Sa jag att det var barnen som inte var lika roliga som annars? Vid närmare eftertanke är det nog mamman som inte funkar på morgonen. Eller bara funkar under begränsad tid. Och utan stress. Med barnen, that is. Min toleransnivå med barnen sjunker nån millimeter för varje dag som går.

Ge mig ett jobb innan jag går under. Så känns det nu. För visst är det väl så det funkar? Man skriver i sin blogg att man vill ha ett jobb och så får man ett? Jamen, perfekt! Då är det bara att vänta nu då...

Ode till en Fyraåring

Fyraåringar. Man kan inte leva utan dem, och man kan knappt leva med dem. Det testas och testas så den här ömma modern håller på att gå upp i atomer ibland. Fyraåringen i vårt hus pratar oftast med arg röst, ryter ut order, gråtskriker så trumhinnorna buktar som aldrig förr. Det söta lilla ansiktet som har tappat det där bebishullet, men ändå är så litet egentligen - det skrynklas ihop av ilska och frustration. En mamma och pappa kan inte göra mycket rätt nuförtiden.

Sedan svänger det. Fyraåringen pratar med öm och mjuk röst, klappar snällt på sin lillasyster och kallar henne "Dumman" [= Gumman]. Han kommer och kramar om mamma och säger ett långt och innerligt "mmmmm", som mamman inbillar sig är ett substitut för "Jag älskar dig!". Och han pratar med ögon så glada att skrattet väller ur dem, gestikulerar och bubblar av skratt. Världens underbaraste unge!

Dr Jekyll & Mr Hyde. Fyraåringar i ett nötskal. Man kan inte leva utan dem, och man kan knappt leva med dem.