Granen är på plats. Den är överfull och totalt oproportionerlig, vilket stör mina ögon enormt. Men småbarnen fick äran att hjälpa ömma modern. Jag övar på att vara lite mindre... "anal" som man säger på utrikiska. Jag gissar dock att jag inte kommer kunna låta granen vara i det skick den är, så det kommer nog att plockas lite här och där tills jag kan titta på den utan att rysa.
Jag är en detaljmänniska. Inte pedantisk, men jag blir galen om saker byter plats eller på annat sätt ändras utan mitt godkännande. Något som inte direkt rimmar väl med att ha en sambo och tre barn. Saker flyttas på och ändras konstant. Så jag får springa runt som en skållad iller och flytta tillbaka och ändra tillbaka tills jag kokar inuti. Jag har god lust att skriva upp stilregler för detta hus.
Prydnader ska stå där jag ställer dem. Och det är bara de prydnader som jag ställer där som ska stå där. Inga Clas Olsson-kataloger i bokhyllan (?!) eller hammare eller annat krafs!
Man skulle kunna tro att det är min pedantiske sambo som gjort upp system för var Treåringens alla leksaker ska vara, men det är yours truly. Varje leksak i hans rum har en speciell back där den hör hemma. Okej, inte en varsin - det vore ju vansinne - men lägger sambon en bil i backen där bollar hör hemma... Kaos. Jag städar sonens backar. Det kan ligga femtioelva dammtussar i hörnen och jag kan låta disken stå i diskhon utan problem - men där jag har skapat ordning, där skall ordning förbli. Så jag städar leksaksbackar. Ni hör väl? Vansinnigt nog, om du frågar den rationella delen av min hjärna.
Men nu har jag tänkt att jag ska försöka slappna av och släppa lite på min besatthet av sakers exakta position. Julgranen var försök nummer ett. Wish me luck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar