Utflykt

Jag och sambon är nyss hemkomna från Gävle och Winnerbäckkonserten. Jag ska väl erkänna att jag inte är så där otroligt införstådd med alla hans skivor, så större delen av låtarna var nya för mig. MEN - vad gör väl det? Han är så otroligt jämn i kvaliteten, så jag diggade vilt ändå (sittandes med hoppande ben - det är träning det, om något!).

Men jag ska väl börja från början. Vi fick nämligen platser precis mitt emot scenen, på kortsidan (duh...). Vilket ju var alldeles förträffliga platser. Så jag och sambon slog oss ner (efter en varsin kopp kaffe - festprissarna slog på stort) och kände oss jättenöjda. Aaaaah! Det pirrade lite i magen och förväntningarna var stora.

Jomenvisst.

Enter dryga (nä, det ordet är egentligen för fjuttigt) tonårspojkar. Fulla dryga tonårspojkar. Bakom oss. Jamen, natuuuuurligtvis. Det skrålades och skreks. Busvisslades onaturligt högt. De måste ha haft en mick. Eller nåt. Fula ord och diverse alkoholhaltiga drycker. Ja, de alkoholhaltiga dryckerna nämndes enbart. Min gissning är att de var för unga för att faktiskt köpa någon alkoholhaltig dryck att inmundiga i arenan. De ville visa sig världsvana osv osv. Och - inte att förglömma - de ville synas. Och höras. Mycket. Hela tiden.

De som känner mig lite närmare vet att jag inte direkt är den som ställer mig upp och ber dryga personer hålla snattran. Och det gjorde jag inte nu heller. Enbart av den anledningen att jag såg framför mig hur allt skulle förvärras. Så jag gav dem onda ögat. Tydligen så pass ont att jag fick tyst på dem två gånger. Av femhundrasjuttioelva. Vi övervägde att byta plats, men hoppades på att herr Winnerbäck skulle hjälpa oss. När konserten väl började hade jag sprängande huvudvärk och ett ringande öra. Bra start på en musikkväll, eller hur?

Som tur var - och helt otroligt nog - tystnade de när Lasse my man började spela. Förutom några korta svängar - bland annat ett tag när de satt och mässade "Lasse är kung! Lasse är kung! Lasse är kung!" mitt i en lugn och stillsam låt. Det går nästan inte att skriva om, för irritationen växer och jag börjar bli riktigt förbannad igen. Där hjälpte dock min stränga blick. Och hade det inte hjälpt hade jag nog spottat dem i ansiktet eller så. För ja, jag var precis så förbannad. Jag hade fan inte betalat (eller nåja, sambon hade inte betalat...) för att lyssna på de där idioterna. Grrr! Nu blir jag arg igen. Jag måste nog avvika från idiotämnet.

MEN. Bortsett från idioter - konserten var riktigt jäkla bra! Han är ingen showare à la Springsteen (men vem är å andra sidan det?). Han spar på lull-lullet och kör sin musik. Men med den där musiken räcker det långt. En låt, som varken jag eller sambon kände igen, var så himla häftig. Lite irländsk folkmusik över den med starka trummor och fioler. Alldeles magisk stämning! Och underbart vackra Elegi. Jag vill gråta när jag hör den. Alltid. Orden "för en mor som sjukna in och ett barn som aldrig kom" går aldrig att sjunga med i, för rösten blir alldeles grötig. Bland det bästa med Winnerbäck är hans texter. Mitt i prick och så härligt formulerade.

Dessutom måste jag säga att Gävlepubliken var nog bäst i hela landet. Vilket otroligt tryck! Vissa stunder fick huvudpersonen kliva något steg från micken och bara ta emot vrålen/hyllningarna. Jag kan inte ens föreställa mig vilken känsla det måste vara! Jag har i och för sig inte varit på så många inomhuskonserter av det här slaget, men jag har aldrig varit med om maken. Faktiskt. Inte ens på Springsteens Devils & Dust-konsert, som ju var inomhus. Jag skyller det på att det ju var en helt annan typ av konsert. Akustisk, lugn och fin. Med en lite mer lågmäld (och kanske för tagen?) publik.

Hursomhaver. Jag är nöjd med kvällen. Idioterna har jag glömt för länge sen. Säger vi.

Just det - innan konserten åt vi mat på restaurang Bienvenidos. Utifrån ser det ut som ett sjabbigt snabbmatsställe, men visade sig servera allt annat än sjabbig snabbmat. Glatt överraskade blev vi! Fläskfilémedaljonger på grönsaksbädd med varm salsa och vitlökssmör. Ni hör väl? Det var faktiskt precis så gott som det låter! Det enda minuset var att jag och sambon fick sitta med våra tomma tallrikar framför oss tills vi gick (vårt sällskap kom lite senare, så vi satt kvar i en timme efter att vi hade ätit upp!). Å andra sidan kanske jag är för van vid att äta på Kina här i stan?

Ja, internskämt för oss söderhamnare - sorry. Vi går inte in på det nu.