Här sitter jag med en kopp kaffe och två smörgåsar. De senare är redan i magen. Nu är jag nöjd och glad efter en lyckad dagisdag med båda barnen. Treåringen tvekade inte en sekund utan började leka med sina efterlängtade kompisar på en gång. Ettåringen blev lite smittad av storebror och sprang runt lite hon också. Men det var först när vi kom ut som Ettåringen kom ut ur sitt skal ordentligt. Hon har sprungit i gräsbacken - upp och ner, upp och ner, grävt i sanden, åkt rutschkana, suttit i bussen och polisbilen. Under tiden har hon skinit som en sol. Inskolningsfröken är inte fy skam, utan Ettåringen har låtit sig bli "emottagen" efter spring nerför gräsbacken, villigt tagit handen och gått och byggt sandkakor med henne. Så imorgon är jag förvisad till fikarummet. Vilket jag - peppar peppar - inte tror kommer bli några problem alls.
Treåringen har som sagt lekt på som bara den, och vad roligt det var att få vara där som en fluga på väggen och se på! För han verkade glömma bort mig, och lekte förmodligen som han skulle ha gjort om jag inte vore där. Roligt också att se att han har storebrorsfasonerna kvar på dagis, för han var mån om att Ettåringen skulle hinna se saker han då och då kom och visade (när det plötsligt slog honom att mamma ju var där). Men han har bestämt slagit fast att lillasyster kan INTE leka sjörövare, så någon sådan lek tänker han minsann inte ha med henne på. Någon måtta får det minsann vara!
När jag och Ettåringen skulle avvika ville Treåringen ge varsin puss och kram, och sedan var det bara "hejdå". Inget som helst gnäll över att vi skulle gå och inte han. Ettåringen verkade rätt nöjd med att gå, hon också. Hon vinkade till barnen, tog sin ryggsäck och knatade iväg. Väl hemma sprang hon raka vägen in (utan att ha tid att ta av sig skorna) och klättrade upp i sin stol - hungrig som en varg. Inget knussel med maten, hon bara gapade och svalde, gapade och svalde. När sista tuggan tuggades började hon gnugga i ögonen. Jag frågade om hon ville sova och hon nickade sin bestämdaste nick. Jajamensan fattas bara! Ut i vagnen, småskaka lite och vips!, så sov hon.
Jag kan nog vänja mig vid den här typen av dagar. Åtminstone tills jag börjar jobba. Vilket jag insåg idag är riktigt snart! Gaaah!
1 kommentar:
Vad härligt att det går så bra med inskolningen! Det är (redan) min fasa, att behöva lämna iväg Alex så där. Jag passar på att ta ut våndan i förväg så här drygt ett halvår innan det möjligen är dags. Jättesmarta jag! ;-D
Skicka en kommentar