Jag känner ett litet behov av att förtydliga mig. Inte på grund av några kommentarer jag fått, utan snarare på grund av hur tankarna har rört sig i mitt huvud. Jag menar alltså föregående inlägg, Nappen. När jag satt och läste inlägget kände jag mig plötsligt lite skenhelig.
Jag försöker på intet sätt påstå att jag inte sitter på min kammare och tycker och tänker. För det gör jag. Jag tänker saker som "men varför gör de inte bara på det sättet? Det vore så mycket enklare". För naturligtvis har jag bara erfarenhet av mitt sätt att göra saker och om jag tycker att det funkar, så ja - då är ju det det enklaste sättet i min bok.
Ungefär som när jag ser någon stå och skära gurka och de inte gör på det sättet jag brukar. Jag är sådan. Jag har svårt att stå och se på när andra gör något på ett helt annat sätt än vad jag skulle göra. Så tanken finns där. Däremot lägger jag mig inte i eller tar över, eller ens föreslår att jag ska visa hur jag gör. Förutsatt att det inte dyker upp i en diskussion där man delar med sig av sina erfarenheter. Men det är ju en helt annan grej. För det är klart att man får säga sin högst personliga åsikt när den är ombedd.
Nu är det ju sällan man ber en vän berätta om sina erfarenheter avseende gurkdelning. Men ändå. Ni fattar galoppen och var jag vill komma.
Det är skillnad på att ge råd när de är önskade eller ställa frågor när ämnet förs på tal och att knycka nappar ur munnen på andras barn för att det sticker i ögonen på en själv eller komma med råd lite så där helt apropå och totalt oönskat.
Och precis som jag skrev i inlägget innan - alla med barn vet hur in i bomben känslig man är för minsta lilla som kan uppfattas som kritik vad gäller barnen och hur man handskas med dem. För den förälder som säger att den har full koll och en stor dos självförtroende vad gäller sättet de uppfostrar sina barn, den far med osanning. Så inte ens Fröken eller Herr Viktigpetter med ett mission att frälsa världen med sin uppfostringsmanual far med sanning en sån gång. Men man är ju aldrig en bättre förälder än när man får ha åsikter om hur andra uppfostrar sina barn.
Och ja, jag är också en skitbra mamma som vet exakt hur varje situation bör tacklas när det gäller andras barn. Då råkar man glömma bort saker som trötthet, stress, nedstämdhet, dåligt samvete osv osv osv som påverkar. Och för att inte jag ska framstå som Fröken Viktigpetter Light så hoppas jag att vi alla är så här. Egentligen. Antingen lightversioner som biter sig i tungan (eller bara håller tyst) eller den andra typen som vill tjäna lite poäng i Den Stora Föräldratävlingen.
Hursomhaver. Lite ödmjukhet är aldrig fel. Ingen är expert på barnuppfostran. Inte ens experterna. De är bara skitbra mammor och pappor som talar om för andra hur de ska göra med sina barn. När de står där själva med sina barn, då tvivlar jag på att de känner sig som några experter.
Punkt slut för sista gången och tack för ordet. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar