Treåringen skulle klippa sig idag. Äntligen, bör jag kanske lägga till. Vi hade nämligen tid innan jul, men då kom den kallaste kylan i mannaminne och snurrade till det i ömma moderns huvud. Fyra dagar senare kom jag på vilken miss jag hade gjort. Jag kan inte anklagas för att vara snabbtänkt.
Men som tur var hade snälla hårfrisörskorna några tider kvar innan nyår, så en av dem norpade vi. Vad vi inte visste vid bokningen av tiden var ju att det skulle vara snöoväder idag. Eller att vi skulle vara utan skjuts. Så det blev till att klä på oss ordentligt och gå ner på stan. I ett ögonblick av enfaldig fåfänga sminkade jag mig innan promenaden. Otroligt nödvändigt. Och i ett annat ögonblick av ömma moderskänslor lade jag en filt över påpackade sonen i vagnen. En filt som ömsom släpade i backen och ömsom ramlade hit och dit, och gjorde cirka noll nytta. Ett ytterligare moment av dryghet skulle jag vilja kalla den.
Jag vill på intet sätt klaga på snön som äntligen har kommit. För jag tycker om snö. Det är vackert så ögonen tåras (åtminstone när man befinner sig inomhus) och det lyser upp en annars ganska grå och trist omgivning. Men precis vid de där tillfällena då den faller ner, då vill jag befinna mig någon annanstans än just utomhus. Om jag prompt ska vara utomhus vill jag helst inte ha en vagn att släpa runt på.
Hursomhaver, Treåringen blev otroligt fin - som han alltid blir. Och är innan också, för den delen. När man har en chans för lite påtumanhandmys måste man ju passa på, så vi tog oss en Wayne's-lunch efteråt. Plus att mamman skulle fynda lite på mellandagsrean... och skämma ut sig lite. Sonen fick nämligen en klubba av snälla hårfrisörskan som han fick spara till lunchefterrätt. Men eftersom han alltid får ett automattuggummi när vi är på Wayne's, så blev det lite av ett dilemma. Skulle den påbörjade klubban ätas upp först, eller skulle tuggummit tuggas på först? Sonen valde det senare alternativet. Vilket ledde till att ett beslut var tvunget att tas inne på klädaffären. Behålla tuggummit och slänga klubban - eller vice versa? Efter en stunds funderande bestämde han sig för att slänga tuggummit. Ömma modern fick det i handen. Ömma modern hade redan plockat på sig ett plagg som hon planerade att köpa. Men man kan ju inte gå runt inne i affären med ett tuggat tuggummi i handen. Således begav sig modern mot soptunnorna som står... japp, utanför affären.
Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!
Hela Söderhamns befolkning vände sina blickar mot mig och tittade anklagande. "Öh, alltså... tuggummit...", stammade jag och visade upp en kletig klump i min hand.
Det jobbigaste var att gå tillbaka in i affären och verkligen visa med kroppsspråk, uttryck och hela alltet att jag faktiskt är en sån som BETALAR för saker jag vill ha. För hur ser man ut då egentligen? Jag försökte gå rak i ryggen och se självsäker ut. Med hakan lite uppskjuten och ögonen så där avslappnat glada och ärliga. Jag tror att jag lyckades ganska bra. Tills jag skulle flytta på vagnen och lyckades krocka med ALLA ställningar och bord som existerade i affären...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar