Det kändes bättre ett tag. Jag hämtade barnen på dagis, var till bvc för vägning, mätning och spruta med Ettåringen. Glömde nästan bort vilken usel dag det är idag. Men så kom jag hem igen och tankarna började snurra.
Vad fasen gör jag nu?!
Det finns ju saker att göra, jag vet. Men jag vill inte plugga bara för att sysselsätta mig. Och jag vill inte för allt i världen ta ett "telefonjobb", vilket i stort sett är de enda jobben som finns att få nu. Minst av allt vill jag ta ett jobb i Jukkasjärvi och ligga borta.
Jag har (minst) tio månader på mig att komma på något. En positiv sak. Jag hade inte bara fyra uppsägningsmånader, som jag trodde.
Men det som gör mest ont och känns mest förjäkligt är ju att man känner sig ratad och bortvald. Rätt misslyckad. Någon måste ju få gå, så är det ju. Men när man trollar fram tjänster och erbjuder andra alternativa tjänster till höger och vänster... Då känner man sig inte så kaxig. Jag har iofs fått ett erbjudande, jag med. Men långt ifrån den typen av erbjudande de andra har fått. Ett erbjudande som känns mer som "jaha, vad ska vi göra med den här sopan då? Äh, vi kan kanske stoppa in henne där några månader".
Ja, jag ska inte säga för mycket. Jag har absolut inget emot den placeringen jag är erbjuden. Det är inte det.
Jag var bara så glad över att vara tillbaka. Jag vill jobba med MITT jobb! Som jag faktiskt är bra på, och jag har slitit arslet av mig för att visa det. Och det är väl det som svider - att ingen ser det. Den credit jag fick var en uppsägning. Åh, tack...
Nåja. En möjlighet till något nytt var det. Jag ska bara deppa lite först.
2 kommentarer:
Nej, så himla tråkigt! Fan också att inte mina hållna tummar hjälpte! :-(
Ånej va tråkigt :(
Tycker verkligen synd om dej. Å vem skulle inte känna sej usel i ett sånt läge? Hoppas verkligen på det bästa för dej nu!
Skicka en kommentar