Tjoho tjohej, det går visst inte så bra längre. Eller jo, det funkar jättebra under hela dagen, det är bara lämningen som går sämre och sämre. Idag storgrät hon och skrek över hela dagiset. Jag skyndade mig ut och stod och väntade på min promenadkompis S (som även hon har barn på "vår" avdelning), och när hon öppnade dörren var det Ettåringen jag hörde och ingenting annat. Gallskrik. Joppejdi, joppejda. Inte så roligt för mammahjärtat. Alls.
Men idag var det inte inskolningsfröken som tog emot henne, utan en annan av fröknarna. Tydligen går det ju så bra under dagarna att de försöker skola in henne med övriga fröknar redan. Så bara det är ju positivt. Men just vid lämning var det kanske ingen hit. Å andra sidan tror jag att det la sig ganska snabbt bara jag och alla andra lämnande föräldrar försvann.
Hursomhelst. Promenadkompis var det, ja. Jag och S drog iväg på en promenad. Vi gick och vi gick och vi gick. Tills jag kände mig totalt överhettad, svimfärdig och akuthungrig. Vi bestämde oss för att vägarna förbi min kära moder och tigga lite vatten (och i bakhuvudet hade jag en plan att tigga till mig en frukt också - men den planen sket sig), sedan gick vi och gick och gick. Kom på - när min moder (den smått nervösa) tjoade om att jag måste ta det lugnt med förkylningen och inte ta ut mig för mycket - att jag ju faktiskt ÄR förkyld och att det var därför jag kände mig så klen. Vilket i och för sig var lite av en tröst. Jag ÄR inte så här otränad egentligen (kan man ju låtsas). Så vi tog det lite lugnare på vägen hem. Faktiskt. Två timmar blev det. Pust! Men jisses, så skönt det är att röra på sig. Hela samvetet lättar.
Så det firade jag med att sätta på en kanna kaffe och skära upp några Grovknalleskivor när jag kom hem. Bröd har byggt denna vackra kropp! Och det har sannerligen gjort ett "bra" jobb på sistone... Levde i stort sett på mackor förra veckan, och poff! - så gick jag upp i vikt och kläderna krympte (eller hur det nu var).
Men jag har bestämt mig för att börja leva nyttigt på riktigt när jag börjar jobba. För om jag äter ute FINNS det faktiskt nyttigare alternativ än det jag brukar äta. Och just det - jobba börjar jag med om lite drygt en vecka. En. 1. Vecka. [här kan man lägga till lite ångestfyllda suckar och pustar, för att vara verkligheten så nära som möjligt] Egentligen ser jag fram emot det. Men när jag var in på jobbet i veckan fick jag samma gamla magont som vanligt när jag klev in i trapphuset. Det är nåt med mitt jobb som mitt inre inte riktigt är överens med. Men vi säger att det är gamla skitminnen, och att nu börjar jag på ny kula och allt kommer bli helskoj och hoolabaloo varje dag. Tjoflöjt!
Nu slog klockan 12, och nu är det dags för städning! Hektiskt schema här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar