Ja, här sitter jag nu. Väntar på att få träffa chefen för att gå igenom de sista detaljerna. Den här gången är jag dock inte kräkfärdig av nervositet. Jag har lite mera svid i hjärtat den här gången.
Jag kan leva med att inte jobba just här, att inte jobba med just de här arbetsuppgifterna - men det jobbiga är ju så klart att lämna alla (nåja) arbetskamrater. Vissa mer än andra naturligtvis. För det känns outsägligt trist att veta att jag inte kommer sitta i fikarummet och skratta med dem, eller lägga pannan i djupa veck över komplicerade ärenden tillsammans med dem. Det är helt klart de som har förgyllt de tidigare - faktiskt - trista åren på jobbet. Så det där svidet handlar mest om dem.
Och litegrann om att jag lyckades återfå en hel del entusiasm över det här jobbet, och trivdes riktigt bra nu. Inte är jag speciellt nöjd över hur saker och ting gick till, så det svider också. Fast på ett annat sätt. Men det är inget att göra något åt. Det går inte att överklaga eller kolla upp närmare, för allt har gått till på "rätt" sätt. Eller rättare sagt - det finns kryphål för allt, så det går inte att ändra några beslut hur man än beter sig.
Så är det.
Jag har i alla fall precis haft min sista "jobblunch". Det blev en caesarsallad med quinoa på Wayne's med Ingela. Intressant info.
Allt är ihoppackat här nu, så jag sitter bara och väntar. Det som är kvar att göra är bara praktiska saker som att föra in semester i tidsregistreringsprogrammet och så vidare. Jag har tömt pärmar och städat bort alla spår av Träsktanten på det här stället. Eller ja, de spår som går att städas bort i alla fall. But I will live on... Och andra handläggare kommer att gå och sucka och pusta över att de har tagit över ett ärende efter den där Träsktanten igen... Men sånt är livet. Nu kommer jag ändå aldrig tillbaka, så vad gör det?
Nä, JAG ä inte bitter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar