Sammelisurum

Ännu ett chefssamtal. Ironiskt nog lyckades jag vara betydligt MINDRE bimboaktig denna gång. Nu var det ju avslutningssamtalet, menar jag. Nu hade det ju verkligen inte spelat någon roll om jag var bimbo ut i fingerspetsarna. Men jag har ju haft en månad av arbete att lära mig att prata igen. Ni vet, lite mera professionellt. Utan så många "liksom, öh, vahettere, öh, fniss fniss".

Den här gången skulle jag inte framhäva mig själv heller, utan snarare trasha jobbet. Då gick det helt plötsligt bättre att prata. Nej, skämt åsido. Fast det kändes lite... lustigt, när jag satt och radade upp den ena negativa saken efter den andra och sedan skulle svara på om jag skulle kunna tänka mig att jobba där igen. Utan att ens behöva tänka svarade jag "ja!". Jag är ju van allt det där, och det är liksom bekant och tryggt i all sin knasighet.

Summa summarum - det kändes bra. Och ännu en gång blir jag lite besviken över att få gå när vi äntligen fick en chef värd att kallas just chef. Som förmodligen får bli kvar ett tag. Jag har haft en bra chef förut också. Helt otroligt nog. Men det gick ju som det gick. Det behöver jag inte gå in på nu.

Innan avslutningssamtalet med chefen hade jag ett möte med Trygghetsstiftelsen. Det gick däremot lite så där. Men det ligger ju på mig. Jag känner mig bara så förvirrad, så att sitta där och försöka klura ut på vilket sätt de ska kunna hjälpa mig - ja, det gav ju inte så mycket. De kan eventuellt hjälpa till med ett körkort om jag blir tvungen att pendla. Det var det enda matnyttiga jag fick ut av samtalet. Och visst, jag tar väldigt gärna körkort (trots mina återkommande mardrömmar där jag kör bil i 320 km/h och totalt glömmer bort hur man hanterar en bil - alltid med ett barn i baksätet), men pendlar gör jag mindre gärna. Å andra sidan finns det kanske inte så många andra alternativ.

Något jag inte var beredd på var att dra all utbildning och alla jobb jag haft innan min tid på "verket". Nu börjar det kännas som att jag kan det här med att komma oförberedd till möten, i och för sig. Jag rabblade de språk jag läst, för det är i stort sett det enda jag har gjort. Och naturligtvis var hans förslag - tada! - lärare. Inget ont alls om lärare. De har all min sympati och beundran. JAG, däremot, är ingen lärare. Det ska hela Söderhamns kommun (eller hela svenska befolkningen kanske?) vara glada för att jag har insett. Det finns - minst - två yrken där man verkligen ska känna att man VILL vara där man är, och det är just läraryrket och alla yrken inom vården. Så jag tänker inte läsa vidare till lärare. Så är det bara. Punkt.

Nu ska jag gå någon typ av "jobbsökarkurs" via Trygghetsstiftelsen. Vilket ju kan vara ganska välbehövligt. Jag har inte sökt jobb på nio år, så den där CV:n som gav mig jobbet på "verket" KAN behöva fräschas upp. Möjligtvis. Plus att man kanske får lära sig hur man ska bete sig på intervjuer. Något jag verkar ha tappat totalt. Förberedelse - vad är det?

Hursomhaver.

På tisdag ska jag eventuellt tackas av på jobbet. Suck! TUNG suck. Jag vill verkligen inte, men chefen ville. Han sa att mina (fd) kollegor kunde behöva det, om inte annat. Så vad gör man inte för sina medmänniskor liksom? Numera kan jag ju vistas på jobbet utan att vilja ramla ihop i en hög och stortjuta, så det ska väl gå.

En typiskt kvinnlig sak, eller hur? Att gå med på att göra saker man verkligen inte vill. De flesta män jag känner - däribland min sambo - bara totalvägrar att göra sådana saker. "Nej, jag vill inte" eller "nej, jag gillar inte sånt där". Punkt slut. End of discussion. Själv ställer man upp på det mesta med magont och kräkreflexerna aktiverade. Vadå? KAN man säga nej?!

En typisk manlig sak däremot är tydligen att ha sin käresta fint inramad på sitt skrivbord på jobbet. Det la jag märke till idag. Då slog det mig att män ofta har så. Kvinnor har sina barn inramade, och karlar sina fruar/flickvänner. Vad det betyder kan man ju fundera på. Männen behöver se sina kvinnor för att komma på varför de ska jobba sent ännu en kväll, och kvinnorna behöver se barnen? Eller för att ORKA var det visst...

Nu ska jag sluta svamla, för nu är kaffet uppdrucket och smörgåsarna slut.