Stressad vekling

Jag känner mig aningens vek just nu. Jag har fått eksem under armarna (?!) och dessutom några små utslag som gör gästspel då och då (dagligen), lite här och där på kroppen. Just nu har jag en på axeln. Igår hade jag två på ena underarmen, och dagen innan dess två i "halsgropen" (heter det så?). Skumt. Underarmarna är annars det mest populära stället att gästspela på. Det kliar och kliar så jag tror att jag håller på att bli galen. Sedan poff!, så är de borta. Det härliga eksemet under armarna är dock här för att stanna. Tydligen.

Innan dessa mystiska utslag dök upp hade jag ett underbart utbrott av inte mindre än TRE munsår samtidigt. Ett på det lite mer vanliga stället - underläppen, och två på lite mer udda platser, nämligen hakan och i näsan.

Igår upptäckte jag dessutom att jag har någon typ av pälsdjursallergi. Jag och småttingarna hälsade på S och I - och deras hund och tre katter. På vägen ut dit var jag pigg och alert. Solen lyste, luften var krispig och klar. Väl där hamnade jag i någon slags koma. Dödstrött, som klubbad i huvudet. Huvudvärk som dunkade och sprängde. Och allmänt konstig hals och näsa. Inte så väldigt olikt en förkylning. Det är ju sådana tider nu så man blir ju inte överdrivet förvånad. När det blev dags att knalla hemåt var huvudet helt hysteriskt. Nästan så pass att jag trodde att Ettåringen skulle bli väckt av trumman därinne. Det varade hela vägen hem, och ungefär en timme i mitt eget hem. Efter det tonade det sakta men säkert bort, och innan dagen var över mådde jag som en prinsessa igen. Att jag är känslig mot katter vet jag iofs redan. Men det brukar mest yttra sig genom kliande utslag, och kliet jag har nu har jag haft ett tag = icke kattpåverkat. Så nu tror jag att jag måste införskaffa några allergipiller att ta nästa gång jag ska dit. Eller träffa några andra djur.

Faktum är faktiskt att jag så gott som aldrig träffar djur. Jag umgås i stort sett bara med folk som är allergiska eller inte har husdjur av andra anledningar. Numera kan jag ju då samla mig till den förstnämnda skaran. Kan ju vara bra att veta.

Sist men inte minst - jag vet inte om det har med åldern att göra eller om jag har utvecklat en mildare form av hypokondri. Jag letar hela tiden efter tecken på att jag har cancer. Just nu går jag runt och inbillar mig att jag har hudcancer. Konstigt nog. Det borde vara bröstcancer, eftersom det är oktober. Men icke.

Det sägs att man börjar få dödsångest i trettioårsåldern. Det kan jag skriva under på. Just nu har jag ju även lite framtidsångest, så det är kanske inte så konstigt att man får gästspelsprickar och knas. Ingenting blev ju som jag hade planerat. Och jag hade allt så himla klart för mig. Nu känner jag mig bara stressad att komma på vad jag vill bli, innan jag blir tvingad att börja jobba med telefonförsäljning. Eller innan kräftan kommer och tar mig. Ska man våga ta chansen och göra det man drömmer om, eller ska man ta den trygga vägen och sikta på att "bara" få ett jobb någonstans? Vad som helst (förutom att bli telefonidiot då)? Jag vet en sak och det är att jag inte klarar av att gå hemma någon längre tid. Nu har jag gjort det här, och jag är väldigt färdig med det. Tre år som föräldraledig känns fullt tillräckligt.

Gaah!