Fyraåringar. Man kan inte leva utan dem, och man kan knappt leva med dem. Det testas och testas så den här ömma modern håller på att gå upp i atomer ibland. Fyraåringen i vårt hus pratar oftast med arg röst, ryter ut order, gråtskriker så trumhinnorna buktar som aldrig förr. Det söta lilla ansiktet som har tappat det där bebishullet, men ändå är så litet egentligen - det skrynklas ihop av ilska och frustration. En mamma och pappa kan inte göra mycket rätt nuförtiden.
Sedan svänger det. Fyraåringen pratar med öm och mjuk röst, klappar snällt på sin lillasyster och kallar henne "Dumman" [= Gumman]. Han kommer och kramar om mamma och säger ett långt och innerligt "mmmmm", som mamman inbillar sig är ett substitut för "Jag älskar dig!". Och han pratar med ögon så glada att skrattet väller ur dem, gestikulerar och bubblar av skratt. Världens underbaraste unge!
Dr Jekyll & Mr Hyde. Fyraåringar i ett nötskal. Man kan inte leva utan dem, och man kan knappt leva med dem.
2 kommentarer:
Jag bävar lite......redan! ;-)
Bara du gör som han vill så är det ju lugnt ju. ;)
Skicka en kommentar