Jag har inte traumatiserat Treåringen. Idag tog vi en promenad i skogen igen. Med syskonvagnen. Och Treåringen kvittrade som aldrig förr. "Jag tycker OM skogen, mamma!", sa han bestämt.
Så där kunde man ju pusta ut en aning. Vår skräckfärd genom snårskogen har inte satt några spår i honom. Men jag måste säga att jag fick en eller två flashbacks under vår promenad idag. Luften stod helt stilla! Det gick stundvis nästan inte att andas alls. Eller visst andades jag, men det kändes som att jag var instängd i en liten burk där jag andades samma luft hela tiden. Sedan är det så att jag tycks göra något misstag varje gång jag ger mig ut i skogen. I måndags plockade jag ju svamp med Sandra. I gymnastikskor. Och shorts. Lämpligt? Nix. Till mitt försvar kan jag säga att det var meningen att vi skulle gå ut på en långpromenad, men hamnade alltså i svampskogen.
Hursomhelst. Idag tänkte jag i mitt stilla sinne att det nog var väldigt kladdigt och kletigt i skogen, och att jag nog borde ha stövlar den här gången. Däremot tänkte jag inte så mycket längre än så, för hur skönt är det att gå en entimmespromenad i gummistövlar? Det blir varmt, det blir skavigt och det gör ont i benhinnorna. Ingen hit, med andra ord. Dessutom var det ju meningen att man skulle ta sig hem också. En timmes promenad IGEN. Men nej, där gick gränsen. Jag hade fortfarande trampat runt i skogen isåfall. Det går ju som bekant inte speciellt fort när man har skavsår. Så jag ringde snälle farfarn.
Dagen blev dock väldigt lyckad. Utflyktsmålet var alltså Stormorshäll, där vi grillade korv, svullade kakor och drack kaffe. Barnen lekte som aldrig förr, och var bara glada solskensskinande barn. Solen tittade fram och vi mammor kunde sitta hyfsat i lugn och ro och mysa. En utflykt i min stil.
Nu är jag däremot helt tom på energi. Gäsp gäsp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar