Jo, det har sina fördelar. Det är jag den första att medge. Han kanske inte älskar att städa, men det är en livsnödvändighet för honom. Med andra ord har vi oftast städat hemma. Ja, för det är ju naturligtvis inte jag som är den där pedanten i hushållet. Alla som kände mig Pre-sambon vet detta. Lite damm i hörnen har aldrig stört mig nämnvärt. Och varför plocka bort saker när de ändå kommer åka fram snart igen? Ja, ni vet - den nivån.
Men så gjorde sambon entré, och man fick skärpa till sig och växa upp. Eller vad man nu ska kalla det. Pedanta till sig. I min bok är jag numera pedant, trots att jag enligt sambon fortfarande är en riktig slarver. Med hans mått mätt. Perfektionism är vad som eftersträvas, och ingenting är riktigt så där bra som det borde vara. Åtminstone har ingenting hittills varit det. Förutom barnen då, naturligtvis. Men vad annat är att vänta när de har grott till sig i MIN livmoder?
Hursomhelst. Det var det här med att leva med en städtokig karl. Vänner och bekanta förvånas och blir lite grönaktiga av avundsjuka när jag berättar hur han städar och fejar, tvättar och donar. För ja, här är det han som sköter tvättstugan. Av den enkla anledningen att jag aldrig hinner före. Han kommer hem från jobbet, slänger i sig mat, tar tvättkorgen i ett stadigt grepp och stegar ner till tvättstugan. Innan jag ens har hunnit säga "hej, hur har du haft det idag?". Medan jag byter blöja på minstingen har han hunnit städa av hela köket, inklusive sorterat alla papper och plockat bort samtliga små pinaler som anses onödiga i ett kök. Till exempel. Det här är ju applicerbart på vilket rum som helst i huset.
Så det där med att tänka "jag lägger den här här, så att jag vet var jag har den" - det är ju bara att glömma. Vilket resulterar i att jag STÄNDIGT får springa och leta saker. Vilket i sin tur leder oss till perfektionisten i sambon. För han lägger inte saker bara lite slentrianmässigt någonstans. Nej nej! Var sak har sin plats - och det vore ju jätteenkelt ifall hans logik och min logik rimmade! Men icke. Var sak har sin plats, men sambon tycker inte om att bunta ihop likartade saker. Så man måste fundera och klura och fundera och klura var sambon ansåg att den eftersökta saken bäst hörde hemma vid städningstillfället. Detektivarbete utan dess like.
Idag hittar jag inte barnens minificklampor. Ni vet, av slaget som man har på nyckelknippan för att hitta låset när man kommer hem lite rund under fötterna - som för övrigt är omåttligt uppskattade leksaker för barnen OCH, visade det sig, fruktansvärt lämpligt för att lokalisera höstblåsor i små barnamunnar. Igår la jag dem på micron för att veta var de fanns vid nästa munupplysningstillfälle. Idag - puts väck! För ja, igår medan jag gick in i vardagsrummet för att tända en lampa hade sambon städat hela köket. Svisch!, säger det. Soprent. Allt jag såg var två högar med papper på bordet som sa "gå igenom oss!". Ja, sambon säger inte så. Han lägger dem lite fint där, och så ska jag förstå att det är mina högar som icke är önskvärda.
Förra veckan var det sittunderlagen. Sådana som man har med sig på utflykt. Vilket var precis vad stora sonen skulle ut på. Men de finns inte längre. Jag letade på husets alla tre våningar och de FINNS inte. Efter samtal med sambon kunde jag bara konstatera att det tydligen är svårt att hålla reda på saker när man städar så ofta och så mycket som han. Han vet alltså inte heller var de är.
Nu och då är det viktiga papper. Tjoff ner i pappersinsamlingen och spring iväg till återvinningsstationen. Brått, brått! Detta har han förklarat med att han kontrollerar om det viktiga är infört i väggkalendern, och om det finns där = släng. Att det står viktiga telefonnummer och plats för diverse aktiviteter eller andra ganska intressanta uppgifter på pappret... ja, sånt har inte slagit honom. Liksom.
Faktum är att jag IBLAND önskar att jag också bodde med en slarver som inte var riktigt så engagerad i varenda liten vrå i huset. Någon liiite mera som jag. Fast då skulle han ju inte vara sambon i och för sig. Vilket ju skulle vara lite trist. Men det har ju sina fördelar att bo med honom också. Som sagt. För nu kan jag kanske skriva att jag har erfarenhet av avancerad undersökningsteknik i min CV, och kanske till och med har lite profilerskills? Jag kanske blir privatdetektiv eller polis innan det här är över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar