Old dog, new tricks

Jag har läst en hel del engelska. Studerat, det vill säga. Jag har tränat en hel del på att konversera på engelska. I början är det hackigt och svengelskt. Det bara blir så per automatik. I huvudet finns de rätta ordet och uttalet, men ut kommer någon stel variant som känns väldigt hittepå. Efter ett tag blir jag varm i kläderna och det börjar flyta mer. Både uttalsmässigt och kommapåordmässigt.

En sak som däremot aldrig blir bättre är min förmåga att bemöta "hi, how are you?" som en hälsningsfras. Eller snarare min oförmåga. Jag blir alltid ställd. För svensken i mig vill svara på frågan. Seriöst. Jag vill svara saker som "well, I'm fine but I have a headache". Och samtidigt slänga in ett hej innan. Vilket gör mig stressad, för det känns samtidigt fel att prata speciellt länge. För här i Sverige säger man "hej" och så svarar den andra "hej". Kort och koncist, och sedan kommer man till poängen. Eller pratar väder. Och mående. Efter hejet. Så att slänga in en sådan fråga i själva hälsningsfrasen känns så obefogat. Varför lägga till det när man inte vill höra svaret? Liksom.

Det spelar ingen roll att jag har lärt mig att man kan svara: "hiI'mfinehowareyou?" lite snabbt så där. För jag kan inte göra det. För jag svarar "hi, I'm fine". Sedan lägger jag in en konstpaus innan jag fortsätter med "how are you?". Det känns som att jag sabbar något då. Som att jag bryter flowet som vi hade going där. Vilket känns lika fel som att svara med en utläggning om hur jag faktiskt mår.

Ändock. Det går inte att ändra.

Ett litet exempel på att allt faktiskt inte går att lära. Eller att det inte går att lära gamla hundar sitta. Eller nåt.