Det har blivit mycket negativt i bloggen på sistone. Jag är inte fullt så deprimerad som det låter. Önskar mig bara lite mera tålamod och lite mera stimulans. Jag saknar att inte ha ett jobb att gå till. Det är vad jag saknar mest av allt. Arbetskamrater. En arbetsplats. Vad gör du? Jo, jag jobbar där. För den frågan får man tamigfasen hela tiden - vad gör du? Som att det avslöjar allt om vem man är. Men ibland känns det så. Att man är sitt jobb. Eller åtminstone är någon så länge man har ett jobb.
Just nu är jag enbart mamma. Det är inte fy skam alls, men folk vet inte riktigt vad de ska prata med en mamma om. Klämkäcka kommentarer mest. Eller som när jag klippte håret hos en ny frisörska för länge sen. Jag var höggravid och berättade att jag hade varit hemma med yngste sonen i 1½ år och snart skulle bli föräldraledig igen i 1½ år. I min värld var det höjden av lyx, men frisörskan (modell ungutanbarn) såg förskräckt på mig: "Vadå? Vad ska du göra då? Ska du gå hemma 1½ år till?!". Öh? Ja... Efter det hade inte frisörskan fler ord att yttra till mig. Som att jag nyss sagt att jag egentligen är född på Mars och väntar på att Moderskeppet ska komma och hämta mig.
Ja, nu var det ju inte alls meningen att fortsätta älta. Jag skulle ju egentligen berätta att jag faktiskt har roligt också och tycker att livet är riktigt underbart stundtals. Men det blir så här när jag ska skriva nu - i huvudet finns något positivt, men allt som kommer ut är negativt. Dumt.
Nåja. Nästa vecka ska jag ha lite sällsynt skoj. Finlandsfärja med ett gäng tjejer. Som vanligt känns det mest spännande att få ha klackskor på sig. Jag blev - på allvar - jättepirrig när jag kom på att jag ska ta med mig mina skyhöga klackar. Det är inte mycket som krävs nuförtiden. Vilket ju är en fördel med livet som "enbart mamma". Man blir lättroad. Som alldeles nyss när jag såg Liberos nya "Football Collection"-blöjor på tv:n och blev glad och förväntansfull över att snart få köpa hem dem. Vilken himla tur att jag har blöjbarn fortfarande!
Vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt att folk inte har så mycket att prata med den här mamman om...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar