Elvaåringen tappade ännu en tand i fredags. I min frånvaro. Direkt jag fick höra det undrade jag var tanden befann sig nu. Vi har ju samlat så gott som alla tänder, så denna tand borde ju också få läggas till samlingen. Men sen slog det mig - vad ska man med dessa tänder till? Ska jag skicka med honom den lilla burken när han flyttar hemifrån? Här - den här kan stå i bokhyllan och så kan du visa för dina framtida flickvänner.
Jag kan själv inte minnas att mina föräldrar har sparat mina mjölktänder. Jag kan heller inte minnas att jag någon gång under min uppväxt, eller mitt vuxna liv, har saknat dessa mjölktänder. Att jag känt ett behov av att plocka fram dem, väga dem i handen och tänka på den lilla mun de satt i en gång. Vid närmare eftertanke känns det mest lite äckligt. Eller åtminstone ohygieniskt. Eller om det är sak samma, jag vet inte.
I alla fall. Om något år börjar Fyraåringen tappa tänder och med allra största sannolikhet kommer vi att spara hans tänder i någon liten burk också. För att sedan stå där med burken och undra vad man ska med den till. Det är inte riktigt som en sådan där bebisbok där man fyller i datum och andra roliga eller mindre roliga trivia. Även om det kan kännas lite över-o-intressant att läsa om ett exakt datum då barnet stod upp för första gången. Jag menar, vad gör man egentligen med den informationen? Men boken i sig kan ju ändå vara rolig att plocka fram då och då. Både för föräldern som fyllde i den och för barnet den handlar om. Om inte annat så för bildernas skull.
Men lösa tänder i en burk... Nja, jag vet inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar