Bullbak!

Idag skulle jag baka med barnen! Låter inte det idylliskt, så säg? Jag drog igång degen imorse vid halv nio-tiden. Kollade receptet och måttade och brummade med degkrokarna. Oj oj, vilken fin deg!, sa orutinerade modern och ställde den för att jäsa.

Vi fick besök av J och hennes V. Vi drack kaffe och gav barnen kakor. Eller ja, vi åt väl en och annan kaka, vi med. Degen jäste på så fint. Duken började bukta och jag kände mig så nöjd. Tänkte att jag måste bara kolla på den. Så jag försökte lyfta duken. Den satt fast. Ojdå, sa jag, jag har visst glömt att pudra på mjöl på degen. Oj oj, vad tokigt. Nämen, titta!, sa J och pekade. Degen pyste ihop. Och ihop. Och ihop. Poff, sa det, så var det ungefär lika mycket som när jag ställde den för att jäsa!

Orutinerade modern hade haft i för lite mjöl, så det blev bara att börja röra i mera mjöl. Och mera. Och mera. Frågan är hur många deciliter mjöl jag fick ha i innan degen blev normal - tre kanske? Frågan är hur duktig jag är på matte?


Hursomhelst. Det blev lunchdags, så barnen utfodrades. Sedan skulle mammorna utfodras. Efter det skulle Ettåringen sövas. Treåringen blev bajsnödig. Så det där bullbaket som skulle bli mysigt, avslappnat och bara allmänt idylliskt, blev stressigt, stökigt och hetsigt. Orutinerade modern hade nämligen tappat suget att baka med barnen. För att baka med barnen ska man vara utvilad, mätt och pigg. Jag var bara en av de sakerna. Så jag ville bara baka själv. Sno ihop några bullar lite snabbt och få det överstökat.


Fast ett löfte är ett löfte. Det var bara att ge storsonen och Treåringen en varsin bit deg och låta dem poa på. Resultatet blev faktiskt riktigt bra. Jag är nöjd. Barnen är nöjd. Så trots orutinerad (och stundtals lite småsur) moder och diverse hinder på vägen blev det ett lyckat bullbak.

Barnens bullar.

Orutinerade moderns bullar.