Gnäll - bara bara gnäll

Fyraåringen älskar att spela datorspel. Hans favvosida är Spelo.se. Ganska ofta vill han att mamman (dvs. jag) sitter bredvid och "hjälper". "Hjälpen" går ut på att titta när han spelar. Och att säga att han kanske ska spela det eller det spelet istället. Det eller det spelet är sådana där spel som mamman tycker ser roliga ut. Typ sminkspel, pimp my ride-spel och dylikt. Varje gång tänker jag att jag ska smyga åt mig datorn senare och spela något.

Men när jag sätter mig vid datorn skäms jag. Så då blir det Facebook, Twitter eller blogg, sånt som vanliga vuxna pysslar med. Så också idag.

Livet är ganska hektiskt just nu. Om jag inte jobbar så är jag hemma och lagar mat eller nattar barn. Helgerna är fullbokade numera. Och med fullbokade menar jag att jag har en sak inplanerad varje helg. Det känns mer än tillräckligt nu. Det är roliga saker, så jag klagar inte. Däremot är jag inte så lättflörtad vad gäller att peta in fler aktiviteter än vad som redan är.

Det är ju som det är. Känner man så ska man naturligtvis inte göra sig till för andras skull och klappa ihop på köpet. Men det känns så fruktansvärt trist! Mitt liv går bara ut på rutiner och vardagsstök. Jag har skitkul på jobbet. Men där slutar det roliga. Ungefär. Det är ju självklart roligt hemma också, men så himla många måsten tar udden av det roliga. Samma sak, dag ut och dag in. Ändå tusen saker som aldrig blir gjorda. Projekt som aldrig tycks bli av. Bara hålla allt i någotsånär normalskick.

Gaaaah! Jag dör tråkdöden, för att prata fjortiska. Eller om det är twitterspråket? Hursom - jag behöver något roligt att se fram emot. Men sånt som kändes roligt att se fram emot förr, det funkar inte längre.  Eller jo, nu ljuger jag en smula. Det funkar, men högst tillfälligt. Det kan vara så att jag behöver en "hobby". Så är det säkert. Och tiden till detta - var finns den? Fotograferingen, t.ex. - när ska den hinnas med? Skrivandet har jag helt slutat med. Den tid jag får över går till att glo på tv. Och då menar jag verkligen glo på tv. Ibland twittrar jag samtidigt, om orken finns. Oftast finns den inte.

Vad är det för jäkla fel på mig? 

Jag har dock en plan. Jag ska börja äta Mivitotal. Och Omega3. Tanken är att de ska få mig att orka ta tag i träningen igen, och träningen i sin tur ska ge mig energin jag behöver för att orka ha ett liv vid sidan om jobbet.

På måndag. Då börjar jag. Räknar med att se resultat på tisdag. Annars blir jag sur. Och lägger av.

Livet som småbarnsförälder

Vi kör på magsjuka denna helg. Jag har haft en liten förhoppning i min kropp att vår familj är lite av en plåtmagsfamilj, eftersom vi klarade oss hela förra svängen med konstanta magsjukor till höger och vänster. Jag vet nu att det inte är så.

Minstingen har varit dålig sedan middagstid igår (naturligtvis började det vid matbordet, precis när jag skulle bänka mig för att äta) och genom större delen av natten. Nu är hon dock vrålhungrig och pratar om ätbara saker hela tiden. Så det känns ju lovande för hennes del.

Jag försökte få i mellansonen vitpepparkorn igår. Han är fyra år. Eller fyra och ett halvt om man ska vara petig. Det tycker ju jag om att vara. I alla fall. "Kan du svälja den här lilla kulan?", frågade jag. "Ja...", svarade sonen lite tveksamt. Jag förklarade att det var magmedicin (direkt från doktorn liksom) och fick med honom på planerna. In med den lilla kulan. "Nu sväljer du den - UTAN att tugga". "Mmm...". Jag iakttog honom noga för att kunna stoppa eventuella tugginitiativ. Som om. "Skulle jag tugga?", frågade han efter en stund. "Nej, nej, nej! INTE tugga!". [nom nom nom]

Och så gick det till när jag fick tuggat vitpepparkorn spottat rakt i ansiktet.

Erbjuder ett tecken på liv

Håll i er - jag tänker blogga nu! Om vad vet jag inte. Det som ligger närmast till hands är att deppskriva om att min anställning är på väg att löpa ut och därefter blir jag ju - inte helt förvånande - arbetslös. Det vore inte fullt så deprimerande (fast väldigt väldigt nära så deprimerande) om det inte vore för att jag verkligen stortrivs på jobbet. Det känns, på riktigt, som att jag har "hittat hem". Både arbetsuppgifter och arbetskamrater passar mig som handen i handsken. Jag älskar! Och ja, man kan faktiskt känna så trots att man inte har något flashigt jobb. Mitt jobb är jäkligt flashigt för mig - just för att det är så kul.

Men nu är det snart slut på det roliga och jag får återgå till magontsarbetslöshet. Som glasyren på tårtan kommer vi båda att gå arbetslösa i början på nästa år. Oh joy. Sambon får ju gå tillbaka till sitt jobb efter några månader iofs, men just den där perioden då vi kommer gå hemma är det inte mindre än fyra familjemedlemmar som fyller år. Exempelvis. Nu kan vi ju bortse från en, eftersom det är jag. Men ändock.

Ja, ni ser - synd om mig. Ack ack ack. Jag är verkligen unik avseende detta - jag har snart inget jobb. Så råkar någon av er snubbla över ett jobb - skrik till. Jag har hört att man får många jobb genom att söka via sin blogg. Jag ska hälsa Arbetsförmedligen det sen, att jag söker väldigt aktivt via bloggen.

Nej, det ska jag inte. Ifall någon trodde att jag var seriös. Man kan inte så noga veta hur man tolkas.

Nu vet ni i alla fall att jag lever och frodas, om än i lite deppigt tillstånd.