Hon grät på riktigt imorse. Klamrade sig fast i mitt ben och grät stora tårar. Fy. Jag var käck och glad för att visa henne att det här blir ju helskoj, men det hjälpte föga. När jag kom till "vink-fönstret" möttes jag av surmunnen. Jag vinkade glatt och gjorde några slängpussar. Då kom tårarna igen. Usch.
Nu börjar nästan mamman gråta också.
Ja ja. Det går över fort. Det vet jag ju. Vid det här laget är det väl full rulle. Jag antar att det blir lite bakslag den här veckan i och med att de flesta barnen har kommit tillbaka nu. Nu är det full karusch där, och alla stora flickorna vill komma fram och känna och prata. Helst så fort man klivit innanför dörren. Sånt kan ju göra vem som helst nervös. Allra helst en liten Ettåring. Det här är ju inte dagiset hon känner igen från förra veckan. Nya fröknar är det också. Även om de är jättesnälla, så är de nya. För Ettåringen.
Förkylningen hänger kvar där den är. Lite så där konstant och utan att förändras, varken till det bättre eller det sämre. Jag går på Panodilte. Det är min fix just nu. Klarar mig inte utan. En kopp direkt på morgonen och en på eftermiddagen - då klarar jag det jag ska klara på en hel dag.
Nu sitter jag och väntar på en Mossbergsfruga och hennes minsting. Himlen är alldeles klarblå och solen skiner. En kopp kaffe först och sen kanske en promenad?
Hon har anlänt! Bye bye for now!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar