Treåringen var förtvivlad av uttråkning på eftermiddagen. Han ville ringa till kompisar och leka, men de alldeles egenhändigt utvalda kompisarna visade sig vara sjuka (eller ena brodern iaf). Men åååååh, vad frustrerande för en treåring. Föga tröstande att säga att vi kan åka dit när kompisen är frisk igen. Vi hade lika gärna kunnat säga att han fick träffa honom om si så där hundratjugofem år.
Men pappan kom med en strålande idé och ringde systrarna B. De var oupptagna och ville gärna komma och leka. Sagt och gjort. De lekte så det skvätte om det. Kurragömma, doktor, allmänt bus. När det var dags för tjejerna att gå hem, gick Treåringen fram till ena systern, böjde lite på knäna och sa (med sitt treåringsspråk utan diverse bokstäver):
"Vilken tur att du kunde komma och leka med mig, C! Vi får träffas och leka igen en annan dag."
Sedan skulle det pussas och kramas. Naturligtvis. För Treåringen pussas och kramas med alla - utom sin ömma moder. Vilket kan bero lite på att kramsvältfödda modern vill passa på när tillfälle ges, så hon kramar läääänge och HÅRT. Vilket jag antar är drygt för en treåring. Men vad ska man göra när man aldrig får de där frivilliga gokramarna?
Tioåringen däremot, han gillar att kramas. Ettåringen med. En himla tur för ömma modern. Annars skulle jag nog ha känt mig lite mobbad.
Nu t.ex. vill Ettåringen kramas med sin moder. Hon ligger i pappans knä och ska sova (ja, fråga oss inte varför vi fortfarande håller på så), men tydligen är modern mer önskad just nu. Aaaaah. Det här tillfället måste jag insupa ordentligt. Det händer ungefär en gång i halvåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar