Nappen

Tvååringen har napp. Alla mina barn har haft napp. Elvaåringen hann precis sluta innan han fyllde fem, enligt tandläkarens rekommendation på maxålder. Fyraåringen gav bort sina nappar på julafton, så han slutade vid cirkus 3,5 år. Hursomhelst. Tvååringen är nyss fyllda två och jag och sambon har, helt ärligt, inga funderingar på att ta bort nappen just nu.


Men det ska liksom vara så, att man hela tiden ska ha en plan för borttagning av napp. Att man ska urskulda sig och förklara att "nästa vecka, då!" eller "vi ska åka till Skansen i sommar och då!". Men nej, vi har ingen plan i nuläget. Och känner faktiskt inte det minsta lilla behov av en plan heller. För det löser sig. Det gör ju faktiskt det.

Sedan är det ju faktiskt så att jag och sambon är våra barns föräldrar. Det är vi som bestämmer när det är okej att ha napp och när det inte är okej. Och hur länge nappen ska få vara en alternativ tröst och trygghet i barnens liv. Så när folk stegar in i vårt hem, "ertappar" Tvååringen med nappen i munnen och börjar påpeka för henne att hon inte borde ha den i munnen - då blir jag förbannad. För Tvååringen blir naturligtvis förvirrad och lite generad. Mamma och pappa säger att det är okej, men här kommer X och säger att det är fel och dessutom skrattar åt mig. För det sägs ju alltid lite så där förebrående med ett litet skratt: Men vad har du i munnen då? Inte ska väl du sova nu? Som slutkläm knycker de nappen från barnets mun. Och kvar står ett väldigt förvirrat barn.

Jag förstår inte detta behov att tillrättavisa andras barn vad gäller just nappen. För det verkar vara en tvångshandling hos vissa personer. Att nappen är något provokativt som måste väck. Var kommer detta nappagg ifrån egentligen? Som gör att de tvångsmässigt måste skuldbelägga små barn för att de tycker om den? Eller snarare känner sig berättigade att ge mamma och pappa en känga genom att skuldbelägga deras barn.

Jag vet inget annat område vad gäller uppfostran som folk lägger sig i så ofta och så ogenerat. Som att det är en självklarhet. Nappen ska bekämpas av samtliga. Som att alla föräldrar som väljer att introducera napp till sina barn blir omyndigförklarade och inte kan få fortsätta ha ansvar för denna styggelse. Att nappen används vid andra tillfällen än vid nattning - det är inget annat än rent missbruk och en intervention krävs ögonblickligen!
 
Alla som är föräldrar vet hur fruktansvärt irriterande det kan vara när andra kommer med o-ombedda "råd" och tips och på så vis indirekt kritiserar sättet man väljer att uppfostra sina barn på. För det finns inget annat område i en förälders liv som är så osäkert och ifrågasatt av en själv som just uppfostran, samtidigt som större delen av alla föräldrar gör så gott de kan. Eftersom det ju faktiskt inte finns något facit. Det finns sunt förnuft. Och personliga åsikter. Nappen faller under den senare rubriken.
 
Min personliga åsikt är att nappen är bra. Den underlättar en hel del under småbarnsåren. När man faktiskt inte har tid eller när barnet bara är övertrött eller har svårt att komma till ro - den besparar föräldern frustration och barnet ett onödigt och energikrävande gråtanfall. Det är åtminstone så jag har upplevt det. Den är ett komplement, helt enkelt.
 
Men alla barn vill naturligtvis inte ta nappen och då får man ju hitta andra lösningar. Eller om man inte håller med mig om att nappen är bra och därför inte vill introducera den. Då hittar man andra lösningar. Naturligtvis. Det funkar för de familjerna, och för oss funkar nappen. Lätt som en plätt. Ni bestämmer hur ni vill göra och vi bestämmer hur vi vill göra. Vill vi veta vad ni tycker så frågar vi. Och vice versa. Annars kan man vara tyst och se glad ut.
 
Punkt slut. Tack för ordet.