Det är inte lätt att vara lillasyster alla gånger. Igår satt jag i köket med stora sonen och hjälpte honom med läxan. Treåringen stegar in i köket och sjunger - mycket glad i hågen. "Tick tack tick tack, klockan slår" i ljusaste falsett. Vi sitter där ett tag, jag och storingen, medan Treåringen leker på bredvid.
Någonstans tycker jag mig höra ett dovt, svagt gnäll från Ettåringen. Som tur var reagerade jag. Halvt döv och van vid ettåringsgnäll som jag är. Jag frågade Treåringen var lillasyster var. "Jag vet inte!", svarade han med ett stort leende på läpparna. Ett leende som sa att han med all säkerhet visst visste var hon befann sig. Jag frågade igen, med lite mer arg ton, och nu började Treåringen se lite förvirrad ut. "Var ÄR hon?!", nästan skrek jag till slut eftersom paniken började spridas i min kropp. Jag irrade runt i vårt inte alls speciellt stora hus. Ingen Ettåring någonstans. Jag ropade. Inget svar. Jag fortsatte fråga Treåringen som vidhöll att han då inte hade sett någon Ettåring på jättelänge och inte hade någon som helst inblandning i hennes försvinnande.
TILL SLUT fick jag den briljanta idén att titta i Treåringens alla femtioelva garderober. Och mycket riktigt, där stod en rädd och förvirrad Ettåring. Hon vågade inte ens skrika eller försöka öppna de relativt lättöppnade garderobsdörrarna. Stackars liten.
Det är minsann inte lätt att vara lillasyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar