Snabba ryck

Jag satt vid köksbordet imorse. Med barnen. Frukostdags med Bolibompa-webben på hederplatsen vid bordets ena kortsida. Barnens älskade "Elias" som skulle ut och åka tåg. Så ringer telefonen och jag rycker åt mig den i tron att det är sambon som ringer (AC/DC-konsert med efterföljande hotellnatt), men innan jag svarar ser jag att det är från Arbetsplatsen.

Magont. Magont. Magont. Och lite hjärtklappning.

För att göra ett längre telefonsamtal kort - jag blev erbjuden jobbet. Jag börjar inte nästa vecka, men veckan därpå. Det har inte sjunkit in än. Kan det verkligen gå så fort? Drömde jag? Skrev en statusrad på Facebook och fick sedan ångest när alla grattis-hälsningar kom. Tänk om jag bara drömde?! Eller att det inte är klart alls på långa vägar?

Så det där jublet har inte kommit än. För jag fattar helt enkelt inte. Ännu ett "vad hände?"-moment denna vecka. Vadå, ska jag jobba nu? Jobba, som i komma iväg hemifrån, ha en arbetsplats att gå till och arbetskamrater att prata med? Va? Intervju ena dagen och jobberbjudande nästa? Nix, det sjunker inte in.

Men när det väl sjunker in kommer jag att vara jätteglad. Superdupermegajätteglad. Big time.