What to do?

Första dagen i mitt nya arbetslösa liv. Ja, jag vet - jag är inte officiellt arbetslös än, men i hjärnan är jag ju det. Men jag måste erkänna att jag går runt i något slags förnekelsetillstånd. Jag tror nämligen att jag ska glida på en fräsig räkmacka och få ett underbart jobb bara så där. Trots att alla jag känner som är utan jobb säger att det är snudd på omöjligt att hitta något. Såvida man inte har något emot att sitta med telefonen och ringa upp folk som hatar en. Men jag går runt och inbillar mig att det här är chansen jag har väntat på. NU jäklar ska jag ta tag i mina drömmar och ambitioner (öh?) och bli precis det jag vill bli! Tjoho tjohej, framtiden ligger för mina fötter!

Fast - suck! - så är det ju inte. Jag har ju i och för sig chansen att koncentrera mig på att fundera ut vad jag vill. Men steget från att komma på vad man vill till att verkligen bli det... det känns ju som ett sjumilakliv om något. Man måste ju dessutom vara så tråkig att man är realistisk också. Jag kanske inte KAN bli fotograf enbart på grund av att jag tycker att det är roligt att fotografera. Eller skriva den där boken som jag och femtioelvatusen andra människor i denna värld går runt och drömmer om. Eller öppna en affär i en stad som håller på att dö ut.

Om jag skulle plugga, vad sjutton skulle jag plugga då? Som dessutom ska leda till att jag får ett jobb? Översättare. Det var min dröm för hundra år sedan. Innan alla barn och villa och x antal år på nacken. Förutom att det började gro en storson i min livmoder, så gav jag upp den drömmen när jag insåg att jag hade FYRA år kvar. Efter tre års redan studerade studier. För att få ett jobb som knappt ger något betalt. Det känns ju som en mindre bra plan.

Nej, jag ska ta tag i det här med framtiden någon dag. Först ska jag ta tag i svinstian här hemma. Nu har slanten trillat ner - jag är uppsagd. C'est la vie. Nu är det dags att vakna upp ur koman och kanske få ett ohälsovådligt hem igen.