Nä. Det går inte att jobba idag. Tydligen ska cheferna ha möte innan besked lämnas, så det är bara att lägga sig på sträckbänken och vänta. Och vänta. Tortyr.
Stämningen här är som på en begravning. De få som vågar visa sig i korridoren smyger fram med blicken i golvet. Alla sitter och trycker på sina rum, vissa av oss mer nervösa än andra. På sätt och vis kan man slappna av liiite, eftersom man vet att cheferna inte finns i korridoren just nu. De går inte runt och meddelar JUST NU. Men snart.
Och ja, jag ryker. Så att det visslar om det. Det är bara eventuella frivilliga som kan rädda mig. Helt ärligt tror jag inte att det finns några sådana.
Jahapp, here comes the tears. Skit också!
3 kommentarer:
Usch, jag lider verkligen med dig:-(. Jag hoppas allt jag kan att du klarar dig. Är det "sist in först ut" som gäller?
Nästan så jag har lust att erbjuda mig att byta med dig. Men bara nästan. Arbetslöshet är inte kul. Jag hoppas på ett litet mirakel för dig! *Kraaam*
Hoppas du får vara kvar.
Lider med dig.Men du är nog oumbärlig
på PRV.Kram
Skicka en kommentar